torsdag 11 december 2014

The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

tisdag 2 december 2014

Piratpartiet - ett lärande parti?

Att PP:s partiledare Anna Troberg nu valt att avgå, säger mig inget annat än att det idag ser ut att vara svårare att tolerera d v s stå ut med andras åsikter och yttranden. Förr kunde de flesta av oss leva saligt ovetande om andras åsikter om oss och vårt sätt att leva våra liv. Idag gör användningen av sociala medier detta nära nog omöjligt. På gott och ont.
 
Då, som nu, säger det som vi väljer att orda om, mest saker om oss själva än något om dem som vi yttrar oss om. Klarar vi inte av att skilja på sak och person, säger vi inte särskilt mycket av vikt om måltavlan för vårt ordande. Det blir rätt och slätt ett osakligt gnölande. Att komma med en saklig och konstruktiv kritik är en grannlaga uppgift, som kräver att bägge parter hjälps åt att vaska fram guldkornen ur allt det grus, som hopas när kombatanterna sorgfälligt underlåtit att kolla upp om de fixat att tolka innebörden i det, som den andre sagt. Alltför ofta väljer vi att att genast gå i taket baserat på vad vi själva anser att den andre kan ha haft för avsikt med sina ord.
 
It takes two to Tango! Detta gäller även Anna och dem som har synpunkter på hennes ledarskap. Med skarpt fokus på allt grus ser människan gärna allt mer grus och allt färre guldkorn. Vi medlemmar har alla våra hjärtefrågor bland de mänskliga rättigheter, som tillsammans utgör fundamentet i PP:s syn på ett gott demokratiskt samhälle och vi förväntar oss att partiledaren ska klara att hålla en rimlig balans mellan dessa.

Fildelningens roll i en kulturpolitik byggd bland annat på kunskapen om Intertextualitet, som bärande element i det mänskliga skapandet, framstår som minst lika viktig som kunskapen om Intersektionalitet när det gäller att vinna förståelse för hur Kön, Klass, Etnicitet, Religion/trosuppfattning, Funktionshinder, Sexuell läggning och Ålder samspelar när diskriminering sker. 

Anna gör det rasande enkelt för sig när hon tar avstamp för sitt beslut i påståenden om Sexism och Homofobi. Hon verkar vara helt ovetande om att hennes fokus på Sexism och Homofobi gör att hon genererar mer av just den varan. Till personlig utveckling hör att känna till hur ett starkt fokus leder fram till det som man vill uppnå: - Det du sätter fokus på får du mera av!
 
Jag vet inte om hon räknar in mig i skaran av sexister och homofober i partiet, eftersom jag arbetat för ett Intersektionellt angreppssätt när feministerna i Piratpartiet förespråkat Feminismen som grundbult för strävandet efter Jämställdhet mellan könen. Men, när jag hörde henne i gårdagens Aktuellt-sändning förstod jag varför hon i valrörelsen skåpade ut Fildelningen. Den, som inte ser Informations- och Kommunikationsteknikens roll i förhållande till Intertextualiteten, kan inte förväntas inse dess roll i förhållande till Intersektionaliteten, där det skulle kunna vara möjligt att använda den för att visa hur olika perspektiv samspelar när vi interagerar med varandra och när diskriminering sker. 

De som bekänner sig till Feminismen är ofta rasande enögda när de pekar ut männen som ansvariga för sakernas tillstånd. Istället för att grotta ner sig i sina lidna oförrätter skulle de vinna mera på att analysera vilka kunskaper och färdigheter som kvinnor och män behöver förvärva sig för att kunna stå på sig. Frihet från olika förtryck måste vara människans eget verk om det ska vara hållbart. Att vara ett eget verkande subjekt är klart bättre än att vara objekt för andras omsorger. Hur välvilliga de än må vara.

Med allt detta sagt försvarar jag inte de individer i PP, som i olika diskussioner ständigt visar sin oförmåga att skilja på sak och person samt en närmast manisk lust att verbalt dräpa sina meningsmotståndare. Kombinationen mellan detta och en del andra piraters ömtåliga själar och självpåtagna "fostrarnit" orsakade (vad jag kan se) den varböld, som nu brustit. En naturlig process, som ger oss pirater möjlighet att ta fasta på det lärande i situationen.  Jag hoppas att styrelsen tar chansen att - utifrån det som hänt - medverka till att Piratpartiet strävar efter att vara en lärande organisation. Där vi fokuserar mera på lösningar än att finna fel på varandra. Ett parti där alla skärper sitt fokus på det goda man vill åstadkomma och utmanar sin kreativa förmåga att finna lösningar, där man först och främst använder sig av 3-piratsregeln och ställer krav på sig själv - innan man förväntar sig insatser av andra. 

måndag 20 oktober 2014

En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

tisdag 16 september 2014

Arbetar politiker och partier för demokrati?

Tidigt på valdagen bekräftade Sveriges Radio för oss lyssnare än en gång det som Piratpartiet länge försökt göra väljarna uppmärksamma på – NSA:s intrång i Teknikföretagens databaser. Här berättas om Yahoo, som tvingats ge upp sitt försvar av kundernas integritet. ”De överklagade, men medan den rättsliga processen pågick, hotade regeringen företaget med böter på 1,7 miljoner om dagen om de inte följde domstolsbeslutet - då gjorde Yahoo det. Företaget förlorade överklagandet också, och domstolsbeslutet låg sedan till grund för USA:s regering och NSA att kräva att även andra teknikföretag skulle samarbeta.”

Ett beteende från statens sida, som vi känner igen från Justitieutskottets öppna utfrågning i juni 2014, vilken ingick som en del i regeringens utredning föranledd av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet. När jag tänker på att Sverige nu riskerar att få Morgan Johansson (S) som ny Justitieminister efter Beatrice Ask (M) kan det knappast bli värre – ur askan i elden kan man verkligen säga. Vi kan bara hålla tummarna för att de av Löfven tilltänkta samarbetspartierna inser att de måste tillförsäkra sig inflytande i form av en samlingsregering med ett antal ministerposter, bland annat Justitieministerposten.

Det bräckliga demokratiska bygge, som politikerna lutar sig mot, vilket bland andra Nicklas Lundblad skriver om i SvD under rubriken Demokrati som skapar populism, talar verkligen för en rejäl omröring i de politiska grytorna. Många är de aktörer, som idag vet hur man arbetar för att pådyvla landets befolkning en utveckling, som de inte bett om, när röstandet vart fjärde år reducerats till en mekanism för konfliktlösning, där den med flest påhejare vinner.

Efter att ha sett en dokumentär om samernas kamp för att bevara renbetesnäringen i Nord-Norge väcktes min nyfikenhet: - Vilka intressen ligger bakom och vad har de för avsikter på kort och lång sikt. Eftersom Geologins dag sedan 2001 är ett årligt återkommande arrangemang för att hålla trycket för mineraler och dess utvinning uppe, föll min blick rätt snabbt på en annons i fredagens SvD att dagen skulle firas vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och vid Stora Vika Kalkbrott i Nynäshamn. I denna vecka dessutom vid Geovetenskapens Hus, Stockholms Universitet och en del andra skolor och lärosäten. Detta i samarbete med en rad olika aktörer med intresse att exploatera skyddsvärda naturområden och samernas renbetesland.

