tisdag 26 april 2011

Livet sett genom en professors brillor.

Under helgen läste jag understreckaren i SvD och förundrades över professor Torsten Petterssons puzzlande för att beskriva sambandet mellan dagens deckarboom och hans syn på internet som boven i en utveckling där han ser ett moraliskt förfall. Trots att han är professor i litteraturvetenskap faller det honom inte in att människor som gillar att skriva och beskriva sin samtid, väljer att skriva deckare eftersom det torde vara enklare att klara av än att skriva skönlitterära verk. Han ger dessutom deckargenren uppgiften att förklara och lägga våra bilder av samhällsutvecklingen tillrätta. Riktigt knepigt blir det när han ger sig på uppgiften att beskriva internet och dess roll.


Efter en riktig drapa om webbens typiska drag skriver han ”Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.” Man häpnar!!! På vilka grunder kan Pettersson komma med sådana påståenden, utan att närmare reflektera över vad det är som internet synliggör på ett annat sätt än vad media tidigare har gjort? Bara för att allt vad människor kan haspla ur sig och låna sig till tidigare har varit dolt för det stora flertalet av oss, betyder det inte att detta har varit obefintligt tills nu. Bara det faktum att han utgår från att fildelning står för ett moraliskt förfall, visar att han inte är kapabel att se och förstå sig på den mänskliga naturen. Särskilt i en tid då vi – på ett helt annat sätt än tidigare – kan dela med oss med hjälp av länkar och filer för att förklara för andra vad som berör oss på ett eller annat sätt.


Inte för att vi är mer brottsbenägna, utan därför att internet gör det möjligt att vidga vår krets av meningsfränder, men också våra möjligheter att pröva våra intryck och åsikter mot andras. Det är en högst påtaglig skillnad mot tidigare, då det handlade om papperskopior och kasettband – ibland i brev på posten. Tack vare internet har jag själv haft möjligheter att vidga mina vyer, fördjupa mina kunskaper och fått möjligheter att utbyta tankar och åsikter med många andra som likt jag själv är vetgiriga och vill förstå sig på den tid som vi lever i. Om samhället ”sammanbitet” vill bekämpa detta, då säger det mera om samhället, där professor Torsten Pettersson och hans gelikar just nu är tongivande, än om oss som kämpar för att få vara medborgare även när vi använder vår tid till aktiviteter på nätet. Vi, som ser på internet med andra brillor än professorn, vet att där finns endast nollor och ettor och hur dessa används avgörs av en människa av kött och blod vid tangentbordet. Att hon skulle vara mer brottsbenägen än den människa, som inte är uppkopplad, är ett påstående som jag vill jag se väl underbyggda bevis för istället för ett opportunt tyckande – alldeles särskilt som detta tyckande kommer från en av de lärde i universitetsvärlden.


Däremot tycker jag att Expressens Ann-Charlotte Martens sett ljuset när hon beskriver hur hon kommit till klarhet om det industriella komplex som gör sitt för att påverka våra tankar. Granne till deckarna bor filmerna, där polisen är hjältar och där spelar informations- och kommunikationstekniken en avgörande roll. Att Martens drabbas av en omskakande insikt visar att vi behöver mer av problematisering i pratet om teknikens användning. Inte genom att sätta på oss professor Torsten Petterssons brillor, utan genom att ställa oss frågor hur vi måste förhålla oss till allt det som flyter upp och synliggörs – inte så sällan med hjälp av etablerade medier. Hör det inte också till de mänskliga rättigheterna att man kan få vara naiv och okunnig till dess man lärt sig. Erfarenheter kallas det som våra misstag bidrar till och som vi skämtsamt brukar tala om som lärdomar den hårda vägen? Ska vi fortsätta frossa i brottslighet och tilltag av udda existenster och människor som gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller ska vi fokusera på det goda som följer av tillgången till information och kommunikation via nätet? Det är en fråga som professionella inom media måste ställa sig, inte minst mot bakgrund av att det i deras yrkeskår finns människor som gärna odlar sina aversioner mot den digitala utvecklingen.


Som ett motgift länkar jag till pressmeddelandet om Susanne Kjällanders avhandling Elever skapar eget lärande med digitala verktyg. Gillar också Emil Isbergs kommentar till DN:s artikel om EU-kommissionär Neelie Kroes åsikter om farorna på nätet. Får mig sedan ett gott skratt när jag läser bloggen Tysta tankar. Vi som minns hur det var då, vet att våra barn överlevde och i sin tur blev hyggliga föräldrar, med en rätt sund syn på utvecklingen. Nog är det väl bättre att vuxenvärlden skaffar sig kunskap och kan förhålla sig på ett vettigt sätt d v s ta ett eget ansvar och hantera det som sker på ett mera genomtänkt sätt, än att mobiltelefoner och datorer ska övervakas och polisen bli allena saliggörande. Det ska bli intressant se hur man inom kampanjen Digidel 2013 kommer att förhålla sig – om man kommer att fokusera på farorna eller se möjligheterna. Intill dess noterar jag att Föreningen för fri kultur och programvara och Creative Commons i de nordiska länderna ordnar ett framåtsyftande evenemang i Stockholm den 5 maj, vilket bloggen Majestatis Pluralis puffar för.


Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, som visar oss medlemmar vägen ut ur ett dilemma. Strongt! Vi behöver inte gå tillbaka i svunnen tid för att finna rakryggade politiker, även om Lars-Erick kan ha en poäng i att uppmärksamma dem. För att ta oss framåt gäller det att ta med sig det bästa av det som varit.

Intressant.


fredag 22 april 2011

In med ljus och frisk luft i alla slutna rum.

