Om att delta i kampanjen Kony 2012

Har (som de flesta av er känner till) kommit igång på nätet igen. Bland alla tusentals meddelanden, som väntade i min mejlbox, fann jag ett upprop från mitt yngsta barnbarn, som startat en Facebook-grupp för att sprida info om Joseph Konys brott mot barnen i Uganda. Såg videon i fredags och bestämde mig för att sprida länken till filmen Kony 2012 vidare till mina FB-vänner/-följare. Det dröjde inte många minuter förrän Jonathan Rieder Lundkvist gjorde mig uppmärksam på en annan sida av saken. Dessutom bidrog Leo Calandrella med en kommentar att filmen trots sina brister innehåller viktig information.

Eftersom jag såg detta som ett lärande tillfälle både för mig själv och mitt barnbarn sökte jag på twitter och fann @invisible samt twittrade en fråga: - What about this info + länken till Wikipedia. Med tillgång alla dessa tekniska verktyg måste det vara möjligt att tillsammans med andra bättre tolka vad som sker i den stora vida världen. Fortsatte idag med att kolla in ytterligare en video av organisationen Invisible Children – LRA Crisis Tracker, som visar hur de använder tillgänglig teknik på plats i Uganda för att rapportera Joseph Konys och hans armé LRA:s brott och kränkningar mot civilbefolkningen och omfattar tiden från starten 2009 fram till en bit in på 2011 d v s innan filmen ”Kony 2012” lanserades. Jag har också via twitter ställt samma fråga till LRA Crisis Tracker som jag ställt till organisationen Invisible Children.

Sedan jag med hjälp av Google Översätt läst Wiki-artikeln har jag funnit att den sönderfaller i några olika delar 1. Alltför stort fokus på en terroristgrupp som idag inte har någon betydelse eftersom Konys LRA-armé splittrats och flytt landet 2. Filmen är ett skolexempel på Slaktivism - Världen behöver folkbildning! 3. Att göra Kony världsberömd gör större skada än nytta. Via Twitter propsar jag än en gång på en kommentar från @invisible och @crisistracker – nu med frågan: - Is Kony 2012 an example of Slacktivism instead of Peoples education? När jag sedan ser grafer över spridningen av filmen förstår jag dem som är helt övertygade om att pirater och andra tekniknördar är mer intresserade av spridningshastigheten över nätet än själva innehållet. Och tänker ”Som alltid gäller det att vara vaksam så att det bästa inte blir det godas värsta fiende”.

Får mer input från Leo Calandrella om ytterligare  ett skäl till kritiken: ”4. Invisible Children verkar ha samarbetat med Ugandas (?) armé för att stoppa Kony, en armé som i sig också brutit mot mänskliga rättigheter”. Något som Ledarbloggen på Aftonbladet skrev om den 7 mars. Inlägget avslutas ”Vill man stödja utvecklingsarbete i Uganda utan att för den delen stödja Ugandas armé har till exempel Plan Sverige, Action Aid, SOS Barnbyar, Läkare utan gränser och Unicef verksamhet i landet.” Är det bara redan etablerade organisationer som vet vad som fungerar? blir naturligtvis min undran. I inlägget finns även länkar till andra läsvärda inlägg/artiklar bl a Invisible Childrens svar på en del frågor. Ser även en cynisk kommentarer hos Full Mental Straightjacket om att filmen bara är till för att dra in stålar till den som gjort den.

Helt klart att vi även här måste vara vaksam eftersom välgörenhet idag blivit Big Business med högavlönade initiativtagare och chefer. Men ännu så länge ligger de flesta i lä för Postkodlotteriet med huvudkontor i Holland. I Sverige är det ett 30-tal ideella organisationer, vilka legaliserar hög lön och feta bonusar till högsta chefen och t ex nu i julas surfplattor till alla lotteriets anställda runt om i Europa. När jag i januari 2011 mot bakgrund av sjuksköterskornas löner skrev om den välgörenheten på NT-bloggen, var utdelningen till de ideella organisationerna högst 27 procent medan man i Holland är skyldig att dela ut 50 procent till det ändamål som lotteriet anordnats till stöd för. Då skrev Sven-Erik Alhem på sin blogg i Expressen-Kvällsposten Slösaktig årslön åt Postkodlotteriets VD och uppmanade oss: Om detta må vi berätta. Girighet ska inte döljas under välgörenhetens kappa.

Där är jag nu och det må räcka för idag. Fortsättning följer när jag borrat vidare och funderat mera på slaktivism vs folkbildning och om Joseph Konys berömmelse är till mera skada än nytta samt vilka som vinner på ifall vi följer uppmaningen att stoppa spridningen av filmen. Intressant? Avrundar med att sända en bamsekram till mitt barnbarn Daniel som verkligen inte är någon slacker även om han gillar internet och allt han kan göra med hjälp av tekniken.

