tisdagen den 12:e april 2011

Mer pengar till den som jobbar.

Idag har vi fått veta att Sveriges ekonomi är god och att alla som arbetar ska få mera pengar i plånboken. Min första spontana tanke, när jag hörde nyhetsinslaget, var Oj, regeringen tar verkligen uppdraget att hjälpa arbetsgivarna på stort allvar! Nästa tanke gick till sjukskrivna och arbetslösa, som tvingas leva under en situation där de känner sig nedvärderade och utnyttjade. Är det underförstått att dessa grupper av människor är lata och därför bör behandlas styvmoderligt? Det är mycket långt ifrån den tidigare omhuldade folkhemstanken.


Måste kolla hur detta presenteras i olika media: Alliansen på DN Debatt; DN 1, DN 2; SvD 1; SvD 2; SvD 3; SVT Rapport; Sveriges Radio/Ekot; Aftonbladet; Expressen; Budgeten presenteras imorgon onsdag, så vi kan väl tolka dagens utspel som en förfäktning. Även om det inte är alliansregeringens avsikt går det inte ta miste – synen på sjuka och arbetslösa i kommentarsfältet till bl a denna artikel i Sydöstran, talar sitt tydliga språk. Alliansen skär idag frejdigt pipor i den vass, som odlats under ett antal år sedan ett antal fuskare påträffades efter en granskning inom Försäkringskassan där ett relativt begränsat antal ärenden blev underlag för denna ”sanning”. Här en tidigare riksdagsledamot som bär syn för sägen. Undrar hur ”ute i kylan igen” ser ut för hennes egen del. Är det att ge ut böcker där människor i behov av samhällets stöd ses som större parasiter än politiker som bevisligen lever mycket gott på skattebetalarnas pengar? Hon är onekligen en av de flitigaste i debatten om socialförsäkringarna, där de människor, som vågar ta till orda får veta att de helt enkelt inte vill arbeta. Det var nog länge sedan hon och andra av samma kaliber reflekterade över FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.


Ni som följt mig i mitt bloggande vet att jag redan hösten 2007 reagerade när Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Handelns Utredningsinstituts Fredrik Bergström hade kostat på sig en enkätundersökning, som sedan blev underlag till boken Plan B – den dolda jakten på välfärd, där 95 procent av svenska folket klassades som fuskare. Tråkigt nog fick jag – trots stora ansträngningar – inte möjlighet att ta del av enkätrapporten, eftersom det var beställaren Fredrik Bergström, som förfogade över materialet. Jag ville se vilka frågor som ställts och om tolkningen av svaren kunde vara så entydiga som dessa herrar gjorde gällande. Något jag berättade om både då och för några dagar sedan under rubriken Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?


Anders Widén kämpar vidare och eldar under sin vrede m a a Fas 3. Själv funderar jag på att göra ett inlägg på Piratpartiets forum med anledning av en motion i den saken till det vårmöte som just nu pågår. Men, tiden vill inte riktigt räcka till för allt som jag vill göra just nu. Lars-Erick konstaterar att Makten inte vill diskutera makt.


Avrundar med Opassande; Hax; Christian Engström; som larmar om det race som pågår i Bryssel för att utsträcka tiden för upphovsrätt på inspelad musik. Danmark anfaller skulle man kunna säga. Finns det inga pirater i detta vårt grannland? Anna Troberg gör ett lovärt försök att se frågan ur ett kulturellt perspektiv. Gustav Nipe talar för behovet av en sekulär syn på upphovsrätten. Det missionerande kopimistsamfundet – en riktigt klurig och bra idé, som gör mig på gott humör :).

Intressant.

1 kommentar:

Reznix sa...

Någon kommenterade på DN att kraven på "anställningsbarhet" (ett ord som används precis så krasst som det låter) och "förökning av din kompetens" om dessa renodlas litet grann strider mot varandra. Och i det läget väljer både AMS-myndigheter och företag idag att sätta anställningsbarheten först - och slå fälleben för dem som aktivt vill utveckla sin kompetens och sitt kontaktnät, bli mer attraktiva för arbetsmarknaden utifrån en kärna av det de är bra på, det de kan.

Att utveckla sitt kunnande måste i många branscher innefatta att hålla liv i det man redan kan, t ex främmande språk, aktiva datakunskaper (alltså inte bara mer eller minre meningslöst utslängda baskurser, som är det af oftast köper och kör med idag) eller verkliga kunskaper i att spela ett instrument på hög nivå (musiker), undervisa (lärare). Men om det enda som erbjuds är primitivt torrsim, ogenomtänkta "jobbklubbar" och ruffigt bemötande från småpåvar så orkar naturligtvis ingen hålla liv i och utveckla det man har av kunskaper, och strävan till aktiv bearbetning av arbetsmarknaden på eget initiativ kör ofta ihop med arbetsförmedlingens krav på kontroll och 'ockupation' av den arbetssökandes tid: du ska inte tro att du kan sitta och göra vad du vill när du går på pengar från a-kassan eller kommunen; det ska vara reglerat i detalj så långt det går. Att detta bryter ner människor och tar ifrån dem självförtroendet borde ingen kunna förvånas över. Men det är logiskt i ett så brackigt samhälle som dagens Sverige.