måndag 25 april 2016

När politiken underordnas religionen.

De senaste veckorna har många av oss, som ser oss själva som sekulära, med stigande förvåning tagit del av samhällsdebatten och försökt förstå bakgrunden till det rabalder som uppstått. Idag skriver Annika Borg i Sydsvenskan under rubriken "Regeringen ger stöd åt historierevisionism" och hon lyckas utifrån sitt perspektiv, som samhällsengagerad och tidigare aktivt debatterande präst inom Svenska Kyrkan, koka ner orsakerna till det höjda tonläget i en enda mening ”Nu uppmärksammas värderingskollisioner, islamismens politiska agenda, förnekelse av folkmord och svenska regeringsföreträdares syn på judar och Israel.”

Sedan många år tillbaka gillar jag Annika, hon räds inte att ”ta debatten”, vilket ansvariga ledare inom Svenska kyrkan har fått erfara. I mitt personliga möte med tonåringen Annika i ett veckolångt projekt, där skolungdomar med hjälp av videokamera och bandspelare tog reda på hur lokala politiker och tjänstemän omsatte regler för arbetsmarknadsåtgärder i praktiken, frapperades jag av hennes iver samt förmåga att ta sig uppåt i samhällets hierarki för att kolla sanningshalten i olika utsagor. Därför tvivlar jag inte på hennes kunskaper om Muslimska Brödraskapet, vilka hon visar exempel på bland annat i juni 2015 i detta meningsutbyte med seniorprofessor Carl Reinhold Bråkenhielm vid Uppsala Universitet i Göteborgs-Posten. Även om de närmast berörda vid Uppsala Universitets Teologiska institution är av en annan uppfattning. Det kan tänkas att Annika grävt djupare än vad de lyckats göra.

I dagens artikel naglar hon fast MP, men sedan kommer något som gör att jag undrar om den unga MUF:aren Annika blivit en fullfjädrad moderat – jag citerar ”I ljuset av att MP har blivit en samlingsplats för extrema åsikter, hoppas S att de egna handlingarna ska blekna i jämförelse och framstå i bättre dager. Men den strategin lär knappast fungera.”

Här tänker jag att den, som söker sanningen, måste ta av sig de partipolitiska eller av andra läror grumlade glasögonen. Har dagens Annika fortfarande kvar sin förmåga att gräva lika djupt efter sin egen agenda, som när hon grävt efter andras? Stannar därför upp för att kolla in hur denna konflikt mellan kristna med ursprung i Sverige och muslimer med ursprung i Mellan-Östern kan belysas ur någon annan synvinkel och upptäcker ett debattinlägg i dagens SvD av Masoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Där ger han sin syn och avslutar: ”Exkludering av olikheter är inte en framkomlig väg. Den föder ännu mer fientlighet och otrygghet för alla oavsett om man sitter högt upp i den politiska hierarkin eller är en vanlig medborgare som vill leva i frihet och trygghet. Ett friskt samhälle är ett inkluderande samhälle där människor bedöms efter sina samlade gärningar och inte efter sin trosuppfattning, etnisk bakgrund och/eller sin selektivt presenterade och stigmatiserade handling.”.

Mot den bakgrunden kan det väl ses som rätt märkligt agerat av Mehmet Kaplan att ställa sig i Riksdagens talarstol den 21 mars 2010 för att vinna förståelse för ett Nej till förslaget om ett erkännande av Folkmordet 1915, samtidigt som han avstår från att rösta - genom att kvitta ut sig efter sitt anförande. Alliansregeringen förlorade omröstningen med endast en röst. Något som den politiske vilden Göran Thingvall, f d M, tog åt sig äran av, eftersom han röstat med oppositionen. Riksdagens agerande blev en mycket märklig händelse, som SvD:s Lena Hennel berättat om under rubriken ”Många avstod sin röst i frågan om folkmord”. Kaplan borde ha insett att en muslimsk man av turkiskt ursprung inte har en chans mot alla de kristna invandrare från Mellan-Östern, som tagit som sin livsuppgift att förmå Sverige att erkänna vad de med ett assyriskt ord kallar Seyfo 1915, trots att de flesta som föll offer för utrensningen var armenier. Forum för levande historia använder det begrepp, som de flesta forskare använder, ”Folkmordet 1915” vilket inbegriper även assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. ”De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.”

