lördag 22 mars 2014

Alla behövs - även medborgaren.

Alla behövs utom medborgaren” sammanfattar Per Gudmundson sedan han lagt ut texten om tillståndet i politiken där alla etablerade partier slåss om utrymmet i mitten, där väljarna påstås befinna sig. ”Alla behövs utom medborgaren” är ett påstående som klistrar sig fast i medvetandet. Det fäster inte sämre när vi vet att moderaternas huvudmotståndare socialdemokraterna attackerar Alliansens åtgärd Fas 3 för långtidsarbetslösa med hjälp av kampanjen ”Alla behövs”.

Men stämmer det att medborgarna blivit överflödiga? Vad händer då med det politiska engagemanget bland medborgarna? Är det bara jag som hört ”Alla behövs utom politikerna”? Och undrat varifrån ett sådant påstående fått sin näring? Eller ”vårt parti har i val fått mandat att lägga fast kursen och styra kommunen, utan att behöva ordna stormöten och diskutera med medborgarna. Ogillas det då kan folket visa det vid kommande val”?. Avhoppare och nya partier måste väl ändå ses som en reaktion på att de etablerade partierna stelnat i sina former och där makten över politiken samlats i händerna på en liten krets i ledarens närhet? Vad händer i människors hjärtan när det förväntas att de lojalt ska gilla olika utspel baserade på marknadsundersökningar? Nog är det väl så att den medlem, som inte klarar av att vara entusiastisk, förväntas sitta still i båten?

Oviljan hos de etablerade partiledarna att debattera inför valet till EU-parlamentet, som sker den 25 maj (med förtidsröstning fr o m den 7 maj), är mot den här bakgrunden begriplig. De vill uppenbarligen inte att det svenska folket ska få klart för sig hur mycket besluten i kommun, landsting och riksdag påverkas av det som beslutas i samspelet mellan kommission, ministerråd och parlament inom EU. Där är parlamentet det forum som är folkvalt, men om dom ska vara något annat än ett transportkompani för propåer, som kommer från Kommissionen och Ministerrådet, krävs ett arbete byggt på en stark förankring hos medborgarna. Här behövs verkligen medborgaren då EU-parlamentet behöver den tyngd som intresserade medborgare utgör under sina förhandlingar med Ministerrådet – Kommissionen och som motvikt till alla lobbyister som häckar där nere i Bryssel. 

Henrik Brändén är bara en av många engagerade i Piratpartiet, som kan redogöra för varför ett deltagande i valet till EU-parlamentet är viktigt. 


Avslutningsvis noterar jag med glädje att 300 piratpartister från olika länder inom EU träffats nere i Bryssel och bildat European Pirates och att de valde Sveriges Amelia Andersdotter till sin första ordförande. Snyggt jobbat! HAX bidrar med ett inlägg som gör mig på gott humör – tack för det!

onsdag 19 mars 2014

Ideologisk kraftmätning i blixtbelysning.

Även om jag valt att sätta fokus på annat än det krigslarm, som sprider sig från Ukraina, där Rysslands Putin gått i clinch med EU:s eller måhända mera korrekt Natos strävan att införliva Ukraina i sin intressesfär, är jag inte opåverkad. Anna-Lena Laurén refererar i sin artikel i SvD till en Kremlvänlig analytiker, som frankt deklarerar att det nya kalla kriget är ideologiskt och att han och andra genomskådat vad som döljer sig bakom orerandet om demokrati. ”Ni vill ta över världen men nu är det stopp. En gång för alla. Nu är det Ryssland som har övertaget.”

Efter att ha sett den franska dokumentären Afganistan – det förlorade kriget, som sändes i Dokument utifrån i söndagskväll, kan jag inte låta bli att fundera över när våra ledare ska inse att de måste dra lärdomar av sin framfart. Vad kan man lära av det som gjorts där mot bakgrund av info hos Säkerhetspolitik.se – Fördjupning Afganistan. Det är ganska lätt att förstå varför vi i väst gärna sätter likhetstecken mellan Pashtuner (den största folkgruppen med 40 procent av landets befolkning) och Talibaner. Med pashtunernas historiska bagage kan vi ”naturligtvis inte vänta oss något annat” än att många är och allt fler blir Talibaner. Eller kan det finnas någon annan förklaring? Det måste man fråga sig. Tänk efter - Hur kunde vi i Sverige gå från fattigdom, vidskepelse och djupt rotade fördomar till att bli en modern industrination? Är vi av en annan sort? Enögdheten när det gäller vår syn på oss själva och dom där borta bidrar till att min känsla av maktlöshet växer allt medan krigsretoriken mellan öst och väst hela tiden plöjer sig allt djupare ner i gamla fåror. Det leder till resonemang, som inte skapar någon stabil grund för en hållbar konfliktlösning.

