torsdag 26 augusti 2010

Hala upp valrörelsen ur pottan, tack!

Det är lätt att hålla med Sanna Rayman, ledarskribent i SvD, när hon skriver ”Visst kan såväl alkohol- som drogmissbruk få ödesdigra konsekvenser. Men det måste finnas rim och reson i vilka verktyg vi tillgriper. Om medborgarna förväntas kissa i muggar när chefen begär det och utan knot låta poliser rota i våra väskor är väl det minsta man kan begära att vi får veta vilka segrar som är att vänta?

Vilka framgångar på brottsbekämpningsområdet finns i vågskålen mitt emot den där en god portion av vår integritet ligger? Att ställa den frågan till politiker i valrörelsen vore en betydligt större journalistisk gärning än att be dem om ett urinprov”.


Bra att en journalist börjat ifrågasätta den egna yrkeskåren. Jag håller med Full Mental Straightjacket – det är bara att börja hala och dra. Som bekant är det medias uppgift att syna hur politikerna förvaltat sina i förra valet erhållna mandat, innan de fikar efter nya. Den syneförättningen har vi sett väldigt litet av. Hans J skrev redan den 19 juli, i samband med Washington Posts artikelserie om hur myndigheterna i USA tappat kontrollen över sin egen övervakning, att vi här i Sverige är på god väg åt samma håll. En tillfällighet som ser ut som en tanke, är att aktörer i säkerhetsindustrin, ordnar en s k säkerhetsmässa som final i valrörelsen. Men utan närvaro av samhällets olika myndigheter för säkerhet och beredskap skulle mässan inte kunna marknadsföra sig som Norden största mässa för Säkerhet ¤ Brand & Räddning. Paradoxalt nog talar man om trygghet, men lever högt på att människors rädsla ökar.


På deras hemsida www.skydd.net finns under rubriken Invigning & Paneldebatt följande mycket talande text ”Hur hanterar vi dagens hårda samhällsklimat? Alldeles oavsett om man inte statistiskt kan belägga att det är ett hårdare samhällsklimat idag, så upplever många grupper i samhället att så är fallet”. Jag har bekanta som inte vågar gå ut efter kl 16.00, trots att de aldrig varit i närheten av något hot eller bedrägeri. Däremot har de läst och hört om äldre, som råkat illa ut. Jag vågar påstå att deras rädsla leder till en begränsning av deras livskvalitet. Undrar hur politikerna tänker kring detta om orsak och verkan och vad de själva bidrar med för att underblåsa känslor som gör att vi känner oss otrygga. I det här sammanhanget vill jag också återknyta till en kolumn skriven av Anders Mildner i SvD onsdagen den 10 februari 2010 Makthavarna måste lära sig av historien. Där finns också en viktig fråga att ställa: - Vad är värst: ett samhälle där dialogen är övervakad eller ett samhälle där medborgarna har förlorat tron på den?


Bussar som beskjuts i Malmö, ger signaler om att det i Malmö råder ett krigsliknande tillstånd, där våldet eskalerar. Ett våld där ingen verkar vilja ha hand om förståndet, utan låter prestige och kamplust styra. Precis som i så många andra konflikter. Under tiden skapas en bild av Skåne i det övriga landet, som inte heller är OK. Journalisten Niklas Orrenius har för övrigt samlat en serie reportage skrivna i Sydsvenska Dagbladet under tiden 2002 – 2008, vilka samlats boken ”Här är allt så perfekt”, som DN:s Maciej Zaremba skrivit om. Tål också att läsas ännu en gång.


Självklart sätter sådana bilder spår i livet och politiken. I Dagens samhälle kan vi idag läsa att tio partier utmanar Moderaterna i Vellinge, som fick drygt 67 procent av rösterna i förra valet. Artikeln finns tyvärr inte ute på webben. Har fått för mig att detta är en tidning, som i huvudsak finansieras av prenumerationer betalda av skattemedel. Då är det rätt märkligt att de ”låser in” intressanta artiklar i papperstidningen. Artikeln om Timbros rapport ”Enpartistaden” av Fredrik Segerfelt, är också ”inlåst” och går inte heller att hitta på Timbros hemsida. Magnus Wrede, Dagens samhälle, skriver bland annat I en rapport som presenteras före valet granskas bland annat Vellinge. - Där sitter några få personer med överallt, de styr och ställer och struntar i fullmäktige och den lokala demokratin”. Reportern ställer den retoriska frågan ”Men är det inte väljarna som i demokratiska val röstat fram partier med egen majoritet?” och får svaret: - Väljarna måste göras mer medvetna om dragen av korruption. Det brister mycket i kontroll, både från medier och revisorer. Vi behöver en konstitutionell diskussion om villkoren för lokal maktutövning. Det krävs begränsningar.”


