torsdag 5 november 2015

Näringslivets roll i samhället.


SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika Samhället okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte, måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för Corporate Social Responsibility (CSR).

Om företagarna med CSR menar något som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person, finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!

Cervenka refererar till boken ”Firm Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets intressen på längre sikt.

Cervenka är inte ensam om tanken att ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit till samhället.

Låt vara att inlägget ska ses i ljuset av den pågående Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles, som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner”

Men sett mot bakgrund av hur främst Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till akademikers oväld kraftigt naggats i kanten. 

Hade visst hopp när jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var tydligen bara en ropandes röst i öknen. 

Sorry Mats Olin, jag tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och samhället på dess olika nivåer?


1 kommentar:

Josef Boberg sa...

Snedbalansen mellan egennyttan och allmännyttan kan aldrig rättas till - så länge som politiker ej inser att: ”LUFT ATT ANDAS OCH SUVERÄNA PENGAR ATT BRUKA FINNS DET I ÖVERFLÖD AV !”