I början av december 2014 skrev
undertecknad, Michael Blum och Micke Grann en
insändare i Norrtelje Tidning där vi adresserade några frågor
om romernas situation till kommunens politiker. En insändare, som
endast Vänsterpartiets Catarina Wahlgren uppmärksammade.
Häromkvällen fick jag en förklaring, som jag tycker att
politikerna hade kunnat informera om, eftersom de säger sig gilla
upplysta medborgare: - Kommunens politiker har inga lagliga
möjligheter att använda skattebetalarnas pengar för att hjälpa
EU-migranter.
Nu förmedlades denna info av Diakon Gunilla
Moshi, handläggare för migration och integrationsfrågor inom
Stockholms stift i Svenska kyrkan, när hon medverkade vid
Mariagårdens samtalskväll på temat EU-migranter. En kväll som lockat ovanligt många deltagare. Hon
berättade också om det ekumeniska arbete, som Svenska kyrkan
bedriver tillsammans med många andra handlar om Café i gemenskap,
Lunch, Jul, och Påsk samt därutöver Vinternatt 2 i samarbete med
Stockholms stad och Röda Korset. Vidare stödjer Svenska kyrkans
internationella arbete bland annat projektet Moldova – P220
– som bedrivs i Roman, Rumänien. Stödet kommer från olika
församlingar inom Svenska Kyrkan i samarbete med kyrkans
systerorganisation Kirkens Nödhjelp i Norge. På Svenska kyrkans
hemsida skriver man bl a
”Svenska kyrkan stöder det arbete
som Franciskaner-orden driver i byn Roman i regionen Moldova i
Rumänien. I byn finns människor som lever i mycket stor utsatthet,
de flesta av dem är romer.”
Mer om det finns här
http://www.svenskakyrkan.se/p220
Alla som vill bidra kan skänka 50 kronor genom att SMS:a Moldova
till 72905 Det är ett mycket imponerande arbete som
Franciskaner-bröderna bedriver där lokalt i Rumänien. Något som –
om framgången fortsätter – kan intressera andra att på liknande
sätt låta romerna få inflytande i de insatser som görs och därmed
kunna spridas till flera orter i deras hemländer. En
projektägares medfinansiering för projekt, som uppfyller kraven för
att ansöka om stöd ur EU:s sociala fonder måste idag i Rumänien
uppgå till minst 15 procent av projektets budget, medan projekt här
i Sverige kräver 50 procents medfinansiering. Svenska ESF-rådet
delfinansierar projekt som arbetar med kompetensutveckling,
sysselsättningsåtgärder och integrationsinsatser. Detta sagt med
tanke på att behovet av insatser för att ge människor möjlighet
att ta sig ur fattigdom och nöd just nu är stort och kommer att
öka. Här i Sverige behövs sovplatser med möjligheter till dusch,
tvätt med tork och toalett samt ett mål mat. Och behoven kommer att
kvarstå länge än.
Efter Gunilla Moshi tog Juristen Larisa
Lacatus vid. Hon arbetar
vid Frälsningsarméns sociala center i Stockholm. På hemsidan
skriver de bland annat Många
av de hemlösa är romer och här berättar de om vad de gjort
för att öka sin egen och andras kunskaper om romers situation såväl
hemma i Rumänien som här i Sverige. Med en romsk pappa och en
rumänska som mamma kunde Larisa dela med sig av sina egna
erfarenheter. Romer med möjlighet till högskoleutbildning uppgår
till högst 10 procent av alla romer. Hon berättade också om de
olika språk som talas bland traditionella romer och icke
traditionella romer (t ex resandefolk i Sverige). Opåtalat berättade
Larisa även om de romska familjernas vana vid samarbete, som bland
annat tar sig uttryck i deras sätt att ordna med transporter till
och från den plats, som de valt för sitt dagliga värv. Något som
fick mig att spontant göra jämförelser med oss svenskar och de
kooperativa bilpoolerna ;-). Det finns också ett samarbete när
männen samlar ihop de insamlade pengarna för att skydda kvinnorna
från risken att bli rånade. Larisa var också mycket tydlig med att
om någon upptäcker något, som kan misstänkas vara att någon
utnyttjar en fattig roms utsatta situation, då ska han/hon/hen
kontakta polisen. Inom länet finns en grupp, som gör vad de kan för
att hålla koll på att inget brottsligt pågår. Frälsningsarmén
driver i samarbete med Stadsmissionen verksamheten Vinternatt
med 64 platser för hemlösa, där de från och med i år satsar på
rådgivning för att stärka romernas självförtroende. Självklart
påverkas dessa människor av att mötas av en del svenskars negativa
reaktioner och misstänksamhet. Hon nämnde även att de som arbetar
inom Vinternatt drömmer om att kunna göra mer för de romer, som
tillfälligt försöker förbättra sin situation här hos oss.
