onsdag 2 september 2009

Samhällskritik är väl ingen konst?

Har läst Ann-Charlotte Marteus´ skarpt formulerade iakttagelser i dagens Expressen under rubriken Märkligt försvar för Anna Odell. Människorna på fiket tittade undrande på mig när jag skrattade högt vid ett par tillfällen. Hemma vid datorn läser jag ännu en gång och finner vissa passager riktigt underhållande. Det gäller såväl hennes beskrivning av kultursidornas kritik som psykiatern David Eberhards reaktion - ”Trygghetskritikern visade sig vara otryggast av alla”. Den meningen är en riktigt rar pärla. Men frågan är om inte det allra roligast är när Marteus konstaterar ”Jag har inte tänkt färdigt om dessa ting. Att jag ens börjat tänka på dem är tack vare Anna Odells konstverk. Så nu är väl jag också en del av verket.” Slutklämmen ”Var ansöker man om del i vinsten?” blir pricken över i:et i en tid, när allt av värde ska ge kreatörer utdelning i form av pengar, vilket förgiftat debatten om våra demokratiska fri- och rättigheter i livet på nätet. Och vad jag förstår fortfarande ligger som en stor svart skugga över en del skrivningar i direktiven till Telekompaketet, vilket jag skrev ett mejl om till MEP:erna i Bryssel igår. Men, till det återkommer jag.


Nu gäller det frågan om ett konstverk kan användas för att sätta strålkastarljus på något som en människa anser kräver mycket mer än ord för att gestaltas. Här tänker jag främst på något jag lärt mig först genom att göra och sedan bygga på genom att läsa bland annat Rollo Mays bok Modet att skapa. Praktiken handlar om några sommarveckor på 70-talet då politikerna i Norrtälje kommun ville satsa på verksamhet för skollediga ungdomar och jag ombads att komma med förslag. Då jag, verksam bland ungdomar, men också aktiv i politiken oroades av det busliv, som en del ungdomar ägnade sig åt i centrala stan och det bemötande från vuxenvärlden, som detta utlöste, låg det mycket nära till hands att ta några av mina semesterveckor för att pröva om ungdomarnas attityder kunde påverkas om de fick möjlighet att under sakkunnig ledning använda foto och film för att beskriva sin tillvaro och ta reda på glappet mellan deras och vuxenvärldens syn på unga människors situation i skolan, som arbetssökande och på fritiden. Jag skulle kunna skriva flera sidor om dessa sommarveckor, men här ska jag begränsa mig till ungdomarnas möte med arbetsförmedlingens chef, vilket ledde till en kritik som vuxenvärlden inte var beredd att ta till sig. Istället påstods att jag, driven av ett personligt agg mot denne, hade utnyttjat ungdomarna i ett personligt korståg.


Den på Dramatiska Institutet utbildade handledaren och de berörda ungdomarna är mitt vittne på att så var det alls icke – i verkligheten lyckades ungdomarna sätta fingret på en brist i organisationen, som chefen inte ville se. En annan effekt var att buslivet på gågatan kunde kanaliseras till andra mera konstruktiva sysselsättningar. Det viktigaste var att ungdomarna mötte vuxna, som var genuint intresserad av att möta dem där de befann sig och tillsammans pröva vad som var bra respektive dåligt med busliv på stan, sambandet mellan skola-fritid-arbetsliv samt värdet av kreativa former för att förmedla ett budskap till vuxenvärlden.


Långt senare har jag läst Rollo Mays bok och förstått innebörden i titeln Modet att skapa. Något gnisslar i glappet mellan det som rör sig i mitt inre och de intryck jag får av det som rör sig omkring mig och när detta gnissel blir outhärdligt måste den skapande människan ha modet att gestalta det för att kunna kommunicera detta med sin omgivning. Livet har lärt mig att det oftast blir mycket snack och litet verkstad om man inte vågar föra fram berättigade synpunkter på livet och tillvaron på ett sätt som ger eko. Är det någon som tror att Anna Odells kritik av psykvården hade nått ut om hon vänt sig till ansvariga politiker? Rätt eller fel, har hon uppenbarligen varit med om något, som hon haft modet att gestalta. Sedan är det väl tidstypiskt att överläkaren David Eberhard är så fast i sitt tankemönster att han inte klarar att lyssna. Men som bekant – man kan leda en häst till vatten, men inte tvinga den att dricka.


Andra som skriver är HD.se/ledarbloggen; och många fler.

Intressant.

5 kommentarer:

Josef Boberg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Farmorgun sa...

@Josef Boberg: Jag vill inte vara ohövlig mot dig, men jag vill att du respekterar min önskan att så gott det går hålla min blogg ren från länkar vars budskap jag inte själv kan ställa mig bakom till 100 procent. Som Chopras anhängare får du skaffa dig en annan predikstol än min blogg - är jag tydlig nog?

Lars-Erick Forsgren sa...

Tja, samhällskritik är inte konst.
Men konst kan vara samhällskritik.

Fastän idag är mycket (den mesta?) konst som kallar sig samhällskritisk bara konstig.

Josef Boberg sa...

"...men jag vill att du respekterar min önskan att så gott det går hålla min blogg ren från länkar vars budskap jag inte själv kan ställa mig bakom till 100 procent. ..."

Aha... - Farmor Gun - det hade jag ej en aning om, faktiskt... Jag har ej snappat detta tidigare - genom att läsa Dina tankeväckande inlägg och kommentarsfältet, tyvärr tyvärr...

Som Chopras anhängare får du skaffa dig en annan predikstol än min blogg - ..."

Först gången jag hör talas om Chopra (tog fram länken IDAG !), faktiskt... - men det kan ju måhända vara en intressant person för dom som har den läggningen, kanske...

Själv föredrar dock att tills vidare hänge mig åt mera verklighetsnära ting.

Tack för att jag fått göra en och annan kommentar hos Dig - som ej tagits bort. Nu tar jag semester här. / Josef

Farmorgun sa...

@Josef Boberg: En av de länkar du lagt här gick till en föreläsning distribuerad av Chopra Center, därav drog jag slutsatsen. Ända sedan jag som liten bevistade ett bönemöte med tungomålstalande människor, där en tog tag i min mamma för att dra henne i håret till himlen, sätter jag upp garden i förhållande till allt som liknar frälsningsmöten. Tvivel är mera mitt förhållningssätt tills jag noga prövat saken.
Ha en riktigt skön semester!