Geologins dag initierades av Nationalkommittén för geologi vid Vetenskapsakademien, till att börja med som ett projekt under ledning av SGU:s informatör. Dagen fann senare sin form i Föreningen för Geologins dag. Den föreningen hade från början som syfte att sprida information och kunskap om geologi till allmänheten, men från 2004 breddades detta syfte att mer aktivt vända sig till skolelever och lärare i Sverige. Genom ett nytt skolmaterial år 2008 fick föreningen tillträde till 350 klassrum runt om i landet och dagen firades detta år av drygt 15 000 elever. Samtidigt fastställdes att syftet med Geologins dag även skulle vara att förbättra kunskapen om och förståelsen för den samhällsnytta som utvinning och användning av geologiskt material innebär. I föreningens skolgrupp finns främst företrädare för Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) men även Gruv- och Stenindustrin, Evolutionsmuseet och Upplandsstiftelsen. Statligt anställda kan således inom ramen för en ideell förening arbeta för att försvåra tillvaron för Sveriges urbefolkning. 

Om detta sägs inget när Skolverket under rubriken Geologin får liv på webben puffar för Geologins dag. På Sällskapet GeoNords hemsida kläddes det breddade syftet i en synnerligen vacker språkdräkt: ”Större kunskap och förståelse innebär en mer initierad debatt och bättre förutsättningar för en klok avvägning mellan nytta och uppoffring vad gäller framtida naturresursanvändning”Men detta kan möjligen bli en sanning om samernas organisationer och aktivister inom Naturskyddsföreningen på lika villkor kan tillföra undervisningen sina kunskaper och erfarenheter.

På Sametingets hemsida finns särskild information om Gruvor i Sápmi, som visar att samerna kämpar för sin och rennäringens överlevnad. Där hänvisas bl a till ett inlägg i Uppdrag Granskning den 17 september 2013. I oktober 2013 tillförde Näringsdepartementet till SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) 12 miljoner kronor 2014 – 2016 för ”att öka kunskapen om geologins roll och dess betydelse för tillväxt i alla delar av landet.” Tidigare skrev Magasinet Filter Gruvligt! om statens agerande.

I år bojkottades Jokkmokks marknad av konstnärer och artister sedan Jokkmokks kommun sagt Ja till ny gruvdrift, vilket SVT Kultur uppmärksammade. Även i Norge strider samerna för sina rättigheter vilket framgår av Naturvernforbundets hemsida Nog är det intressant att notera hur detta ordkrig förs på flera fronter mot samerna och deras näring; dels genom statliga tjänstemän verksamma inom Föreningen Geologins dag och dess skolgrupp och dels i den direkta konfrontationen mellan människor i avfolkningsbygder, där främst politikerna på alla nivåer ser en möjlighet att stärka kommunerna med hjälp av gruvetableringar. Allt utan några nämnvärda dubier om vad detta kan leda till på längre sikt.

Känner i nuläget viss tröst i att Naturskyddsföreningen vid sin senaste stämma beslutade att gruvfrågorna ska tillföras föreningens sakfrågor, även om föreningens hemsida ännu inte uppdaterats om den saken. En bra början kan vara att uppmärksamma Skolverket och landets lärare på behovet av kompletterande material i de fall de engagerar sig i Geologins dag.


onsdag 10 september 2014

Valet styrs av oro och ängslan...

... säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med inriktning mot valforskning, i den tredje och sista delen i serien av artiklar under samlingsrubriken ”I valet och kvalet”. Inte alltid tänker jag och syftar här på hur litet som hänt efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s och FRA:s övervakningsverksamhet. Samtidigt måste jag medge att det naturligtvis är min ängslan och oro, som förklarar att jag inte kan lägga bakom mig vad de etablerade politiska partierna och deras ledare har dragit in oss i. 

Ser hur Ronnie Sandahl i Aftonbladet gör sitt bästa för att göra Piratpartiet och dess väljare till syndabock för den utvecklingen, när udden borde riktas mot Public service-media och Alliansen, som med stöd av Socialdemokraterna baxade igenom FRA-lagarna 2008 och 2009. Som motvikt läser jag Emma Opassande Hur mycket vet du om FRA? Och Christian Engström samt Anna Troberg. Där blir det väl ändå tydligt att vi gjort vad som varit möjligt med de medel som stått oss till buds.

Noterar annars att Norrtelje Tidning uppmärksammar Finansminister Anders Borgs brev till villaägarna, sedan arbetarkommunens ordförande Olle Jansson (S) klassat detta som en ren smutskastning. Något som Kommunalrådet Kjell Jansson (M) inte vill hålla med om eftersom Socialdemokraternas partners Miljöpartiet och Vänsterpartiet sagt sig vilja återinföra fastighetsskatten. Helt klart ingår brevet i de negativa kampanjmetoder som är frestande att ta till när kunskapen om vad som påverkar väljarna allt blir allt mer känd.

I artikeln. som jag nämnde inledningsvis och som finns i dagens papperstidning refereras till Henrik Ekengren Oscarsson, som berättar om hur känslor påverkar politiska ställningstaganden. Hans förklaring till varför negativa kampanjer är verkningsfulla ger oss en inblick i hur dessa kampanjmakare tänker när de väljer att spela på väljarnas oro och ångest. Mycket intressant – inte minst för alla oss som inbillar oss att vi väljare föredrar att göra ett val styrt av förnuft. I en ledare i Göteborgs-Posten i augusti 2014 påpekas dock att den sortens kampanjer kan straffa sig.

En annan viktig iakttagelse som Ekengren Oscarsson gjort i sin forskning är att sociala klyftor oroar en stor del av de vänsterorienterade väljarna, men inte i nämnvärd grad de orienterade till höger. Den olikheten mellan vänster och höger vore det intressant att få veta mer om. Själv uppvuxen och politiskt verksam under många år i en vänsterorienterad miljö, tycker jag mig se att det på den kanten finns mångåriga erfarenheter av företeelser i samhället som kan leda till reaktioner, som de högerorienterade upplever som skrämmande. Nu ser dock rollerna ut att vara de omvända. Det, som man inte vet så mycket om, är det lättare att känna rädsla inför.

Lyckligtvis finns det en annan sida hos oss människor, som kan väckas och göra oss entusiastiska och hoppfulla inför framtiden. Frågan lokalt här i Norrtälje är dock om vägen dit går genom medborgardialoger i viktiga frågor eller med hjälp av handel, mässor och olika jippon?! Naturligtvis hoppas jag att väljarna har förmåga att genomskåda när politiker försöker dra fördel av deras oro och ängslan eller peka ut dem som stollar eller foliehattar. Eller när politikerna och deras kampanjmakare inbillar sig att väljarna nöjer sig med bröd och skådespel. Som i många andra sammanhang gäller det även här att hålla balansen mellan inflytandet från såväl känslor som förnuft. Den som ser förnuftet, som rodret och känslorna, som vinden i seglen, inser snabbt vad som krävs för en lyckad seglats. Att segla är nödvändigt.


måndag 1 september 2014

Om detta måste vi tala – helst före valet!

