onsdag 2 mars 2011

Vi måste visa mod och öva upp rättskänslan.

Runt om i landet pågår en debatt om journalisternas roll i det nya medialandskapet. Den omvandling som nätet möjliggör stöts och blöts bland journalister, men även bland många andra intresserade av att ta till vara de möjligheter som bloggar, Facebook och Twitter ger i samhällsdebatten. Anders Mildner skrev igår ett inlägg på Expressen Debatt, där han fångar dagsläget väl. Som i många andra yrkesgrupper skapar den tekniska utvecklingen ändrade förhållanden, som man måste förhålla sig till. En del har lättare att acceptera och se möjligheterna medan andra måste bearbeta sin djupt rotade aversion mot att tekniken ”ställer till det”, innan de är beredda att ta in att det kan ligga något gott i utvecklingen. Undrar om man inte kan säga att journalister, sedan en tid tillbaka har fått pröva på vad många andra i olika yrken har kämpat med under de senaste decennierna.


För mig som läsare, utan närmare kunskap om dramatiken i den utveckling som pågår, är Paul Frigyes artikel i Expressen Kultur (uppdaterad igår) informativ. Jag har tidigare uttalat min beundran för hans mod när han stod upp för sina åsikter i förhållande till sin dåvarande chefredaktör. Expressens Emanuel Karlsten har kommenterat saken på ett föredömligt sätt och ger mig som läsare en möjlighet att se att den diskussion, som pågår bland oss, som saknar tillgång till etablerade medier, har sin motsvarighet även inom dessa medier. För demokratin är yttrandefriheten av ovärderlig betydelse och intill dess att människor i maktpositioner lärt sig tolerera andras sätt att se olika sidor av sakerna, krävs modiga individer som vågar stå upp för sina rättigheter. Och gå vidare när de stöter på patrull.


Precis som jag skrev om sjuksköterskorna inom neonatalvården i en del av min bloggpost igår, blir det ingen förändring förrän människor tydligt visar att nog är nog. Det finns t ex lag på att man ska kunna förena arbetsliv och familjeliv, vilket ställer en del krav på arbets- och uppdragsgivare. Vågar man inte tala om vad som krävs för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras, får vi inte någon åtskillnad mellan hedervärda arbets-/uppdragsgivare och skitstövlar som suger musten ur människor. Men därifrån till att kräva rigida regler för att man som anställd eller uppdragstagare ska slippa argumentera för den egna saken är steget långt. Vi måste var och en ta vårt eget ansvar och göra vad vi kan för att livet ska vara lättare att leva.


Men nog undrar jag om Stöldskyddsföreningens debattinlägg i SvD med anledning av den undersökning, som Skop genomfört för deras räkning, kan räknas till dem som tar ett ansvar för en demokratisk utveckling. Nog är det rätt märkligt att elever och föräldrar accepterat en utveckling där övervakningskameror ska klara det som hem och skola ser ut att ha abdikerat från – att ta ansvar för sin del i arbetet med att lära barn och unga att respektera andras liv och ägodelar. Det kan vi inte begära att Stöldskyddsföreningen ska vara intresserade av. Stöldskyddsföreningens undersökning bland (som de påstår) 1000 elever och 1000 föräldrar talar ett tydligt språk. De ingår i en bransch som lever gott på att vi människor allt mer tror våra medmänniskor om onda avsikter. Läste tidigare idag understreckaren i SvD där Thomas von Vegesack berättar om tillståndet i Tyskland under utvecklingen av Hitlers Tredje riket, där folkets rättskänsla blev helt avtrubbad. Resten är historia, men om vi inget lär av den kan samhället gå i helt fel riktning.


I själva verket är det så att vi alla tjänar på att tro varandra om gott och att vi gör vad vi kan för att motverka den utveckling mot mer övervakning och kontroll som staten genom regering och riksdag blåser under. Piratpartiets Anna Troberg och Liberaldemokraternas Michael Gajditza berättar mer om den saken.

Intressant.

11 kommentarer:

Christer sa...

Mycket intressant det där om journalistiken.

Tack för ytterligare en i den aldrig sinande strömmen av kanonbra artiklar!

Magnus sa...

