måndag 16 augusti 2010

Kölhala dom – rösta på ett annat parti.

Idag var jag i behov av en ordentlig sovmorgon. Kom hem vid 23-tiden igår efter en hel dag på väg hem efter seglingen med piratskutan Arwen. Fortfarande har jag känslan av att fortfarande vara ombord, då balanssinnet ännu inte noterat att jag fått fast mark under fötterna. Det har varit en fantastisk vecka på många olika sätt. Gästbloggade vid ett par tillfällen, vilket jag länkar till här och här.


Väl hemma försöker jag skapa mig en bild av världen här hemmavid och runt omkring. Skrivsugen som jag är gör ni klokt i att bereda er på ett extra långt blogginlägg.


Ser att Julian Assange, Wikileaks talesperson, är en flitigt anlitad person. Både SvD och DN har ordnat möjligheter till chat åt sina läsare samt intervjuat honom och i många andra medier avhandlas företeelsen och frågor ställs som leder till funderingar om för- respektive nackdelar med att göra hemligstämplade handlingar offentliga. Hos TED Ideas worth spreading har jag funnit en intervju om varför världen behöver Wikileaks. Har lyssnat och blivit riktigt nyfiken på Julian Assange som person. Hos The Guy Interpreter har jag läst att Julian Assange under sin ungdomstid var Australiens mest kända etiska hackare. I TED- intervjun vill Assange ogärna använda sig av ordet ”hacker” då det bland människor ovana vid datanördarnas språk lätt leder tankarna till fantasibilder av ryska maffian som vill hacka mormors bankkonto. Jag vet att jag själv hade den uppfattningen då många s k public service-media oftast använder ordet hacker i sådana sammanhang, medan det i själva verket enbart handlar om att kunna skapa en fungerande programkod. Mårtensson hoppas naturligtvis att hans parti ska begripa vad det är fråga om.


Piratpartiet har tidigare erbjudit Wikileaks bandbredd och serverplats och Anna Troberg ställer idag den berättigade frågan ”Vad kommer partierna att göra för att skydda Wikileaks demokratiarbete?”


Även i en demokrati behövs människor som är beredda att visa upp vad som döljer sig bakom den yta, som politiker och administration visar upp offentligt. Det är därför som public service-media är en så viktig institution i en demokrati. Men, när man tänker efter, kan det (även i den bästa av världar) vara så att det knyts speciella band mellan politiker och journalister, som sätter granskningen ur spel. För att få vara med i det långa loppet måste en reporter vara aktsam med den information, som vederbörande fått sig till livs. Ju bättre relationer desto mer kan man få veta, men desto svårare blir det att vara kritisk. Jag kan tänka mig att det är den gradvisa förändringen i relationen mellan makthavare och media som gör det nödvändigt med aktörer som Wikileaks. Detta parallellt med skydd av s k whistleblowers bland annat genom källskydd.


I andanom hör jag hur diskussionens vågor går höga bland journalister kring just detta att göra hemligstämplat material offentligt. Journalister med goda relationer i förhållande till makthavare kan redan idag sitta inne med hemlig eller förtrolig information och ogillar givetvis att sådan info kan komma att spridas till kreti och pleti. Den diskussionen känner vi igen från tillfällen när motsättningar mellan journalister i etablerade medier och aktiva skribenter i olika sociala medier gått i dagen. Då brukar jag luta mig tillbaka och le för mig själv – tänk att det fortfarande finns människor som tror att yrkesetik och gott omdöme är något som kommer av sig självt tillsammans med betyg från universitet eller högskola. Det är i det verkliga livet inget, som någon kan ta för givet, när teorin kolliderar med praktiken, men chansen är naturligtvis större om detta tagits på allvar och finns med i utbildningen.


När det gäller förhållandet mellan eliten och de glada amatörerna såg jag Brit Statston tidigare idag twittra om ett blogginlägg, som passar osökt i sammanhanget. Här påminns eliten om det ansvar som följer av att ha både orden och tekniken i sin hand. Kan tänka mig att Deeped och alla andra haft en givande samvaro på SSWC under helgen som gick. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att puffa för FSCONS 2010 – här genom Techrisk.