Av en händelse upptäckte jag att vi alla har en möjlighet att förbättra våra kunskaper om den övervakning som de statsbärande partierna inte vill prata om – varken före besluten 2008/2009 om de lagar, som stiftades för Försvarets Radioanstalt (FRA) och dess verksamhet, och som samtidigt gjorde viktiga delar hemliga, eller i samband med Edward Snowdens avslöjanden om motsvarande verksamhet i USA, som utförs av NSA – National Security Agency. Avslöjanden som svenska folket nu kan ta del av sedan Dokumentär utifrån sänt detta under rubriken ”Amerikas fördolda stater” i tre delar – del 1, del 2 och del 3 och som kan ses fram till den 29 september 2014.

När journalister nu gjort vad de kunnat för att berätta om vad som pågår på högsta nivå i USA och som med stor sannolikhet pågår även här i Sverige, med Moderaternas, Folkpartiets, Centerpartiets, Kristdemokraternas och Socialdemokraternas goda minne, återstår det för folket att hjälpa dessa fakta att ta sig genom bruset fram till väljarna före valet den 14 september. Då kan vi, som väljare, säga vad vi tycker om det som pågår genom att lägga vår röst på det parti som ända sedan våren 2008 tagit massövervakningen på största allvar – Piratpartiet, som söker folkets stöd i valet till riksdagen. Det behövs en mycket kraftig signal att det, som nu pågår med de etablerade politikernas goda minne, inte är OK.

Tänk på vad Edward Snowden och andra offrat för att göra Dig och mig och alla människor i USA och världen runt medvetna om vilka verktyg, som säkerhetstjänsterna förfogar över och som används för att tråla all vår kommunikation och se vad vi söker efter på nätet samt skapa sociogram, som visar vårt umgänge och våra kontakter med andra. I en demokrati måste vi sätta vår lit till vår förmåga att visa politikerna att de måste ändra sånt som går åt fel håll. Till att börja med måste fler bli medvetna om vad som pågår och göra det lilla de kan för att visa att Snowdens och andras ansträngningar inte varit förgäves.


fredag 15 augusti 2014

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.
Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?

torsdag 7 augusti 2014

Rättsröta eller rättssäkerhet – Du väljer!

Den 27 juli skrev Pernilla Ström i en mycket läsvärd ledare i SvD under rubriken ”Rättsstaten prövas bäst under tryck”. Detta sedan hon läst böckerna ”Spår” av Lena Sundström och ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. Den förra handlar om utlämningen av de två egyptierna och den senare om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett spädbarn. Pernilla Ström är inte nådig när hon sammanfattar det som böckerna bär vittnesbörd om: ”Det är tjänstemän som gör sig skyldiga till grova förseelser, men som ostört kan klättra vidare i ämbetsmannahierarkierna. Det är chefer och generaldirektörer som mörklägger och tystar. Det är kolleger som ser vad som sker men tiger. Det är skenheliga diplomater, ljugande politiker och myndigheter som täcker upp för varandra. Det är riksåklagare som slår knut på sig själva för att se till att ingen behöver ställas till svars. Och det är enskilda människor som får sina liv sönderslagna.”

I avvaktan på andra åtgärder för att förhindra en upprepning rekommenderar hon dessa böcker som obligatorisk läsning för landets politiker, verksachefer och rättsskipare. Jag instämmer och vill lägga till ytterligare material i form av ett debattinlägg av Jonatan Meyer i SvD Brännpunkt den 9 juni 2014 ”Prioritera att förebygga brott” och inlägget den 4 juni 2014 av Jonas Klintberg och Olle Eriksson ”Superfängelserna äromänskliga och kostsamma.” Pengarna skulle kunna användas bättre genom att till exempel stärka brottsoffrens ställning och utveckla metoderna och kompetensen för att göra den så kallade medlingen till ett kraftfullt verktyg för såväl brottsoffrens möjligheter att bearbeta sina trauman som förövarens att komma till insikt om följderna av sitt handlande både för andra och egen del samt att straffet innebär en möjlighet att sona brottet och lägga en grund för ett liv i frihet under eget ansvar.

Men, så länge som verksamma inom rättsväsendet inte inser sin roll som ”dygdemönster”, måste vi har ett visst fördrag med att de med sämre vana vid ett skötsamt liv ibland gör sig skyldiga till brott. Men, om vi ger upp tron på möjligheterna till en förändring både när det gäller de anställda inom rättsväsendet och brottslingarna, som genererar deras arbete, då är vi som rättsstat riktigt illa ute.

Störst ansvar för att fixa en förändring ligger hos dem, som anser sig vara förståndiga. Istället för att tävla om vilket politiskt parti, som är bäst på att pressa fram hårdare tag mot brottslingar, borde de politiker, som värdesätter ett upplyst folk och ett rättssäkert samhälle, samverka för en evidensbaserad kriminalpolitik. Folkets uppgift i valtider att att visa vilket man föredrar – En rättsröta som breder ut sig eller en rättssäker och evidensbaserad politik för kriminalvården.

Att juridik intresserar visar ett nyhetsinslag i Sveriges Radio P3, som refererar till en diskussion i sociala medier, där fråga uppkommit om en apa kan anses ha upphovsrätt till en bild som den tagit. Läraktiga apor verkar vara lösningen på att ordna med ”fair use” av innehåll på nätet :-). Lyckligtvis finns Piratpartiet, som sätter sitt hopp till att Sveriges lagstiftande församling Riksdagen ska inse att Upphovsrättslagstiftningen behöver en rejäl översyn. Men det kommer förmodligen inte att hända med mindre än att ett gäng pirater kommer in i Sveriges Riksdag. Amelia Andersdotter berättar om hur långt EU kommit med sitt reformarbete. Jag och Ulrika Ring har kommit fram till att vi lokalt i vår kommun måste jobba för att väljare ska kryssa Amelia i riksdagsvalet. Hon är även kunnig när det gäller dataskydd. 

Till allt detta kommer den övervakning som vi idag vet sker i ett samarbete mellan NSA och FRA, vilket Christian Engström skriver om och som SVT:s Uppdrag Granskning redovisade igår kväll. Avrundar med några ord om att jag tydligen missat att partiets kampanjmaterial blivit slagträn i händerna på en del pirater, som uppenbarligen vill ha ett material för att inspirera dem, som gillar tuffa pirater modell Ye Banished Privateers. Jag har trott att de och alla andra tuffa pirater redan tillhörde våra bästa vänner och därför skulle förstå att vi behöver ett material för att fånga intresset hos dem som hittills mest hört illvilliga omdömen om oss. Ger därför Emma Opassande en chans att berätta hur hon och andra tänkt när de jobbat med denna uppgift. 

torsdag 17 juli 2014

I vägen för rättvisan – vad, vem eller vilka?