Frigyes ser åtminstone problemen, det kan man kanppast säga att Mildner gör - han begriper i alla fall inte deras principiella tyngd. Han tycker bara det är härligt med mer wikifierad journalistik, fler stora bylines och mer jpournbalister och bloggare som tar huvudrollen och tränger ut dem de ska intervjua och de frågor de tänkt ställa - för att en fråga ska bli meningsfull måste man också lyssna på svaret, inte bara joxa med mikrofgonen och vara kokett lycklig över sina egan jouranlistskoleformuleringar. Mer anonymt eller halvanonymt tyckande som blandas in i mediemixen, mer "så här tycker läsarna /de läsare som har tid och utrymme att sitta och klicka 'bra' eler 'skit' och vara socialt aktiva gentemot tidningarna och facebook, nämligen/ och då är det ju rätt".

Det problem Frigyes är inne på, att det har blivit allt mer omöjligt att få tidningar och tv-program att gåp runt på en mix av nyheter, reportage och annonser - verkliga nyheter inte fabricerad dokusåpaskit och melodifestival, krönikor och glaminitervjuer - vill Mildner inte kännas vid. Han menar bara att är det kul så kan du ju inte vara emot det; huruvida det som presenteras är sant eller relevant är helt underordnat.


Liknelsen med "Neues Deutschland" och muren är verkligen idiotisk. Och Mildner underförstår (lika mycket genom sitt tonfall och sina markörer som genom sina utskrivna argument), här som i hundra tidigare inlägg, att det är präktigt och högbrynt att se tidningarna som något slags ankare för demokratin, som en scen där man ska kunna diskutera viktiga gemensamma angelägenheter, få upp frågor på dagordningen, hitta information och göra allt detta med litet precisioon och utan att hela tidne vara slav under någons taktiserande eller hypande. Det betyder för mig att han struntar i demokratin.

Farmorgun sa...

@Christer: Tack! Inläggen om utvecklingen inom medievärlden intresserar mig då media har en viktig roll för att vi medborgare ska göra vad vi kan för att förhindra att riksdagens politiker väljer populism framför det slitsamma arbetet att bygga under sin lagstiftning med fördjupade kunskaper. @Magnus: Tycker nog att du avfärdar Anders Mildner rätt slarvigt. Om han inte tjuter med alla andra, som ser internet som det stora hotet, kan man inte tolka det som att han inte är medveten om problem och svårigheter. Men, i en tid, då de som ojar sig är i en klar majoritet, håller det inte att jamsa med. Det som du sätter fokus på får du mera av, är en väl känd sanning. Genom att berätta om upplevelsen av DDR-pressens oförmåga att se och tolka det som hände i samband med murens fall, beskrev han mycket bra vad som händer när journalister av olika skäl väljer att blunda för en utveckling som pågår. Själv använde jag artikeln, som berättade om hur det tyska folkets rättskänsla hade avtrubbats under Hitlers styre, för att berätta att jag tycker mig se att politikerna i riksdagen blundar för riskerna med sin övervaknings- och kontrolliver. Igår fick vi veta att FRA-shopen ska öppnas för polisens spaning. Själv håller jag med Mark Klamberg: - Varför utreder man inte alternativet – att teleoperatörerna bistår polisen så som idag? Riskerna för missbruk torde vara mindre om man sprider verksamheten på flera händer, eller?

Magnus sa...

Farmor: Mildner är inte intresserad av någon slags kritisk reflexion, vare sig från journalisten eller bloggaren själv eller på redaktionerna, vare sig före eller efter att man skriver, filmar och publicerar (jäpp, jag har läst mer av honom än just den här artikeln, har följt hans mediebloggande ett par år) Han är komplett likgiltig för ifall något faktiskt är sant så länge det låter bra. Det är gammal kvällstidningsmoral: kolla aldrig en bra story - då spricker den! När han hänvisar till att vissa saker stannar utanför medias ljuskägla trots att de var uppenbara (Berlinmuren elller t ex bedrägliga myndigheter) så är det bara för att själv få ett bra slagträ i diskussionen. I fallet berlinmuren vet vi alla varför ND-journalisterna inte skrev - det var i praktiken förbjudet och kunde betraktats som statsfientlig verksamhet. Men Mildner använder detta för att slippa diskutera situationer där grupptrycket eller behovet av att positionera sig rätt, eller behovet av att smickra en målgrupp, leder till att journalister inte "känner sig bekväma med" att formulera några starka ståndpunkter, att gräva igenom en fråga eller att vända sig mot kollegers slentriantänk, sexism etc. Typiskt för en som vill vara allas kompis men samtidigt verka glamourös, och det är idag en mycket vanlig mentalitet bland yngre journalister.

