torsdag 30 september 2010

Valet är över – demokratin räddad?

Läser att en tysk arbetsgrupp mot censur har analyserat Sveriges och Danmarks svarta listor över barnporrsajter och funnit att kampen mot pedofila förövare på internet är ett totalt fiasko. Det skriver Nyheter24 idag. DN skriver också, men är förvånansvärt flat när det gäller att ställa frågor till polisen om man inte tänkt på och diskuterat andra vägar att komma åt dem som gör sig skyldiga till övergrepp på barn och dessutom lägger ut dokumentationen av detta på internet. Hur mäts denna polisgrupps effektivitet? Kan tänka mig att det är ett rätt bekvämt arbete, som de pysslar med, till skillnad mot arbetet som ordnings- eller närpolis. När valet nu är över borde det vara möjligt att diskutera ifall blockeringen av webbsidor med barnporr, som censurivrarna vurmar för, verkligen fungerar. Inte minst viktigt då EU-kommissionär Cecilia Malmström, nu driver frågan för att ordna med ett direktiv för alla medlemsländer.


Ingen tjänar på att verksamheten bedrivs på synnerligen oklara grunder. Ser att Techrisk, efter det goda rådet att vi bör kolla hur undersökningen gjorts, länkar till såväl rapporten som AK Zensurs hemsida, där man ser blockeringen som ett sätt att slippa vidta några effektiva åtgärder. Hax skriver det som jag och många andra tycker och tänker: ”Olagligheter på internet bör behandlas på samma sätt som olagligheter i resten av samhället. Ordningsmakten skall utreda, verksamheten skall prövas under rättssäkra former, den olagliga verksamheten skall upphöra och den som har begått själva brottet skall ställas inför rätta”. Anders S Lindbäck har grävt djupare i rapporten och berättar mera om hur farsartat polisens arbete ter sig, när man synar det närmare i sömmarna.


Därtill kommer den uppenbara risken att censur på ett område inbjuder till censur inom en rad andra områden, i takt med olika lobbygruppers arbete i politikernas omedelbara närhet. Det som ligger närmast till hands är upphovsrättslobbyns strävan efter lagregler där internetleverantörer ska ta ansvar för att deras kunder håller sig inom lagens råmärken när det gäller upphovsrättsskyddat material. Ett krav som leder till att telekomföretagen ska tvingas övervaka innehållet i våra meddelanden på nätet, d v s göra intrång i vårt privata liv, utan att det finns någon misstanke om brott och en rättssäker ordning för att hantera detta. Felten tycker att det är hög tid för gammelpartierna att göra något åt upphovsrätten.


Och nog kan man undra till vilken nytta som Riksbankens Jubileumsfond engagerar sig i ett SAMspråksseminarium som gett så klen utdelning som detta om upphovsrätten. Det hände under Almedalsveckan 2009 och där kunde vi se och höra att politiker inte bryr sig om de utredningar som gjorts. Mot den här bakgrunden förstår jag Joakim Jardenbergs reaktion på ledande politikers undfallenhet på en direkt fråga. Även om vi nås av rapporter om att det folkliga motståndet i USA lett till att Senatens juridiska utskott beslutat att avvakta Kongressvalet innan lagstiftningsarbetet med "Combating Online Infringement and Counterfeits Act" (COICA) avslutas. EFF är dock säkra på att upphovsrättslobbyn kommer igen. Det är inte svårt att se sambandet mellan denna lag och ACTA-avtalet.


Annars fortsätter eftervalsdebatten litet varstans. Joakim Jardenberg, ger sitt svar på Medievärldens frågor om vilka som var mest innovativa i valrörelsen. Via Dr Spinn hittar jag vägen till Sven Wennerström, som arbetar med PR och kommunikation och här skriver om Obamavalet 2010 med utgångspunkt från i vilken utsträckning som lärdomarna därifrån omsatts här hemmavid. Sedan hälsar jag på hos Lars-Erick, som tidigare skrivit en hel del om socialliberalismen och sin längtan efter ett socialliberalt parti. Frihet under ansvar är i sanning en hållning som satts på undantag. Tilltron till det goda hos människan står inte särskilt högt i kurs. Själv tycker jag att det vore intressant att få reda på om S D:s framgång bygger ett genuint lokalt partibygge eller om missnöjet med de andra partierna är så utbrett att det varit möjligt att exploatera detta samtidigt som S D fått draghjälp genom medias intensiva fokusering på vad deras inträde i riksdagen skulle kunna leda till för alliansen och den röd-gröna oppositionen.


I diskussionen om värdet av PP och andra småpartier gillar jag Markus ”Lake” Berglunds inlägg där han uppmärksammar en röst i Ring P1 som hävdar att ”Det ska inte vara lätt att styra ett land”. I mitt eget meningsutbyte med chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning har jag fått veta att riksdagen redan i dag bryr sig om de frågor som Piratpartiet driver och att man kommer att fortsätta med, oavsett om Piratpartiet finns eller inte. Jag har mina tvivel och är därför inte lika hoppfull som han. Men rätt snart lär vi få bevis på den saken. Datalagringsdirektivet, Censilias barnporrdirektiv och ACTA-avtalet ligger framför oss. Därför får vi inte slappna av, utan kämpa på. Anna Troberg föregår med gott exempel. Nu gäller det att vi andra hakar på. Marcus ombord på Livbåten har kollat in debatten mellan Per Strömbäck och Anna Troberg och argumenterar för vikten av att vi även i forsättningen kan få vara anonyma. Sedan jag läst hos IDG.se att Antipiratbyrån – APB – varit involerad i en tvist om varumärkesintrång, har det slagit mig att Netopia kan vara deras nya frontorganisation. Roligt att i ljuset av detta leka med tanken att Piratbyråns frånfälle var en synkronisitet?


Avrundar med Svensk Myndighetskontroll som i ett inlägg om Brott och straff beskriver den del av Sverige som gör anspråk på att kallas kriminalvård. Tror man inte människor om gott, lär man mötas av allt annat än godhet. Och omvänt.

Intressant.


onsdag 29 september 2010

Mediemakten tar sig olika uttryck.

Det har hänt att jag tänkt att mediamänniskor verkar vara försedda med förvrängningsfilter i sina öron, eftersom det är så svårt att prata om människans sociala och kulturella behov av att kunna kopiera olika underlag för sin dagliga interaktion med andra, utan att fastna i resonemang kring fildelning och The Pirate Bay. Men, en sådan fundering måste jag raskt tränga undan, eftersom jag förstått att det är min skyldighet att göra mig förstådd. Uppenbarligen lyckades jag inte heller igår, trots att jag tog hjälp av Pelle Snickars och hans artikel i SvD och talade om människans sociala och kulturella behov av kopiering, som är något större och viktigare än olika tekniska lösningar för fildelning. Av gårdagens inlägg kan vem som helst se att mitt intryck var att samtalet med NT:s reporter rörde just detta och att The Pirate Bay ska ses som en teknik för att underlätta kopiering för ett sådant personligt bruk i en svärm av användare utspridda runt om i världen. För var och en av dem torde detta vara tillåtet i livet vid sidan av datorn.


Tyvärr ligger resultatet av vår pratstund inte ute på nätet, men helt klart är att jag talade för öron, som inte var inställda på samma våglängd. Av ledaren i dagens NT kan man dock se att tidningen företräder uppfattningen att Piratpartiets kamp för medborgerliga fri- och rättigheter mot statens och olika ekonomiska intressens intrång i våra privata liv och rätten till fri information och kunskapsbyggande med hjälp av internet är något alldeles för smalt för riksdagen. Med sådan press är det inte att undra på att de etablerade partierna gör som de behagar. Och att Centerpartiet kommer undan med sveket mot sina väljare i valet 2006. Något som manifesterats i Centeruppropet och borde oroa även chefredaktören för det tidigare flaggskeppet – Norrtelje Tidning. Rätt intressant för övrigt att Centerpartiet stärkt sina finansiella och därmed sina ideologiska muskler genom försäljningen av sina tidningar och samtidigt kan behålla sitt inflytande över tidningarnas politiska profil.