Som väntat beslutade Stockholms Tingsrätt, efter längre överläggning än väntat, att Julian Assange fortsatt ska vara häktad ”för våldtäkt – mindre grovt brott, sexuellt ofredande och olaga tvång av två kvinnor i Stockholm 2010”.. Det är en knepig situation, som den särskilda åklagaren i sexualbrottsmål, Marianne Ny, försatt både Julian Assange och de berörda kvinnorna i genom att underlåta att hålla förhör med honom på Ecuadors Ambassad i London, där han beviljats politisk asyl. Lika väntad är reaktionen från hans försvarsadvokater – de vill att saken ska prövas i en högre instans, vilket SvD skriver om i papperstidningen under rubriken Häktningen av Assange överklagas.

Varför Marianne Ny inte kan hålla förhör där Assange befinner sig, framstår för allt flera som ett tecken på att hennes förutfattade mening om Julian Assange får råda. Hon anser att Assange håller sig undan rättvisan. Om hon därmed delar även den uppfattning, som råder i USA:s militära kretsar, att han är visselblåsaren Chelsea Mannings medbrottsling, eftersom han offentliggjort material via Wikileaks, det framgår inte. Manning har dömts till 35 års fängelse. En annan visselblåsare som USA och förmodligen även vissa kretsar i Sverige ser på med lika oblida ögon är Edvard Snowden - idag med tillfällig asyl i Ryssland. Julian Assange´s oro för utlämning från Sverige till USA, kan därför inte ses som helt obefogad. Glöm inte att han och många andra av hans vänner världen runt länge trott och kanske fortfarande tror att han blivit utsatt för en komplott – en honungsfälla – med hjälp av de kvinnor, som anmält honom. En honungsfälla, som skulle underlätta ett gripande och en utlämning till USA. En teori som till lika delar kan anses vara ett utslag av Assanges och andras paranoia som de svårigheter man kan ha att förstå sig på den svenska sexualbrottslagen. För min egen del tror jag mer på det senare.

DN skriver i dagens huvudledare bl a ”Assanges rädsla för att lämnas ut till USA kan till viss del förstås. Den antiterrorlagstiftning som antogs efter 11 Septemberattackerna och skandalerna kring Guantanamo Bay har undergrävt förtroendet för det amerikanska rättsväsendet. Sättet på vilken Chelsea Manning, Wikileaks huvudkälla, har behandlats och hennes långa fängelsestraff kan som bäst beskrivas som djupt problematiskt.” Och avslutar ”Men det är inte detta förundersökningen och arresteringsordern mot Julian Assange handlar om. Att han eftersöks har inget att göra med vare sig USA eller Wikileaks, utan om att Assange av två kvinnor är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång.”

Slutklämmen ”och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång” visar att ledarskribenten inte kan se att omständigheterna talar för att åklagaren ska ordna med de förhör som krävs, i London, så att en rättegång kan genomföras och rättvisa kan skipas. Vad, vem eller vilka är det som idag förorsakar dödläget? It takes two to Tango. Kan bara hoppas att Svea Hovrätt ser mera pragmatiskt på saken.


Andra som skriver är bland andra Hax; Lasses blogg; Opinionsbloggen; Anders Romelsjö; och Motpol. Intressant?

tisdag 15 juli 2014

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 
.
Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

söndag 6 juli 2014

Individens ansvar kontra Statens.

Inför våra ögon har medias bevakning av årets event i Almedalen varit till fördel för dem som förklarar allt ont med de samhälleliga strukturernas inflytande. Minsta lilla knyst om att individer därmed tillåts fly från det egna personliga ansvaret för det som sker, ses som ett utslag av nyliberalism. Nya svenskar, som inte vill sjunga den på vänsterkanten gängse melodin får finna sig i att ses som förrädare av sin grupps intressen. Det vittnar bland andra Halif Balif (M) om.

Inom det område, som är vårt mest intima och privata – vår sexualitet – kämpar nu Facebookgruppen #fattanu för att människor ska uttrycka sin mening genom att bland annat avsäga sig rätten att utsätta medmänniskor för allt från våldtäkt till förförelse. Den rätten finns inte inskriven i någon lagbok. Bakom detta initiativ döljer sig några aktivisters perversa lust att bestämma att allt sexuellt umgänge måste föregås av en juridisk hållbar överenskommelse, vilket kravet på den s k samtyckeslagen förutsätter. När jag ser mina Facebookvänner hänga på, blir jag djupt nedstämd. Detta naturligtvis mot bakgrund av att jag ser att jag själv och många andra skulle gå miste om den förförelsens magi, som ligger i det oväntade intima mötet, ifall vi skulle behöva förhandla och skriva ett kontrakt först.

Bland alla Fatta.nus avsägelser finns bland annat dennaJag avsäger mig rätten att ha sex med någon som sover för att jag vid ett tidigare tillfälle fått tillåtelse att smeka personen när hen sov och jag konstaterar att den som myntat detta måste ha en urusel föreställningsförmåga om var gränsen bör gå mellan individers och statens ansvar för det som sker i det sexuella spelet människor emellan. Men, när vi känner till att rättssaken mot Julian Assange bland annat rymmer en anklagelse om just detta, då blir den formuleringen begriplig. Just nu är häktningsfrågan i fallet Julian Assange aktuell för prövning. SvD skriver Fallet Assange kan inte dras ut i det oändliga.

Feministernas framfart med krav på statliga ingripanden inom en rad olika områden, har gett mig huvudbry – vad händer i ett samhälle där vuxna individer inte behöver ta ett eget ansvar, när de utsätter sig för situationer, som kan leda till oönskade konsekvenser? Vad händer med individer, när samhället förutsätter att kvinnor inte är kapabla att undvika situationer där de riskerar att råka illa ut? För det kan väl inte vara så att vänstersidan överlåter allt som gör oss till ansvarstagande individer åt partier på högerkanten? I så fall måste väljarna till vänster ta sig en rejäl funderare – är detta en utveckling som de vill vara en del av. Civilkurage kommer som bekant inte ur tomma intet.

Många talar om konfliktytan höger vs vänster medan jag tycker mig se att det handlar om en gränsdragning mellan individens och statens ansvar när konflikter uppstår människor emellan. Något som livet är fyllt av. De bekännande feministerna är inne på samma linje, som många andra ivrare för renlevnad älskar – de kräver att alla ska avstå från ett icke avtalsbundet sex främst av medkänsla med dem, som inte klarar av att undvika situationer där de utsätter sig för risker eller inte kan freda sig i problematiska lägen. I förlängningen ska väl den, som nyttjar alkohol, avstå detta bruk av solidaritet med den som inte kan avhålla sig från missbruk o s v. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket är ett gammalt ordstäv, som de bekännande feministerna borde fundera på innebörden av.