Glad Pingst önskas er alla!

Svaga är vi nog och små ...

... men vår stämma skall ändå alla våra vänner kring jorden nå. Mörkrets skuggor viker för den flamma som vi tänder – utan gränser, utan gränser är vårt framtidshopp. Den strofen ur en kampsång gör sig påmind under tiden som jag tittar på videon från demonstrationen mot ACTA-avtalet, som hölls på Sergels torg den 4 februari i år. Tack till Rene för länken! Den kom väl till pass eftersom jag försöker uppdatera mina kunskaper om var mina olika hjärtefrågor befinner sig just nu. Har sett att beslutet om ACTA försenats i EU:s olika utskott, Nu senast i det rättsliga utskottet JURI, vilket jag läst om på ACTA-bloggen. Tidigare samma dag berättades att EU-Kommissionen kommit fram till att det framförhandlade avtalet bör prövas av Europadomstolen, eftersom många farhågor riktats mot ACTA från medborgare som är oroliga för att våra grundläggande rättigheter hotas. Som bekant ingår Piratpartiets Christian Engström och Amelia Andersdotter i Den gröna gruppen och Christian har även han berättat om spelet i utskotten på sin blogg. Gillar hans slutkläm – Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.

För att ingjuta pågångsmod i våra sinnen länkar jag Christians påminnelse om Fredrik Reinfeldts uttalanden i valrörelsen 2006 - Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration, kopplat dels till framgången för Piratpartiet i Tysklands olika delstatsval och dels senaste statistiken från Eurostat om internetanvändningen bland EU:s 16 – 24-åringar. Använd möjligheten att kolla in just denna åldersgrupp. Det senare borgar för att politikerna i de stora etablerade partierna kommer att få betala ett högt pris för att de fallit undan för film- och musikindustrins lobbyister, om de inte tar sitt förnuft till fånga. Även om industrins aktörer gör vad man kan för att skrämmas kommer man inte att lyckas att hålla fast vid sina gamla marknadsförings- och distributionsmetoder med de övervakningsanordningar som dessa kräver. Om industrin inte förmår tänka nytt så måste politikerna, som ska svara för balansen mellan företagens och allmänhetens intressen, inse att människors umgänge på nätet kräver en smartare lagstiftning. I min ungdom var det sånghäften som skrevs av och då mångfaldigades genom att sångerna skrevs av om och om igen. Så som munkarna gjorde innan tryckpressen uppfanns. Sedan kom karbonpapper till användning innan dupliceringsmaskinerna blev vanliga hos föreningar och företag. Ingen kom då på tanken att ta ut en extra avgift på karbonpapper och stenciler. Melodierna lärde vi oss genom att lyssna på radion och låna stenkakor av varandra.

När sedan kasettbanden kom på 1960-talet, då slog industrin till och politikerna var med på noterna, eftersom både producenter och olika organisationer hade sympatisörer bland ledande politiker.

Först lobbade industrin för att få sina inköpta upphovsrätter under samma skydd, som tidigare gällde för den verkliga upphovsrättsinnehavaren enligt Bern-konventionen, sedan skred man tillverket med att få skyddstiden förlängd, vilket skedde i etapper fram till den idag gällande – livstid + 70 år!!!. För det uppväxande släktets skull hoppas jag att forskare rätt snart måtte intressera sig för att studera vad det kan leda till ifall industrin lyckas i sin föresats att hindra människor förmedla sina upplevelser av olika kulturyttringar med varandra - om de inte gör så som industrin bestämt. Under tiden får vi se till att Piratpartiet får ännu fler företrädare i Bryssel och kommer in i Sveriges riksdag.

Avrundar med en rapport från Forskning.se att Dataspel får tredjeklassare att fatta matte på djupet. Detta som motvikt till de lärare som tror att dataspel bara är av ondo.

Livligt tänkande i en skröplig kropp

Nu är det bara den skröpliga kroppen som sätter gränser för mina utflykter på nätet. Under tiden, som jag klarat av ytterligare en operation för att bli befriad från stomin, har jag passat på att byta internetleverantör – från Telia Sonera till Bahnhof och Norrtälje stadsnät. Inbillar mig att Bahnhof är mera på bettet när det gäller att försvara kundernas rätt att få vara skyddade från statens intrång i deras privatliv. Uppdraggranskning har visat att det, som jag tidigare bara hade på känn, är en realitet. Förutom att Telia Sonera skiter i nätneutraliteten faller man undan för statsmakterna utan att tydligt tala om detta för sina kunder. Sedan kan man naturligtvis diskutera om fackliga företrädare alltid är att lita på när det gäller bevakningen av hur mänskliga rättigheter efterlevs. Eller hur en majoritet av svenska politiker tagit sig an uppgiften här hemmavid, vilket Sam Sundberg skrev om i SvD veckan innan Datalagringsdirektivet började gälla i svensk lag. Tilliten är en bristvara – inte bara i Grekland och då knappast folkets fel. Hönan och ägget, ni vet... Men, det är en tanketråd jag släpper för tillfället.

