fredag 6 maj 2011

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.


Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”


Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?


Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.


Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.


Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.


Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.


Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.


Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.


Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.


6 kommentarer:

Anonym sa...

Tantgredelin märkte att farmor Gun har läst hennes blogg. Vi på Jobbfabriken har faktiskt yttrandefrihet och tanten trivs faktiskt med projektet, som går ut på att locka fler turister till Norrköping. Sedan att vi är i fas 3 är ingen höjdare, det kostar ju en del att vara i en sysselsättning och vi har ingen större inkomst. Allt går upp i pris, men vår ersättning har legat still i flera år!

Farmorgun sa...

@Anonym Självklart att Tant Gredelin ser att jag länkat, det är hela idén med internet och länkar. Bra om ni i Norrköping har yttrandefrihet, då det verkar vara si och så med det på annat håll. Sedan detta med ersättningen: Vem/vilka tjänar mest på att du gör din insats mot låg ersättning?

Anonym sa...

Naturligtvis är det anordnaren som tjänar på att vi utför en sysselsättning till låg ersättning! Men jag vill hellre ha något att göra om dagarna bättre än sitta hemma och rulla tummarna. Det är bra att ha rutiner och det är nog lite svårt att ha det när man inte har något att göra om dagarna!
Hälsningar tant gredelin :D

Johan Ingerö sa...

Huruvida empati är min starka sida eller inte är knappast något som du kan uttala dig om. Däremot har du helt rätt i att jag inte är den som reser tvärs genom landet för att sitta i en tv-studio och säga "det är så syyynd om er!".

Jag åkte dit för att ge min syn på arbetsmarknaden, och på de bidrag som finns för dem som av olika skäl inte lyckas etablera sig på den. Inte för att leka dagisfröken åt folk som är 15-20 år äldre än jag.

Men låt oss för resonemanget skull anta att jag hade gjort det: på vilket sätt hade något av Fas 3-personerna tjänat på det?

Sedan vet jag bara alldeles för väl hur det känns att ha slitsamma och lågbetalda jobb, och jag vet hur värdelösa de statliga åtgärderna är. Men att bara sitta och gnälla om allt man inte får leder ingenvart, och jag skulle aldrig anställa någon med den attityden.

Farmorgun sa...

@Johan Ingerö Du har rätt - jag känner dig inte och kan inte veta, men jag har vågat mig på ett antagande utifrån ditt ordval. Jag gillar inte heller gnälliga människor, men har ett hum om orsak och verkan. Jag förstår att en arbetsgivare inte vill anställa en som gnäller, även om det skulle vara ett resultat av en tidigare psyko-socialt osund arbetsmiljö. Men om vi inte ska ställa dessa människor inför en arkebusering, måste vi tro på möjligheten till rehabilitering och då är måhända Fas 3 inte helt optimal. Även om det ger klirr i kassan hos företag som gjort detta till en affärsidé eller organisationer som med den här verksamheten kan hålla liv i en i övrigt tynande verksamhet.

Lars-Erick Forsgren sa...

Precis Farmor. Vi ska inte införa arkebusering av arbetslösa...
FAS 3 är ett slags mental arkebusering. Och dess föregångare var inte just bättre de heller.
Men att ge pengar till arb-givare för att utnyttja de som inte fått jobb, det är inte ett bra sätt, vare sig att ge självförtroende till de som drabbats, inte heller är det ett bra sätt att använda skattemedel.