Jag tillhör inte de bekännande feministerna utan kämpar för Jämställdhet och Mänskliga rättigheter på mitt sätt. Detta sagt då jag tidigare blivit beskylld för att vara antifeminist eller Misogyn när jag inte delat de vänsterorienterade feministernas åsikter. Ska villigt erkänna att jag en längre tid har haft problem med politiska diskussioner där man måste vara antingen höger eller vänster. Därför blev jag upprymd när jag läste Christian Engströms och Emma Opassandes blogginlägg om ytterligare en dimension Frihetlig – Auktoritär eller Frihet – Kontroll. Testade politicalcompass.org och fick ett kvitto, som jag gillade – Rejält Frihetlig och något till Vänster.

Ett annat glädjeämne denna dag var nyheten att Hax efter åren som assistent i Bryssel kommer att verka från plattformen 5July.org, som tagit på sig uppgiften att skydda den virtuella miljön och Internets ekologi med utgångspunkt från artikel 19 i FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna. På deras webbplats har jag tagit del av deras manifest innehållande bland annat artikel 19:s lydelse "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och oberoende av gränser." samt hänvisningen till den "resolution om främjande, skydd och åtnjutande av mänskliga rättigheter på Internet" som FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutade om den 5 juli 2012. Då undertecknade 71 medlemsländer en text som "bekräftar att samma rättigheter som människor har offline också måste skyddas på nätet, särskilt yttrandefriheten, som är tillämplig oberoende av territoriella gränser och genom alla medier av ens val, i enlighet med artiklarna 19 i allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter; ". När jag tar del av de senaste rapporterna om NSA:s övervakning känns det gott att veta att Hax och många, många andra kämpar vidare för att freda våra mänskliga rättigheter även på nätet. Intressant?


fredag 27 juni 2014

Justitieutskottet äger makten i frågan om datalagring.

Fortsätter bearbeta mina känslor visavi Justitieutskottets och Regeringens hantering av den lagstiftning som Riksdagen beslutat om baserat på EU:s datalagringsdirektiv. Genom att skriva om saken strävar jag efter att finna info som kan visa att mina först upplevda känslor kan vara förhastade. I tisdags skrev jag om min upplevelse av den öppna utfrågning som Justitieutskottet en dagen (med stöd av polisens vittnesmål) utsatte företrädare för IT&Telekomföretagen och en tjänstman hos tillsynsmyndigheten PTS för. Kanonaden var föranledd av att några teleoperatörer hade slutat lagra data så snart de fått kännedom om att Europadomstolen meddelat att EU:s datalagringsdirektiv stred mot EU:s stadga.

På Riksdagens webb finns idag endast möjlighet att lyssna till ljudet från sändningen, som börjar 11 minuter och 4 sekunder in i sändningen. Bara en sådan sak – hur ska man kunna veta att man själv måste ”spola fram” bandet? Under sändningen nämns inga företags namn, men vi som följt den här kraftmätningen mellan de rättspolitiska makthavarna och de bolag inom Telekombranschen, som valt att stå upp för kundernas skydd mot bakgrund av Sveriges grundlagar och EU:s rättighetsstadga, kan lätt räkna ut vilka operatörer, som idag är den främsta måltavlan för den kritik, som de flesta av riksdagspartiers rättspolitiska talespersoner öste över dessa operatörer.

Vi är allt flera som valt att byta operatör enbart av det skälet att dessa operatörer erbjuder bättre skydd för vår integritet, när vi vistas på nätet, än vad vi som medborgare idag kan förvänta oss av Regering och Riksdag. Särskilt intressant var påståenden om att svenska operatörer är mer benägna att vilja pröva tillsynsmyndighetens beslut i domstol än operatörer i andra länder. Detta konstateras utan att någon snuddar vid tanken att det tillståndet kan ha uppstått på grund av politikernas visade arrogans visavi de i branschen, som funnit att en domstolsprövning kan vara en säkrare garant för kundernas integritet än politiska klubbslag.

Efter allt ojjande om ”att operatörerna väl inte ska kunna välja om de ska följa svenska lag” finner jag det märkligt att inte ens Justitieutskottet verkar vara införstådd med den processrätt, som torde gälla, när tillsynsmyndigheten PTS meddelar ett föreläggande med stöd av den tolkning som utredarna gjort och som Justitieutskottet och Regeringen förefaller ha ställt sig bakom.

Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA och FRA, med de vida ramar som de har för sin verksamhet, kan åsidosätta nationell lagstiftning till skydd för medborgarnas personliga integritet och rättssäkerheten – bland annat genom utbyte av data dem emellan, vilket ger saken ytterligare ett perspektiv. Noterar att dessa rättspolitiska talespersoner helt frankt meddelade att vi, som väljer en operatör, vilken står upp för ett rättssäkert skydd av våra data, måste ses som ljusskygga individer. Det var också intressant höra att det finns ledamöter i Justitieutskottet som anser att opinionen mot datalagringsdirektivet saknar folklig förankring. Ska jag tolka det så att Justitieutskottet lägger sig platt inför krav på intrång i våra data, vilka kommer från olika statliga myndigheters sida, om folket inte ställer sig på barrikaderna och slåss för sin integritet och rättssäkerhet?

Den enda som talade om rättssäkerhet och integritet var (om jag minns rätt) Vänsterpartiets företrädare. På hennes direkta fråga beskrev polisens företrädare hur svårt det är att komma åt de grova brottslingarna, då de vet hur de kan undgå upptäckt. Nog kan man väl undra om hela svenska folket ska utsättas för en datalagring, som inte nödvändigtvis leder till att de grova brottslingarna kan lagföras för sina brott? Som vi hörde var dessa politiker beredda att fixa ett beställningsjobb för att PTS skulle kunna klämma åt operatörer som enligt polisen inte var samarbetsvilliga? Socialdemokraternas Morgan Johansson är så sugen på att ligga bra till att han vill göra upp med Moderaterna om saken, vilket Christian Engström noterade redan den 3 juni 2014.

Beslutet i Europadomstolen meddelades i april och redan den 13 juni kunde Regeringens utredare Sten Heckscher meddela att Svensk rätt klarar EU:s krav för datalagring Den dragningen och den öppna utfrågningen den 24 juni har igår den 26 juni följts av att Regeringen gett utredaren Sten Heckscher ytterligare uppdrag att utvärdera den så kallade Inhämtningslagen samt också ”föreslå förändringar som bedöms lämpliga för att stärka skyddet för den personliga integriteten vid tillämpningen av bestämmelserna om elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen”. Resultatet ska redovisas senast den 31 mars 2015. Den saken finns också möjlighet att ta del av på Advokatsamfundets webb

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att mina känslor i denna sak varit och är fast förankrade i en förnuftig syn på vad vi som medborgare har rätt att begära av dem som företräder oss i Justitieutskottet, vilka är de egentliga lagstiftarna eftersom Riksdagen bara är ett Transportkompani för det som utskotten kommit överens om. Ett synsätt på riksdagsarbetet som S-studenterna försökte leda i bevis 2010 och bland andra Justitieutskottets Johan Linander redan 2007 hade haft synpunkter på. I november 2012 intervjuades tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) efter att hon skrivit Knapptryckarkompaniet - en bok där hon vittnat om livet som ledamot i Riksdagen. Här berättar hon om hur Riksdagens makt kidnappats av Partiledarna, som beslutar om lagarna i en liten inre krets. Det är klart att Centerpartiets Johan Linander, som sitter i lagstiftarnas förarhytt inte kan känna igen sig i den beskrivningen. 