Sedan jag läst om Joakim Jardenbergs upprördhet när han upptäckt att hans Iphone, utan hans vetskap, hade loggat hans rörelser, gjorde jag mitt för att sprida länkar om saken bland mina vänner och följare på Fb och Twitter. Det är en sak att man som användare känner till vad den tekniska utrustningen kan ha programmerats att redovisa och något helt annat om detta sker i lönndom. Jockes vrede är förståelig eftersom han riskerat skada andra människor genom att ovetande bära omkring den informationen i länder, där han kunde ha blivit utsatt för visitering. Fredrik Wass skriver bland annat ”Det är en helt annan sak att få ens beteenden hemligt registrerade av ett företag, dessutom utan krypteringar eller varningsmeddelanden, som berättar för användarna vad som är i görningen”. Det är väl använd tid att kolla in det YouTube-klipp, där de som upptäckte det hela – Alasdair Allan och Pete Warden – berättar om sin upptäckt och att de försökt få en förklaring från Apple. Nikke tycker att det rent ut sagt är för djävligt. Vi har således kommit därhän att staten och kapitalet sitter i samma båt. Apple säljer prylar som aldrig förr och en del människor är så rädda för att de själva eller deras anhöriga ska råka illa ut att man tycker att det är helt i sin ordning att staten och tillverkaren av kommunikationsverktyget kan hålla koll på dem varje sekund av livet.


Det handlar om rädslans makt som allt fler politiker och företagare tror sig kunna investera i utan att det får allvarliga konsekvenser. En kreativ människa i ett demokratiskt land borde inte behöva fundera över vad information i fel händer skulle kunna ställa till med. Något jag tänkt på när jag läst Deepedition och den av PiratpartiSt remixade texten. Vad är det för människosyn som fått fäste inom samhällets styrande skikt och våra myndigheter samt företag inom övervakningsindustrin? Rädda och ängsliga människor bygger ingen välfärd – tvärtom.


När det gäller Informations- och Kommunikationstekniken har människor med pengar mer makt än den som besitter kunskap. Med hjälp av juridiken och politiken skaffar sig den ekonomiskt starke ett övertag över den som driven av sin tilltro till den kloka massans kunskap utvecklar programkod till mjukvara fri att använda och utveckla till nytta och glädje för alla och envar. Den, som inte har en uppsjö av pengar och kan ta strid när anklagelser om patentintrång kommer, är som i forna tider ”slagen till slant och kan aldrig bli en daler”. En av de få i riksdagen, som förstått varför detta spel pågår och vilka konsekvenser det får, är Karl Sigfrid (M). Här berättar han om ett företag i USA som anser sig ha patent på en del av den programkod som Googles använt sig av. Eftersom den programkoden ingår i Linux kärna kan många användare i USA komma att drabbas av krav på licenser om domstolen ger detta stenåldersföretag rätt. Om moderaterna menade allvar med sin tilltro att goda krafter driver näringslivet och ville stärka dessa, då borde Karl vara i gott sällskap. Men tyvärr ... Vad värre är – det som finns i USA tränger förr eller senare in i huvudet på politikerna inom EU. Här gäller det att regeringen, riksdagen och politikerna i Europaparlamentet är på sin vakt.


Sedan måste jag dela med mig av Juristens goda råd när det gäller det juridiken och ansvaret för de kommentarer som publiceras på våra bloggar. Klart läsvärt och viktigt att hålla i minnet, eftersom man inte kommer undan ansvar med att säga att man inte kände till vilka regler som gäller. Därifrån glider tankarna med lätthet över till mina funderingar när jag läser om den jävssituation som växt till en böld inom Piratpartiet. Där diskuteras principer, som borde ha varit utklarade för flera år sedan när partiet ingick ett låneavtal med en finansiär, som idag sitter i PP:s styrelse. Utan att påvisa att långivaren ifråga agerat på att sätt som skadat partiet, gör en del medlemmar idag stor sak av att långivaren har en plats i styrelsen. En del har iallafall den goda smaken att erkänna att det dessutom ligger en gammal hund begraven här.


Då jag för min del anser att det finns ett tidigare ingånget avtal mellan PP och Christian Engström, som ska hållas intill dess att en omförhandling skett, mår jag uppriktigt sagt illa. Avtalslagen är mycket tydlig – avtal ska hållas och kan inte ensidigt ändras av endera parten. Hur ska någon kunna lita på ett parti, som tar så lätt på tidigare avtal? Principer är bra som rättesnöre, men när man tidigare ansett sig ha skäl att frångå dem, då måste PP laga efter läge. Även om de, som ingick avtalet, skulle lämna styrelsen. Sedan några frågor för att vädra ut den stinkande hunden: - Fanns det ett lojalitetsavtal mellan Rick Falkvinge och Jan Lindgren, som Jan i en kritisk situation lät Rick tolka och tillämpa utan inblandning av styrelsen? Vad gjorde styrelsen åt det? Vilket ansvar tar de, som var inblandade då, för det som varit, när de idag fortsätter att rida på principer satta ur spel långt tidigare? Det är inte juste att medlemmarna ska behöva dras med denna infekterade böld. Bara genom att blottlägga en problematik, går det att klura ut lösningar.


Med detta vill jag önska pirater och alla andra en riktigt Glad Påsk!

Intressant.

tisdag 19 april 2011

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

En varm eloge till Expressens Johannes Forsberg som talar klarspråk om datalagringen och diverse rättstalespersoners slappa inställning och brist på respekt för medborgarnas rätt till ett mot staten skyddat privatliv. IDG.se visar att Cecilia Malmström inte heller håller ordning på statens roll när det gäller att beivra brott. Där talar hon bl a om att uppgifter i det insamlade materialet ”används som bevis, inte bara för att döma de ansvariga för allvarlig brottslighet och terrorism, utan också för att fria oskyldiga från misstankar”. Statens roll är att beivra brott bland annat genom att presentera hållbara bevis på att en misstänkt är skyldig till det som läggs vederbörande till last. Om polisen behöver en allmän övervakning för att kunna sortera bort oskyldiga, kan man börja undra hur det står till med yrkeskompetensen. Mest förefaller det som att Cecilia Malmström griper efter ett halmstrå för att legalisera ett långtgående intrång i våra demokratiska fri- och rättigheter.


Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören. Lyckligtvis finner vi fruntimmer av bägge könen i det gänget :). Tidigare har vi kunnat läsa om hur Datainspektionen tillsammans med andra dataskyddsmyndigheter inom EU kämpar för att synliggöra hur kommissionens förslag om lagring av uppgifter om flygpassagerare slirar på sanningen. Ja, rent av vill föra oss medborgare och våra politiska företrädare bakom ljuset. Mark Klamberg redogör på vilka grunder han anser att Sverige haft fel fokus när det gällt att införa direktivet i svensk lag. Juristen pekar också på håligheterna i Cecilia Malmströms argumentation. Anna Troberg argumenterar väl för att vi nu bör använda tiden för att få allt fler att se vad det är frågan om.


Medan all denna verksamhet pågår för att övervaka och kontrollera oss, undrar jag vad det är som gått i baklås, när samhällets ledande personer tror att social oro i samhället bäst åtgärdas med förbud samt mer övervakning och kontroll. Även om det pågår forskning om orsak och verkan när det gäller den sociala oro som unga människor ger uttryck för i form av klotter och skadegörelse, verkar väldigt litet av resultaten tränga ut till folket. Det tänker tydligen Sveriges Kommuner och Landsting råda bot på när de anordnar en konferens på temat Social oro den 7 juni i Stockholm. Spännande se vad det kan leda till att samla politiker och tjänstemän till en dialog om orsak och verkan. Mer av övervakning och kontroll eller förebyggande insatser, det är min nyfikna fråga. Det ska också bli intressant se vad som kommer ut av att The Pirat Bay under några dagar blir The Research Bay, eftersom torrentrackern ska medverka i forskningsprojektet Cybernormer vid Lunds Universitet. Kan bara hoppas att användarna kan medverka till att fler börjar resonera som denna bloggare hos Future Books – Fighting priacy is the dumbest thing you can do.


Avrundar med Anders Widén som kämpar vidare med uppgiften av skingra dimmorna kring Moderaternas politik när det gäller arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 och vilka grepp anställda vid Försäkringskassan förväntas medverka i. Är det sådana metoder som används inom moderatstyrda kommuner, landsting och det privata näringslivet för att kolla upp de anställdas lojalitet? På vilket sätt ingår en sådan kartläggning i det systematiska arbetsmiljöarbetet? Kan just undra om Arbetsmiljöverket haft ett ord med i laget när den här idén rann till i ett annat av statens stuprör?

Intressant.

söndag 17 april 2011

Ett monopol som förgiftar livet.

Inleder med IDG:s artikel om att Surfplattorna vandrar in i kommunerna. Självklart att politikerna vill ha dessa digitalt gated communities – appokrati är tryggare än demokrati. Många politiker har sedan flera år tillbaka kunnat hämta ut bärbara datorer för att kunna få sina handlingar via nätet, men många av dem har föredragit handlingarna i vanliga brev på posten. Men med en ”padda” kanske de vågar prova på. Anita Rissler i SeniorNet skriver att Apples Ipad lockar surfande seniorer. Om ovana seniorer vågar, då torde även politiker våga. Redan när jag läste Sam Sundbergs artikel i SvD Kultur insåg jag att appokratin naturligtvis passar de flesta politiker bättre än ett öppet och fritt internet. Vi har ju redan digitalt gated communities för skolelever. Men i USA har organisationen the American Civil Liberties Union (ACLU) engagerat sig i kampanjen ”Don´t Filter me” och påtalar olaglig censur av skolornas nät.


Vill sedan uppmärksamma en artikel i SvD Näringsliv att en tvist avgjorts i Belgien där en internetleverantör tagit strid för att freda sig mot upphovsrättsindustrins krav på ett ansvar för innehållet i kundernas aktiviteter på nätet. Den belgiska domstolen dömde till internetleverantörens fördel, men den berörde upphovsrättsägaren har överklagat domen och nu ska EU-domstolen avgöra om kravet är förenligt med EU-rätten. EU-domstolens generaladvokat tycker inte att det är OK att tvinga bredbandsleverantörerna att filtrera kundernas trafik för att stoppa fildelning. En inställning som TeliaSoneras jurist Patrik Hiselius länge slagits för. Något som vi i Piratpartiet applåderar, då vi arbetar för att informationen ska vara fri. Något vi inte är ensamma om.


Den 11 januari 2010 återgav jag vad Monica Horten, en brittisk forskare, trodde om utveckligen under det kommande decenniet:


Blickar jag framåt för resten av decenniet, om denna utveckling fortsätter kan vi förutskicka att 2020 kommer att se Deep Packet Inspection (DPI) som norm för att övervaka användares kommunikation. "Tekniska åtgärder" kan införas för att skydda varumärken, barn och människors goda rykte med ärekränkning och förtal i lag, och antiterroristlagen, som slår mot Internet-användare, bloggare, webbhotell och webbplatsredaktörer. Webbplatser kan tvingas vara licensierade. Rädda Internetleverantörer, kommer under hot om skadeståndsansvar, blockera allt, som kan riskera att de hamnar i domstol - eller tar fel väg. De stora medieföretagen kommer ”mysa till det” och erbjuda användare olika premie-tjänster. Responsen från användarna kommer att bli en ökning av krypterad trafik, men de kommer också att betala premier för privilegiet att få tillgång till ett standardiserat innehåll. Som en följd av detta kommer den digitala klyftan blivit en avgrund. Endast de med teknisk kunskap eller pengar kommer att ha tillgång till informationssamhället. De utan pengar kommer att endast ha tillgång till statliga och andra offentliga sidor samt handelsplatser.”