Samtidigt vädrar svenska Nato-anhängare morgonluft. Norges förre statsminister Jens Stoltenberg håller på värvas, som efterträdare till Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Varför denna förkärlek för de nordiska länderna? Det säger tidningens notis inget om. Läser sedan med stor behållning det säkerhetspolitiska inlägget på Brännpunkt av Charlotta Friedner Parrat, doktorand i internationella relationer, statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet, rubricerat Natomedlemskap skulle underblåsa säkerhetsdilemmat.

Så modigt av henne. tänker jag, eftersom en återgång till neutralitetspolitiken av hökarna omedelbart kommer att tolkas som uttryck för en undfallenhet av rädsla för Vladimir Putin. Samtidigt undrar jag: - Varför detta - att använda förståndet - ska ses som en svaghet? I andra sammanhang prisas förmågan att vara Proaktiv istället för Reaktiv – att kunna Agera istället för att Reagera, men det gäller uppenbarligen inte i sammanhang där det militärindustriella komplexets herrar besitter den mesta makten. Till att börja med får dock deras chefer och deras allierade polare slamra med andra vapen, vilket framgår av en artikel i DN

tisdag 18 mars 2014

Hur många sväljer detta valfläsk?

Idag har jag roat mig med att översätta information som organisationen EDRI publicerat på sin hemsida Protecting Digital Freedom. Det luktar valfläsk lång väg av det som bjuds oss från ITRE – Industriutskottet i Europaparlamentet, vilket Christian Engström berättar om på sin blogg under rubriken Nätneutraliteten hotad efter omröstning i EU.
EDRI, som bevakar saken, spar inte på krutet i sitt utlåtade, vilket jag återger i sin helhet, då jag delar deras uppfattning att dagens EU-parlamentariker bedriver ett cyniskt spel – i utbyte mot borttagna roamingavgifter för mobiltelefoner ska deras väljare acceptera att internet, som vi känner det, ska paketeras och samlas i ett utbud från Telekomföretagen. Hur många räknar de med ska svälja detta valfläsk?

EDRI säger bland annat ”Om detta resultat inte röstas ner vid omröstningen i Europaparlamentet om två veckor, kommer resultatet att bli en svagare, fattigare online-miljö, till nackdel för europeiska medborgare och europeiska innovatörer. I slutändan kommer det att stå klart för de tidigare telemonopolleverantörer att ett sämre konkurrens- och innovationsbegränsande europeiskt internet skadar dem också, men då kommer det att vara för sent.”

Här följer deras inlägg i sin helhet:
Industriutskottet i Europaparlamentet röstade i morse för ett förslag som innebär slutet för det fria, öppna och konkurrenskraftiga internet vilket har betytt såväl sociala som ekonomiska fördelar för europeiska medborgare och människor runt om i världen.
Jämfört med intentionerna bakom EU-kommissionens ursprungliga förslag , är Industrikommitténs text förvirrande, vilseledande och motsägelsefull. Resultatet innebär mer kryphål än lag, en cynisk exercis som säger sig förbjuda diskriminering och samtidigt effektivt tillåter det .

Enligt förslagen ska det vara möjligt för telekomföretag att prioritera sina egna online-tjänster genom att helt enkelt omdefiniera dem som "specialtjänster". Telekomföretag skulle också kunna hålla innovativa nystartade företag från marknaden genom att nå överenskommelse med stora utländska online-monopol. I slutändan, tillåter det telekomföretag att begränsa tillgängligheten för sina kunder - i huvudsak att skapa ett nytt monopol - samma typ av monopol som orsakade höga avgifter för mobiltelefoni. Om detta resultat inte röstas ner vid omröstningen i Europaparlamentet om två veckor, kommer resultatet att bli en svagare, fattigare online-miljö, till nackdel för europeiska medborgare och europeiska innovatörer. I slutändan kommer det att stå klart för de tidigare telemonopolleverantörer att ett sämre konkurrens- och innovationsbegränsande europeiskt internet skadar dem också, men då kommer det att vara för sent.

Denna dåliga text är delvis ett resultat av att huvudstupa rusa iväg för att förbjuda mobiltelefon roaming, för att skapa bra rubriker inför valet till Europaparlamentet. I verkligheten är den text som de antog om nätneutralitet så osammanhängande att det kommer att ta flera månader för Ministerrådet att fixa till den. Det innebär att den ambitiösa tidsfrist för sinande roaming som godkändes, vilket kommer att bli föremål för så många triumferande pressmeddelanden i dag, förmodligen inte kommer att bli respekterad.