"Kolla aldrig en bra story - då spricker den!" Idag är det lättare att tillämpa med saftigt resultat än någonsin eftersom vi nu har twitterflöden, uttalanden på facebook och i mejl och annat som ofta i princip är omöjligt att verifiera, knyta till någon bestämd person eller plats eller bedöma utifrån den kontext där yttrandet, citatet, filmklippet först utspelades. På t ex BBC begriper man denna komplikation - att anonyma twitterflöden som uppges kommma från t ex Libyen eller Iran i princip är värdelösa som källor om de inte bekräfas av annat material - men Mildner gör det inte. han litar bara på att typ, i slutändan får vio ändå reda på vad som efentligen hände och till dess är vi som läsare och publik själva md i storyn eftersom 'alla' numera behöver bekräftelse ochg peptalk för att verkligen uppleva något.

Anders Mildner är den svenska mediedebattens Herman Lindquist: kan hsn inte lura några andra kan han i alla fall lura dem som vill in till de journalistiska och karriärmässiga mingelborden.

Jag är för övrigt inte emot internet i media; självklart inte. Det är den slappa bilden av vad Web 2.0 innebär i mediersa och den blinda tron på att "nu lever vi ju i en transparent värld där inget kan döljas" som jag vänder mig emot. Den leder bara till att man bekräftar insuttna maktstrukturer.

Farmorgun sa...

@Magnus: Jag har förstått att du har dina skäl till att vara kritiskt inställd till Anders Mildner, vilket inte är möjligt för mig att diskutera, då jag uppenbarligen inte följt honom lika ingående som du. Blev dock intresserad av din slutkläm. Vad menar du med påståendet om en slapp attityd i fråga om Web 2.0 när jag tycker mig se att ambitiösa journalister med en vaken attityd i förhållande till informations- och kommunikationsteknikens möjligheter är mer intresserade av att diskutera utvecklingen mot Journalistik 3.0 där meningsutbytet mellan journalister och intresserade läsare/lyssnare/tittare är på väg att bli mer transparent. Men fortfarande kan mycket döljas av makthavare som vet vilka strängar man kan slå an för att spela en låt som ligger rätt i tiden. Men nog måste även du medge att risken att bli synad i sömmarna har ökat?

Magnus sa...

Ett slags svar, första delen. Det är inte en fråga om långtrådighet, men jag har förmodligen en litet annan bild än "webbkramarna" av vad verklig offentlig debatt är för ett slags djur och hur den påverkar händelserna - därför den här typen av upplägg.


Gratis är natiurlöigtvis gott, men när en mängd debattörer hyllar "gratisoffentligheten" och ropar att den skulle kunna ersätta de professionella medierna, den betalde journalisten, den fullt offentliga diskussion där människor faktiskt har tänkt efter innan de skriver och där man har något mer att försvara än bara sin bildbyline - när Mildner, Clay Shirky och hundra till gör vägen för gratiskulturen på detta sätt så ger de ägare och chefer inom "gammelmedia" ett utmärkt argument för att dra ner på tjänster, sänka frilansarvoden, satsa mer på flådiga bilder och filmstjärne-/modellintervjuer eller "exklusiv chatt med Big Brother-Brynhilde" eftersom det är "vad folk vill ha". (folk betyder här "de som har tid och tillfälle att sitta och knappa in "bar" eller "uselt" under artiklarna, och som ö h t har läge att sitta och surfa runt på tidningar och facebook på arbetstid).