Hur som helst har uppståndelsen kring Wikileaks på nytt satt fart på mina tankar kring FRA:s möjligheter att i sin utvecklingsverksamhet kartlägga hela svenska folket och dra slutsatser. Blotta tanken ger mig rysningar av obehag. Även om Julian Assange lutar sig mot att deras kryptering är så säker att inte ens FRA kan knäcka koden och utifrån det anser Sverige vara ett tryggt land att ha Wikileaks servrar i, är jag så naiv att jag – medborgare i en demokrati – anser mig ha rätt till skydd mot Storebror staten. Ingen medborgare ska behöva kryptera sina rörelser för att slippa bli utsatta för statens intrång. Därför tycker jag och en del andra pirater att det snackas alldeles för litet om det som riksdag och regering redan dragit in oss i. Folket borde inse att de kan ge politikerna bakläxa, genom att inte ge dem förnyat förtroende. Precis som man gjorde i EU-valet.


Om Socialdemokraterna överlåter skattefinansierad verksamheten till kooperativ och ideella organisationer eller Moderaterna överlåter det hela till privata företag, där chefer och ledning i bägge fallen kan se om sitt eget hus, det går väl på ett ut. Tanken, som de missar att förklara för de offentligt anställda, är att den konkurrensen ska göra den i deras egen regi bedrivna vården, skolan och omsorgen mycket bättre. Men något brott i tänket måste det väl ändå vara när man tror att lovord för konkurrenterna ska ingjuta arbetslust i den egna personalen, som oftast är urless på den överrock de försetts med i form av högre chefer och politiker. Annars är detta en illustration som visar att även detta krig skördar offer. Inte undra på att det leder till TUT eller TJUT eftersom No size fits all. Jag förstår att Oscar vill ha en hel hög med skämskuddar och att Svensk Myndighetskontroll fått mer än nog.


Därför behöver vi ingjuta en helt ny energi i partiorganisationerna. Till att börja med genom att rösta på ett annat parti än det gamla vanliga i valet 2010. Så som många gjorde i EU-valet. Efter det valet har flera av de etablerade politikerna vaknat upp och insett behovet av en uppryckning. Men det kommer inte att hålla i sig – om inte Piratpartiet tar sig hela vägen in i riksdagen. Hittills har man skjutit på en del saker till efter valet i höst. Oaktat det finns det saker att fundera på som här hos Anders S Lindbäck.


Om inte det räcker och du inte litar på mina ord, länkar jag istället till Emma Opassande, som gjort sig känd som en mycket påläst och omdömesgill person. Även hon undrar varför demokratins allra viktigaste frågor inte finns i valdebatten. Att det kan vara si och så med trovärdigheten bland experter, twittrade någon om med en länk till DN. Josh är som vanligt klok nog att låta den som känner honom göra en insats. I Härnösand gör lokala pirater sitt bästa för att göra bort sig, rapporterar Erik Hultin. Mycket trist då det visar brist på respekt för andras åsikts- och yttrandefrihet. Det är med respekt som med kärlek – bara genom att ge kan man få <3.

Avslutar med Skivad lime, som bjuder på inspiration genom Alestorm – Aaaaaarrrrrrrgh!

Intressant.

5 kommentarer:

8468 sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Erik Hultin sa...

Jag vill bara påpeka att det verkar som om det inte var piratpartister som hade saker och ting för sig i Härnösand. Har haft kontakt med de lokala, och saker och ting är ur världen nu.

Farmorgun sa...

@Erik Hultin: Det var skönt att höra, då det är viktigt för oss, som själva vill bli respekterade att vi respekterar andra.

Erik Hultin sa...

Gun:
Visst är det så. Jag har haft en bra maildiskussion med Jan-Olof Flink häruppe.

Anonym sa...

Så när wikileaks masspublicerar privata personers sms är det ok, men inte om FRA gör det? Ni byter bara ett övervakningssamhälle mot ett annat.