Och någon undrar över utredaren Sten Heckschers allt annat än statsmannamässiga yttranden när teleoperatörernas och i viss mån PTS´s agerande utsattes för kritik under utfrågningen, kan man nog finna en förklaring om vi studerar hans bakgrund och tidigare karriär i maktens boningar.


Andra som skrivit om datalagring efter Europadomstolens dom är bland annat Ny Teknik; Computer Sweden; där Tele2:s chefsjurist Stefan Backman uttalar sig ”Det är dock komplexa juridiska frågor varför PTS nu måste klargöra om datalagring skall ske. Innan dess återupptar vi inte datalagringen då vi står fast vid vår bedömning att den svenska lagen uppvisar samma brister i integritetsskyddet som EU-direktivet”; Svenska stadsnätsföreningen, som uppdaterar sin informationssida under hand; Sveriges Radio – Radio Sweden P6; SvD; Tele2 Newsroom: - här säger Tele2:s chefsjurist ”– Det finns en etablerad rättsordning för hantering av den här sortens rättsliga frågor och den bör följas. Vi har därför i dag skrivit till PTS och begärt att de formellt tar ställning till huruvida datalagring skall ske enligt svensk lag, säger Stefan Backman, chefsjurist Tele2 Sverige.” ; Den hälsosamme ekonomisten som berättar om att Danmark stoppar datalagringen; Publikt – Fackförbundet ST; Telenor; Almegabloggar; Christian Engström; Universalblogg; och Hax som har flera inlägg på temat. 

tisdag 24 juni 2014

Justitieutskottet demonstrerade Makt.

Har följt Justitieutskottets öppna utfrågning med anledning av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet, som sänts via Riksdagens webb-tv och känner mig djupt bedrövad – tänk att politiskt förtroendevalda, som anförtrotts uppdraget att se till att vi har en rättssäker lagstiftning, kan bli så uppfyllda av egna aggressioner mot de operatörer, som vill använda sig av möjligheten att få en rättslig prövning av PTS föreläggande, att de helt faller ur ramen för vad vi har rätt att förvänta oss av dem som garanter för rättssäkerhet.

De operatörer som ifrågasätter de lagar, vilka tillkommit med hänvisning till detta EU-direktiv och som inte utan domstolsbeslut vill underordna sig vad myndigheten PTS har meddelat efter det som nu redovisats i bland annat Sveriges Radio, de får leva med att ledande rättspolitiska talespersoner insinuerar att de har ett intresse att vilja skydda grova brottslingar och vilja sälja kundernas data till den som betalar bäst. Man kan kräkas för mindre.

Expressen tar upp tråden om datalagring och refererar där till SVT:s granskning och undrar om inte operatörer spelar ett dubbelspel – säger ett och gör ett annat. Jag behöver inte vara Einstein för att räkna ut att Bahnhofs Jon Karlung befinner sig i Justitieutskottets skottlinje och att jag, som bytt operatör från Telia till Bahnhof riskerar att betraktas som en av de ljusskygga individer som regering och riksdag måste klämma åt. Att jag gjort det av rent principiella skäl – jag ville ha en operatör som står upp för mina mänskliga rättigheter när inte Riksdagen gör det – det finns inte i Justitieutskottets föreställningsvärld. Därför får jag och andra sätta vår lit till Svenska Stadsnätsföreningen och operatören Bahnhof. Noterar även att stiftelsen .Se:s Anne-Marie Eklund-Löwinder delgett DN sin syn på saken ”– Det är en mycket märklig situation. Bara för att det går att komma åt medborgarnas information är det inte säkert att det är bra. Självklart ska brottsbekämpande myndigheter ha den möjligheten i vissa fall, men här tar man rubbet, säger hon.”

Signifikant för debattnivån vid Justitieutskottets utfrågning ser jag i förhållandet att företrädare för de partier, som drev igenom FRA-lagen 2008 - 2009, gärna tar till ”barnporr-kortet” när övervakningen ifrågasätts. Detta trots att både ledamöter i utskottet och Rikskrim, vet att det finns en sedan många år frivillig överenskommelse mellan Rikskrim och branschens företag om samarbete för att komma tillrätta med detta. Undrar när mainstreammedia ska genomskåda att polisen och politikerna tar till "barnporrkortet" när andra argument för en allmän övervakning inte håller för en mera närgången granskning?

När dagens sändning blir tillgänglig för en förnyad lyssning vill jag närmare studera en sak som Rikskrims företrädare talade om – svårigheten att klara upp brott i avsaknad av lagrad data. Detta mot bakgrund av hans redogörelse om hur grova brottslingar är väl bevandrade i konsten att dölja sina spår på nätet. Självklart undrar jag om inte detta mer ställer krav på en översyn av kriminalpolisens arbetsmetoder än en fortsatt allmän övervakning? En annan sak av intresse är de enskilda ledamöternas agerande före och efter EU-valet. Tyckte att det var ganska tydligt att Piratpartiets sorti ur Europaparlamentet uppenbarligen tolkats som att det nu är fritt fram att byta fot, vilket Centerpartiets Johan Linander visade prov på. Det är uppenbarligen bara Vänsterpartiet som idag är medveten om att här finns ett starkt folkligt engagemang även om det inte kan mäta sig med intresset för arbete och bostäder. Sorgligt tillstånd som hotar det demokratiska samhället. Tyskland är avundsvärt de har både en Justitieminister som motsätter sig datalagring och en företrädare för det tyska Piratpartiet i Europaparlamentet.

Henrik Alexandersson kommenterar och noterar bland annat ”Så här långt in i den pågående utfrågningen har man inte med ett ord berört den principiella frågan om att man i en rättsstat endast skall övervaka människor som är misstänkta för brott. Som vanligt lider den svenska politiken av total beröringsskräck vad det gäller rättighetsfrågor.” Han har sedan inlägget skrevs även uppdaterat med intressant info om vad som pågår i andra länder. Där finns även intressanta kommentarer. Intressant?


onsdag 21 maj 2014

Vi behöver ett starkt Europaparlament.