Skrev i ett tidigare inlägg om vikten av att medborgarna samlar glödande kol på politikens och mediemaktens huvuden. Har sedan dess snappat upp att DN lagt märke till att USA vill kunna bugga nätet. SVT:s Rapport har också lagt märke till detta. Men, finns det här i vårt land någon som bryr sig? Här finns det kanske rent av politiker som gläder sig åt att FRA-modellen sprider sig runt klotet. Det sägs ju att skälet till FRA:s övervakning och avlyssning av oss alla, bland annat handlar om att skydda våra svenska soldater i Afganistan. Men om kriget där gör med dem, detsamma som det gör med de norska grabbarna, då kan man börja undra till vems nytta Försvarsmakten fått uppdraget att sända dem dit. Alfa-hannens ... nej, jag menar herrtidningen Alfas chefredaktör uppvisar en attityd i en klass helt för sig själv. SR:s Ekot har också uppmärksammat livet i Telemarksbataljonen. Sedan ska de inbilla oss att missionen i Afganistan syftar till fred. Hå hå ja ja.


Och nog kan man dessutom undra om journalisterna hos herrtidningen Alfa inbillar sig att de kan sätta feministerna på plats med hjälp av den här sortens journalistik. De bevisar nog bara att de till skillnad mot alla andra män endast har två huvuden – ett struphuvud och ett längre ner, som inte har en chans i konkurrensen med upplevelsen av att döda en taliban. Undrar om det finns någon som kan komma med en bra förklaring till den sortens sexualneurotiska beteende?


Avrundar med Anna Trobergs holmgång mot upphovsrättslobbyns Per Strömbäck. Vi må vara i ett medialt underläge, men skam den som ger sig. Hax ger också eldunderstöd. Han har dessutom funnit viss sympati för Göran Greiders tankar. Intressant.


tisdag 28 september 2010

Är allas vårt sociala och kulturella behov kriminellt?

Tänk tanken att du, jag och andra bara kan ha synpunkter på material, som vi har betalat för. Skulle det leda till att vi (för att kunna delta i ett samtal om innehållet) genast rusade iväg för att köpa in materialet ifråga? Jag tvivlar och undrar vad det skulle det betyda för vårt sociala och kulturella liv? Dessa båda frågor rann upp i mitt huvud under en intervju med en reporter från Norrtelje Tidning, som naturligtvis var intresserad av att få svar på sina frågor både om Hovrättens prövning av domen mot The Pirate Bay och valutgången. När det gäller det senare berättade jag att en utvärdering pågår och att jag själv inte haft den ork som krävdes för att få ut material i brevlådorna. När det sedan gäller rättegången som inleddes idag, utgick jag från artikeln under Brännpunkt i SvD av Pelle Snickars, som lyfter fram behovet av en offensiv nätpolitik. Snickars ser det som medieindustrin vägrar inse. - Det handlar om en rättsprocess mot ett socialt beteende.


Efter några foton framför en av Stadsbibliotekets datorer blev det ett samtal om hur skyddstiden för upphovsrätten förlängts när tekniken för produktion, marknadsföring och försäljning tvärtom talat för en förkortning och att detta främst inträffat sedan uppköparnas ekonomiska rättigheter skrevs in i Bern-konventionen så sent som 1967 efter det att kassettbandspelaren gjort entré. Sedan var det en smal sak för lobbyn att förmå EU:s ministerråd, kommission och parlament att 1993 ställa sig bakom ett direktiv om en skyddstid på livstid +70 år. Under samtalet gjorde jag en tillbakablick när det gäller kopiering med exempel ur mitt eget liv, där kopiering för eget bruk, som underlag för ett socialt och kulturellt utbyte med andra, varit något fullkomligt självklart. Att fråga alla berörda om lov att få använda deras verk som underlag vid olika samtal och diskussioner har inte föresvävat mig. Förutom problem med att kunna leva ett normalt liv på nätet tillkommer att dessa uppköpare också ställer krav på politikerna att de ska göra telekomföretagen ansvariga för innehållet i trafiken på nätet. Det mesta pekar mot en utveckling mot allt mer övervakning och kontroll av oss alla. Vad detta får för effekter på utvecklingen av vårt samhälle talas det inte om. Själv tycker jag att det är trist att se att statens agerande leder till att kreativa människors tid och förmåga går åt till att finna lösningar för att kringgå eller undgå all denna övervakning och kontroll.


Ser att Rick Falkvinge i Aftonbladet gör en tillbakablick till tiden innan tryckpressen kom i bruk fram till våra dagar. I flera hundra år var det den som ägde tryckpressen, som drog ekonomisk nytta av möjligheten att kopiera och därmed framställa flera exemplar. Senare ändrades detta men producenternas makt har succesivt stärkts och idag måste vi ställa oss frågan om lagen bara ska vara till för att ta tillvara producenternas intressen. Det fann jag anledning att fråga mig i juni i år när jag hade tagit del av UR Samtidens program i Kunskapskanalen. Några dagar senare kunde jag konstatera att politikerna försummat ”den möjlighet, som Bernkonventionen gav lagstiftarna, nämligen att begränsa upphovsrätten med hänsyn till samhällets behov och andra demokratiska rättigheter”. Att detta förhållande inte granskats på ett sätt som utvecklingen krävt, kan man ha olika teorier om. Själv har jag landat i att det beror på att journalister har ett eget intresse av att saken inte granskas även ur ett medborgarperspektiv.


Just nu avfyras lobbymissiler, som Anna Troberg bestämt sig för att ta itu med. Det ska bli intressant att läsa hennes genmäle. Magnihasa har också läst och gjort en analys av argumentationstekniken i lobbyistens utspel. Vidde funderar i dagens anledning kring lagligt och olagligt på nätet. Annarkia skriver att det är mer än fildelning som står på spel. MinaModerataKarameller fixar en härlig ”pyspunka” på lobbyns uppblåsta argumentation. I det sammanhanget kan det vara intressant att läsa samma lobbyists intervju med Cecilia Wikström (FP), som – enligt egen utsago – är den mest kunnig i fråga om upphovsrätten bland svenska EU-parlamentariker. Dra mig på en tallpinnevagn!!! Ska vi se den här egenproducerade nyheten som att media inte alltid går hans ärenden och då får han gå ärendet själv. I så fall kan vi skönja att ett uppvaknande är på gång. Hax rapport från omröstningen i EU-parlamentet kan stå som motbild.


Avslutar med Copyriot som skriver mycket intressant under rubriken Piratrörelsen har aldrig funnits. För mig som varit engagerad i Piratpartiet knappt ett år är detta av intresse. Alla dessa olika bilder skapar tillsammans en helhetsbild av nätmedborgarnas brokiga skara. Det som syns speglar hur komplex tillvaron är och att uppköparnas jurister och lobbyister för närvarande har ett mycket stort övertag, eftersom politikerna idag tillmäter egennyttan långt större betydelse för samhällets utveckling än värnet av en allemansrätt på det digitala området. För att vidga perspektivet länkar jag sedan till Cybernormer, där Piratpartiets Amelia Andersdotter gästbloggar under rubriken När näträttigheter blir globala.