När dessa kristna och muslimska grupper på ett eller annat sätt vunnit insteg i alla politiska partier och partierna dessutom är starkt influerade av Israel-Palestina-konflikten, kan det inte bli annat än problem och slitningar i Riksdagen, vilket drabbar Sverige och dess befolkning. Lök på laxen får vi sedan av en forskare i gebitet Rikets säkerhet, som bara klarar av att ta in muslimska fundamentalister i sitt synfält, trots att det även finns fundamentalister inom andra religioner, vilka tillsammans hotar att trasa sönder det svenska samhället. Då känner jag mig verkligen inte trygg. Masoud Kamalis kloka ståndpunkt, som förutsätter att politik och religion hålls isär, passar i ett sekulärt Sverige, men – som det ser ut nu – bara i teorin. För hur ser det ut i praktiken?

Ja, låt oss kolla hur det ser ut i Södertälje - den kommun där många kristna flyktingar och invandrare har etablerat sig. Att SD stärkt sin ställning i denna Björn Söders hemkommun, upplever jag som följdriktigt; kristna invandrare går an, men muslimer göre sig icke besvär. Där har kristna assyrier och assyrier/syrianer byggt upp en egen stat i staden med var sitt biskopssäte och två egna TV-stationer, som svarar för upplysningen till folket. År 2014 utgjorde antalet invånare i Södertälje med utländsk bakgrund (utrikesfödda personer samt inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar) 49,56 % av befolkningen. Det är mot den bakgrunden, som vi kan se ett klart samband mellan det som utspelar sig på riksplanet och det som händer lokalt.

År 2015 fick givetvis kommunledningen i Södertälje kommun känna trycket från lokala politiker, som propsade på ett minnesmärke för att högtidlighålla minnet av Folkmordet 1915 utifrån sin speciella vinkel. På webbplatsen Världen idag.se berättas om den utställning som kommunen anordnade i kommunhuset i Södertälje, som svar på deras begäran. Projektledare för kommunens engagemang i olika inslag med anledning av 100-årsminnet var Paki Holvander, kommunens demokrati- och mångfaldsstrateg. För Världen idag berättar hon bland annat om de anklagelser, som Länstidningen i en ledare samma dag riktat mot henne med beskyllningar om att hon helt på egen hand skulle ha valt bort beteckningen "Seyfo" för det mera allmängiltiga begreppet "Folkmordet 1915" som samlingsnamn för utställningen i Södertälje, vilken visades i kommunhuset under tiden 15 april – 15 maj. Det hjälpte föga att armeniernas företrädare i arbetsgruppen trädde till hennes försvar och bad om en rättelse.

Varför denna antagonism? Här måste jag göra mig skyldig till rena spekulationer, men jag håller inte för otroligt att Paki Holvanders medverkan i Uppdrag Gransknings program Muslimhatet i Sverige i januari 2015 ogillades av tongivande företrädare för Södertäljes mest militanta kristna grupper. I programmet berättades om den förföljelse som muslimer varit utsatta för och att det i samband med valet 2010 bildats ett råd med ledare för de religiösa samfunden i Södertälje, som en reaktion på trakasserierna mot muslimer. Det medgavs att arbetet gått trögt och att man först efter tre år enats om ett gemensamt uttalande om att ”minska motsättningarna mellan olika grupperingar”. Varför föll inte dessa frön till stöd för en fredligare samvaro i god jord?

Kan det vara för att initiativet kom från Paki, en sekulär muslim i likhet med de flesta muslimer i Sverige. Hon kom från shahens Iran till Sverige när hon var 14 år och då fick hon sitt hem hos en äldre syster, som konverterade till kristendomen, när hon gifte sig med en svensk präst, sedermera kyrkoherde i Svenska kyrkan?! Men vilka muslimer hörs i medierna undrar Göran Larsson, Professor i religionskunskap i SvD redan för drygt ett år sedan. Svaret på den frågan kan förklara varför sekulära muslimer utsätts för misstro i miljöer som den i Södertälje.

Nog undrar jag vad Annika Borg skulle säga om hon fick höra Paki berätta om sina år i Södertälje? Som en följd av den ”hetsjakt”, som hon utsattes för, sa hon upp sig och slutade ett år före ordinarie pensionsavgång. Hon är nu på väg att lämna Södertälje för gott. 

Som distriktsguvernör fram till juli 2016 inom Rotary International, har hon inte varit sysslolös, utan sysslat med sådant som hon gillar allra bäst – att tillsammans med samhällsengagerade människor med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, göra humanitära insatser och arbeta för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.



Inga kommentarer: