söndag 19 maj 2019

Ur mina samiska rötter växer …

... tvivlet på Genusvetenskapen.


Söndagen den 21 april 2019, såg jag Sameblod på SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om. Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.

Har egentligen bara ett enda tydligt minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född 1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga. En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i. Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.

Men, det var först när jag såg filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av 1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten av Rasbiologiska institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet. Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution. Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor – för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade med.

Läser hos Wikipedia ”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”. Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt arbetssätt när ändamålet helgar medlen.

De, som hittills följt mig genom att läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info, som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.

Som motvikt, ser jag som självklart, att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land, som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan. Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar – en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar, som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen tänkbara terrorister.

Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var 14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?

Det har sannerligen lyst med sin frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns, istället för att bedriva kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.

I Sverige vet vi idag hur det också blev möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna, vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska Akademien.

Något, som också dragit med sig etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.


onsdag 8 maj 2019

Kulturskribenter i en ekonomiskt styrd värld


Ler igenkännande när jag läser Gunilla Brodrejs artikel rubricerat Kritikerhatarna i Expressens pappersutgåva den 6 maj. Likt många andra i den kulturella åsiktsbranschen, tror hon sig om att kunna komma undan sin del av ansvaret för den polarisering, som utvecklats mer allmänt under det senaste decenniet, genom att antyda att skillnader i synsätt kulturkritiker emellan kan tillskrivas ”populismens förakt för eliter som smyger sig in överallt”. Genom att ondgöra sig över den kritikerkollega, som använt sig av ett bredare register för att lotsa dagens digitala användare in i operans värld, avslöjar hon sin bristande kunskap om att nya grepp kan krävas, för att nå denna nya publik, när många lever delar av sina liv i den digitala miljön. DN-kritikern Nicholas Ringborg Ferrada-Noli´s synd består i att han valt att använda sig av ett i teknikbranschen välkänt grepp med Tech for dummies, när de vill lotsa analoga användare in i den digitala miljön. Men, att den vägen även nå fram till kollegorna – motspänstiga, som de är inför risken att behöva rubba sina föreställningar om Informations- och Kommunikationstekniken (IKT), som bärare av mera ont än gott, den skrämmer. Även om de vet att allt skapat av människor har sina risker.

Undrar hur många av dem, som noterat att vi, under en period, hade unga entusiaster, så kallade hackers, vilka letade efter säkerhetshål i programvara, som olika myndigheter och företag använde samt rapporterade detta för att ansvariga skulle kunna rätta till felaktigheter och säkra programmen. Men, istället för att registrera dem, som goda ideella It-reparatörer i samhällets tjänst utvecklade de trångsynta en ny näringsgren för advokater och företag inom säkerhetsbranschen.
Det är den här attityden, som vi nätanvändare har tvingats leva med, utan någon som helst åtskillnad i nyhetsmedia mellan det, som utvecklar och det. som fördärvar människor ock mänskliga relationer och framsteg. Främst på grund av att den analoga världens jättar inom industrin för upphovsrätt har bildat kartell med samma analoga världs kultureliter för att på bred front erövra den digitala erans globala marknad. Gemensamt för dem är att de inte har klarat av att inse den stora skillnaden – visavi mänskligheten i stort – mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol, som i lagtexter benämns Immateriell rätt.

Undrar vem som idag kan klara av att undervisa dem om innebörden i Artikel 27 mom. 1 och mom. 2 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Nu, när World Trade Organization (WTO), sedan ett antal år, inlemmats i FN-familjen och infört plikten för medlemsländerna att i alla handelsavtal skydda deras tolkning av vad som gäller för Immateriell rätt, där även företag med närstående rättigheter likställts med de enskilda upphovsrättspersonernas rättigheter. Här har WTO lyckats med bedriften att stadfästa sin tolkning att moment 2 trumfar moment 1 i denna artikel. Vad det innebär, det framgår här. Detta är bakgrunden till EU:s Upphovsrättsdirektiv om länkskatt och att lägga ansvaret på webbplattformar, som innebär att de måste installera mycket kostsamma filter för övervakning av innehållet i allt som sprids på nätet.

Det är alls ingen överdrift att säga att denna oheliga allians har lyckats komma mycket nära sitt mål, utan att de flesta insiktsfulla kulturarbetare, i likhet med alltför många dito internetanvändare, insett att dessa analoga dinosaurer kommer att utgöra ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten samt trasa sönder dagens sökfunktioner. En utveckling, som de välinformerade med insikt om vad detta kommer att få för följder, känner vanmakt inför. De motsättningar, som uppstått under vägs, har eskalerat under trycket av en bred samhällselit, som vägrat och fortsatt vägrar att se sin delaktighet i den polarisering som fortgår. En polarisering, som i – sin mest desperata form – tagit och fortsatt tar sig uttryck i Hat och Hot. Det är detta, som den kulturelit, där Brodrej känner sig hemtam, kallar populism.

Den, som inte klarar av svårigheterna att rätt tolka andras ordval, på grund av sin egen syn på saken, kan ha svårt se det. Men för oss, som följt EU-projektet att rigga En inre digital marknad och varit förtvivlade över eller rent av förbannade på den samhällselit, som hade kunnat utgöra broar mellan nuet och då, när upphovsrätten uppstod 1710 genom Statue of Anne i Storbritanniens parlament, de förstår inte hur smärtsamt det är att behöva bevittna hur de, som tror sig vara kulturens beskyddare, landar i dess motsats, när de i stort sett helt bortser från den utvecklingsprocess som möjliggör enskilda individers väg mot såväl en personlig utveckling som en fredlig samvaro. En tillvaro där alla gör rätt för sig när de tycker sig få något av värde för pengarna. Den processen underlättas inte av statligt finansierade kampanjer, där de, som anser sig vara höjda över all kritik i den pågående debatten, ser sig själva i rollen som dugliga lärare.