Intressant.


måndag 27 september 2010

Ett haveri – för vilka?

Tänk att man inte kan vara ledig en helg, utan att Piratpartiet går under :-). Skämt åsido, naturligtvis accepterar jag inte att spelbranschens Per Strömbäck, som även gjort sig till talesperson för den relativt nystartade lobbygruppen Netopia, ska vara den som förklarar Piratpartiets död. För mig är Piratpartiet det parti, som jag sent omsider insåg är inne på en intressant väg mot framtidens informations- och kunskapssamhälle. Ett informations- och kunskapssamhälle, där nöjesbranschen inte kan tillåtas ha tolkningsföreträde i fråga om allmänhetens rätt till användning av material för icke kommersiellt bruk, eftersom ett sådant förhållningssätt hindrar samhällets sociala och kulturella utveckling. Något som i sin tur hindrar dess ekonomiska utveckling. Satmaran kommenterar och tycker sig se att artikelförfattaren i ett inlägg på sin blogg ger en mer nyanserad bild. Rick tar sig också friheten att ha en avvikande mening. Radikalen anser att fildening är större än Piratpartiet och MinaModerataKarameller ser hur det kraschar mellan gammalt och nytt. Opassande undrar hur vi tänker sörja.


För mig står The Pirate Bay som en symbol för motståndet mot kultur- och nöjesbranschens glupande aptit, där gamla affärsmodeller kräver en överlevnad med metoder, som tidigare setts som omoderna i vårt land. Näringspolitiken har inom alla andra områden kännetecknats av ett bejakande av strukturomvandlingen genom att möta denna med kompetensutveckling och en anpassning till den tekniska utvecklingen. Men, när det gäller de mest etablerade i denna bransch, sammanfaller intresset att bibehålla alla tidigare gjorda landvinningar med de intressen som journalister hos den granskande mediemakten tycker sig ha gemensamt med dem. I likhet med en del andra skapare av olika verk, vill dessa journalister odla myten om att deras verk har sådan verkshöjd att andra, som vill referera till deras texter, ska vara skyldiga att be om lov innan man gör så samt dessutom köpa en osorterad mängd artiklar eller andelar i hela dramafabriken för att få disponera enstaka exemplar. Något som inte kan vara rationellt i en tid då en referens till någon annans verk antingen ska ses som ett kulturellt utbyte av åsikter kring detta verk eller gratis PR förmedlad av den ene till förmån för den andre. Av det följer att ett meningsutbyte kring den andres verk inte kan eller bör uppfattas som ett intrång i den andres rättigheter. Att journalister verksamma inom den bransch, som har till uppgift att granska den politiska makten, inte klarar av att sätta in sig själva i detta större sammanhang, det är helt klart värt att sätta under en granskande lupp.


Det som förenar dessa journalister och Netopias Per Strömbäck är intresset att slå vakt om upphovsrätten och då främst dess kommersiella del, oftast uppköpt av multinationella företag eller andra ekonomiskt starka intressen. Den som vill kan se att detta leder till inlåsningseffekter, vilka med hänsyn tagen till den digitala utvecklingen borde inspirera politiker att med stöd av lag tidsmässigt begränsa monopolet ifråga. Men, de har istället lånat sig till en utveckling som har varit den motsatta. Medan den tekniska utvecklingen talat för ett tidsmässigt allt kortare monopol har branschen framgångsrikt lobbat för och lyckats påverka politikerna att förlänga tiden från sju plus sju år för 300 år sedan till 25 år från 1967 och därefter genom EU-direktiv från 1993 ytterligare till livstid +70 år. Det som från början sattes till sju plus sju år med hänsyn till tid för produktion, marknadsföring och försäljning har allt eftersom med politikernas handgripliga hjälp förlängts för att med tiden bli uppemot 160 år. En helt absurd situation. Snacka om en snedsits till nackdel för den allmänna digitala domänen! Att en sådan situation inte allvarligt upprör företrädare för den granskande makten kan bara förklaras med det egna intresset och att detta intresse som bekant inte ljuger.


Medan detta händer pågår en utvärdering av valrörelsen, där såväl Rick som Anna och Emma Opassande gjort mycket läsvärda inlägg. Själv var jag rätt missnöjd med att jag inte hade den fysiska ork som krävdes för att springa i trappor, som jag hade tänkt, varför jag tyckte att det var förmätet av mig att sätta betyg på andra piraters insatser. En sak vet jag dock – även om jag inte avser att kandidera ännu en gång – jag har fått blodad tand. Varför, ja det torde framgå att inlägget här ovan. Vi måste med förenade krafter återställa en ordning där den allmänna nyttan ses som minst lika mycket värd som egennyttan. En egennytta som hittills tillåtits breda ut sig utan någon hejd. En egennytta som kostar åtskilligt för berörda individer, företag och organisationer att tillfredsställa. En egennytta som ser sig som all glädjes och nyttas upphov.


Enligt det synsätt, som Sydsvenskans Anders Ekström gör sig till tolk för, kan jag räknas till det hundratals bloggare, som lever i en bubbla och länkar till varandra och därför missar att vi inte företräder folket. Jag hoppas dock få leva så länge att jag får uppleva när allt fler ser det som jag och andra mera insiktsfulla har upptäckt. Inte minst hoppas jag kunna utveckla dialogen och samhörigheten med de 350 personer, som tyckt att jag varit värd deras personliga kryss. Hur det ska gå till får jag fundera på och återkomma till. Därutöver noterar jag Piratpartiets uthållighet när det gäller att hålla liv i diskussionen om demokrati och rättssäkerhet, här uppmärksammat av Markus Lake Berglund. Jag hyser också gott hopp om att en förändring är möjlig så länge som riksdagsledamöter i andra partier ser det som jag och andra har lagt märke till. Gillar också att MinaModerataKarameller tycker att hon måste uppmärksamma att vi – all övervakning till trots – riskerar en situation där vi måste bevisa vår oskuld istället för att samhället ska bevisa att vi är skyldiga till det som läggs oss till last. Till detta vill jag lägga företeelsen Den allierade journalisten, som säger en hel del om medieklimatet i dagens Sverige. Mer sådant – det gäller att samla glödande kol på både politikens och mediemaktens huvuden! Även om jag hellre ägnade min tid och mina pengar åt att gå på Operan eller att odla en del andra intressen. Men, inte minst det nyligen genomförda valet visar att det kan vara alldeles för tidigt att räkna ut Piratpartiet. Där har media en läxa att lära. Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2,

onsdag 22 september 2010

Mörkrets makter drar genom Europa.

Läser hos Christian Engström att EU-parlamentet nu röstat igenom Gallo-rapporten, som handlar om hårdare tag mot den som kopierar upphovsrättsskyddat material. Ms Gallo, föredragande ur den kristdemokratiska gruppen EPP vann, och vår sida förlorade, skriver han. Betänkandet antogs med 328 röster för, 245 emot och 81 nedlagda röster. Detta var ett bakslag, men kampen för ett fritt och öppet Internet och en förnuftig upphovsrättsreform går vidare. Men, nog undrar jag hur Miljöpartiets Isabella Lövin tänker som röstade för, vilket både Christian Engström och Rick Falkvinge noterat. Lena Ek, höll däremot stilen, vilket Erik Hultin noterat. Resolutionen är inte bindande, skriver SvD, men beslutet kommer väldigt olyckligt med tanke på förhandlingarna om ACTA-avtalet. Hax ger en utförligare rapport. EU:s förhandlare bör betänka att uppemot hälften av de folkvalda var emot. Upphovsträtan ger oss en inblick i varthän övervakningshysterin leder. Och här hemma ser vi vart det leder när politiker slår dövörat till.


