lördag 4 juli 2009

Alex Schulman på vift.

Sedan jag gjorde mitt inlägg på NT-bloggen tidigare idag, med koppling till debattinlägget i DN, har Alex Schulman helt enligt ritningarna dragit till sig uppmärksamhet från en rad andra, som tycker att han inte kan få stå oemotsagd, även om somt egentligen borde förbigås med tystnad. Men, nog är det intressant att vända och vrida på det disharmoniska förhållandet mellan oss bloggare och en del traditionella medias journalister samt vissa proffstyckare och söka svar på frågan: ”Voffo gör di på dette viset?”


Det börjar likna besvärjelser. Genom att klassa bloggare med intresse för politik och samhälle, som något ovärdigt den kulturskapande eliten, finns dom inte. Så eliminerade spelar de ingen roll i den opinion, som skapar värden och därmed världen. Bloggarna kan fortsätta kräla omkring i bloggträsket utan inflytande hos den elit, som styr landet. Därför blir jag inte alls förvånad när jag läser Rosemaris inlägg på Kulturbloggen. Ur en klassanalys ser hon – rätt eller fel – att det är ett elitistiskt förakt som uttalats. Bloggen Bent resonerar och försöker förstå för att sedan uppdatera med ett inlägg på Newsmill av Isobel Hadley-Kamptz, som utgår från att det hela är ett enda stort skämt - en drift med gammelmedia. För oss, som tagit Alex på orden, blir det i så fall en lektion i konsten att möta en gycklare. Men det återstår att se.


Erik Hultin, som lagt ner åtskilliga timmar på CenterUppropet för att värna svenska folkets rätt att slippa FRA:s allmänna övervakning, reagerar på Schulmans drapa ur det perspektiv, som en medlem i ett tidigare folkrörelseorienterat parti, tagit för givet. Det är rart av Erik att utnämna mig som ett gott exempel på någon med möjlighet att påverka, själv vill jag nämna MinaModerataKarameller. Detta även om hennes partiledare slagit dövörat till. Det är hon i och för sig inte ensam om. Vi är många som blivit politisk vilsna på grund av all den integritetskränkande lagstiftning, som handlar om FRA, Ipred 1 och Ipred 2, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen (där den kontradiktoriska principen enligt förslaget helt frångås, vilket äventyrar rättssäkerheten) samt ACTA-avtalet och Telekompaketet. Vad vet Alex Schulman om detta?


All makt måste balanseras. Så även medias makt och där kan bloggosfären spela en viktig roll. Inte i en konfrontation utan i en dialog. Men om Alex Schulman är intresserad av att föra en dialog är tveksamt. Ingen kan dock ta ifrån honom att han prövat att blogga på sitt eget oefterhärmliga sätt. Om han inte fått ut något av det – fine – då är det klokt att lägga av. Men om han för den sakens skull, ska anses ha förvärvat en kunskap om bloggandet, som ger honom rätt att skåpa ut oss andra och utfärda en bannbulla, det är ytterst tveksamt. När jag tar del av det tankegods, som en del ur vår så kallade kulturelit för till torgs, undrar jag om inte eliten av ren självbevarelsedrift måste börja studera vad som händer om man vistas allför länge i den syrefattiga luft, som vanligtvis finns på de höga höjderna.


Av egna erfarenheter vet jag att jag har haft nytta av mitt enkla ursprung och att jag föddes i en tid då en del i kultureliten odlade idéer om vikten att ta till vara landets begåvningsreserv, vilket gjorde det möjligt för arbetarklassens barn att förkovra sig och bli delaktiga i samhällsutvecklingen. Men med tiden har jag lärt mig vad makt gör med politiska ledare och att det enda språk de förstår är valnederlag. Inför risken att råka ut för ett valnederlag är en del beredda att låna sig till precis vad som helst. Men ur detta kommer inget gott. Är det i det ljuset, vi kan förstå Alex Schulmans inhopp i debatten om bloggars betydelse?

Intressant.

10 kommentarer:

Zac sa...

Jag böjer mitt huvud i djup beundran för den klokhet som uppenbarligen kan komma till en människa med ett långt liv bakom sig - och om denna människa är villig att ta emot den.

Tack för ett utmärkt inlägg!


//Zac

Anonym sa...

Alex är en blogghaverist!

Gun Svensson sa...

@Zac: Du gör mig generad, men samtidigt blir jag varm i hjärtat när jag får respons för min tanke att hög och låg och andra motsatser behövs för vår friska växt som människor.

Mattias sa...

Vad vet Schulman om sanningens färdvägar? Sanningen är som vatten, den tar sig fram och in på ställen man svårligen kan föreställa sig. Den mediematematik han försöker tillämpa är ohistorisk och enfaldig. Små sanningstuvor har otaliga gånger vält stora lass. Det händer ideligen.

Dennis Nilsson sa...

Vem är Alex Schulman?

En sådan pseudokändis till pajaskastare är inte ens värd någon uppmärksamhet.

Jens O sa...

Tror att han missat det vesänliga, när det enbart inte är en fråga om antal. Det är lika mycket en fråga om vad som står, innehåll och refferenser.

Svea Dystopia sa...

Briljant!
Jag tackar för att du finns och jag tackar för att du orkar fortsätta ifrågasätta och intelligent spela ut sådana som Alex.

Jag tycker du är fenomenal och du är en bra förebild för dina medmänniskor!
Tack!

ps. Schack matt Schulman! Du står dig platt bredvid sådana som farmor Gun!

Gun Svensson sa...

@Jens O: Sedan jag läst hos Mary XJ att Alex startat en pappablogg är jag beredd att hålla med Isobel - han driver med gammelmedia, men också med oss som ibland tar oss själva på ett alltför stort allvar.

@Svea Dystopia: Tack för berömmet, men räkna inte ut Alex - läs Isobels kommentar. Mary XJ med bloggen MinaModerataKarameller har läst i AB att han nyss startat en pappablogg http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5474540.ab
Han driver nog både med gammelmedia och med oss bloggare som ibland tar oss själva på ett alltför stort allvar.

Anonym sa...

Han har en ny blogg nu, en pappablogg på AB, den kom upp precis efter artikeln (en dag eller två efter) han är ju bra på att gapa och göra reklam för sig iallafall det kan man inte ta ifrån hnm sedan undrar jag vilken grupp han företräder?
Bonniers?
med tanke på hans nedgörande av piratpritiet i samband med valet.
Ber om ursäkt att jag inte länkar.

Gun Svensson sa...

@Anonym: Han är nog en av dessa unga som antingen vet det mesta om livet eller roar sig med att driva med oss. Vilket vi kan behöva för att vi inte ska ta oss själva på ett alltför stort allvar.