Norrtelje Tidnings politiske chefredaktör Reidar Carlsson redogör för sina intryck av den paneldebatt inför EU-valet, som Rodengymnasiet anordnade igår. Jag håller helt med honom om att man kan undra om debatten var så informativ att den kunde bidra till att underlätta elevernas val. Ovan vid debattformen och rejält ringrostig, kände jag mig själv stundtals rätt bortkommen. Men, hoppas att jag trots det lyckades informera både om Piratpartiets hjärtefrågor och min syn på den övervakning som Edward Snowden avslöjat. För den som vill veta mer om kopplingen mellan FRA och Snowdens avslöjanden hänvisar jag till en välskriven debattartikel i Expressen från den 16 september 2008, som visar att vi som ifrågasatte FRA-lagen redan då hade lyckats klura ut vad som var på G.

Vid gårdagens debatt bekräftades också något, som jag haft på känn sedan en tid tillbaka. Utan att vi riktigt vet, när detta skedde, lever vi idag i en elitdemokrati, det vill säga att vi överlåter all vår politiska makt till en ”elit” utvald av de politiska partierna och sedan har vi inget att säga till om fram till nästa val. Detta stod klart sedan jag vågat påstå att det råder ett demokratiskt underskott inom EU och att Piratpartiet vill ha ett nytt grundfördrag istället för det svårbegripliga som man hittills lappat och lagat.

Om jag minns rätt var det Folkpartiets Monica Renstig som replikerade och menade att besluten i EU är förankrade i Sveriges Riksdag genom de samråd som våra ministrar håller med riksdagens EU-nämnd, innan de deltar i Ministerrådets möten. Detta samråd är alltså den sköra tråd som ska garantera att den makt, som folket överlåtit till riksdagens ledamöter, hanteras med omsorg och respekt för EU-stadgan samt Sveriges grundlag. Här blir det naturligtvis intressant att titta närmare på processen i EU-nämnden. Tar man där uppdraget från folket på allvar eller är de bara en pluton i det knapptryckarkompani, som förre riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skrivit en bok om? Utan att göra en djupdykning efter svaret på den frågan, tycker jag mig redan här få en förklaring till varför valet till EU-parlamentet mest förefaller vara ett spel för gallerierna. Eftersom Ministerrådet ibland blir tvungen att förhandla med EU-parlamentet för att få sin vilja igenom, passar det alldeles utmärkt med ett parlament, som valts med klent folkligt stöd.

Det förklarar också varför varken ledande politiker eller media anstränger sig när det gäller att hålla isär de frågor, som hör hemma i Sveriges Riksdag, och de som ska hanteras i EU. Så blandar man bort korten och förvillar väljarna. Men sådant straffar sig. Politiker som brister i respekten för folkets behov av begriplig information, kommer i längden inte undan med att bara formellt uppfylla kraven på folkligt inflytande i våra beslutande organ. När folket upptäcker att Elitdemokrati blivit ett vedertaget begrepp, då måste de politiska partierna inse det egna behovet av kunskap om folkstyre och dess förutsättningar. Jag är rätt övertygad om att främlingsfientliga partier kan konsten att spela på människors känslor av underläge i den utveckling, som pågår. Och här passar EU, flyktingar, invandrare och muslimer in som utmärkta syndabockar.

Under de dagar som återstår till valdagen söndagen den 25 maj hoppas jag att allt fler väljare genomskådar maktspelet och inser att försvaret för de mänskliga rättigheterna i den politiska miljö, där informations- och kommunikationstekniken vunnit insteg, där behövs Piratpartiet, vars två främsta företrädare Christian Engström och Amelia Andersdotter redan visat att de både har kunskap och mod att säga stopp och belägg när tekniken används mer för att kränka våra mänskliga rättigheter än att stärka dem. Instämmer till fullo i Opassande Emmas funderingar – Om integritetsfrågan är död som valfråga, vad mer är det som är dött i vårt samhälle? Avrundar med Christian Engströms blogginlägg om Piratpartiet; och Henrik Alexanderssons om Beatrice Ask och datalagring.

fredag 9 maj 2014

Vem ska värna vår rätt till integritetsskydd?

Gårdagen började med att jag blev klarvaken när jag läste morgontidningen – landets högsta chefer inom Rikspolisen och Rikskrim bjöd på en rätt anmärkningsvärd reaktion mot Europadomstolens dom om Datalagringen under rubriken Nätleverantörer har förhindrat vårt arbete. Henrik Alexanderssons reaktion blev omedelbar eftersom det inte var några vanliga medborgare som tagit till orda. Själv hade jag störst besvär med en passus, som jag inte trodde vara möjlig i ett rättssamhälle Det krävs ett beslut av domstol, åklagare eller polischef för att begära ut uppgifter från leverantörer och det måste gälla misstanke om brott som ger minst sex månaders fängelse.” Det betyder att det enligt dessa höga polischefer skulle vara ett tillräckligt skydd för vår integritet med ett beslut av en polischef eller en åklagare för att hos en internetoperatör begära ut metadata om allt som vi använder nätet till vid misstanke om brott, med undantag endast för de brott som betraktas som ringa. Som ringa brott räknas de brott som kan ge böter eller fängelse upp till 6 månader.

Dessa garanter för vår rättssäkerhet avslutar sitt debattinlägg ”Medborgarna förtjänar en polis med rimliga befogenheter.” Ja, det var just det – rimliga befogenheter. Tillgång till internet är i en FN rapport klassad som en mänsklig rättighet, vilket Wired.com skrivit om. Den rättigheten är det inte mycket bevänt med, om där inte finns ett robust skydd för vår personliga integritet. Medan regeringen och Socialdemokraterna slingrar sig och krumbuktar i en tävlan om vem som kan gå längst, när det gäller att tillfredsställa mer eller mindre väl underbyggda krav på övervakning av oss, när vi rör oss på nätet, pågår i USA ett helt annat arbete i spåren av Edward Snowdens avslöjanden. Där försöker politikerna enas om att begränsa övervakningen, vilket Ny Teknik berättar om. 

Som kronan på verket denna dag, kommer sedan en replik av internetoperatören Bahnhofs Jon Karlung på de höga polischefernas debattinlägg Bahnhof svarar – Vi har lagen på vår sida. Där förklaras klart och tydligt vilka premisser som gäller enligt deras tolkning av lagen. Om det anses vara fel må det prövas i en domstol. Nog är det väl ändå upp- och nervända världen att en internetoperatör måste vara den som tar fighten för vår rätt till skydd för integriteten och rättssäkerheten och inte Justitieministern, Justitieutskottet och landets högsta polischefer? Nog för att det är ett riksdagsval i antågande, men sådant valfläsk stinker rejält. Kan bara hoppas att allt fler genomskådar det upplägget.

Eller är det rent av så att Alliansen och Socialdemokraterna kallt räknar med att de ska vinna slaget genom att spela på brottsoffrens sårbarhet och sedan vara ensamma om sin tolkning bland Sveriges valda till EU-parlamentet. Är det inte solklart varför Piratpartiet behövs både i Sveriges riksdag och i Europaparlamentet?


fredag 2 maj 2014

Trygghetsvurm säljer övervakning.