En god nyhet - en nyhet som kan vara ett gott tecken inför den slutliga omröstningen i Europaparlamentet om två veckor - Industrikommittén röstade emot att ge den ledamot, som ansvarar för dessa spillror (Pilar del Castillo, EPP Group, Spanien) makten att förhandla om nästa steg i lagstiftningsprocessen med Ministerrådet - hon fick en röst för litet för att uppnå de 31 hon behövde för detta.”

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns stiftelsen .SE:s internetguide Spärrar och gräddfilerHela tiden måste vi medborgare hjälpas åt att baxa fram resultatet av politikernas och lobbyisternas samverkan, som vid en närmare granskning visar sig hota medborgarnas internet. Samtidigt måste vi hålla politikerna underrättade om vad som krävs för att nätet ska fungera som den viktig infrastruktur det är för såväl näringsliv som samhälle – här hemma och ute i den stora vida världen. Andra som skriver om detta är HAX och La Quadrature du Net. Avrundar med några exempel på Piratpartiets EU-politik, som Anders S Lindbäck lagt upp på sin blogg.

lördag 15 mars 2014

Måste vi tolerera vilka åsikter som helst?

Inledningsvis ber jag alla att tänka på innebörden i ordet Tolerans. Jag har lärt mig att det handlar om att tolerera – det vill säga stå ut med – sådant som jag ogillar. Nästa steg i den har övningen handlar om en analys av begreppet Yttrandefrihet. Som grund för värnet av yttrandefriheten refereras ofta till den sammanfattning av upplysningsfilosofen Voltaires syn på saken, som Evelyn Beatrice Hall formulerade det "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it" - ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.
Mot den här bakgrunden måste vi pröva vårt förhållningssätt visavi Sverigedemokraterna. Jag ogillar deras åsikter men ska vara beredd att gå i döden för deras rätt att utrycka dem. Det betyder inte att jag är tvungen att låta dem vara oemotsagda. Tvärtom. Försvaret av demokratin bjuder alla, som inte delar någons åsikter att sakligt vederlägga dem, men inte att förbjuda dem. Att i demokratins namn tvingas att sakligt argumentera gentemot deras åsikter kan tyckas vara slöseri med tid, som kan användas bättre till annat, men vad kan vara viktigare än att om och om igen upprepa argument för mänskliga fri- och rättigheter. Även en blind höna kan hitta ett och annat korn.

Detta tänker jag på medan jag läser Deeped Niclas Strandhs inlägg Normalisera inte det odemokratiska. Att särbehandla politiker som svenska folket valt in i olika beslutande församlingar låter sig inge göras i ett demokratiskt samhälle. Alltså återstår att syna dem i sömmarna och sakligt bemöta deras argumentation samt inta ett förhållningssätt som kan vara begripligt för alla och envar. Det är inte detsamma som att normalisera det odemokratiska. Det är att anta den intellektuella utmaning som ligger i resans riktning.

SVT:s regler när det gäller politiskt aktiva personers medverkan är inget nytt och kan förstås av de flesta. Läkaren, som inte gärna ser Jimmie Åkesson på besök på sin arbetsplats, har naturligtvis rätt att ha sin åsikt, men får nog finna sig i de regler som rent allmänt gäller för besök av politiker vid arbetsplatsen under en valrörelse. Att det däremot skulle finnas någon närvaroplikt vid dessa besök har jag svårt att föreställa mig. Men, att vi måste tolerera att vår demokrati ger utrymme för partier, som vi ogillar, betyder inte att vi måste acceptera dem och deras ideologi.

Mellan tolerans och acceptans finns således ett spelrum för kloka insatser. Dit hör att fundera över handlaget när någon inte inser att han eller hon är ute på villovägar i förhållande till deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Man behöver bara gå till sig själv för att inse att en idiotförklaring inte är den klokaste strategin i en sådan mission. Till det pedagogiska handlaget hör att inte vara den, som talar om att någon har fel, utan att finna de sakliga argumenten, vilka gör att en medmänniska inser det kloka i att se saken ur en annan synvinkel. Den dag som vi inte tror på vår egen och andras förmåga att värna demokratin med demokratiska metoder är vi riktigt illa ute. Stort tack till Deeped Nicklas Strand som utmanade mig och tvingade mig att tänka till.

Avrundar med gå en vända och börjar hos Opassande där jag hittar ett tänkvärt inlägg som står sig fortfarande; Hax piggar upp med ett inlägg om Snowden och omröstningen i EU; Christian Engström förklarar saken närmare; går sedan vidare till Mina Moderata Karameller, som vet sitt värde och avslutar med Bisonblog som ännu en gång utmanat bloggosfären att delta i blogg 100. Jag nöjer mig med att följa en och annan som läsare. Intressant.