Ja,
tänk tanken att det skulle vara möjligt för Frälsningsarmén att
starta ett eget center för romerna, eftersom de har sina speciella
behov, inte minst när det gäller tandhälsa och medicinsk vård
eftersom detta varit eftersatt. Om Frälsningsarmén dessutom hade
möjlighet att medverka i ett projekt hemma i Rumänien skulle det
finnas möjligheter att satsa på skolgång för barnen och även
utbildning för vuxna.
Efter Gunillas och Larisas inledning
gavs tillfälle för åhörarna att ställa frågor, som delvis
kretsade kring olika insändare, vilka diakon Margareta Yttergård
tidigare läst högt ur, när hon och hennes kollega berättade om
bakgrunden till kvällens sammankomst. Tacknämligt att kyrkan kände
trycket att komma med information och kunskap, när våra
kommunpolitiker duckade. Kommunalrådet Ingrid Landin (mp) kunde i
stort sett bara bekräfta att kommunen var förhindrad att göra
något. Bland åhörarna fanns ingen, som gillade tiggeriet, även
om en del trots det gav en slant då och då. Mest resonerades det om
ifall tiggeriet verkligen lönade sig och om det inte skulle vara
bättre att ordna olika enklare jobb, som människor var villiga att
betala en slant för. Men hur undvika att detta skulle klassas som
”svartjobb”? Det viktigaste med frågestunden var att vi lokalt
fick möjlighet att kanalisera vårt intresse för saken samt skapa
en motbild till den ovilja som många insändare i Norrtelje Tidning
präglats av. Uppenbart finns här en önskan om att vi skulle kunna
erbjuda något bättre än sittplatser på gatan vid publika platser.
Larisa var tydlig med att tiggeri inte ligger i den romska kulturen,
men att nöden hemmavid gör att människorna griper efter det, som
de tror kan hjälpa dem. Sverige är för övrigt inte det land. som
de väljer i första hand. främst beroende på språket och
vintertid även klimatet.
Nog måste det väl finnas människor
och organisationer i Stockholms län och landet Sverige, som tycker
att ett sådant projekt vore något att satsa tid och/eller pengar
på?! Mitt liv på nätet har lärt mig att människor är generösa
om det gäller något angeläget. Sedan ligger det i vår moderna tid
att förvänta sig allt mindre av skattebetalarna och allt mer av
dem, som behöver välgörenheten för att själva må bra. Det där
sista var naturligtvis en ondsint släng, men upplevelser i barndomen
sitter i. Jag vet vilken himmelsvid skillnad det är mellan att ha en
rättighet till något, som kan underlätta ens egen strävan att
skapa ett drägligt liv, och att vara ett objekt för andras
välgörenhet. Därför gillar jag även Svenska kyrkans Fastekampanj
Utrota Hungern
där de talar om betydelsen av hjälp till självhjälpsgrupper, som
ger människorna en möjlighet att själva förändra livet. Intressant?