- De enda uppgifter som myndigheterna inte missbrukar är de uppgifter som myndigheterna inte har tillgång till.” Citatet finns i slutklämmen på artikeln Åklagare och Säpo vill införa nytt tvångsmedel i dator i Dagens Juridik, som för övrigt omgavs med en röd varningstext när den nådde mig via mejl sedan den delats bland vänner på Twitter?! Artikeln speglar skeendet när Svenska Kriminalistföreningen anordnade en debatt i Rosenbad. Den visar bland annat att medlemmar i denna förening, som själva inte ens har en hemsida på nätet, vill gå mycket långt i sin iver att spionera på nätets användare i hopp om att kunna finna bevis som kan styrka deras misstankar om att nätet kryllar av brottslingar. Känner stor tacksamhet gentemot Advokatsamfundets Anne Ramberg, som i sådana sammanhang orkar stå upp för allas vår integritet och rättssäkerhet.

Dessa kriminalister backas upp av säkerhetsbranschens aktörer, som skickligt spelar på människors rädsla och brottsoffers känslor för att öka efterfrågan på varor och tjänster inom Säkerhetsbranschen, en organisation som bildades när den tidigare VD:n Per Edsmar under 2013 lyckades med bedriften att fusionera teknikbolagens organisation Swelarm med bevakningsföretagens Sweguard. Med f d Rikspolischefen Björn Eriksson som ordförande, är kontakten med Justitiedepartementet säkrad. Där är det ingen hemlighet att branschen lobbar för att privata företag ska avlasta Polisen en del arbetsuppgifter, vilket Eriksson framfört i ett brev till Justitieministern. Något som P4 Skaraborg uppmärksammat. Är det valår så är det.

En av dem, som vurmar för övervakningskameror med kontinuerlig inspelning, passar naturligtvis också på och argumenterar i SvD Brännpunkt – i papperstidningen under rubriken Lagen skyddar inte brottsoffer. Naturligtvis ses Datainspektionen som det stora hindret för branschens utveckling eftersom de synar hur kameraövervakningen tillämpas med hänsyn till lagens bestämmelser. När Datainspektionens GD Kristina Svahn Starrsjö i SVD Brännpunkt ger sin syn på saken, bekräftar hon vad många anat – branschen säljer övervakningsutrustning med hjälp av skönmålning – övervakningen sägs gälla trygghet. Underförstått kräver användningen av branschens utrustning därmed att vi ska vara villiga att offra vår grundlagsskyddade rätt till skydd för vår personliga integritet i utbyte mot en ökad känsla av trygghet.

Övervakningskameran har därför begåvats med en alldeles egen dag och kallas då naturligtvis Trygghetskamerans dag – en dag då Datainspektionen nu senast ställdes i skamvrån. Här fanns ingen förståelse för Datainspektionens behov av överprövning i domstol för att praxis skulle kunna uppstå. Redogörelse från den tillställningen kan få varje rättänkande individ att känna skräck. Bland de politiker, som medverkande, fanns Socialdemokraternas Morgan Johansson, tippad Justitieminister om Socialdemokraterna vinner valet. Han säger själv att det inte är någon hemlighet att han vill gå betydligt längre än vad regeringen har gjort. Inför ett sådant hot måste varje rättänkande väljare besinna sig – rösta på Socialdemokraterna och få Morgan Johansson som Justitieminister?!

Som ett extra påbröd kommer dessutom signaler om att Säpo vädrat morgonluft och vill ha möjlighet att infektera misstänkta personers datorer med utrustning för övervakning. Läser dock i Computer Sweden artikeln Polisiära trojaner måste bekämpas som visar att det lyckligtvis finns säkerhetsexperter som tänker längre än näsan räcker. Tomas Djurlings slutkläm lyder ”Om polis och åklagare skulle få rätt att använda denna metod så riskerar de rättssäkerheten för alla i samhället. Det är knappast något någon vill.” 

Det sista vill jag dock låta vara osagt, eftersom medierna svämmar över av upprörda reportage, som till tröst för brottsoffer och deras anhöriga ofta utmynnar i krav på strängare straff. Enligt BRÅ:s Nationella trygghetsundersökning är det personer, som upplever att brottsligheten i samhället ökar kraftigt, som också känner sig otrygga i större utsträckning. Något som borde leda till eftertanke på redaktionerna. Hur och med vad balanseras det nyhetsmaterial, som säljer, men samtidigt inger läsekretsen en ökad känsla av otrygghet? Mot den bakgrunden var frågeställningen i DN:s ledarartikel för några dagar sedan Fler – men inte bättre välgörande klarsynt. Vad hjälper strängare straff om polisen av skilda orsaker inte klarar av att utreda de anmälningar som görs?

Frågan är om det finns hopp om bättre sans och balans under kommande mandatperiod. Den frågan söker jag svar på när jag tar del av EU-kandidaternas svar på Aftonbladets fråga i Valkompassen om ”Inskränkningar i medborgarnas integritet är acceptabla för att bekämpa brottslighet” Där visar det sig att 28 kandidater Tenderar att inte hålla med och 19 kandidater Inte alls håller med. Bland dessa 47 återfinns 10 PP, 10 MP, 9 V, 8 C, 5 FP, 2 KD, 2 M och 1 S. Bland de 34 kandidater som Tenderar att hålla med eller Fullständigt håller med finner vi 3 kandidater (1 FP och 2 M) som Fullständigt håller med och 31 kandidater (10 S D, 6 S, 6 KD, 2 FP, 2 C, och 5 M) som Tenderar att hålla med. Därutöver har vi 7 kandidater (3 S; 2 KD och 2 FP) som svarar varken/eller.

Nog är det intressant att se var åsiktsgemenskapen ser ut att vara som störst och fundera över vad detta bär med sig i framtiden. Att Vänsterpartiets kandidater röstar, som de gör, är inte underligt mot bakgrund av partiets historiska erfarenheter av att finnas på Säpos lista med personer, som hållits under uppsikt. Men att så många socialdemokrater värderar Integritet lika lågt som motsvarande antal hos S D, det hade jag inte väntat mig. Inte undra på att Morgan Johansson tuppar sig. Men, nog är det talade på mer än ett sätt. Samtidigt kan man se vilka partier som haft mest diskussioner om bristen på sans och balans när det gäller medborgarnas rätt till skydd för sin personliga integritet även på nätet. Den som är intresserad av en Rättspolitik präglad av respekt för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter samt ett robust skydd för den personliga integriteten, måste verkligen prioritera bland frågorna i EU-valet. 

Ingenting kan vara viktigare än att välja ett parti som står upp för att Informations- och Kommunikationstekniken – ICT – ska användas för att skydda medborgarnas mänskliga och konstitutionella fri- och rättigheter. I systemen inbyggd design för användarnas personliga integritet är inte genomförbar om ledande politiker sällar sig till ivrarna för ökad övervakning. Att verka för en teknik i medborgarnas tjänst är det starkaste motivet för mitt engagemang i Piratpartiet.