Just nu vill jag orientera mig i det informationslandskap, som jag ytterst sällan rört mig i under de senaste fem månaderna. Även om det kliat i fingrarna och adrenalinet flödat när jag läst mina tidningar Norrtelje Tidning och Svenska Dagbladet, lyssnat på radion eller tittat på TV. Fick för övrigt börja dagen med att underrätta SvD om utebliven tidning. Företaget som sköter distributionen har tydligen problem att hitta pålitliga utdelare sön- och helgdagar, eftersom det inte är första gången det händer. Men lyckligtvis fungerar deras backup, som träder in sedan saken rapporterats till kundtjänsten. Kan bara hoppas att den fungerar även idag.

Annars är den här dagen en dag då folket i Norge brister uti gemensamma glädjeyttringar. De allra flesta utan att låta ni-vet-vem lägga sordin på stämningen, vilket är ett straff gott nog åt den som tror sig vara en nationens riddare. Har goda vänner som rest till Oslo för att få vara med i denna yra. Något de gjort även tidigare. Vi svenskar har att lära där – det går att älska landet för den grund det står på och därmed få kraft att hålla alla rabiata renlighets- och säkerhetsivrarna i schack! Blir därför glad när jag ser Markus ”Lake” Berglunds blogginlägg Mangadomen i HD – Var skapasbarnpornografin? Bra jobbat!!! Vi kan naturligtvis inte hoppas att fundamentalisterna inom ECPAT ska besinna sig, men för mig är det viktigare ifall vi kan förmå vänner och bekanta att tänka längre än näsan räcker: - Om jag vill förbjuda teckningar, som kan tolkas olika beroende på enskilda individers fantasi, vart kan det då bära iväg? Tolerans är helt nödvändigt i en demokrati.

Håller helt med Anna Troberg när hon utbrister ”De senaste årens debatt om barnpornografilagstiftningen har gjort mig heligt förbannad många gånger. Bland dem som vill bevara dagens lag finns det de som helt cyniskt utnyttjar redan utnyttjade barns situation för att främja sin egen sak. Ja, upphovsrättsindustrin och övervakningskåta politiker, det är er jag menar. Ni borde skämmas över att dra fram barnpornografin som ett trumfkort varje gång ni vill stympa nätet lite mer. Utsatta barn hjälps inte av att växa upp med ett censurerat nät som begränsar deras möjligheter att hitta information, hjälp och stöd.”

Rädslan för nätet bland många föräldrar och lärare är ett större hot mot landets utveckling än nätets faror i sig. Istället för att förbjuda olika saker på nätet måste samhället (d v s vi alla) satsa på att stödja våra medmänniskors självkänsla. Filtret mot avarter måste vi var och en bygga upp inom oss själva väl medveten om att vi inte kommit till världen för att fostra andra än oss själva, vilket är grunden för det goda exemplets makt. En utopi att verka för medan vi håller tummen i ögat på de makthavare, som företräder oss här hemma och i Bryssel. Att det behövs visar HAX i många av sina inlägg bland annat ett ompolitik, byråkrati och makt, ett annat om röstfusk i EU och ett tredje om hur FP:s rättstalesperson Johan Persson förmodligen gör sig dummare än han är för att vilseleda den som inte tänker efter.

Skönt se hur andra kämpat på för yttrande- och åsiktsfriheten medan jag själv behövt fokusera på att få ordning på olika kroppsfunktioner. Men, den skröpliga kroppen kan inte slå ut det livliga tänkandet även om jag med hjälp av äggklockan måste varva skrivandet med gympaövningar. Något som jag borde ha tänkt på tidigare, men bättre sent än aldrig. Fick för övrigt en artikel ur Hemmets Journal från min vän Inga-Britt där det berättas om en grupp pensionärer 90+ som - inspirerade av läkaren Göran Murvall vid Sickla hälsocenter - börjat styrketräna. Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte skadar om man sätter igång tidigare :-) Det behövs muskler för att resa sig upp från stolen, skriver reportern Monica Ohlsson i artikeln. Där sägs också att en 80-åring som tränar kan vara lika stark som en 30-åring som inte tränar. Så förutom att fila på partiprogrammet gäller det att vi pirater även bygger upp vår muskelmassa om vi vill vinna slaget om en vettig upphovsrätt. Eller hålla koll på Informationshanteringsutredningen. Eller annat av vikt och värde.

Intressant?