måndag 21 mars 2011

Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.


I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?


Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.


Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?


I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.


Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.


Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

7 kommentarer:

Magnus sa...

Gun, du bevisar bara att du reagerar som någon som aldrig har behövt ta ansvaret för ett offentligt beslut, för den väg man har valt. Men jag förmodar att det är typiskt för PP: så länge vi inte sitter vid makten så kan vi förelå vilka glädjebeslut som helst, vi behöver inte vara med och ta några konsekvenser av dem. Ni lovar guld och gröna skogar i skolorna bara eleverna får styra och ställa som, de vill med datorer och andra gadgets. Förklara gärna hur det ska kunna betalas när datorer försvinner eller skadas - något som garanterat kommer att öka om eleverna får oinskränkt rätt att själva manövrerea med en teknik som månag av dem håller på att lära sig.
Täbys och Umeås iutfästelser visar ingenting. Controllern i Täby. Leif Eriksson, säger att "slutar datorn fungera lämnar eleven in den på biblioteket och hämtar ut en ny, tom dator. Eftersom allt finns lagrat i molnet spelar hårdvaran ingen roll --Vi har räknat på noll i supportkostnader för våra datorer. Skulle datorn låsa sig eller inte funka så kan eleven trycka ner tre tangenter och helt plötsligt är datorn som den var när eleven fick den."

De enda program som kan användas är alltså de som är helt utlokaliserade till molnet, dvs som inte installeras som just program på datorn. Gomorron. Även om det snackas mycket om cloud computing kräver de flesta program fortfarande installation för att kunna vara till någon nytta, många molnprogram är bara små proteser som förgäves vill ersätta the real deal. datorer som kör enagbrt på molnprogram torde också betyda rätt starka spärrar på möjligheten att själv ladda ner eller kopiera något annat än text från nätet Och att inte kunna installera eller avinstallera några program på sin dator låter som en rätt häftig begränsning i valfriheten.

Erikssons påstående att det inte blir några kostnader för support eller för ny hårdvara(?!) låter också som den sorts löfte som användarna får betala genom kostnader, byråkrati och ständigt hackande, dålig hårdvara.

Det har kanske undgått dig, men skolorna i landet har ont om pengar på de flesta håll och har länge haft det. Den strategi ni kräver - ocjh ni kräver att skolan ska stå för den, det är inte ni själva som ska ta ansvaret - är ungefär som att säga att körkortselever ska kunna köra runt överallt på egen hand, oinskränkt, med bilar de har hyrt billigt av kommunen, och om de råkar skada kärran eller framför allt skada/döda någon person så ska kommunen, eller ett försäkringsbolag, hosta upp det mesta av pengarna och föraren få en ny bil att köra vidare med - för hur ska de annars kunna lära sig köra?? Svara gärna på hur du menar att man ska lösa det ekonomiska och juridiska ansvaret för allt som kan hända med en bärbar dator som eleven hanterar själv, innan dess förtjänar du inte att tas på allvar.

Bo Bengtsson sa...

Magnus är troligen släkt med Gunnar Andrén(FP).
Magnus skriver "du reagerar som någon som aldrig har behövt ta ansvaret för ett offentligt beslut"
GA skriver att han "måste rösta för datalagringsdirektivet ty annars blir vi skyldiga 150milj till EU.
Offentliga beslut kräver tydligen en speciell sorts personlighet.
Enligt Magnus saknar Gun denna egenskap.
Tack Magnus och Gunnar för analysen

Magnus sa...

Bo: ha ha, hjälpligt försök. Snarare handlar det om skillnaden mellan ett protestparti som aldrig behövt ta ansvar, som odlar en attityd som säkerställer att de inte heller kommer att behöva sätta sig ner och förverkliga några beslut, se vad det elder till och vem som ska betala i längden - vs de som har röstats in till ledande poster och faktiskt kommer att få svara för dem, svara i åratal om en uselt genomtänkt plan går fel.

Sen handlar det kanske också om att jag är en mer problemorienterad debattör än Gun m fl, men det ber jag inte om ursäkt för.

Bo Bengtsson sa...

Hej Magnus,
Menar du att kidsen inte ska få använda datorer?
"Sen handlar det kanske också om att jag är en mer problemorienterad debattör än Gun m fl,"

Problemorienterad, skarpa grejor.
Mvh Bosse

Magnus sa...