Faktum är att det oreras en hel del om valutgången och de känslor detta föder, främst när det gäller S D:s inträde i riksdagshuset. ”Lärdomen från övriga Europa visar att det inte spelar någon roll hur mycket man fördömer eller försöker bekämpa extrempartierna om man inte gör något åt de upplevda orättvisorna och problemen.” Så avslutar Wolfgang Hansson sitt inlägg Främlingsfientlighet är ingen sjukdom som går att bota. Det tål att läsas om och om igen. Idéerna om hur S D ska hanteras här hemma visar att inte ens etablerade politiker är på det klara med vad de menar med sina stolta förklaringar om att vi lever i en demokrati. Jag kan förstå om de grupper som S D ifrågasätter blir rädda, men vi hjälper inte dom med att ge oss på S D med hugg och slag. Eller att ändra spelreglerna sedan olika omständigheter gjort det möjligt för S D att ta sig in i riksdagen och olika kommuner och landsting. Om de nu med sina mandat anses ha möjlighet att berika sig på partistöd och annat, då kan man undra varför denna möjlighet inte ifrågasatts tidigare när det handlat om redan etablerade partier. Lars-Erick har tittat närmare på den saken sedan SvD gjort sig omaket att räkna ut vad det kostar.


Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut hur sådana åtgärder blir till ytterligare ved på brasan, när etablerade partiers politiker hittills ansett sig själva vara värda både det ena och det andra. Om inte Moderaterna är helt korkade måste de förstå att det ligger en hel del i Wolfgang Hanssons analys. Johan Norberg kompletterar genom att se det hela ur en annan vinkel. Den uppmaning som han berättar om i slutet av sitt inlägg känner jag igen som Erik Laaksos. Men, jag kan förstå att Moderaterna med en bredare analys kan se ett rejält hot mot sin pågående ombyggnad av folkhemmet, där inga eftergifter mot en mera socialt inriktad politik låter sig göras. Samtidigt kan vi inte bortse från problemet med populism, vilket Krohniskt så träffsäkert noterar, utan att visa en väg ut ur det dilemmat. Kent Persson visar dock att det tänks en hel del kring den uppkomna situationen. Många talar om populism, men alltför få frågar sig varför. Därför jag inte kan se annat än att S D kommit för att stanna.


Demokratisyn växer inifrån och ut skriver Stefan Mårtensson och jag instämmer. Noterar med stor tillfredsställelse att Magnihasa är inne på samma spår – gör inte som dom vill, men använd för allt i världen inte odemokratiska metoder för att hålla dem utanför. Svensk Myndighetskontroll, som tidigare tagit debatten när det gäller S D:s politik, är också vaksam när det gäller Gallo-rapporten. Mikael Nordfeldth ställer Miljöpartiets Lövin till svars. Så ska en slipsten dras. Uppdatering: Isabella Lövin förklarar sig på sin blogg och avslöjar att hon gått på myten att vi missunnar konstnärerna deras levebröd. Hon ser inte att det är upphovsrättsuppköparnas ärenden som hon går. Lägg märke till hennes formulering "Som journalist sedan 25 år ..." Hon skiter fullständigt i enskildas möjligheter att utifrån en kopia eller länk utbyta tankar och idéer om olika kulturella uttryck utan att be någon om lov. Vad händer om de skulle lyckas i sitt uppsåt att stänga in nutida kulturyttringar?


Avrundar med ett särskilt tack till Anders Widén, som med sina texter både kan förlösa en knut formad av vanmakt i en strid ström av tårar (vilket jag skrev om igår), men också kan mana till mod och tillförsikt. Tröstar mig också med Anna Trobergs Valvaka, valkoma och framtidsvisioner.

Intressant.


tisdag 21 september 2010

Fritt fram för desinformation?

Igår nämnde jag att jag i bruset av röster i eftervalsdebatten hörde Musikerförbundets ordförande ställa krav på att regering och riksdag med hänvisning till PP:s usla valresultat ska ta itu med fildelningen. Det ska bli intressant att följa om Alliansen tänker gå på i ullstrumporna med en sådan ihålig hänvisning, eller om det finns någon sanning i deras förhållningssätt att Piratpartiet inte behövdes eftersom Alliansen själva har en bra politik för internetfrågorna.


Anders Mildner skrev den 23 mars 2010 om den lobbyverksamhet, som nätverket Kulturskaparna deltar i och deras aktiviteter för att driva igenom Gallo-rapporten i EU-parlamentet. Det är mycket som är anmärkningsvärt i den artikeln, t ex att fackliga företrädare för journalister aktivt arbetar för:

1) Strängare lagar och hårdare straff (även om man utåt i debatten vill tona ner denna del, rimligen av opinionsmässiga skäl).

2) Krav på internetleverantörer att kontrollera nätet.

3) Införandet av ökade statiska avgifter, som en utvidgad privatkopieringsersättning.


Christian Engström berättar att omröstningen om rapporten sker i morgon onsdag. I betänkandet uppmanas kommissionen att "komplettera regelverket för att införa en rad åtgärder mot intrång i immateriella rättigheter", och att främja "frivilliga" avtal mellan Internetoperatörer och rättighetshavare, att stävja upphovsrätten på nätet. Sedan lär det finnas en alternativ resolution, som ALDE-gruppen klurat ut och som innebär att valet kan stå mellan pest och kolera.


Mot den bakgrunden kan jag förstå det cyberkrig som pågår, även om jag inte försvarar det, eftersom jag anser att det kommer att slå tillbaka i form av mera övervakning och kontroll samt förbudslagstiftning. Om det är något vi lärt oss av alla krig och konflikter runt om i världen, är det väl att det inte finns några vinnare när en konflikt eskalerat till denna nivå. Alla blir förlorare. Mycket är trist idag, men allra tristast tycker jag nog att det är att landets intelligentia visar sig vara lika egoistiska som alla andra, vilket innebär att deras vanföreställningar om förlorade miljoner hindrar dem från att inse att nuvarande system är till hinder för kunskapbyggande och inspirerande samtal om olika kulturyttringar på nätet. Skulle man lyckas hindra det utbyte, som idag sker när vi delar filer med varandra, skulle vårt samhälle bli kulturellt mycket fattigare. För att inte tala om förluster i socialt kapital under vägs.


Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på Nordegren i P1, där Thomas Nordegren och Lars Leijonborg bland annat orerar kring intrånget hos SD. Där sker kopplingen mellan detta huvudlösa tilltag och Piratpartiet, vilket gör mig gråtfärdig. Läser sedan på nytt Det går inte an att förlora, av Anders Widén. Hans text griper tag i den förtvivlan som jag känner i min maktlöshet och förlöser en strid ström av tårar. När trycket lättar känner jag att vreden tar plats. Hur kan man vara anställd hos public service-media och vara så in i glödheta h-vete insnöad? Sedan snyter jag mig och repar mod.


Utan att veta vem eller vilka, som roat sig med dessa dumheter, och inte heller kan gå i god för varenda enskild pirat, känner jag mig djupt förolämpad, när företrädare för den tredje statsmakten kommer undan med en sådan självgodhet och kan fortsätta vara så insnöad. Piratpartiet kan inte ställas till ansvar för alla dumheter som händer på nätet. Lika litet som Moderaterna eller Socialdemokraterna kan göras ansvariga för allt vad människor kan ta sig till med, när de färdas på vägar och järnvägar. Arrrrgh!


Efter denna salva kan det passa att länka till Emma Opassande, som också funderar och skriver kring drivkraften Hat, som är så mycket enklare att hemfalla åt, än att uppamma kraften i Kärleken. Reva seglen, håll hårt i rodret – det blåser upp till storm i mitt inre!

