onsdagen den 14:e september 2011

Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.


Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).


När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.


Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.


För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.


För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.


Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.


Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.


Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.


2 kommentarer:

Gubben sa...

Tittar bara in för att önska dig en trevlig helg!

Och så kan jag inte låta bli att reflektera över din rubrik. Själv ljuger jag ju hela tiden - speciellt när jag försöker hålla mig till sanningen!

Anonym sa...

Vem förstår sanningen om de oäkta barnens liv under 1900-talet och om hur de först lovas skadestånd,sedan ifrågasätts och ja hur blir det?