Det är inte utan att jag känner igen mig i min egen kommun. Men dessa frågor göre sig inte besvär i valrörelsen. Hur mycket sägs egentligen om de ändringar av grundlagarna, som riksdagen godkände i juni före sommarlovet och som ska klubbas ännu en gång efter valet? Dessa viktiga lagar har knappast ballfaktor 10 på tidningarnas nyhetssidor. Ibland undrar jag om journalister inte vill att folk ska veta att riksdagen sedan år tillbaka kan ändra grundlagarna med hjälp av vanlig lag under vissa förutsättningar. Det var väl därför, som det var så lätt att piska igenom lagklustret kring FRA:s verksamhet. Dessutom är den kommunala självstyrelsen en helig ko. Ska en uppryckning ske, då måste folket sluta inbilla sig att någon annan fixar så att demokratin fungerar. Det kan bara enskilda individer i tillräckligt stor mängd, som då kallas folket, själva göra. Önskar att jag vore minst 25 år yngre och hade ork att tapetsera stan, med de affischer som Opassande och andra gjort som roliga inslag i valrörelsen. Den som reagerar på stavningen har nog inte förstått att lolcats har ett eget språk.


Ser att Infallsvinkel funnit SvD:s snackometer intressant och tycker att det är dags att även mindre partier särredovisas i opinionsmätningarna. Anna och många andra ligger i och gnor för att opinionsinstitutens radar ska upptäcka oss. Själv ska jag göra en visit i Österåkers kommun nu på söndag och däremellan vara ute på stan i Norrtälje och dela ut Piratpartiets flygblad samt prata med dem som vill byta ord med mig. Men jag ska också hinna med att ta emot äldsta barnbarnet och hennes tjejkompisar, som gör Norrtälje den äran under helgen. Helt otroligt att hon om några dagar fyller 15 år. Sedan blir det ett och annat skolbesök i närområdet.


Avslutar med ett tack till krönikören Lisa Magnusson på Aftonbladet som skrivit en mycket läsvärd och tankeväckande artikel om rabaldret kring Julian Assange – Med Assange blottas vår sorgliga syn på sexualitet. Gillar hennes inställning och tror att vi alla skulle tjäna på att nyktert se våldtäkt som ett straffbart våld mot en annan individ. Det är illa nog.

Intressant.

8 kommentarer:

Zac sa...

Fantastiskt bra som vanligt, vill bara passa på att beklaga att man från lagstiftarhåll tyvärr låtit feminister vattna ur våldtäktsbegreppet till närt noll och intet. Våld eller hot om våld borde vara grundläggande, annars är det "bara" sexuellt utnyttjande.

Men jättebra som sagt.


//Zac

Lisa Magnusson sa...

Zac, min poäng är inte att det måste ha förekommit våld eller hot om våld för att det skall vara våldtäkt. Att ta någon mot den personens vilja är våld. Det är illa att du inte begriper det.

Zac sa...

Våld eller hot om våld innebär väl i praktiken alltid att det görs emot någons vilja? Eller uttryckliga vilja antar jag, LM? Annars blir jag riktigt, riktigt skrämd. Och vi pratar fortfarande enbart om våldtäktsbegreppet?


//Zac

Farmorgun sa...

@Zac: Vi skulle komma långt och män och kvinnor kunde vara överens om att tilltaget att tränga sig på en annan människa, som inte är intresserad eller trakterad av en påträngande "uppvaktning", är att göra sig skyldig till den typ av våld, som människor av bägge könen borde hålla sig för goda att utöva. Det finns, som bekant, äckel päckel av olika kön. Och det är inte alltid man kan komma undan enbart med ett blåöga efter ett hånskratt med utropet "Hej tänker du våldta mig, med den där lilla". Det var ett knep som en äldre väninna lärde mig i min ungdom. Behöver jag säga att hans "vapen" blev obrukbart. På den tiden var det skamligt att inte kunna förutse vilka man skulle undvika eller att man inte var förberedd på att man måste försvara sig. Men man tar alltid en risk då det finns sjuka människor, som inte drar sig för att döda.