Det är fler individer som kommer till tals i media idag, okay, konstigt vore annars eftersom titlarna har blivit fler och eftersom vi nu också har bloggar och webb-tv. Men debatten har inte blivit bredare, mera mångstämmig eller mera rik på kunskap. Tvärtom, ofta. Om jag j'ämför media idag och för tio-tjugo år sen så kan man se att alla slags debatt - och då menar jag debatt som faktiskt gäller ståndpunkter och argument, inte den som fokuserar på deltagarnas egon och där folk mer eller mindre uttalat står opch pekar på sig själva: "försöker du påstå att JAAAAG skulle bluffa?!" eller "Jag tillhör en grupp som har varirt marginaliserad och förföljd såååå länge och du får inte vara emot det jag säger för då kränker du oss igen" - den verkliga debatten, den som livnär sig av argument och nya insikter, har i tysthet drivits ut från kultur- och debattsidor, liksom i stort sett från tv. När såg du senast en riktig långkörardebatt på en kultursida, den sorts debatt där det trillar in trettio inläggh på en månad, allla samlade på en eller två tidningar, kvalificerade och väl skrivna inlägg som tvingar fram klargöranden om vilka uppfatningar som fungerar bra ihop och vad som är deras tysta förutsättningar? En debatt som inte i första hand gäller personlig positionering ("jag är mera i takt med tiden", "X 'är halvnazist, det märks", "jag har flera followers på facebook än någon annan här"). Tidningarna har i tysthet avskaffat den sortens offentlighet, och web 2.0-sfären med facebook, bloggar etc har inte ersatt den. Även om det uppstår diskussioner mellan bloggar och i bloggtrådar så är de oftast inte problmdrivna på det sättet, heta diskussioner i bloggtrådar brukar ju sluta med att några av deltargarna står och försökjer beslå varandra med att "Du har FEL!", "Var finns belägget på det du säger?" eller "fel statistik!". Att försöka visa att "den där ståndpubnkten hänger inte ihop logiskt" eller "Kortne på bordet nu! det är alltså lönedumpning det handlar om när du talar om ivriga entreprenörer? Alla dina argument pekar ju åt det hållet" fungerar inte lika bra i en bloggtråd som i en typisk panel- eller tidningsdebatt, av flera skäl (som jag inte tänker gå in på här, många som försökt köra den sortens ifrågasättande i en bloggtråd mot en inbiten hejaklack vet nog vad jag syftar på).

Magnus sa...

-forts 2/3-

Att det blivit så utarmat har i och för sig medieekonomiska orsaker - kabel-tv och bredband har gjort att marginalkostanden för nyheter i vid mening för _publiken_ sjunker mot noll, precis det som Paul Frigyes påpekade. I en värld där det går att få uppdaterade nyheter från hela planeten dygnet runt.utan någon extra kostnad för ytterligare hundra nyhetsklipp eller ytterligare tio timmar online blir det förstås svårare att sälja tidningar på nyheter om vad sok hände i går kväll eller på reportage somi varje fakl kan refereras av vem som helst inom en halvtimme efter publicering utan att behöva lämna någon ersättning. Jag skulle säga att dessa svårgheter att ta betalt för kvalificerad journalistik (för det kräver faktiskt både pengar och skicklighet att göra jobbet på plats, inte bara åka snålskjuts, liskom att göra bra redaktionella insatser!), denna depreciering har varit en tung orsak till att tidningarna satsar på gapiga krönikörer och fiktionaliserade nyheter från dokusåpor etc.

Det som berättas från "livet bakom kulisserna" på Big Brother är inte bara iscensatt, det framställs också i tidningarna som om det inträffat häromdagen trots att det i verkligheten oftast inträffade för flera månader sedan. Det är ett avgörande brott med den självpålagda principen att media inte ska syssla med fejkade nyheter, och det är kvällstidnmingarna som har gått i bräschen för detta. Men en krönikör eler en fejkad nyhet är tidningen åtminstone ensam om, de är svårare att knycka och recycla än en aktuiell nyhet där det som hände framför kameran snart är tillgängligt för alla andra.

Bloggarna har snabbt fångat upp vinken med iscensatta, amatörmässigt uppstyrda "jag är ju som ni fast ändå inte"; många bloggare som säger sig bjuda in publiken till sitt privata liv serverar en upphottad version som inte har speciellt mycket att göra med realiteten. Det får de naturligtvis göra men när den typen av texter blir riktningsgivande för vad som hörs i debatten blir det problematiskt. Jag tycker allmänt att använder man privata narrativ som bas för det man säger i en offentlig diskussion ska man försöka göra dem s a s översättbara till anfra männsikors verklighet, genom att förklara deras innebörd, så att debatten inte blir beroende av ett mer elle mindre utlalat "antingen litar du på min story eller sp gör du inte det, oich då har du visat dig fientlig, då kan vi inte diskutera, adjö". Idag kör folk oft fram mer eller mindre mytoloigiserade livsberättelser eller anekdoter som ibte alls kan kontrolleras och hänger upp allt de säger på det, även om de också försöker blåsa upp den till mera övergripande stories så förblir det grundat på en okontropllerbar privat story där debattörern insisterar på att behålla tolkningsföreträdet i alla lägen ("alla försökte mobba mig och det är alltid så här män uppträder, det vet ni ju, men jag tog ingen skit"). Jag tycker inte att det är okej, det gör att en massa privata, obearbetade och teatrala aggressioner ryker runt i debatten och det sättet att hantera argument är inte upplysande, men idag är det en väldigt vanlig teknik. Håller du med?