Intressant.


måndag 20 september 2010

Åter i verkstan med en känsla av overklighet.

Lyssnar på radion, läser tidningsartiklar och blogginlägg där alla söker efter eller tycker sig se förklaringar till valresultatet. Är det inte i hela riket så handlar det om olika städer som Stockholm, Göteborg och Malmö samt kommuner som Norrtälje, Södertälje, Täby, Landskrona, Vellinge och Lomma – bara för att nämna några. Det är rätt intressanta förändringar på sina håll, som sätter tankar i rörelse. För Norrtäljes del funderar jag över hur snacket gått man och man emellan sedan nätverket Mötesplats Norrtälje försökt kanalisera en del medborgares missnöje med hur planeringsfrågor sköts i kommunhuset. ”Även om jag är missnöjd, ska inte ”utbölingar” tro att de kan komma hit och lägga sig i”, eller vad?!


Som riksdagskandidat för Piratpartiet har jag haft svårt att göra mig gällande, när valrörelsen i huvudsak ägnats frågor där de politiska besluten tas i kommunen och landstinget. Även om PP:s frågor intresserar människor lokalt, så behöver de en uppbackning i den lokala offentliga debatten. Därför känns det naturligtvis kymigt att tvingas konstatera att det inte räcker att ha bra idéer om framtiden om jag inte lyckas göra dem synliga och begripliga för vänner och bekanta, som i sin tur kan dela med sig till sina vänner och bekanta. Det gäller att se den sanningen i vitögat, även om jag måste erkänna att jag varit frustrerad över att medierna sett våra frågor som mindre intressanta att orera om än Sverigedemokraternas evetuella entré i Sveriges riksdag.


Självklart har jag frågat mig varför SD varit intressantare. Har de etablerade partierna lyckats avväpna Piratpartiet genom att tillägna sig våra fokusfrågor? Eller finns det ett gemensamt intresse hos de etablerade partierna och medierna att lägga locket på i våra frågor om övervakning, kontroll och behovet av en bättre balanserad upphovsrätt med rätt till kopiering för icke kommersiellt bruk. Det senare är mycket viktigt för att alla människor ska kunna vara med och bygga kunskapssamhället med tillgång till informations- och kommunikationstekniken. Jag kan tydligt se att upphovsrätten är ett riktigt starkt kitt mellan journalister i allmänhet och upphovsrättsindustrin, även om det knorrats en del över att tidningshusen disponerar över användningen av den del av upphovsrätten, som de betalat lön eller annan ersättning för.


Vad många journalister verkar vara omedvetna om, det är att upphovsrättsuppköparnas rättigheter skrevs in i Bern-konventionen så sent som 1967, när bland annat bandspelaren gjort entré. Då skedde den första eftergiften åt detta ekonomiska särintresse. Sedan fick de ytterligare ett fläskben, när EU i ett direktiv 1993 bestämde skyddstiden för upphovsrätt till livstid +70 år. Det råder en sådan snedbalans till nackdel för allmänhetens digitala rättigheter att jag har fog för mitt påstående att politikerna abdikerat från sin roll att väga samman olika intressen. Det är mot den bakgrunden, som vi ska se Antipiratbyråns lobbyverksamhet för skärpta lagar, då allt detta behövts för att de ska kunna jaga fildelare. I bruset av röster kring valutgången hördes idag även Musikerförbundets ordförande, som nu kräver att regering och riksdag ska ta itu med fildelningen, eftersom valutgången visat att Piratpartiet inte fått gehör hos folket för något annat. Är någon förvånad?


Samtidigt läser jag Michael Geists twitter med länk till WIPO:s hemsida där det berättas om att Stevie Wonder i sitt öppningstal vid medlemsländernas möte i Geneve idag, lanserade sin "Förklaring om frihet för människor med funktionshinder" . Inför behandlingen av ministrar och politiska beslutsfattare från WIPO: s 184 medlemsstater, sade han, "genom dina insatser på lagstiftningsområdet, kan incitament skapas för att ge blinda och synskadade löfte om ett bättre liv." Saken gäller den diskussion som pågår inom WIPO: s medlemsstater i deras ständiga kommittén för upphovsrätt och närstående rättigheter (SCCR) om bättre tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk för blinda, synskadade (VIP) och andra läs-funktionshindrade personer. Det som är bra för de handikappade, det är bra även för många andra. Det vet vi när det gäller tillgängligheten i andra sammanhang.


Går sedan en runda bland en del av mina bloggfavoriter: Opassande, som också försöker få ordning på sina känslor; Deepedition, som fångat sina tankar och känslor i ord som borrar sig in både hjärta och hjärna; Sagor från Livbåten, som blottlägger snacket bakom den farliga friheten och undrar om makthavarna trivs med resultatet; Skivad lime, som gjort en snabb reflektion; Oscar Swartz, som funderar kring ett lyckat val; Mårtensson, som bidrar med en kort reflektion; och Svensk Myndighetskontroll om Baksmälla och kyla.

Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, SVT1, SVT2, SVT3, Sydsvenskans chat om SD,



lördag 18 september 2010

Något att tillägga?

Nej, idag känns det som att allt jag har haft att säga till stöd för Piratpartiets politiska program, har blivit sagt. Känner mig helt urblåst och tom. Därför känns det uppfriskande att läsa Calandrellas Aktivismrapport nr 7, som visar att ett budskap måste bäras ut till folket om det ska få fäste. Det finns hopp om framtiden när det finns unga människor som tror så mycket på Piratpartiets idéer att de gör sig ett sådant omak. Men detta grumlas av att Christian är så sugen på att spekulera om effekterna av opinionsläget att det kan ta geisten ur vem som helst. Om han inte ser upp, får han bära ut flygbladen själv nästa gång.


Det skulle inte skada om han och andra någon gång tänkte i de banorna, så att de kunde inse vad som kräver förankring hos andra i styrelsen – innan det förs ut på gator och torg. Visst har vi åsikts- och yttrandefrihet, men de kan inte komma ifrån att det som kommer ur munnen på ledande pirater får en annan effekt, än om vi andra tycker det ena eller andra. Innan jag hunnit bli riktigt låg, nås jag lyckligtvis av Rick Falkvinges förtydligande. Men jag har fortfarande svårt att smälta att detta orerande tagit fart redan nu, vilket visar att vi sätter större tilltro till opionionsmätningar än ett genomfört val.


Efter detta hämtar jag ytterligare kraft hos några andra pirater: Skivad lime, Emma Opassande, Lars-Erick, Anna Troberg, Sagor från Livbåten, Carl Johan och Magnihasa. I morgon har jag lovat vara värd några timmar vid ett par vallokaler och sedan åker jag till Sundbyberg för valvaka. Därför loggar jag nu ut för att slappa framför TVn en stund.


torsdag 16 september 2010

Är det möjligt att förstå sig på utvecklingen?

Med ingressen ”Högsta domstolen meddelade på torsdagsförmiddagen sitt beslut att skicka ner Sveriges första ipred-fall till EU-domstolen. I och med att fallet är prejudicerande dröjer det länge innan någon upphovsrättsinnehavare kan få ut identiteter bakom ip-nummer till misstänkt illegala fildelare” inleder DN.se sin artikel rubricerad Tungt bakslag för Ipred. Kulturnyheterna lyfter också fram detta. Det går en suck av lättnad genom det Sverige, där man insett att Ipred-lagen brister, när det gäller att ange på vilka premisser som en Internet-operatör ska vara skyldig att lämna ut kunders IP-nummer till civila aktörer i samhället. För tillfället betyder det ett stopp för Antipiratbyråns intressenter när det gäller möjligheterna att på lösa boliner skrämma internetanvändare att betala rätt ansenliga summor eller riskera att få betala ännu mera om de av en domstol döms som skyldiga. Den risken är många inte beredda att ta, varför liknande lagstiftning i andra länder lett till utpressningsliknande förhållanden.


