Blir glad när Mikumaria bjuder på en länk till Anders Mildner, där han skriver om att komma tillbaka till vardagslivet efter SSWC. Underbart att de delar med sig av sina upplevelser till oss andra som inte var med. Hos IDG.se hittar jag foton med detta sköna gäng. På Marias blogg har jag valt ett inlägg där hon förklarar hur hon använder Creative Commons License, vilket jag själv och en del av mina Fejan-vänner kan ha nytta av.
Apropå detta med Fejan – har jag nu läst ikapp artiklarna i SvD i ämnet och tycker mig se att artikelförfattarna låter sin egen syn på företeelsen färga av sig. Undrar en kort stund om artikelförfattarna skulle kunna skriva en artikel tillsammans, där de berättade för oss ifall arbetet med artiklarna lett fram till nya insikter eller bara stärkt dem i deras tidigare uppfattning om saken? Eftersom jag själv rätt ofta ser det jag läser, som ett material för mitt eget kunskapsbyggande, är jag naturligtvis nyfiken på hur journalister gör sitt urval av information och bygger upp sina artiklar, men också i vilken utsträckning de gör nya väl underbyggda rön som leder fram till nya slutsatser.
Eller handlar det hela bara om konsten att hantera ett material efter en viss mall, där man i stor utsträckning litar på kollegor och sedan traskar patrull? Ungefär som i riksdagen där makten ligger i arbetet innan utskotten bestämt sig och därmed hela riksdagen. Det senare undrar jag, sedan jag läst redaktionschefen Martin Jönssons inlägg om SvD:s Inger Attefalls och andra journalisters hantering av information om svininfluensan. Minns hur jag själv upplevde att det var bäst att lyssna till dem som talade om en pandemi som krävde extraordinära åtgärter. Även om jag, som ingick i en riskgrupp, lät mig nöja med den första injektionen.
Annars riktas en stor del av medias uppmärksamhet på politikernas olika utspel inför valet 2010. Eric Erfors i Expressen har lagt märke till att offentligt anställda kramas av politiker från både höger och vänster och att rollen som arbetsgivare inte riktigt hänger samman med rollen som välmenande politiker i behov av offentliganställdas röster. Igår dristade jag mig till att se vad de har att välja mellan: - Moderater, som vill att verksamheter ska tas över av privata företag eller Socialdemokrater, som vill att verksamheter ska tas över av kooperativ eller ideella organisationer, vilka i bägge fallen har ledare som inte så sällan ser om sitt eget hus. Förändringar tänkta att tända en eld i baken på de offentligt anställda, som med tiden blivit rejält trötta på den tunga överrock bestående av högre chefer och politiker, som de måste dras med, samtidigt som de kämpar med att skapa arbetsglädje i sin egen vardag.
”Fredrik Reinfeldt konkurrerar hårt om jobbet som förstekramare och har under sina resor i Sverige ofta förlagt sina besök till någon arbetsförmedling, äldreboende eller skola”. Men, jag säger inget om att den som vill bygga om Folkhemmet måste resa runt och inspektera hur det arbetet fortskrider. Erfors har dock satt fingret på en intressant punkt – att det är de politiker, som jobbar heltid med lagstiftning i riksdagen, som uttalar sig som om de vet bäst när det gäller skola, vård och omsorg. Varför är det så?
Förutom att Filippa Reinfeldt, ansvarig för vård och omsorg i vårt län, blir förminskad i sin roll, ger mediernas fokusering på kommunala och landstingskommunala frågor de ledande politikerna en möjlighet att smita undan frågor om hur de ser på grundlagarna och hur de hanterar lobbyister med uppdrag från olika intressen samt kraven på öppenhet och transparens när det gäller bidragen till det politiska arbetet, som inte alltid sker i form av pengar. Det innebär att de frågor som Piratpartiet fokuserar på har svårt att ta sig in på den publika arenan – om det inte handlar om barnpornografi där våra vedersakare tog chansen att förvrida perspektivet från en ideologiskt viktig diskussion om informationsfrihet vs integritet till att oskadliggöra oss genom att piska upp stämningen med påståenden om att vi pirater ville skydda pedofiler. Göran och Marcus ombord på Livbåten reder också ut varför Pirater är en träffande beteckning på oss. Det gäller att ha ett öppet sinnelag. Något som bland andra Lars-Erick ofta visat prov på.
Själv känner jag glädje över att jag 1. fått möjlighet att vara en del i allt detta som pågår just nu; 2. fortsatt känner tillit till människans förmåga att göra vad gott är samtidigt som jag kan bejaka den teknik som underlättar kommunikation och insamling/spridning av information; och 3. insett att man aldrig är för gammal för att ta ett ansvar när det gäller att hålla dialogen om demokratin igång.
Här är jag en av många pirater som ger input i den dialogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar