söndag 18 juli 2010

En lördag fylld av nostalgi och vänskap.

Igår gavs jag och många, många andra möjlighet att vältra oss i nostalgiska minnen av tid som flytt genom att besöka American Car Show – ett årligen återkommande arrangemang anordnat av Yankee Ranch i Norrtälje. För min egen del minns jag perioden i början av 1970-talet då några grabbar sökte upp mig i min roll som Ungdomsassistent på dåvarande Fritidskontoret. I det arbetet var min uppgift bland annat att förbereda Fritidsnämndens beslut i förhållande till bidragsberättigade föreningar samt vara ett stöd för ungdomar med olika fritidsintressen som inte passade in i den bidragsnorm som då gällde. Bland dem fanns ett gäng grabbar som bildat en lokal klubb under namn Yankee Ranch. Till att börja ville de få hjälp att använda en lada på kommunens mark, som de ansåg kunde inredas till både meckar- och klubblokal. Det var ett djärv tanke, som möttes av ett svalt intresse bland den tidens politiker eftersom raggare sågs som en subkultur man ogärna ville uppmuntra.


Själv hade jag dock minnen från ungdomsåren i Avesta under 50-talet, då raggare drog runt på stan och retade upp många vuxna, som i raggarna såg en stor fara för unga tjejer. Att polisen ofta stoppade dem för att kolla bilarna, körkort och förarnas nykterhet upplevdes av dessa ungdomarna som provocerande, vilket ledde till konflikter då de unga som motdrag eldade bildäck och välte fordon i stans centrala delar. Efter en särskilt stökig helg bestämde vi i ungdomsklubben att vi skulle bjuda in dem, som vi uppfattade som informella ledare, för att tillsammans med dem och deras gäng samt polisen prata om hur vi skulle kunna få ett slut på den osämja som gjort och gjorde livet surt för så många. Jag minns att många klubbmedlemmar var rejält rädda att vi skulle råka illa ut, eftersom de trodde att våra inbjudna gäster skulle ge oss en omgång stryk om de kom till mötet. Det var visserligen ett riktigt tufft och uppkäftigt gäng, som dök upp, men de kom ändå de värsta farhågorna på skam. Det blev en första het diskussion, som ledde till att några i vår styrelse erbjöd dem hjälp att bilda en förening för att få ett bättre bemötande i kontakten med polis och socialkontor. Vid det första mötet i vårt hem, var det mammas tur att vara orolig – hur skulle detta sluta!?


Men, redan när raggarna gjorde entré överräckte en av dem en påse med ”köpebullar” till fikat, vilket avväpnade henne. Raggarna visade med detta att de hade en klart bättre hyfs än alla dessa ungdomsklubbister som kommit och gått i vårt hem och aldrig tänkt på att vid något tillfälle ta med sig fikabröd. Många år senare träffade min mamma denne unge man i sitt jobb vid sjukhuset. Det var han, som påminde henne om tidigare möten och berättade vad det betytt för honom att bli sedd som en juste ung man. Intresset för bilar hade senare lett till utbildning som ambulansförare.


Med sådana minnesbilder var det inte svårt för mig att engagera mig i Yankee Ranch-ungdomens ansträngningar. Ett besök vid motorgården i Norrköping inspirerade och sedan klubben bytt namn till Norrtälje Motorklubb och antagits som medlem i Svenska bilsportförbundet, var de även bidragsberättigade som förening i Norrtälje kommun. Resten är historia som man säger.


Sedan jag gått runt i Societetsparken och kollat in alla dessa fantastiska bilar från när och fjärran, slog jag mig ner på en bänk framför scenen och lyssnade på Cover Crew Band – ett mycket omtyckt Norrtäljeband – och Doktor Krall med gästartisterna Rock-Ragge och Leif ”Burken” Björklund. Det var många minnen som passerade revy under deras framträdanden. Cover Crew Band med bl a bandmedlemmen ”Larsa” Hasselfeldt lockade fram minnen från åren då min son Michael bodde kvar i Norrtälje och spelade gitarr i en del lokala band och jag själv – min vana trogen – hjälpte ungdomar att organisera sig för att kunna sätta tryck bakom kraven på övningslokaler. Här gällde det alla de ungdomar, som inte hade möjlighet att öva hemma eller i lokaler, som deras föräldrar hade nycklar till. Grannar till Gla Pripp-bryggeriet beskyllde mig under den här tiden för att vara ungdomens förförare nr 1, liksom en del grannar till motorklubbens första lilla stuga i Görla.


Burken och Rock-Ragge hörde till dem som etablerade sig under 50-talet, medan jag under deras storhetstid var mer intresserad av grupper som Deep Purple. Ett resultat av att min son redan i tvåårsåldern av mormor presentades en singel av Beatles och sina första trumstockar. Vid tio års ålder bildade han tillsammans med en grupp elever i Älmsta skola rockbandet ”Herkules”, presenterad i en notis i Norrtelje Tidning som Väddös svar på Rolling Stones. Man kan inte annat än le åt sådana minnen. Självklart deltog han i likhet med många andra i Musikskolans verksamhet.


Minns att Ivar Stare, då rektor vid Väddö folkhögskola, med åren blev rätt kritisk till musikskolan, då han tyckte att skolan alltför lätt gav efter för elevernas val av instrument, vilket ledde till att den musik som radio, TV och olika musikmagasin uppmärksammade fick alltför stort genomslag. Har en känsla av att musikskolan idag har det rätt tufft på grund av skolornas sparbeting, vilket många kommuner tacklat genom att bredda verksamheten och satsa på andra estetiska ämnen. Ser att de aktiva i verksamheten landet runt insett att de måste organisera sig för att göra sig gällande i allas krig mot alla om de kommunala pengarna och att både Kulturskolan i Rimbo, som är en friskola, och kommunala Roslagens Kulturskola är med. För inte så länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje Tidning att beslutet om att riva musiksskolans orkestersal skjutits fram till efter valet i höst. Det gäller således att se upp med vem jag ger min röst i kommunvalet.


Det är nog dessa upplevelser av hur vuxna genom åren sett på unga människors intressen och engagemang, som bidragit till att jag förhållandevis snabbt klarade av att ompröva min inställning till Piratpartiet . Det kändes faktiskt riktigt gott att igår iklädd piratlila skjorta med Piratpartiet och namnet Svensson samt Riksdagskandidat på ryggtavlan ströva runt och låta mig omslutas av all denna nostalgi. Det blev inte sämre av att Britt, på väg hem från arbetet i Konsthallen, upptäckte mig där jag satt på bänken och gjorde mig sällskap. Kvällen avslutades på Piren med en god supé. En helt igenom trevlig lördag, som jag tackar arrangörerna i Yankee Ranch och vännen Britt för.

Intressant.

1 kommentar:

芸茂芸茂 sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.