För all rättsskipning gäller att den som är misstänkt för en brottslig gärning ska ses som oskyldig till dess att en åklagare inför en domstol klarat av att bevisa att vederbörande är skyldig. För att komma dit krävs en procedur med en förundersökning där samhället ser till att berörda parter behandlas lika och därmed kan mötas på en relativt jämbördig nivå. Denna princip kallas oskuldspresumtionen och är enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna en grundläggande rättighet.


En hel rad bloggare noterar och kommenterar: MiNiMaliteter; Beelzebjörn; Satmaran; Ipse Coqita; Hax; Karl Sigfrid; Fredriks blogg; Radikalen; Anders S. Lindbäck; och Magnihasa. I likhet med andra undrar jag naturligtvis vad detta kommer att få för inverkan på den lag om datalagring, som väntar på ett riksdagsbeslut efter valet. Tidigare idag gjorde jag ett inlägg om fildelning, där jag länkade till ett väl genomtänkt och bra formulerat inlägg av Emma Opassande med rubriken Fildelning är inte skadligt och bör därför legaliseras. Där berättar hon om den dialog hon haft i ämnet under de senaste dagarna. Hon avslutar med ”Vi vill inte legalisera stöld — vi vill legalisera modern kulturspridning och har forskningen i ryggen.” Emma visar hur svårt det är att diskutera den här saken, när motparten sitter fast i synsättet att fildelning är stöld och vi pirater lätt fastnar i resonemang om tekniken.


Henrik, gästbloggare hos Sagor från livbåten, skriver om Piratideologi för 40 plusare, där vi också får en mycket bra förklaring till svårigheterna för människor äldre än 40 att förstå varför de yngre tar för givet att ett innehåll ska vara fristående och möjligt att utan hinder flytta mellan olika fysiska media. De är uppväxta under en tid av digital utveckling där innehållet inte nödvändigtvis behöver vara knutet till ett visst media, medan vi äldre sitter fast i våra föreställningar om att det ena måste hänga ihop med det andra. I det här skiftet behöver upphovsrättslagen ses över. Det här är ett inlägg som jag gärna printar ut för att kunna prata med andra pensionärer om. Många av dem står helt vid sidan och inte så sällan irriteras man av att programledare ibland hänvisar till webben om man vill ha mer information.


Det är i sanning en spännande tid vi lever i, där många ställer sig frågan om det är möjligt att förstå sig på samhällsutvecklingen. Ja, med transformatorer som Emma, Henrik och många andra pirater blir det definitivt lättare.

Intressant.


Bygga om och/eller bygga nytt samhälle?

Vi vill inte legalisera stöld — vi vill legalisera modern kulturspridning och har forskningen i ryggen.” Så avslutar Emma Opassande sitt inlägg där hon berättar om de dialoger hon fört om upphovsrätt och fildelning under de senaste dagarna. Ett mycket bra inlägg som visar hur svårt det är att diskutera den här saken, när motparten sitter fast i synsättet att fildelning är stöld och vi fokuserar på tekniken. Men, det är väl inte så konstigt när både huvudparten av våra medier och riksdagen befolkas av människor som tycker att fildelning är stöld och vi ser all övervakning och kontroll som ett hot mot internet.


Att det finns ett stort gap i kunskapen om internets möjligheter, det visar även inlägget på Second Opinion, där Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén visar att hon förstått hur detta med upphovsrättsuppköparnas rättigheter fungerar, när hon ser det ur den enskilde journalistens perspektiv. Men, samtidigt har hon svårt att inse att vi lever i en ny tid, där stora jättar kan utmanas av den, som är betydligt mindre, när de senare inser att de befinner sig på en marknad där de kan ta tekniken till hjälp. Det som hon beskriver, när det gäller arbetssökandes svårigheter på dagens arbetsmarknad, är inte specifikt för den bransch där hon befinner sig. Idag är det arbetsköparens marknad, vilket gör att löner och arbetsvillkor pressas till det yttersta både här och där. I andra branscher håller det inte med en dålig politik i förhållande till dem som fyller produkterna med innehåll. Det skulle det inte göra här heller, om journalisterna slutade stirra sig blinda på upphovsrätten och tänkte i nya banor. Hittills har tidningshusen levt högt på att de genom anställningsavtalet äger den ekonomiska delen av upphovsrätten, medan journalisten fått behålla den ideella delen av densamma.


Så är det över hela fältet, där upphovsrättens ekonomiska del ägs av någon annan. Hittills har upphovsrättsuppköparna och deras advokater inom Antipiratbyrån kunnat dölja detta faktum genom att förklara krig mot alla dem som kopierat material för privat bruk. Och i det kriget har de allra flesta journalister stått på Antipiratbyråns sida, eftersom man tyckt sig kunna dra klara paralleller mellan musik-/film-/spelbranschen och tidningsbranschen. Det kan man också, men inte på det enkla sätt som man föreställer sig, när en teknik gjort entré och ställer det gamla och invanda på huvudet. Det är lika befängt som att tro att det går att återställa Folkhemmet till det, som vi föreställer oss att det en gång var.


Vi lever i en ny tid och då måste vi bestämma oss – Ska vi tro på människans kreativa förmåga att skapa ett informations- och kunskapssamhälle baserat på demokrati och mänskliga rättigheter utifrån alla människors lika värde eller ska vi se människan som så farlig för sig själv att staten ständigt måste hålla ett vakande öga på alla hennes rörelser på och vid sidan av nätet.


För mig är det valet inte svårt och därför kandiderar jag för Piratpartiet. På bloggen i Norrtelje Tidning förklarar jag för Socialdemokraternas Kristian Krassman att PP är ett fokusparti, som räknar med att i en vågmästarställning kunna förhandla med det block som vinner valet. Detta i motsats till hans påstående att en röst på PP ska ses som en röst på Alliansen.

Intressant.

Viktigt: Gå och rösta!



Ett gäng artister har gått samman för att uppmana svenska folket att gå och rösta, men framförallt att rösta på ett parti som står upp för alla människors lika värde. De vill att vi alla hjälps åt att sprida budskapet.

Intressant.

tisdag 14 september 2010

Proffs och glada amatörer i valrörelsen.


I videoinlägget ovan är vi några riksdagskandidater, som talar oss varma för Piratpartiet, då vi hoppas att väljarna ska visa sitt stöd för vår strävan att ta oss in i Sveriges Riksdag. Men, det är inte lätt att få utrymme i de medier, som sätter agendan i valrörelsen. Därför gäller det att jobba långsiktigt även om vi är otåliga. Själv tycker jag att det är frustrerande att att i mötet med en del väljare mötas av uppfattningen att det som jag pratar om när det gäller FRA, Ipred eller datalagringsdirektivet inte kan vara sant, eftersom det inte stått i tidningen. Därför var jag verkligen glad när jag häromdagen skrev inlägget Läs, läs – det står i tidningen! Gissa om jag blev besviken när det visade sig att artiklarna inte fanns med i DN:s pappersupplaga. Alla mina vänner och bekanta finns ju inte på nätet.