Senare samma år godkändes hennes doktorsavhandling The Political Battle for Online Content in the European Union vid the University of Westminster.


Naturligtvis undrar jag om stiftelsen .SE som arbetar med projektet Digidel 2013 ägnar den här problematiken en tanke. Har en stark känsla av att utvecklingen går i den riktning som Fil.dr. Monica Horten beskrivit. Det finns för övrigt mycket klokt sagt och skrivet, som alltför snabbt hamnar i bokhyllor för att samla damm. Och låt oss för allt i världen inte glömma att vi har en kulturminister som anser att kopiering handlar om stöld, vilket hon uttalade i samband med att hon uttryckte sin glädje över Tingsrättens dom mot grabbarna bakom The Pirate Bay. Det första vittnade om en villfarelse eftersom immaterialrätt inte handlar om äganderätt utan är ett tidsbegränsat monopol, som i modern tid utsträckts in absurdum. Det andra visade att Lena Adelsohn Liljeroth var ute på djupt vatten, eftersom en minister inte ska uttala sig i ett ärende som ännu inte avgjorts i de rättsliga instanserna. Mot detta kulturella mörker krävs mobilisering av många starka krafter, varför jag gläds över initiativet att mera organiserat ta på sig uppgiften att missionera om kopimismen – denna urkraft i mänsklighetens historia. Christian Engström, Piratpartiets företrädare i Bryssel, har noterat detta samfunds tillblivelse och bidrar med formuleringen av ett par av de första grundläggande principerna.


Ser det som ett embryo till ett framåtsyftande projekt, eftersom det inte är så lätt ens samla alla pirater kring en gemensam definition av vår grundideologi, där vi i nuläget diskuterar om begreppet humanism är användbart. Detta då vi lämnat skyttegravarna både till höger och vänster inför utsikterna att kunna skapa något nytt byggt på tilltron till den fritt, kritiskt tänkande och ansvarstagande människan. Dagens Höger&Vänster-matadorer är varandras tes och antites och visar tydligt att de saknar förmåga att skapa synteser med fokus på grundbultar i vårt samhällsbygge. Vi behöver bara kolla in vilka tärande mellanhänder, som hålls vid liv med hjälp av nuvarande ordning för användningen av upphovsrätten, för att inse behovet av en annan ordning. Spotify, som tidigare setts som en ny väg, har nu visat sig vara en gren på samma gamla murkna stam. Marcus ombord på Livbåten bearbetar sin frustration över den saken.


När nu Upphovsrättsutredningens slutbetänkande är överlämnat till regeringen, kan vi räkna med att rätten att få betalt för andras användning av ett verk – privat eller kommersiellt – kommer att skrivas in i lagen och därmed smyger sig en stor osäkerhet in i den del av våra privata liv där vi hittills använt sånger och musik på de mest skiftande sätt. Något vi inte gjort för att tjäna pengar på andras skapelser, utan för att sång och musik ingår som naturliga element i våra liv. Därför måste vi nu fingranska lagen och ställa oss frågor hur dess bestämmelser kommer att detaljreglera denna del av våra liv. På Stims webbplats kan den intresserade kolla upp vilka som redan idag anses vara skyldiga att teckna avtal och erlägga avgifter. Sedan kan man ju undra om en jurist som älskar att vrida och vända på upphovsrättslagen till allmänhetens nackdel är den rätte att utreda vilken lag som behövs för att en balans mellan egennytta och allmännytta ska råda.


Avslutar med att tacka Juristen som förmått sätta ord på de olustkänslor som senaste Uppdrag granskning gav upphov till. Public service-media som SVT borde inse sitt ansvar när det gäller att slå vakt om sans och balans i diskussionen om hur våra lagar tolkas och tillämpas. Att brottsoffer och moraltanter går i taket är en sak, men grävande journalister!? Har tittarsiffrorna rasat eller vad är det frågan om?

Intressant.

tisdag 12 april 2011

Mer pengar till den som jobbar.

Idag har vi fått veta att Sveriges ekonomi är god och att alla som arbetar ska få mera pengar i plånboken. Min första spontana tanke, när jag hörde nyhetsinslaget, var Oj, regeringen tar verkligen uppdraget att hjälpa arbetsgivarna på stort allvar! Nästa tanke gick till sjukskrivna och arbetslösa, som tvingas leva under en situation där de känner sig nedvärderade och utnyttjade. Är det underförstått att dessa grupper av människor är lata och därför bör behandlas styvmoderligt? Det är mycket långt ifrån den tidigare omhuldade folkhemstanken.


Måste kolla hur detta presenteras i olika media: Alliansen på DN Debatt; DN 1, DN 2; SvD 1; SvD 2; SvD 3; SVT Rapport; Sveriges Radio/Ekot; Aftonbladet; Expressen; Budgeten presenteras imorgon onsdag, så vi kan väl tolka dagens utspel som en förfäktning. Även om det inte är alliansregeringens avsikt går det inte ta miste – synen på sjuka och arbetslösa i kommentarsfältet till bl a denna artikel i Sydöstran, talar sitt tydliga språk. Alliansen skär idag frejdigt pipor i den vass, som odlats under ett antal år sedan ett antal fuskare påträffades efter en granskning inom Försäkringskassan där ett relativt begränsat antal ärenden blev underlag för denna ”sanning”. Här en tidigare riksdagsledamot som bär syn för sägen. Undrar hur ”ute i kylan igen” ser ut för hennes egen del. Är det att ge ut böcker där människor i behov av samhällets stöd ses som större parasiter än politiker som bevisligen lever mycket gott på skattebetalarnas pengar? Hon är onekligen en av de flitigaste i debatten om socialförsäkringarna, där de människor, som vågar ta till orda får veta att de helt enkelt inte vill arbeta. Det var nog länge sedan hon och andra av samma kaliber reflekterade över FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.


