I dagens SvD skriver Thomas von Vegesack under rubriken ”Det fria ordet ständigt satt under press” en intressant betraktelse med utgångspunkt från en ”avhandling av Charles Walton, Policing public opinion in the French Revolution. The Culture of calumny and the problem of free speech (Oxford University Press, 352 s)”. Utifrån en intressant historiebeskrivning avslutar Wegesack med följande:
”Politiska idéer behöver lång tid innan de bildar opinion. Förtal är däremot ett snabbverkande gift. Och giftet gjorde sin verkan också när revolutionen urartade i rent skräckvälde. Det var med moraliska argument som skräckväldet motiverades. Och de argument som användes i personförföljelsen var förbluffande lika de som använts mot överklassen före revolutionen. Det finns exempel på rena plagiat. Walton slutar sin bok med att räkna upp brott mot pressfriheten som begås just nu. Men han nämner inte med ett ord de nya medierna. Annars är det just där som vår tids förtalskampanjer pågår som värst. I den franska deklarationen heter det att medborgarna får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Men förtal skadar. Ingenting är svårare för en lagstiftare än att dra upp gränsen mellan befogad kritik och rent förtal. Den gränsen lyckades man aldrig upprätta i 1700-talets Frankrike och inte heller nu finns det en klar gräns. Lagstiftare brukar skjuta från sig problemet genom att hänvisa de drabbade till att själva söka rättvisa ungefär som man i äldre tider utmanade varandra på duell. Men enskilda åtal är kostsamma och svåra att genomföra. Man väljer därför att blunda för problemet trots att man vet att smutskastning och förtal underminerar relationerna mellan individer och grupper och förstör den harmoni som utmärker det goda samhället.”
Av det citerade drar jag slutsatsen att vi här har att göra med den goda smakens riddare, som tycks tro att användningen av internet kan tas som förevändning för införandet av censur eller en begränsning av vilka som ska ha access till Internets användning. Det är vad jag kan se rätt vanligt i kultursvängen att se detta som möjligt och därför nödvändigt. Lustigt att von Vegesack ser de moraliska argumentens roll i dåtid, men blundar för dem i nutid.
I själva verket handlar det väl om att vi själva måste ta på oss uppgiften att arbeta för en bra netikett när helst vi anser att det behövs. Ett bra exempel nämnde Jerry Silver bland mycket annat i SSBD:s veckobrev – det gäller en kommentars- och mejlväxling mellan Aftonbladets Jan Helin och läsaren Mattias. Hax skriver om att påven och Sarkozy pratar om internt. Gode Gud, säger jag bara. När Guds ställföreträdare på jorden och en president (med intressen hos en kvinna med upphovsrätt och kopplingar till företag med närstående rättigheter) förenas i sin föreställning att internet är något som kan rensas upp, måste vi fråga oss: – Vad kan komma ut av detta? Påven borde se möjligheten att människorna med hjälp av internet fått möjlighet att hålla honom underrättad om sakernas tillstånd inom den egna kyrkan. Eller är det just detta som är problemet? Annars är det väl risken för upptäckt, det som ska avhålla den som är svag i anden att motstå frestelser.
Inte undra på att våra domstolar nu sysselsätts med en #spectrial där det är konstruktörer av en teknik gjord för att underlätta människors samverkan, som sitter på den anklagades bänk. Vad är det för farligheter som tekniken gynnar? Ja, det som människor gjort i alla tider nämligen dela med sig av sina intressen och kolla på andras samt utbyter åsikter om detta. Hur omoraliskt är det? Josh skriver bra om sina funderingar kring det som pågår där och Rick Falkvinge skriver från en konferens i Spanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar