tisdag 19 december 2006

Humor ingår i vapenarsenalen

Den som har makt i det mentala imperiet behöver inga militära arméer, hörde jag någon säga i början av 1990-talet då det verbala kriget mot den offentliga sektorn pågick som bäst. Då var jag verksam som facklig företrädare för SKTF, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, och upprördes av all propaganda där vi kommunala tjänsteandar framställdes som tärande på samhällskroppen. En f d fritidsgårdsföreståndare, som hörde mig berätta om vad jag funnit, när jag kollat i olika media med koppling till Företagarna och Svenskt Näringsliv, gjorde mig uppmärksam på att han, när han läste Filmvetenskap på universitetet, läst en bok om konsten att sälja en ideologi, och att det, som jag talade om, passade in i det sammanhanget. När jag fick tillfälle att läsa boken ifråga, var det många pusselbitar som föll på plats. Det pågick helt klart ett ideologiskt ordkrig i Sverige och i det kriget var anställda i offentlig sektor lovliga måltavlor!!!

I ett ordkrig finns såväl en krigsplan som strid på olika fronter med hjälp av allierade. Här gäller det t ex att istället för ett antal pansarregemente med en uppsättning fysiska tanks, som larvar sig, konstruera "thinktanks" och att upprätta "tankesmedjor" för att skapa opinion d v s påverka människor att tänka i "rätt" riktning. I vapenarsenalen ingick och ingår, förutom exempelvis greppet att använda klassiska fabler med nytt innehåll, att enrollera humorn. De politiska arméerna, både till höger och vänster, var så säkra på att vinna kriget att man inte ville att folket skulle bli medvetna om hur man gör när man bekrigar varandra med ord. Det innebar att de medborgare, som ville bilda sig en egen uppfattning - utan att bli indragen i ordkriget - tvingades lära sig det mentala krigets strategi och skaffa sig ett eget inre civilt försvar.

Sett i det ljuset inser jag att filmen Borat har en uppgift - men, det återstår att bena ut, vilken? Då, som nu, ställer jag frågan om vem som tjänar på att jag tror på det budskapet. Alltså: - Vem tjänar på att biobesökarna tycker att den filmen är så rolig att den är värd att vi offrar både vår tid och våra pengar?

2 kommentarer:

Unknown sa...

Tänkvärt om en filmen! Men jag blir nyfiken, när du skriver "en bok om konsten att sälja en ideologi", vilken bok är det du talar om?

hälsningar Britta Smångs

Gun Svensson sa...

@Rita: här uppgifter om den bok som jag talade om:
Konsten att sälja en ideologi: om USA:s dominans av de internationella massmedierna författare Schiller, Herbert I, utgiven av Rabén och Sjögren 1977. När jag läste den i början av 1990-talet kunde jag se att den nya plattform som politiker och näringslivsföreträdare valt för att ge sig själva en bättre image här i Sverige var Idrottsrörelsen. Om jag minns rätt skrev Schiller om värdet av en sådan strategi, för att vinna trovärdighet och därmed makt över opinionen, men i USA var det nog kyrkorna som man valde, som denna nya plattform.