lördag 12 februari 2011

Är det synd om lärarna?

Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.


Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.


Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.


Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.


Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”


Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.


Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.


Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.


Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.

Intressant.

6 kommentarer:

Linus Hellman sa...

Du har rätt i mycket, men hemfaller åt en viss populism i följande citat:

"Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd."

Det är tvivelsutan en korrekt iakttagelse du gör på slutet, men dels tar du för lätt på lärares roll i den situationen, och dels räcker det inte som förklaringsmodell.

Det är visserligen ett problem att en hel del människor i offentlig sektor, bl.a. lärare, av olika skäl inte vågar stå upp för olika sorters brister i verksamheten, men man är naiv om man tror att det skulle göra någon större skillnad. I alla fall i skolan. Du får gärna konkretisera hur du menar att lärare borde göra sin röst hörd, och på vilket sätt du menar att det skulle kunna ha effekt.

Rädslan är en sak, men den tror jag överdrivs. Värre är det med insikten om att det inte spelar någon roll, att det inte hjälper. Och DET går det faktiskt att förstå ganska lätt.

Låt oss säga att vi kom fram till att vi totalt sett har för stora elevgrupper, att våra skolor rent fysiskt inte håller måttet (varken till sin utformning eller storlek), att utrustningen i skolorna är undermålig, att lärarna ges alldeles för lite och alldeles för dålig fortbildning, att lärarutbildningen är oerhört undermålig, att lärares tid till planering och samarbete inte på långa vägar räcker till, att tillgången till särskilt stöd är alldeles för dålig (både i tid och i kompetens), och att yrket sett till ansvar, komplexitet och utbildningsnivå är hysteriskt underbetalt. Var skulle du då hitta pengarna till att åtgärda de bristerna?

Skolan slukar redan en mycket betydande andel av den kommunala pengakakan, och det saknas inte precis andra kommunala bristområden. Skattehöjning? Lycka till. Förstatligande? Jovisst, men ett, hur ska vi nå politisk majoritet för den reformen? Och två, den statliga kakan är inte precis påtagligt mer välmående än den kommunala.

Nu kan det låta som att jag tycker att svensk skola av i dag är en katastrof. Det tycker jag inte - skolan levererar i dag, grovt generaliserat, utifrån kunskapssyn och yttre förutsättningar, en ganska hygglig verksamhet - men om vi påtagligt vill förbättra verksamheten och resultaten (det fästs för stor vikt vid vår placering i diverse internationella jämförelser - dagens skola och dagens kunskapssyn är inte anpassad till det rätt förlegade mätsätt som de undersökningarna görs på), så kommer det att handla om att investera stora, stora summor i de områden som jag nyss räknat upp.

En sak ser jag som oerhört viktig. Svensk skola skulle må extremt bra av mer självständiga och mer kompetenta skolledare, rektorer. De har kanske det svåraste jobb någon kan ha (kommunala mellanchefer har en omöjlig situation), men DÄR har du i dag alldeles för mycket av nickedockor, personer som ser som sin främsta uppgift att administrera beslut fattade av politiker eller högre tjänstemän.

/Linus Hellman, piratpartist och So-lärare

Farmorgun sa...

@Linus: Tack för din utförliga kommentar. Du har naturligtvis rätt i att det är hårda prioriteringar som gäller i all verksamhet som finansieras av skatter. Därför är det verkligen viktigt att de som beslutar om pengatilldelningen har en så bra bild av verkligheten som möjligt. Det är det ena.

Det andra jag försökte säga är att bemötande och attityd som möter eleverna är något obetalbart, som inga pengar i världen kan köpa om läraren, som eleven är beroende av, är i avsaknad av den inlevelseförmåga som krävs för att mötet dem emellan ska leda till något fruktbart. En lärare som ogillar datorer och har förutfattade meningar om datorers skadliga inverkan, kan vara direkt förödande för en elev som upptäckt datorns möjligheter.

Vad jag kan se behövs lärare som kan hantera sociala medier redan på mellanstadiet för att kunna möta och ta tillvara pojkarnas teknikintresse i arbetet med deras sociala och kunskapsmässiga utveckling.

Linus Hellman sa...

Gott så. Om detta är vi helt överens, och särskilt på punkten kommunikations- IT-kompetens, finns det galopperande brister i dagens svenska skola. Det bär förstås enskilda individer ett delansvar för, men vi ska här vara medvetna om hur det ser ut - fortfarande i denna dag - dels på lärarutbildningen, dels i skolornas kompetensutveckling.