Medierna vaknade för sent skrev Hanna Navier i Second Opinion i samband med att Datainspektionen presenterade sin rapport "Integritetsåret 2008", som visade att 20 integritetskränkande förslag lagts i riksdagen det året. För mig känns det verkligen främmande att helt släppa taget om så viktiga frågor, därför att jag tidigare varit ouppmärksam. Tvärtom. Ska jag kunna förlåta mig själv för en sådan miss, måste jag lägga tid och ork på att både söka svar på frågor varför, men också information om sakens omfattning. Men, människor verksamma i tidningsbranschen ser ut att kunna skaka av sig och gå vidare, som om inget har hänt. Den förmågan sägs ju dessutom vara det som skiljer ett riktigt proffs från en glad amatör. Men lyckligtvis finns det proffs och proffs – här SvD Brännpunkt där Janne Flyghed berättar hur det ligger till med det av Thomas Bodström varmt uppskattade datalagringsdirektivet. Anna Troberg skriver om debatten i radion med Thomas Bodström, där hon gjorde bra ifrån sig.


Kollade också på diskussionen på Publicistklubben i går kväll, då helt ovetande om bloggen Den Allierade Journalistens existens och dess utspel om att media blivit maktens megafoner. Att ett gäng journalister startat en blogg för att kunna lufta tankar och känslor, som vuxit fram ur arbetsklimatet på deras arbetsplatser, är naturligtvis mycket intressant. Men, i likhet med många andra tror jag inte att det finns någon organiserad ”Mosa-Mona-kampanj”. Det handlar nog mera om de processer, som lätt får näring när fokus i nyhetsflödet sätts på skvaller och ytliga ting. Att Expressen, när de gör en djupdykning, kommer dragandes med något, som ligger långt tillbaka i tiden, talar för det. Sedan berättar det väl också att det finns jordmån för att hålla olika ”affärer” vid liv. Det kommer ju nya väljare som kan vilja vara uppdaterade, resonerar man. Men, bakom denna ädla tanke kan det nog också finnas en lust att tvåla till den som man ser som svikare. Det senare hör till den sortens synder, som vi människor aktivt måste motarbeta för att kunna gå vidare, utan bitterhet. Det underlättas om ”syndaren” är införstådd med att omgivningens reaktion på ett snedsteg, bara är en följd av något som vederbörande borde ha låtit bli. Om inte blir det etter värre. Därav proffsens råd att snabbt göra en pudel.


Men för samhällsklimatet vore det välgörande om vi tänkte litet längre än näsan räcker. Vi har väl alla litet till mans svårt att dagligen och stundligen hålla oss på den smala dygdens stig. Vi är inga helgon, varför vi borde inse det kloka i att inte älta det, som vi ogillar att andra gör, intill döddagar. Den, som hemfaller åt det, blir lätt en plåga både för sig själv och andra. Men, jag har förstått att politik är precis som vilket krig som helst och då gäller andra premisser. Eller ...? Tänker på den av Göran Widham startade stödgruppen för politiker ”Shit happens”, som vad jag kunde förstå har till uppgift att mana till besinning, när bannbullor är på väg att utfärdas. Sedan det sagts går jag till mig själv och konstaterar att jag har en rejäl bit kvar innan jag kan förlikas med att Alliansen införde FRA och Ipred. Jag lutar fortfarande åt att här räcker det inte med en pudel, här krävs en hel kennel. Därför röstar jag med fötterna, samtidigt som jag känner stor tacksamhet mot Piratpartiets många aktivister, som hjälpt mig inse nödvändigheten av detta fokusparti.


Sedan kan vi hoppas att vi får en ordentlig diskussion om alla dessa opinionsmätningar, vilket artikeln Mätning kan styra väljarna handlar om. Ju närmare valdagen desto större är risken att de blir självuppfyllande profetior, eftersom många väljare ogärna vill tillhöra den sida som riskerar att förlora. Det är väl mest ett problem för det block som förlorar, kan man tycka. Men, om ett val vinns med hjälp av manipulation, då förlorar vi alla. Förtroendet för politiken och politikerna vilar på att väljarnas stöd vinns med justa metoder.


Efter detta en runda där MinaModerataKarameller berättar att DN skriver om några bloggares inflytande i valtider. Det är ett bra urval, som gör artikeln informativ. Maloki berättar att hon vill bli väljarnas röst i riksdagen; Svensk Myndighetskontroll fortsätter sin folkbildningsinsats i ämnet Brott & Straff. I morgon hoppas jag ha ork nog att dra en repa på stan och dela ut flyers och förmå ointresserade väljare att använda sig av sin rösträtt. Sedan kan jag bara hoppas att många inser att Piratpartiet behövs i riksdagen.


PS. Sedan detta skrivits blir jag per mejl uppmärksammad på att Radioanstalten @FRA_PR nu följer mig på Twitter. Spam? Nej, det är naturligtvis en ära att vara bland de utvalda för deras öppet visade intresse. DS.

Intressant.


Att förtiga är inte detsamma som att ljuga.


Inspirerad av Expressens utvik av den gamla ”Toblerone-affären” bjuder jag här på en repris, som jag fann hos Hax igår. Klippet visar tydligt att även Fredrik Reinfeldt är rätt förslagen när det gäller. Det, som han lovade inför valet 2006, var att inte jaga ungdomar som kopierar för eget bruk. Däremot dolde han att regeringen redan lovat uppköparna av upphovsrätter att de skulle få möjlighet själva jaga de unga med hjälp av Ipred-lagen. Därför kan han idag, utan att ljuga, säga att det han avsåg var att polisen inte skulle göra jobbet. Att förtiga är inte detsamma som att ljuga. Men, tillslaget mot nätverket Scenen visar däremot att han helt klart slirar på sanningen. Ett annat prov på hans förmåga att vara en politiker värd vår tillit fick vi ta del av när media en tid efteråt beskrev vad som hände före omröstningen om FRA-lagstiftningen. Visst är det bra att nätet hjälper oss att hålla saker i minnet?


Kulturnyheterna i SVT puffar idag under rubriken Antipiratbyrån gör polisens jobb för Uppdrag Granskning Kultur, som ikväll kl 20.00 synar tillslaget mot nätverket Scenen. De refererar till Marianne Levin, professor i civilrätt, som kommenterar att APB, inte polisen, letar efter pirater. Hon säger bland annat: - Jag tror inte att man kan stoppa företeelser som Scenen. Jag vet inte hur det skulle gå till. Om man ser till den lagtstiftning som har införts för att försöka stävja piratkopiering och annat under senare år har den inte varit särskilt effektiv. Det är inte så lätt när någonting en masse tillämpas, där man inte har de här moraliska spärrarna längre - de är nedbrutna. Människor upplever det inte som att de stjäl när de laddar.


De som kopierar för personligt bruk på nätet skulle således vara mera moraliskt förkastliga än vi, som gjorde samma sak när bandspelaren och videon kom, och lånade eller bytte material av eller med varandra!? Jag förstår inte varför upphovsrättsuppköparna inte kan inse att de samtal, som på detta sätt genereras kring deras ägodelar, är en del i processen som leder till köp. Inte av allt, som kommer ut på marknaden, utan det som intresserade människor anser vara värt pengarna. Istället för att se den processen, som en nackdel, borde företagen inse att här finns intresserade människor som villigt granskar deras verk och sedan i sin tur gör gratis PR när de resonerar om detta med sina vänner och bekanta. Enda nackdelen med det är väl att det inte går att sälja vilken smörja som helst. Sedan borde det föras en ideologisk diskussion om kopieringens och remixens roll i människans utveckling som biologisk, social och skapande varelse nu och i gången tid. Christian Engström; Markus ”Lake” Berglund; Magnihasa och Fredrik Holmbom lyfter också fram den här saken.

Intressant.


måndag 13 september 2010

En mustig gryta eller enbart valfläsk.