Ni som följt mig i mitt bloggande vet att jag redan hösten 2007 reagerade när Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Handelns Utredningsinstituts Fredrik Bergström hade kostat på sig en enkätundersökning, som sedan blev underlag till boken Plan B – den dolda jakten på välfärd, där 95 procent av svenska folket klassades som fuskare. Tråkigt nog fick jag – trots stora ansträngningar – inte möjlighet att ta del av enkätrapporten, eftersom det var beställaren Fredrik Bergström, som förfogade över materialet. Jag ville se vilka frågor som ställts och om tolkningen av svaren kunde vara så entydiga som dessa herrar gjorde gällande. Något jag berättade om både då och för några dagar sedan under rubriken Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?


Anders Widén kämpar vidare och eldar under sin vrede m a a Fas 3. Själv funderar jag på att göra ett inlägg på Piratpartiets forum med anledning av en motion i den saken till det vårmöte som just nu pågår. Men, tiden vill inte riktigt räcka till för allt som jag vill göra just nu. Lars-Erick konstaterar att Makten inte vill diskutera makt.


Avrundar med Opassande; Hax; Christian Engström; som larmar om det race som pågår i Bryssel för att utsträcka tiden för upphovsrätt på inspelad musik. Danmark anfaller skulle man kunna säga. Finns det inga pirater i detta vårt grannland? Anna Troberg gör ett lovärt försök att se frågan ur ett kulturellt perspektiv. Gustav Nipe talar för behovet av en sekulär syn på upphovsrätten. Det missionerande kopimistsamfundet – en riktigt klurig och bra idé, som gör mig på gott humör :).

Intressant.

söndag 10 april 2011

Kan skolraset bli skollyftet med en konstruktiv dialog?

Läser Maciej Zarembas reportage om den engagerade läraren Hans Janssons kamp för kunskap i skolan. Sedan han fått nog som lärare i Tegskolan grundar han Minervaskolan, där man redan år 2001 hade 2.000 elever som stod i kö för en plats. På skolans hemsida beskrivs bland annat personalens roll. Men tack vare IKT och internet får vi snabbt ett inlägg där bilden nyanseras. Det är Elza Dunkel som tycker att artikeln behöver tuggmotstånd. Hans Jansson och Elza Dunkel har de gemensamt att deras hemmaplan är Umeå och att deras arbete har lett till inflytande inom skolpolitiken. Parallellt går debattens vågor höga och det twittras inlägg om skolan med hashtaggarna #skolraset #skollyftet och #merkateder.


Själv har jag fått upp ögonen för den här diskussionen sedan jag för en tid sedan behövde bearbeta att mitt barnbarns lärare uppvisade ett ignorant förhållningssätt visavi datorn i undervisningen. Efter det inlägget har jag bland annat läst artikeln Datoranvändning försämrar läsförmågan som ledde mig till ett mindre tvärsäkert inlägg Datoranvändning förändrar läsförmågan. Det handlar om kommentarer till en forskares påstående om att datoranvändningen försämrar läsförmågan. När det gäller en så komplex fråga som datorers inverkan på elevers läsförmåga tycker jag att det borde vara en uppgift för en grupp människor med olika kompetenser. I det senare inlägget länkas till Richard Gatarski och Christermagister som kommit olika långt i sin syn på hur ungdomars användning av datorer påverkar deras förhållande till skolans undervisning.


Jag har också fått veta att det finns en verksamhet, Skoldatatek, som vänder sig till skolpersonal som undervisar elever i behov av särskilt stöd, men främst med fokus på koncentrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. På dess webbplats talar man om en verksamhet där specialpedagogik tillsammans med kompetens kring IT sätts i centrum. I svenska skolor måste en elev således klassas som bokstavsbarn eller dyslektiker för att vertyget Datorn ska ses som ett juste verktyg?! Så mitt i prick – se gärna animeringen av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Education Paradigms ännu en gång. Hur tar skolan tillvara den här omvärldsförändringen i sin undervisning?


Botaniserar och finner konferensen Framtidens lärande den 19 – 20 maj i Nacka med tjuvstart dagen innan med seminarier och studiebesök i olika skolor. Där finner jag en länk till it-satsningar i landet och finner även Norrtälje på kartan. IT24 skrev redan i augusti förra året om en satsning där 700 elever och lärare försetts med netbooks vid skolstarten. I Stockholms stads skolor är det bara Globala gymnasiet som visar framfötterna vid sidan av en del friskolor. Det är stiftelsen Datorn i utbildningen som ordnar konferensen i samverkan med en rad andra aktörer bland andra Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.


Medan jag skrivit detta inlägg har jag sett att motsättningar är under uppsegling mellan aktörer som hellre vill lyfta fram goda exempel med hjälp av #skollyftet i motsats till de som jobbar med #skolraset. De senare vill kartlägga hur blev det så här för att kunna gå vidare. I varje framgångsrikt odlingsprojekt gäller att blottlägga roten till det onda för att kunna kurera ett skadat träd. Sedan har vi gänget som funderar kring begreppet #merkateder. Nu återstår att se om #skolraset och #skollyftet kan leda till en konstruktiv dialog och om #merkateder kan ge ett nytt mer positivt innehåll i begreppet kateder. En möbel som ofta förknippas med den undervisningmetod som gått under benämningen ”bankundervisning”, där läraren gör insättningar av stoff och där saldot kollas med jämna mellanrum med hjälp av olika prov. Jag avundas Jocke vars bonusson går i en bra privatskola. Men undrar naturligtvis vad och vem som hindrar kommunala skolor i bl a Stockholm att visa framfötterna.