Magnus sa...

*forts 3/3*

Webb 2.0-kramarna pekar gärna på Facebook och andra webbfora som den nya arenann där medborgarna kan driva sina egna opinioner och triumfera över stela politiker och kackiga redaktioner. Men vad uträttas egentligen på fejan i fråga om debatt? Okay, visst postas det en mängd inlägg, tweets och upprörda texter där, men som debattarena är det svagt. Just genom sin halvoffentliga coh snabbt förbiglidabnde stil kan FB sällan tvinga fram några klargäranden eller verkligen säta några nya frågor på agendan. jag tror att man måste vara obekvämt tydlig här: det som händer på FB är i första hand till för att deltagarna skla få känna sig bra, att de ska få utlopp för sitt behov av en dos häftigt engagemang, tankeutbyte och poserande men utan att behöva betala något av det pris som är förenat med att offentligt driva en ståndpunkt. Det må skvalpa hårt inne på facebook men det är först när det faktiskt genererar uthålliga opinioner som är lokaliserade utanför fejan, ute i livet på gator och torg, i riskdag och i tryck, som det kan ge några resultat. Så länge det bara är på FB och en massa bloggar är det ofarligt - till och med när det också leder till en del tidningsartiklar typ "Nya regler för friggebodar eldde till FB-bävning". Politiker eller andra makthavare kan för all del svara eller de kan skoja bort det som pågår där eller ignorera det, de vet att om ett par månader är det en annan fråga som har blivit stor där inne och att mycket få av deltagarna verkligen är beredda att starta ett parti eller en tidning, driva frågan på heltid.

Och de som faktiskt vill driva sin ghjärtefråga på allvar, som har energin att skriva tjugo debattartiklar i pressen, ställa sig på en scen och tala, skriva rapporter, starta en tidskrift - de upptäcker att media idag inte längre ger några öppngar för den sortens upplysning och debatt. Debattsidorna är numera till för politikers och VD:ars kommunikéer skrivna av pr-konsulter, texter insvepta i en glatt och slirig låtsasargumentation. I radio intresserar man sig inte för någon som försöker lyfta fram ett problem om det inte redan backas upp av etablerade intressen, dessutom anses det idag att folk bara orkar lyssna på fem minuters tal innan det är dags för en låt, en jingel och en puff för nästa program.

Vi har fått ett debattklimat där det snackas mnycket men diskuteras ganska litet, och där debatten i allt högre grad enbart återkopplar till sig själv, til det redan sagda. Och denna utveckling står "web2.0-kramarna" bara och applåderar.

Magnus sa...

Apropå transparens och "journalister som är ivriga att kommunicera med allt mer kvalificerade läsare och lyssnare" och matcha fram deras synpunkter gentemot makthavare. Det är lägligt för journalister idag att säga att transparensen har ökat och att de själva är läsarnas bröder, men så är det inte utan vidare. Massmedierna har blivit allt mer inavlat stockholmsfixerade och politiker, chefer och vd-ar allt bättre på att uttrycka sig glidande eller parera invändningar innan de ens har klart uttalats av den som intervjuar dem. Intervjuer idag i svensk media är över huivud taget mjjäkiga, det finns någon slags inställning att det är fult och präktigt att faktiskt ställa följdfrågor och peka ut oklarheter i det den tillfrågade säger, det anses vara "snyggare" att bara låta honom/henne prata och själv komma med några mjuka inpass. Resultatet av det är att det blir fritt fram för dem att berätta sin story och avfärda invändingar med en klädsma sväng me maschetten.

Felet de webbkramande jouranlisterna gör är inte minst att de överdriver "den nya transparensen". Dessutom verkar de tro att det bara är demokratiska och "goda" opinioner som förstår sig på att använda sociala medier för att få fram sin bild. Det blev mycket tydligt i samband med revolten i Iran för ett par år sedan. beundran för den iranska oppositione gjorde folk som Mildner och Shirky fullständigt blinda för det faktum att vilken diktator eller populistisk träskopinion som helst kan iscensätta twitterflöden eller låta ladda upp Youtubeklipp om det passar deras syften.

