söndag 8 mars 2009

8 mars - en dag av betydelse.

Såg i SvD en liten notis om att Barack Obama inrättat en tjänst för internationella kvinnofrågor och utnämnt Melanne Verveer till denna ambassadörspost, som organisatoriskt sorterar under utrikesminister Hillary Clinton och ska arbeta med USA:s nya politik för kvinnors problem i världen. Det kan betyda att vi nu kan hoppas att resolution 1325 "Kvinnor, fred och säkerhet", antagen av FN:s säkerhetsråd den 31 oktober 2000, kan få ett bättre genomslag. Den handlar om att stärka kvinnors rättigheter och värna om kvinnors deltagande samt att se dem som viktiga aktörer i fredsprocesser. Något som bl a Carl Bildt fnyst åt, när organisationen Kvinna till Kvinna påtalat detta vid bl a konflikten i Georgien. Kvinnorna i de berörda länderna hade med stöd av denna resolution jobbat hårt för att bygga fred istället för det krig, som de insåg kunde komma på grund av männens eskalerande ordkrig. Intressant.


Igår fanns en artikel i UNT, som berättar att den internationella kvinnodagen är en dag med anor. I början var det vänsterkvinnor som firade dagen, men 1977 antog FN en resolution där ett allmänt firande rekommenderades. Den som läst Ulrika Knutsons bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott”, vet att det även fanns en grupp kvinnor liberalt sinnande kvinnor - Fogelstadgruppen - vilka funnit varandra under rösträttskampen och sedan arbetade vidare för att förbättra kvinnors villkor. När Ulrika Knutson nominerades till Augustpriset 2004 skrev Karin Thunberg en läsvärd artikel i SvD. Där kan vi se att Ulrika Knutson fyller år idag – grattis!


Hon har för övrigt föreläst om sin bok även här i Norrtälje för några år sedan. Jag minns att jag dessförinnan läst hennes bok och tyckte om att höra henne berätta. Sparbankslokalen var knökfull, men jag kommer inte ihåg om det satte något spår i Norrtelje Tidning – det finns i vart fall inte sökbart på webben. Istället bjuder jag på NWT:s spegling av hennes besök i Kristinehamn i höstas. Artikeln visar att det är ett intressant stycke kvinnohistoria, som berättas och att det uppskattas. Själv hade jag förra året förmånen att bli inbjuden till en av Norrtäljes Rotaryklubbar för att uppmärksamma kvinnodagen och då valde att berätta om dessa kvinnor så som jag lärt känna dem genom Ulrika Knutsons bok. Jag ville lyfta fram deras idé om värdet av att samla kvinnor ur olika samhällsgrupper, då kampen för bättre villkor sågs som ett projekt höjt över partipolitiken. Idag blockeras en sund utveckling när det gäller kvinnors villkor av den hårda polarisering som pågår mellan blocken. Ordkrig bryter ner mer än det bygger upp.

Idag uppmärksammas den internationella kvinnodagen i Norrtälje med ett arrangemang i Stadsbiblioteket anordnat av en rad organisationer verksamma i vår kommun.


2 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Håller i stort sett med. Du uppmärksammar inte miljöpartiets utspel idag, och jag anser det inte heller speciellt intressant - om man tänker efter lite grann.

Jag har också en invändning emot det självklara i att kvinnor är mera fredsintresserade än män. I vart fall inte om de befinner sig på politisk toppnivå. I Sri Lanka har det oftast varit kvinnliga presidenter, hur mkt fred har de där? Golda Meir var en tuff tant, som inte väjde för militära insatser (OK, idag är de än värre), Condolezza Rice var inte precis ngn fredsduva. Behövs fler exempel?

I denna, som i andra frågor, anser jag att skillnaderna är överdrivna. I det mesta är vi mycket lika. Variationerna är mera individuella än könsbestämda.

En annan sak är att orättvisor givetvis ska bekämpas, oavsett var och hur de uppträder.

Farmorgun sa...

Lars-Erick: Du läser in mera i mitt inlägg än vad jag skulle ha gett uttryck för eftersom jag inte har den uppfattningen att något kön är bättre eller sämre.
Det jag vet och som jag fick bekräftat, när jag lyssnade på journalisten/författaren Erik Erikssons föreläsning igår, det är att kvinnor vid konflikter mellan stridslystna män på sina håll bland annat blir utsatta för våldtäkter som en del av "vapenarsenalen". Krig drabbar naturligtvis även männen då det är en sak att som god patriot dra ut i strid, men något helt annat att på slagfältet vara med om krigets realiteter. De allra flesta som överlever blir svåra att leva tillsammans med. Kvinnorna i Georgien och länderna runt omkring har arbetat mer än ett decennium med att bygga fred i området dels med stöd av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och dels utbildning i argumentations- och förhandlingsteknik. Men trots det och FN:s resolution får de finna sig i att förpassas till läktaren när konfliktens verkningar ska diskuteras och åtgärdas. Att Carl Bildt inte stod upp för deras rätt att delta, var ursvagt, tycker jag. Skämmes ta me´f-n!