Det blev mycket med fokus på skolan. För den som vill ha en bra sammanfattning av veckan som gick rekommenderas SSBD. Ett veckobrev med koll på det mesta i vår del av världen. Anders Widén kämpar vidare med Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, som inte leder till något reguljärt arbete med anständiga löner. Mikael Persson ser tydliga brister hos Arbetsförmedlingen. Alla kyrkoherdar i Malmö ställer sig bakom Påskuppropet om en humanare sjukförsäkring, berättar Mia Möller i Hyllie församling för MyNewsDesk. Jag tror att de sjuka har det ännu tuffare än de i Fas 3. Opassande Emma bearbetar sina upplevelser av att vara utsatt för att hon dristat sig till att förhålla sig på ett eget individuellt sätt i diskussionen om Julian Assange och de anklagelser som riktats mot honom. Jag gillar att hon i yttrandefrihetens namn förbehåller sig rätten att få inta detta förhållningssätt.


Sedan må vi sätta vår lit till att rättvisa kommer att skipas vad det lider. Men, jag kan förstå dem, som har sina tvivel eftersom de inte kan acceptera att Åklagarmyndigheten inrättat en organisation där ett antal Utvecklingscentra skapats för metod- och rättsutveckling och där målet mot Julian Assange hanteras vid ett av dessa – UC i Göteborg under ledning av överåklagare Marianne Ny, som under hela sin karriär fokuserat på familjerelaterat våld och sexualbrott. Som om inte detta räckte kompliceras saken av att Sveriges lagstiftning kan göra vilken man som helst till sexualbrottsling, vilket Julian Assange uppenbarligen inte var medveten om. Jag har sagt det förut och säger det igen – med tanke på det viktiga arbetet med Wikileaks borde han ha hållit på sig under de här dagarna i Sverige i höstas.

Intressant.

fredag 8 april 2011

Ur den globala säcken ner i den svenska påsen.

Efter inlägget igår, där jag lyfte fram en del av de aktörer, som ligger bakom den tuffa och bitvis omänskliga hanteringen av arbetslösa och sjuka människor, har hjälpsamma läsare bidragit med info, som visar att det racet pågått sedan länge och går vidare. En anställd hos Svenskt Näringsliv har med hjälp av tankesmedjan Timbro författat en rapport och gjort ett inlägg på SvD Brännpunkt där det synliggörs att näringlivets hjärntrust utmanar finansminister Anders Borg. Men vi bör nog räkna med att utmaningen gäller nyliberaler i hela alliansen. Tanken är att en modell hämtad från Kina, med sina uppfostringsmetoder, ska prövas i Rinkeby -Tensta i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö. Kan tänka mig att Blatteförmedlingens grundare Ivan Daza har ett finger med i det spelet. Ett företagsamhetens Eldorado med tvångskommenderade bidragstagare? Ali Esbati menar att Socialdemokraterna gillar detta, men kallar åtgärden ”välfärdsjobb”.


Har även fått lästips – bland annat artiklarna Från arbetslös till meningslös och Miljonvinster för Fas 3-företag författad av Jon Weman. Bloggen De tystas röst med många intressanta länkar kommenterar Wemans artikel och ger oss intressant information om bland annat Jobbfabriken, vars initiativtagare är just Ivan Daza. En entreprenör som vet hur en slipsten ska dras. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå vad Ivan Daza och andra entreprenörer skulle kunna göra med hjälp av regeringens intresse för frizoner. Henrik Tikkanen konstaterade redan i mitten av 1970-talet att Arbetslösheten sysselsätter allt fler. Att vara objekt för andras företagsamhet är något helt annat än att vara ett eget aktivt subjekt till nytta för sig själv och andra. Även om Jon Weman tydligt hör hemma på vänsterkanten kan jag inte avfärda hans skildringar som sagor. Han ser helt enkelt ”berget” från en annan sida. En sida minst lika sann som Fredrik Reinfeldts. Helt klart är att människor beroende av samhällets stöd idag offras i kriget mellan höger och vänster i politiken. Här, som i alla andra krig, finns det aktörer som ser en möjlighet att tjäna en hacka genom att vara medagerande. Och andra som måste rycka ut med akutinsatser. Socialarbetare i Stockholms stad har bestämt sig för att bryta tystnaden. TCO:s Sture Nordh lobbar för rehabiliteringsersättning för dem som är för sjuka för att jobba, men är för friska för att få sjukersättning. Vilka kan se att det humana samhället blir förlorare när tumskruvarna dras åt? Ett tack till Perzec som tagit med mitt inlägg i sin dagliga utgåva. Sådan tjänst kan leda till gentjänst.


När det gäller förmågan att mobilisera människornas egna inneboende krafter i tider av förändring är jag en varm anhängare av Paolo Freires pedagogik, där människors kraft mobiliseras när de möts med respekt och får ta eget ansvar genom att vara delaktiga i processen. Ett djupt demokratiskt förhållningssätt. Jag vill gärna tro att Ivan Daza och andra aktörer, som håvar in pengar från de offentligt finansierade systemen, anser sig arbeta mer för mänskliga rättigheter än eget vinstbegär. Men jag måste medge att jag, efter vad jag läst under den senaste veckan, har drabbats av allvarliga tvivel. Nog är det rätt märkligt att det som kommer ur den globala säcken och rätt snabbt landar i den svenska påsen allt oftare bygger mer på egoism än altruism.