Själv tog jag min lärarexamen vid millennieskiftet. Det var visserligen inte i går, men ändå fullt ut inom internets och den digitala världens genombrott. Vi gavs under lärarutbildningen så nära noll utbildning inom de här områdena, som du bara kan komma. Tekniskt hade vi två dagars otroligt flummande med ett sanslöst splittrat och meningslöst innehåll, som man från högskolan sedan alltid refererade till när det framfördes kritik mot utbildningen på de här punkterna. Det var allt. Ur ett mjukare perspektiv - inställning, insikt, bemötande - fick vi NOLL.

Jag hade studiekamrater som i princip inte kunde starta en dator, än mindre hantera Word.

Ok, sedan dess har det gått elva år. Mycket har hänt, inte minst på områdena kommunikation och information. Men utan att göra anspråk på att kunna överblicka hela den svenska lärarutbildningens alla delar och platser, så känner jag mig ändå rätt säker på att det ser ungefär lika illa ut i dag. För bara någon vecka sedan hade jag en Facebookkonversation med en före detta elev, som nu studerar till lärare. Hennes beskrivning av den utbildning hon går, var skrämmande. Dels verkade innehållet närapå lika obefintligt som på "min tid", men dessutom verkade det lilla som de ändå ges, skräckinjagande skadligt. Fokus verkar bara ligga på teknikens faror och problem. Ingenting verkar handla om att se möjligheterna med tekniken, och den tekniska kompetens som studenterna ges, synes vara noll även i dag.

Ute på skolorna ser det sedan inte mycket bättre ut, som jag bedömer det. Frågorna är inte prioriterade. Dels, som jag tolkar det, för att det saknas ett intresse hos dem som fattar sådana beslut, men också för att det är förenat med påtagliga investeringar ifall man ska kunna använda nyvunnen kompetens till något bra. Ett annat problem är centraliserad kollektiv fortbildning är det närmast helt förhärskande i dagens svenska skola. Alla ska genomlida samma "kompetensutveckling", oavsett vad man har för förkunskaper, oavsett vad man har för arbetsuppgifter. Detta förstås för att det är enkelt, och för att det maximerar det ekonomiska utfallet. På så sätt kan de satsade kompetensutvecklingskronorna tillgodoräknas maximalt många individer. Alltid kvantitet före kvalitet.

Ytterligare ett problem är att dagens skola både styrs av, och kompetensutvecklas av, i extremt hög grad människor med en F-6-bakgrund (eller ibland t.o.m. en 0-6-bakgrund). Det ger ett felaktigt fokus, och det ger felaktiga perspektiv. Skillnaden mellan högstadiet och åldrarna därunder, är monumental. på alla plan. Men det tas det nästan aldrig någon hänsyn till i svensk skola.

Nu låter jag förbannat negativ och pessimistisk, kritisk. Det både är och är jag inte. Jag anser att svensk skola levererar en mångt bättre verksamhet och utbildning är man kan ges uppfattningen, men det finns väldigt mycket som skulle kunna bli oändligt mycket bättre. Själv jobbar jag på en skola och i en kommun som både tekniskt och kompetensmässigt - särskilt tekniskt, rent utrustningsmässigt - ligger i framkant. Men trots det borde även vi vara väldigt mycket bättre rustade, tekniskt och kunskapsmässigt. Det ser jag närmast som en utopi, tyvärr. Tiden är en faktor, särskilt i kombination med ständiga lullullprojekt. Saker tillåts aldrig sätta sig, och då går också all tid till annat än det vi snackar om här.
/Linus

Farmorgun sa...

@Linus: Tack än en gång. Måste fundera på om det är möjligt att förmå något lärosäte att forska kring hur Statens Medieråd sköter sitt uppdrag. Det verkar som det är den gamla sortens skrämselpropaganda för "videovåldet" som puttas in i lärarutbildningen. Kolla länken till Kristina Alexanderson - hon har skrivit ett nytt lysande inlägg om skolans reason for beeing.

Molly sa...

Personligen tycker jag att regeringen har undergravt lärare och andra som jobbar med utbildning genom att ofta attackera dom i media under flera ars tid.

Farmorgun sa...

@Molly: Eftersom du inte kan ta något ansvar för vad en del politiker tycker och tänker om skolan, gör du väl klokast i att se det som ett utslag för att skolan som verksamhet intresserar. Såg för övrigt att Högskolan i Borås bestämt sig för att forska kring vilka faktorer som fungerar när en skola klarar att gå från ett mindre bra resultat i jämförelse med andra till något mycket bättre.