Bosse: om du gjort dig mödan att läsa mina inlägg här och till den förra posten så hade du kanske sett att jag är för att unga inom skolans väggar lär sig använda datorer och en del program (i första hand sådana som används profesionellt eller för studier, inte nöjesprogram) men att jag inte tror på att man lämnar ut tusentals bärbara datorer till dem eller låter dem vara administratörer på riktigt, dvs låter dem installera all mjukvara de vill på maskinen, köra vilka plugins de vill, lägga upp bild- och musikarkiv utan insyn och ha full dispositionsrätt. Det är det Piratpartiet kräver av ideologiska skäl och det funkar inte (det är heller inte fullt ut vad som genomförs i de skolor som Gun hänvisar till). Sen menar jag att det är viktigt att barn även lär känna andra medier än de dator- och nätbaserade och att de tyfligt lär sig att något inte bara är "sant för det stod ju på den här webbsidan".

Datorer kryllar det av i alla fall idag och de flesta barn och ungdomar har tillgång till dem hemma eller annars på bibblan, hos kompisar etc. Det finns ingen anledning för skolan att bränna pengar på "en dator till varje barn och en ny dator om den gamla skadas ohjälpligt eller försvinner". Ju fler datorer med ovana eller övermodiga användare man har ju längre blir f ö köerna till supporten.

problemorienterad = att debattera inte genom att berätta solskenshistorier eller säga "varför tror du inte att de kan? hatar du teknik?" utan genom att bena upp problemen och tydliggöra var man hamnar.

Farmorgun sa...

@Magnus: Varför du har ett sådant behov att demonisera mig och Piratpartiet, kan bara du själv klura ut på din kammare. Vet bara att jag inte kommit till denna värld för att stånga min panna blodig mot någon med den typen av förutfattade meningar. Gillar högt och rent att du är problemorienterad, eftersom min poäng i den här diskussionen är att det krävs ett pedagogiskt tänk även när det gäller introduktionen av datorstöd i undervisningen. Saknar vuxenvärlden tilltro till elevernas förmåga att hantera en frihet under ansvar, då ska skolledningen vara ärliga och uppriktiga på den punkten. Och våga se vad det står för.
Det innebär att skolledningen låter vuxenvärldens värsta farhågor, som grundar sig på erfarenheter av en relativt liten grupp elever, vara vägledande för skolans allmänna förhållningssätt. Alla straffas för att några få kan ställa till det. Något som i sin tur leder till att alla elevers möjligheter att använda detta redskap på ett individuellt sätt kringskärs. Ditt resonemang ger också utrymme för den sortens kompensatoriskt tänk som hindrar eleverna från att utvecklas i sitt skolarbete med hjälp olika utbildningsprogram. Istället för att se möjligheterna har du och tyvärr alltför många lärare stirrat er blinda på alla de faror, som finns, men inte är beredda att ta upp kampen mot på ett kreativt sätt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Nu verkar det som om ni tror att redskapen för ICT egentligen inte hör hemma i skolans värld. I skollagen sägs bl a ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.” Jag utgår från att denna bestämmelse inte ger utrymme för den sortens kompensatoriskt tänk, som drabbar elever, när läraren ser som sin uppgift att motverka datoranvändningen i undervisningen. För mig är det en gåta att rektor och lärare inte vill skapa sig en egen betydelsefull plats inom denna intressesfär. Men vad värre är – eleverna rustas inte för den globala utveckling som sker. Rätt talande att det var Globala gymnasiet som lyckades förhandla sig till en egen lösning när det gäller IT-användningen. När det gäller ekonomi har jag lärt mig att det handlar om att hushålla med begränsade resurser, varför jag naturligtvis tycker att det är intressant att ta reda på vilka grundelement som anses vara viktiga när beslut tas om de investeringar och driftkostnader som skolan gör. Att i första hand se elever som problems upphov är knappast ett processinriktat och problemorienterat arbetssätt till gagn för samhället.

Farmorgun sa...

@Bosse: Tack för support. Vill inte vara så taskig mot Magnus att jag vill hålla med dig om att han hör hemma i GA:s sfär ;-).