Sedan en fredagsrunda för att se vad andra engagerar sig för. Inleder med Markus Lake Berglund, som skriver om Sveriges Ja till kartläggning av flygresenärer, vilket bland andra SR:s Ekot uppmärksammat. Lars-Erick är inte imponerad. Går vidare till Dr Spinn som berättar om hur han steg för steg arbetar på att förbättra sin engelska – det ska jag ta med mig under mina egna stapplande försök. Hos Johan ”Mitt i steget” Westerholm väljer jag inlägget från i går då det har viss bäring på inlägget här ovan. Mikael Persson funderar också kring arbetslösheten. Alliansfritt Sverige noterar Beviljas sjukpenning: 0 kronor. Intensifier skriver om OBS – SR:s temavecka om Internet, vilken vore värd en alldeles egen bloggpost. Får känna efter hur mycket jag orkar. Anna Troberg berättar initierat om sin roll i SVT:s dokumentär om Julian Assange – världens kärleksaffär. Även den förtjänar en längre kommentar i ett särskilt inlägg. Till sist Badlands Hyena om behovet av global input i den svenska ideologiska debatten.

Intressant.


Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?


I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:


Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.


Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.


Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”


Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.


I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.


Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).


Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.


Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!


Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

onsdag 6 april 2011

Med förbud återskapar riksdagen paradiset?

Ajabajahögern & Förbudsvänstern är verkligen ett passande namn på det förbund som riksdagsledamöter från höger till vänster bildat, där man har det gemensamt att man gärna sätter sig till doms över andra och stiftar lagar så att alla deras sympatisörer kan ropa på polis när olika företeelser i människors liv och leverne stör dem. Väntar bara på förslag om att utvisa alla dessa oförbätterliga till någon avfolkningsort uppe i Norrland under en rehabiliteringsperiod? Ett tack till Erik Laakso och Mattias Svensson som fann dessa lämpliga ord på dagens politiska tillstånd där moralism blir allt mer frekvent i argument för ännu mera lagar och förordningar. All heder åt Norrtelje Tidnings Reidar Carlsson, och Centerpartiets Johan Linander, som också klarat av att sätta in mobiltelefonhanteringen under bilkörning i ett bredare perspektiv. Kan föreställa mig att försäkringsbolaget Trygg-Hansas undersökning, som ledarskribenten i Svenska Dagbladet refererar till, knappast har ställt frågor om allt annat, som en bilförare kan tänkas syssla med under bilkörning. Att förbjuda användning av GPS kan tydligen också bli aktuellt, enligt DN.


Om Trygg-Hansa och andra försäkringsbolag anser att bilförare är i behov av påminnelser om det ansvar, som följer av att vara bilförare, finns det väl inget som hindrar dem från att ”lobba” mer på bilförarna än våra riksdagsledamöter. Hur kommer det sig att en vädjan till människors förnuft ses som utsiktslöst, medan hot om straff ska stå som spön i backen? Den frågan skulle jag vilja ställa till Trafikutskottets ledamöter. No size fits all har samlat in många goda argument för att rättsväsendet bör tolka och tillämpa de lagar som finns, istället för att hela tiden be om nya. Dags för en rejäl översyn av dessa institutioners och riksdagens effektivitet?


Ser sedan att EU-kommissionären Cecilia Malmström utmärker sig. Tänk om fler riksdagsledamöter skulle göra som Malte Spitz, aktiv i De gröna i Tyskland, för att på så sätt få påtaglig kunskap om hur datalagringsdirektivet fungerar tillsammans med all annan tillgänglig info om en människa. Oscar Swartz skriver om detta men också om en åtgärd för att skyddaTysklands ungdomar i sin krönika i Computer Sweden. Jag vågar spå att den snart finns i svensk tappning framlobbad via Statens Medieråd.


Ser att man på denna webbplats just nu puffar för en pedagogikprofessors ”forskningsrapport” där hon anser sig ha funnit att Datoranvändningen försämrar läsförmågan, främst bland pojkar. Det luktar beställningsjobb lång väg. En forskningsrapport blir trovärdigt först när man parallellt tar reda på hur mycket lärarnas motstånd mot användningen av datorer i undervisningen, kan ha bidragit till pojkarnas otrivsel och därmed inlärningsproblem. Något för aktörerna, som samlats kring #merkateder att sätta tänderna i? Frågan är om central upphandling av datorer är en lösning på problemet med motsträviga lärare? Var DN:s ledarskribent står i frågan kan jag inte ens gissa mig till efter att ha läst dagens ledare. Här framhålls grannlandet Finland som ett dygdemönster. Då undrar jag naturligtvis om lärarna i Nokias hemland intar en lika fientlig attityd till informations- och kommunikationsteknikens användning i undervisningen, som lärarna i den svenska skolan?


Avrundar med Anna Troberg, som reflekterar kring åtgärder för att Piratpartiets interna demokrati ska fungera bättre. Emma Opassande funderar kring andras och eget beteende och lockar mig som vanligt både till eftertanke men också ett gott skratt. Det är härligt att vi reagerar så olika och hanterar detta så gott vi kan. När jag följde Mymlans uppmaning med #nosmileys och bjöd in dem, som följer mig på Facebook, gjorde jag det för att visa att jag betror alla dessa individer förmåga att utan några större åthävor klicka Ja, Nej eller Kanske eller helt enkelt avstå. Efter utbyte av tankar med andra om det knepiga i att engagera sig i allt man bjuds in till på Fb, är vi nu några användare, som i vår profil noterat ”Delar gärna info och länkar med andra under ömsesidig förståelse för att allt inte går att ta till sig”. Med detta tycker vi oss ha markerat att var och en själv bestämmer hur man förhåller sig, utan att ett Nej eller ett uteblivet svar ska kunna tolkas negativt och leda till sura miner. Tack Emma att du gav mig en osökt anledning att berätta detta!