Försöker komma igen efter några dygn i sängläge och inleder med den stora nyheten i SvD att de röd-gröna vill riva upp FRA-lagen. Det är verkligen fem minuter i tolv och verkar inte helt seriöst. Felten lutar åt att SvD gör detsamma som tidigare DN gjorde i förra veckan, när artiklar om den kommande datalagringslagen bara visades på webben. Sammanflätningen av politik och de tidningar, som allmänheten betraktar som public service-media är ett demokratiskt problem i sig för ett parti som Piratpartiet. Det är inte utan att jag ser ett mönster – ett parti som sjunger internets lov utgör ett hot mot tidningsvärlden och därför förvisas vi till webben. Jag måste erkänna att jag hittills haft en rätt naiv syn på medierna och att den här valrörelsen hjälpt mig att inse det.


Igår var det ståhejet kring nyheterna om de senaste opinionsmätningarna som fångade mitt intresse, idag läser jag att de verkliga vinnarna är opinionsmätningsföretagen. De lever i symbios med de politiska partierna. Just nu levererar de mumma åt Alliansen. Men egentligen är det inte alls konstigt. Alla, som vet något om konsten att sälja en ideologi känner också till fenomenet att förhållandevis många människor vill följa den, som man ser som vinnare. Därför handlar valrörelsen i huvudsak om att sälja in valfläsk med hjälp av media och många flitiga små myror. Piratpartiets Rick Falkvinge ställer frågan När blev vi dom som vi inte var? Det är en berättigad fråga, som dock varken Alliansen eller de röd-gröna har något intresse att besvara. Men, helt klart ser vi att det just nu finns en jordmån (eller marknad om man så vill) för partier, vars kandidater bäst lyckas med att sälja in sig själva till olika media.


Därför är det intressant notera PJ Anders Linders farhågor, ifall Moderaterna blir alltför dominanta. Det behövs lite tabasco i grytan, skriver han, till stöd för de andra partierna i alliansen. De som känner mig vet att jag är en tämligen usel kock, men när det gäller den politiska köttgrytan, vågar jag påstå att det behövs mer än bara fläsk och det som Linder kallar tabasco. En ingrediens som jag saknar i Alliansens gryta är ett gott ledarskap. En titt i SvD:s Näringsliv bär syn för sägen. Där skriver Andreas Cervenka om Valrörelsens glömda fråga. Det handlar om rapporten som en tvärpolitisk kommission presenterade under Almedalsveckan. Kommissionen med företrädare för de båda blocken efterlyste framförallt ärlighet mot medborgarna om att problemet finns och att det krävs en tydlighet kring vilka åtaganden som samhället kan leva upp till och vad den enskilde individen själv måste ta ansvar för. Efter att ha läst den artikeln undrar jag om inte Linders krydda handlar om något annat än tabasco. Han verkar vara mera orolig för att psykologin får till effekt att vinnaren tar allt. Sådan omsorg om makten kan straffa sig.


Vill man det demokratiska styrelseskicket väl, håller det inte att företrädare för den tredje statsmakten lånar sig till att vara enbart en megafon för den härskande makten. Ett särskilt ansvar vilar på de media, som idag har den roll, som forna tiders narr tog på sig – att säga härskaren ett och annat sanningens ord. Hos Dagens Nyheter kunde vi i förra veckan se hur de uppfyller sitt uppdrag som granskare, när de filtrerade nyheterna och såg till att artiklarna om den väntande lagstiftningen om datalagringen inte nådde ut till läsarna av papperstidningen. Trots att alla deras läsare genom sin användning av telefoner – fasta eller mobila – är berörda av detta, om än inte i samma utsträckning som vi nätmedborgare. Jag var så naiv att jag skrev Läs, läs – det står i tidningen! Med slutklämmen ”Nu måste jag köpa DN och visa väljare.” Tji fick jag. Felten sätter ord på de tankar och känslor som särbehandlingen föder.


Tycker mig för övrigt se att ärligheten som ingrediens i samhällskittet lyser med sin frånvaro litet varstans. Det visar bland annat Jesus Alcala med sin artikel Valfrågan som snabbt begravdes, där han visar hur regeringskansliet raskt brutit udden av djurrättsaktivisternas försök att använda ett mera demokratiskt angreppssätt för sin hjärtefråga. Detta utan tanke på vad det kan få för konsekvenser i ett längre perspektiv på det sociala planet. Artikeln visar att regeringen saknar empati för djurrättsaktivisters engagemang. Men också insikt om hur regeringens arrogans kan uppfattas av de näringsidkare vilka nonchalerar djurens rätt. Det hela kan inte enkelt avfärdas med den enkla retoriken att de engagerade är vänsterextremister och därför saknar respekt för näringsidkarnas rättigheter. Här hjälper det att fundera kring vad som kan vara hönan och vad som kan vara ägget. Därför välkomnar jag att Miljöpartiet bestämt sig för att se till att Jordbruksminister Erlandsson blir granskad av Konstitutionsutskottet.


Vid sidan av demokrati- och integritetsfrågorna står frågor om brott och straff i en klass för sig. Här kan vi se hur Folkpartiet liberalerna profilerat sig på den rädsla för brottsligheten som de och Moderaterna eldat under genom åren. Och där Socialdemokaterna gör sitt bästa för att komma ifatt. Svensk Myndighetskontroll skriver mycket bra om Brott och straff. En annan gren på samma träd handlar om övervakning och kontroll. Hos Henrik Brändén finner jag information, som klargör att forskningen inom Sverige och EU inte längre är fri, utan blivit beställningsjobb. Saken gäller Indect, systemet som flera av oss avhandlade i veckan som gick. Ansvarig minister är Tobias Krantz (FP) d v s en företrädare för samma parti som FP:s rättstalespersonen Johan Pehrson. Politiken på det här området handlar om att regeringen satsat miljarder på skärpt lagstiftning för att med det signalera till medborgarna att man ser allvarligt på brottsligheten. Ett mycket dyrt sätt att sända signaler och inte särskilt effektivt, eftersom det verkar vara dåligt bevänt med krav på effektivitet och hushållning med såväl sociala som monetära resurser inom detta politikområde.


Vad jag kan se är det inte bara inom finanssektorn som det råder en jakt på kortsiktiga vinster. I det långa loppet kommer bristen på insikt hos ledande politiker om det sociala kapitalets betydelse att straffa sig. Ser att Opassande också funderat kring detta med medmänsklighet. Gillar hennes eftertänksamma funderingar, då de hjälper mig och andra att tänka efter var vi själva står. Här ett exempel på det – en Brännpunktsartikel, som så småningom lades ut på nätet. I gårdagens papperstidning fanns endast ett litet citat ”Kontrollhetsen driver fram främlingsfientlighet. Piratpartisterna Anna Troberg, Gun Svensson och Mikael Nilsson om hur grupper misstänkliggörs genom övervakning”. Mikael noterar och kommenterar artikeln. Anna Troberg likaså. Anders S Lindbäck ger oss ett annat exempel på den förflackning som skett som en följd av bristande politiskt ledarskap och medias sätt att sköta sin uppgift. Josh har också läst och förundras. Och jag ser det som ett bra exempel på hur det går när samhället låter en troslära få alltför stark spridning. Det som började som ett tvång till frihet i en pedagogik utvecklad inom Hassela-kollektivet i början av 1970-talet har sedan dess spritts genom Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle till landets skolor. Ironiskt nog kan vi av en text på deras hemsida där JO uttalat sig om slumpvisa, frivilliga drogtester ställa oss frågan om det som Josh och andra uppmärksammat, är i linje med JO:s ståndpunkt.

Intressant.