Farmorgun sa...

@Magnus Du bekräftar verkligen det sanna i detta ”att se grandet i din broders öga men inte bjälken i ditt eget”. När journalister, som har ett annat fokus än det, som du väljer att fokusera på, lyfter fram värdet i att verka i ett samspel med intresserade läsare, förblindas du av dina aggressioner på grund av att tekniken synliggör även det lättviktiga godset. Jag tillhör inte dem som raljerar om att ”gratis är gott” eller tror att skrivandet i sociala medier kan ersätta god journalistik. ”Gratis är gott” ser jag mer som ett ironiskt uttryck myntat som ett svar på Antipiratbyråns jakt på fildelare.
Däremot är jag övertygad om att möjligheten till länkning kan vara till ömsesidig nytta för såväl journalisten och redaktionen som andra, vilka inspireras och vill delta i meningsutbytet. Man skulle kunna se hanteringen av inlägg i form av bloggar och kommentarer som en form av kundservice, vilken leverantörer av andra tjänster gör sig besvär att hantera på ett proffsigt sätt. Tror också att konkurrensen om läsarnas, lyssnarnas och tittarnas tid, kan fungera som en vattendelare mellan medier och journalister, som väljer att rätt slappt bejaka det lättviktiga istället för att våga tro på sig själva och den egna förmåga att fånga intresset och föra en dialog som kan leda till en utveckling av kunskapsnivån.

Eftersom jag själv ser att bloggandet hjälper mig i min egen utvecklingsprocess, där jag tvingas söka kunskap och tänka efter, tror jag att detta även kan vara giltigt för andra. Därför kan jag se att du drar alla över en kam och ser mig och andra som ett hot mot journalistyrkets framtida status. Journalister, i likhet med många andra yrkesutövare, måste hantera de utmaningar som uppstår på grund av globaliseringen och den tekniska utvecklingen. De som väljer att se utmaningarna och finna lösningar klarar sig bättre än dom som staplar upp problem och förväntar sig att andra ska ändra sig för att lösningar ska infinna sig. Dessvärre verkar du välja det senare.
I stunder då jag själv insett det nödvändiga i att lämna en kär käpphäst, har jag haft mycket god nytta av författaren Kahlil Gibrans ord ”Om ni vill skingra er fruktan, så sitter roten till den fruktan i ert eget hjärta och inte i den fruktades hand”. I ett meningsutbyte vinner man en djupare insikt om man mer synar sina egna argument än ondgör sig över andras. Om journalister ser risken för arbetsgivarnas utsugning av arbetskraften, vore det långt klokare att synliggöra detta genom att spegla arbetsvillkoren för andra utsatta yrkesgrupper och koppla detta till vad som sägs i arbetsmiljölagen och hur Arbetsmiljöinspektörer ser på saken. Genom att hjälpa andra kan man hjälpa sig själv långt bättre än genom att vädra sina farhågor.

Magnus sa...

@farmor: Jag respekterar att människor söker kunskap eller nya beskrvningar av nya erfarenheter men när det handlar om sådant som gör anspråk på att vara någon sorts journalistik eller offentlig debatt (och det är ju det den här debatten i första hand fokuserar på) så tror jag att man måste skilja tydligt på vad texten gör för en själv, privat (glädje, formuleringslust, varumärkesbyggande inför andra, rollspel, ny kunskap) och vad den gör för andra , eller vad den tillför debatten. Journalistens ambitioner är relevanta men hans känsla av att det här är en text med så stort affektionsvärde för mig så den får inte kritiseras, den sortens friskrivande är inte relevant och ska inte respekteras i offentliga medier. Inte när det faktiskt vänder sig till allmänheten. Eller när det kaxigt talar omför folk att "så här eeee det!!" som många krönikörer gör idag.

Min replik behöver för övrigt inte rakt igenom vara ett svar till dig personligen bara för att den står efter dina ord - men det är en mycket vanlig missupffattning på bloggar. Folk tror automatiskt att det som står en bit in i en bloggtråd måste ses som en replik till det som kom närmast före i tråden, när det kanske snaraee försöker bena upp något som dykt upp tidigare i diskussionen eller som finns i 'ämnet mera generellt.