Intressant.


fredag 1 april 2011

Allemansrätten och Upphovsrätten.

Lyssnade igår på Ring P1, där inringande Östen Lundberg var riktigt i gasen inför utsikterna att regeringen nu ska ta itu med denna gamla sedvanerätt Östen berättade om hur han och andra markägare getts möjlighet att vara med i det utredningsarbete som Naturvårdsverket sysslat med på regeringens uppdrag. Nu gäller det att förmå riksdagen att stifta ny lag samt fixa en ändring i miljöbalken. Östen berättade mycket medryckande att han och andra markägare inte längre vill vara delaktiga i den slavhandel och människohandel, som en del bärföretag bidrar till. Därför ser han fram emot möjligheten att kunna skriva avtal med företag och andra som vill nyttja hans mark för sin verksamhet. I ett avtal är det möjligt att avgränsa områden samt i övrigt göra upp vilka regler som ska gälla för bärplockare och andra. Kan tänka mig att även turistbranschen gillar att den här möjligheten ges deras intressenter.


Östen trummade noga in sitt budskap om slavhandel och berättade dessutom att han och hans intressegrupp har alla dagligvaruhandelns miljögrupper bakom sina krav, eftersom de inte heller vill medverka till den slavhandel och människohandel, som bärföretagen möjliggör. Dagen innan hade Susanne Thulin framfört att alla bär borde märkas med produktionsort så att konsumenten har en chans att välja bär, som plockats under drägliga förhållanden.


Helt uppenbart har Östen och hans vänner lärt sig hur en slipsten ska dras. Riksdagen faller som käglor om den typen av argument används. Upphovsrättsindustrin har lärt sig att använda argument om barnporr, pedofili och trafficking som murbräcka för att EU-parlamentet och riksdagen i nästa steg ska ålägga teleföretagen skyldighet se till att kundernas meddelanden genom deras kablar inte innehåller upphovsrättsskyddat material. Likheten mellan det som är på väg att hända Allemansrätten och det som redan hänt inom Upphovsrätten är påfallande.


I botten ligger Äganderätten och på den grunden kan markägaren teckna avtal att mot viss ersättning låta någon annan använda det som tillhör ägaren. När såna avtal tecknas gäller avtalslagen, där huvudprincipen är att ingågna avtal ska hållas och inte kan ändras ensidigt av någon som tecknat avtalet. Vill man ändra måste man omförhandla eller säga upp avtalet på avtalat sätt. Detta är en grundbult i all affärsverksamhet. Sedan ett sådant avtal slutits torde det vara helt uppbenbart att Allemansrätten satts ur spel inom det område som avtalet gäller. Undrar hur en sån lag kan komma att påverka samerna och deras näring? Hur som helst kan markägaren och en aktör, som har behov att få nyttja marken, i symbios med varandra sätta Allemansrätten ur spel. Östen var påläst och refererade också till ett EU-direktiv där ett skydd för äganderätten ska finnas inskrivet.


Här uppstår samma förhållande som gäller för Upphovsrätten – det uppstår en symbios mellan ägaren och företag med närstående rättigheter, vilket kringskär allmänhetens möjligheter till ett liv, där hänsyn tas till människan som biologisk, social och skapande varelse. För inte så länge sedan hörde man statsmän tala om att Land ska med lag byggas – idag går vi mot Land ska på avtal vila. Vem som då blir vinnare är inte svårt att räkna ut. Vi behöver bara titta på arbetsmarknaden. För mig handlar det inte om antingen eller, utan både ock. Detta för att det ska vara möjligt för politikerna att skapa en balans mellan egennyttan och allmännyttan. Om Östen får som han vill, då hoppas jag att riksdagen lär av lagregleringen kring upphovsrätten och begränsar avtalstiden för sådan nyttjanderätt till maximalt fem år.


Förutom att Ring P1 måste vara på sin vakt mot att bli en riktig propagandakanal för olika särintressen, är det hög tid att journalister, som anser sig verka i allmänhetens tjänst, blir varse om hur de är på väg att liera sig med intressen som motarbetar ett allmänintresse i upplysningens tjänst. Blev därför väldigt glad när jag såg att Markus ”Lake” Berglund gjort ett gediget inlägg, där han presenterat vad som görs för att väcka riksdagsledamöterna till insikt om att det kan gå rejält snett när man bygger lagar på moralisk indignation. Och just nu finns det gott om den varan. Inte ens Thomas Tengby vågade ställa några uppfodrande frågor till den moraliskt mycket indignerade kvinnan i början av gårdagens program. Trots att det är uppenbart att det är hög tid att ställa frågor för att få igång tankeverksamheten hos de indignerade och därmed förhoppningsvis en insikt om överdrifterna. Även om man avskyr pedofiler måste man inse att de inte finns bakom varje buske eller har tagit sin boning i alla män, som gillar att leka med egna barn och andras ungar. Finns det inga psykologer med kunskap om sexuella minoriteter, som kan bidra med fakta? Uppdatering: Rätt intressant att brottsforskaren Sarnecki inte möts av några följdfrågor när han gör internet till "boven" då det visar sig att även kvinnor kan ha denna böjelse. Hur många tror på allvar att människor skulle kunna undvika frestelsen att göra det förbjudna om internet stängdes ner?


En kort fredagsrunda: Sagor från Livbåten och Samma förakt nu som då; Opassande Emma – Du som vägrar se dig för skadar oss andra; Ett stort tack till Mobiltelebranschen som enligt Computer Sweden sagt nej till CopySwede; samt sist men inte minst ett Grattis till Deepedition vars företag fyller år.

Intressant.