måndagen den 5:e september 2011

Mycket skymmer sikten här hemmavid.

Kollar på K Specials dokumentär Zero Silence efter ett tips av Pernilla Näsfors, IT-konsult och social entreprenör med ett öppet sinne. Pernilla har helt rätt – alla som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter måste se filmen. Med polisbrutalitet och förtryck in på bara skinnet klarar dessa unga människor, många av dem journalister och fotografer, att använda sig av internet och olika sociala medier för att föra ut information om den tortyr som länge pågått och pågår i deras länder i namn av regeringsduglighet och stabilitet.


Uppenbarligen är det svårt att se de tendenser till förtryck, som pågår i vårt eget land. Måste man ha upplevt detta in på bara skinnet, för att protestera när riksdagen stiftar den ena lagen efter den andra, där en allmän övervakning och kontroll av folkets rörelser anses vara något nödvändigt? Eller kan bero på svårigheter för maktens män och kvinnor att se när de befinner sig på det sluttande plan som leder till en brutalisering i synen på människor, som vägrar finna sig i överhetens alla påfund. I namn av lag och ordning kan rättstalespersoner, som Folkpartiets Johan Pehrson göra sig breda och låta sina begränsade kunskaper om internet och sociala medier bli till grova vanföreställningar inne i maktens centrum. Stiftelsen .Se har, som ett led i sitt arbete för internetutveckling, gett ut skriften ”Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” av Anders R Olsson. Den finns att ladda ner på deras sida för publikationer. Här kan man se att politikerna verkligen tror att de kan rädda oss medborgare från att ta ansvar genom att göra mer och mer av det som händer på nätet till något för polisen att ta itu med och därför förse polis och åklagare med rättigheter som normalt inte är acceptabla i en rättsstat.


Medan politiker inom regering och riksdag i någon slags symbios med etablerade journalister, verksamma inom etablerade medier, gör sitt bästa för att framhålla allt ont som tekniken kan användas till, växer sakta men säkert den grupp av människor, som föredrar att sätta fokus på allt det goda som nätet och tekniken kan användas till. Detta utan att för den sakens skull blunda för de problem som aningslösa människor kan ställa till med för sig själva, när de inte inser sitt eget ansvar i det som händer där.


Filtret mot människlig ondska borde finnas inne i oss var och en och på vägen dit måste vi acceptera att människor låter sig luras tills de lärt sig vara försiktiga. Lärpengar kallades sånt förr i tiden, då föräldrar var medvetna om att deras barn kunde göra sig skyldiga till dumheter, utan att för den skull vara förtappade varelser. Mycket vore vunnet om det som en människa gjort i oförstånd, kunde ställas tillrätta genom någon form av försoning, utan polisiär inblandning. Polisen behövs för att ta itu med den grövre kriminaliteten istället för att dras in i olika mellanmänskliga konflikter, som mår bäst av att redas ut på annat sätt. Tycker mig se att Grannfejden är ett TV-program, som växt fram ur denna insikt. Där kan vi se att människor väldigt ofta själva bidrar till att relationerna med grannarna blir infekterade, eftersom den ena parten (eller bägge) tolkar det som görs och sägs med hjälp av spekulationer om den andre, istället för att kolla upp vad den andre parten egentligen har sagt och gjort och som upplevs som så störande att det förtjänar att göras till grund för åratal av missämja. Tänk så mycket kraft vi ödslar på att driva konflikter och motsättningar, när vi borde lägga krut på att utveckla det som förenar oss.


Men vi vet ju alla att konflikter och motsättningar eggar vår nyfikenhet, varför braskande rubriker om de senaste motsättningarna inom politiken eller samhällslivet i övrigt säljer lösnummer, när antalet prenumerandet krymper och mediahusen letar efter möjligheter att spärra in sitt material. Inte så sällan tävlar redaktionerna med varandra och då händer det att tolkningen av de pressetiska reglerna kan bli rätt vidlyftig. Alla människor är inte så rustade att de kan freda sig när de blir satta under en massmedial lupp, så som Centerns nya partiledare Annie Lööf, tidigare Johansson, ser ut att vara. Affärsvärlden skriver om hur Aftonbladets scoop om hennes boende föll pladask till marken, eftersom hon hade bra koll på situationen. Gott så, även om Affärsvärlden själva hakade på storyn inledningsvis.


Men den gode Annie har en hel del att förklara när det gäller tillkomsten av lagklustret kring FRA och dess verksamhet och den undfallenhet gentemot polisen, som vi rätt ofta ser alliansregeringen visa prov på. Lars-Erik sätter likt mig och många andra frågetecken för Annie Lööf mot bakgrund av FRA-debacklet. Rävspelet i riksdagen i juni 2008, med en natts återremiss, visade vad den kvinnan är kapabel att låna sig till om det gagnar hennes karriär. Sedan återstår att se om Annie, efter påtryckningar från upphovsrättsriddarna Alfons Karabuda och Jan Granvik samt deras väna jungfru Anna Carlsson, byter fot när det gäller synen på privat användning av andras verk. #svpol kommenterar och visar att det onekligen råder förvirrig kring innebörden av olika begrepp som förekommer i debatten och att det är hög tid för en reformering av lagstiftningen när det gäller upphovsrätten och dess närstående rättigheter. Att vi skattebetalare och användare av lagringsmedia ska tvingas betala avgifter för att hålla liv i alla de organisationer, som olika aktörer inom dessa branscher skapat för att fördela sitt rov, passar nog bättre i stater med ett korporativt styrelseskick än i en rättsstat. En specialgrupp med minst 15 poliser har bildats på riksnivå för att jaga människor, som har behov av att prata om olika kulturyttringar och dela underlag för dessa samtal med varandra. Tänk om alla andra säljare av varor och tjänster skulle inta en sån rigid hållning?! Piratpartiets Anna Troberg skriver mycket läsvärt om just kulturdelningens stora betydelse för vår egen och samhällets utveckling. Christian Engström rapporterar från Bryssel – så går det till i EU.


Utöver den undfallenhet, som politikerna tydligt visar när det gäller företag, vilka genom köp förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, kan vi världen runt se hur maktens män och kvinnor intar en rätt okritisk hållning till allt, som olika aktörer inom det militärindustriella komplexet och ländernas polis lånar sig till i namn av lag och ordning. Det är lätt att peka finger åt andra, men vilka varningsklockor ringer när polisens krav på lagändringar och lagskärpningar kommer likt pärlor på en tråd. Detta trots att de har en del att förklara när det gäller den låga uppklarandegraden med hjälp av de lagar, som redan finns. Och ute i Europa visar ledande män att ekonomi går före demokrati. ”Om enskilda euroländer inte fattar lämpliga politiska beslut borde det i framtiden finnas möjlighet att köra över dem, sa Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet i dag” enligt Dagens Industri.


Sent omsider har regeringen insett att Sverige inte nödvändigtvis måste lägga sig platt inför EU-kommissionen, vilket IDG.se rapporterar om. Men, med tanke på det tidigare höga tonläget i förhållande till kritikerna kan man undra vad eller vem som fått dem på andra tankar. Ett lysande tillfälle att ta bladet från munnen och berätta för domstolen och oss andra att Sverige redan fixat detta på annat sätt? Eller vad?

Intressant.

1 kommentar:

Anonym sa...

Intressant inlägg, särskilt om Annie Lööfs mystiska hållning till upphovsrätten. Det är fler som är lika förvirrade i frågan: http://rickardsoderberg.se/wp/2011/09/oppet-brev-till-annie-loof/