@Lisa M: Om Zac inte insett vad du menar, k a n det bero på att han i likhet med många andra män är urless på att betraktas som presumtiva våldtäktsmän eller pedofiler av sexualneurotiska kvinnor. Jag vet inte om det är så i hans fall, men jag vet män som avskyr när de tycker sig höra kvinnor som drar alla män över en och samma kam.

Zac sa...

Jag tackar och bugar för sedvanlig visdom.

Och du har helt rätt. Faktum är att det är exakt samma mekanism som feminister använder för att döma oss män som presumtiva våldtäktsmän som SD använder för att misstänkliggöra alla invandrare med sin Våldtäktsrapport.

Jag är urless på att påläggas en historisk arvssynd från feministiskt håll.


//Zac

Farmorgun sa...

@Zac: Gott, då vet jag ännu en människa, som skulle tjäna på att sätta sig in i begreppet Intersektionalitet, vilket seriösa forskare använder för att synliggöra att det är flera olika faktorer som samverkar när människor blir illa behandlade eller diskriminerade; kön, klass etnicitet o s v.

Jag tycker inte att du ska förakta feminister som gått före och gjort oss medvetna om brister i maktbalansen mellan kvinnor och män och dessutom bland annat gjort en insats för lika och allmän rösträtt. Men, därutöver tillkommer en problematik, när kvinnor och för all del även män ser sig som offer för det andra könets maktövertag. En del män, som inte tilldöms vårdnaden av barnen, kan vara mindre lämpliga än mamman, men så länge de stirrar sig blinda på könsrollen som förklaringsmodell och inte skärskådar sig själva, tar de på sig en offerroll som gör dem än mer olämpliga. Omvänt finns det kvinnor som utsatts för övergrepp och också fastnat i offerrollen, vilket förpestar deras och andras liv. Än värre blir det när människor i deras omgivning är omedvetna om vilket stöd de behöver eller har ett eget snedvridet intresse av att exploatera deras olycka.

Som varm anhängare av Paolo Freires pedagogik för förtryckta är jag mer intresserad av att människor mobiliserar sin inre resurser och går vidare och inte fastnar i rollen som offer för vad andra gör.

Om du själv alltför lätt hamnar i rollen som anti-feminist, tycker jag att du ska fundera över hur du argumenterar. Du vet att du inte är den sortens man, som feministerna gör stort nummer av - fine! Då behöver du inte gå i svaromål, utan kan problematisera diskussionen och fundera i alternativa banor. Framförallt inte dra förhastade slutsatser, så som många gjort i Assange-saken. Det är inte lätt, men den förnuftige antar utmaningen.

Zac sa...

Skall jag var ärlig så tror jag att samhällsutvecklingen gjort oändligt mycket mer för kvinnors frigörelse än någonsin feministerna. I det samhälle som växte fram under 1900-talet så var det omöjligt att ha ett förhärskande kön som förtrycker det andra. Liberala idéer och humanism gjorde det helt enkelt omöjligt att bibehålla det orättvisa, nedvärderande och grymma kvinnoförtryck som varit.

(F ö så fick inte alla män rösträtt förrän flera år efter att alla kvinnor redan fått det - något sorgligt bortglömt.)

Dock skall jag påpeka att jag trots allt har en stor respekt för de feminister som kämpade för grundläggande mänskliga rättigheter. Jag kan dock inte säga att jag har samma respekt för dagens neofeminister som drivs av sin könsbesatthet. Många äldre feminister höjer idag rösterna mot utvecklingen. Kön kommer för alla andra egenskaper, erfarenhet och förtjänster. Det är vad jag står upp mot.

Det är bara en grupp som är besatt av könstillhörigheten och således tvingar alla kritiker och kringliggande att diskutera i termerna kring kön. Jag ser oss som individer med bra och dåliga egenskaper; neofeminismen ser oss först och främst som representanter för de egenskaper de tillmäter könet man tillhör.

Så, tyvärr, så blir jag nog intvingad i antifeministfållan ett tag till! I alla fall tills vi ses som individer med individuella egenskaper och utan arvssynd... ;o)


//Zac

Farmorgun sa...

@Zac: Jag har gott hopp om dig min vän. Man kan se berget från olika sidor. Jag menar att man kan respektera dem som kämpade i en annan tid, nu lever vi i en brytningstid, då vi måste bana nya vägar för att hålla demokratin vid liv och kämpa för de mänskliga rättigheterna.