Sjuksystrar bloggar om strejken

I slutet av förra året bloggade om sjuksköterskornas kamp här hemma och i grannlandet Finland ställde jag frågan Är vi för mesiga? Jag delade också med mig en länk tilll en artikel om anställda i en pastafabrik, som utmanat sin chef – försök leva på vår lön – och han antog deras utmaning. Men när han i slutet av månaden inte hade pengar ens till en kopp expresso, då höjde han arbetarnas löner. Utmana höjdarna i landstinget – försök leva på vår lön! Det vore intressant att se hur det skulle gå.

Upptäcker till min stora glädje att några av de strejkande startat en blogg, Syrrabloggen, som jag gärna länkar till. Där skriver en av de tre bloggarna om den entusiasm de mött bland patienter och andra när det tågade ut från arbetsplatsen idag vid lunchtid.

Det ska bli intressant att följa hur det går.

Sant och falskt om EU

Att vara kritisk i sin granskning av EU är något annat än att sitta bredvid och orera medan man utan urskiljning ser allt därborta som ett hot mot allt här hemma. Det är med EU som med Sverige – det blir vad vi människor vill göra det till. Själv har jag försökt reda ut vad som är sant eller falskt när det gäller Laval-domen med anledning av konflikten i Vaxholm. När jag bloggade om detta tidigare hade jag svårt att förstå hur samma domstolsutslag kunde tolkas så olika och att ledande fackliga företrädare, som annars lär ut vikten av att vara lugn, saklig och att tänka klart i spända lägen, nu själva gick på högvarv och skruvade till saken. Ett beteende som inte gagnar ett konstruktivt fackligt arbete.

Därför känns det uppfriskande att läsa bloggaren Claes Krantz inlägg nyligen rubricerat Myter om EU och arbetsmarknad. Läs gärna hela – men jag kan inte låta bli att citera ett stycke då det tydligt visar att en person, som själv röstade nej till EU, idag förhåller sig till det faktum att vi är medlemmar i EU, och tycker att vi ska göra något konstruktivt istället för att bara sitta och gnöla.

”Laval domen har nu blivit ett inrikespolitiskt slagträ mellan fack och arbetsgivare, och för EU-motståndare ett nytt vapen att använda mot en union de aldrig accepterat. Konkretiserar man EU-moståndarnas argument är det nationalistargument. De accepterar inte att svensk nationell suveränitet inskränks av avtal med andra länder vilket är vad som hände i och med Sveriges EU-inträde. I denna grupp samlas allt från vänsterpartister till sverigedemokrater i sin kritik mot EU. Sören Wibe och många andra EU-kritiker har också valt att koppla Laval domen med Lissabonfördraget något som i sig är ironiskt. Att Lissabonfördraget innehåller delar om ett socialt Europa med tydliga rättigheter definierad för hela Europas arbetsmarknad anses tydligen som ett hot”. Intressant.

Eftertankens kranka blekhet

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över". Lånar ett känt citat ur pjäsen Hamlet, prins av Danmark av Willian Shakespeare för att beskriva hur det känns efter att under en veckas tid ha processat texter för att så småningom skriva in textmassan i en mall för en ansökan om fondmedel. Allt efter, som texten matades in i e-formuläret, blev jag allt mer fundersam om vi inte i vår entusiasm var eller rättare sagt är på väg att ta oss vatten över huvudet. Men fredagen var sista ansökningsdag, det var ingen tid att förlora. Under alla oklara punkter noterades – Ansökan kompletteras senare.

Nu har jag gjort en lista på alla dessa oklarheter, för att delge alla de andra entusiasterna mina farhågor. Vän av ordning kan nog tycka att jag långt tidigare borde ha insett det omöjliga i att fixa allt detta. Men jag vet inte riktigt, varför jag har lagt mig till med ett förhållningssätt – att jag inte ska tala om för andra vad som är möjligt eller omöjligt. Jag vill gärna att vi gör allt vad vi kan och under tiden lär vi oss alla tillsammans var gränsen går för vad vi kan klara av. Det låter nog korkat för den rationellt lagde, varför jag får räkna med en hel del ifrågasättande. Men, då tröstar jag mig med en strof ur en dikt av Verner von Heidenstam ”Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge” .

Att dikter kan vara en källa att ösa kraft ur i många olika sammanhang manifesteras bland annat i USA, där man nu under april månad firar National Poetry Month, vilket Karin Henriksson, kolumnist i SvD skriver om idag under rubriken Amerikaner får en dikt om dagen. Det är Academi of american poets som under denna månad sänder ut en dikt om dagen till intresserade per mejl eller sms. Tänka sig en daglig dos av dikter – vilken intressant idé.

Måndagstankar.

Under helgen har jag haft anledning att fundera över, varför jag, som sedan länge försökt rensa upp eller röja undan en del föreningsarbete, ändå drar på mig nya arbetsuppgifter. Det är inte så att jag tror att jag är oersättlig. Utan det förefaller mera vara så att jag står i en strid ström av angelägna uppgifter, som bärs fram till mig av människor i min omgivning med mer eller mindre goda bevekelsegrunder. Och innan jag vet ordet av har jag låtit mig dras in på ett sätt som jag inte tänkt mig från början. Intressant.

Innan jag tar itu med veckans stora utmaning, har jag alltså reflekterat över varför jag sitter här med en ny krävande arbetsuppgift, som handlar om ett utkast, som ska processas i olika grupper innan det slutligen ska presenteras för den eller de med makt att avgöra om allt slit kommer att leda till någon nytta för de grupper av kvinnor, som den föreslagna verksamheten har som målgrupp.

När jag ställt mig frågan Varför och Vad jag själv gör för att det ska hända, har jag funnit att svaret rymmer en rad olika mer eller mindre ädla skäl. Till det mindre ädla hör att jag känner mig triggad av personer i min omgivning, som inte tror att jag kan klara av detta. Till det bättre hör att jag känner mig peppad av den tilltro till min förmåga, som jag möter hos andra personer i min omgivning. Slutligen till det som blivit avgörande – min pliktkänsla. Låt vara att det kan vara så som Mumintrollet säger "Pliktkänsla är bara hämningar", men intill dess att alla möjligheter att göra något för att öka kunskapen om mångfaldens betydelse för utvecklingen av vårt samhälle, har uttömts, måste jag göra vad jag förmår. Om det ändå inte räcker, då vet jag att jag gjorde allt vad som stod i min makt och får tolka motgången som något att lära av för framtiden. Kanske att tiden inte var mogen för denna idé och att jag gör klokt i att fortsätta rensa för att kunna leva ett lugnare pensionärsliv ;-).

Norrtälje och Sverige i Världen

Läser i SvD att statsministern idag kommer att träffa Kinas president Hu Jintao för att visa Sveriges intresse för klimat- och miljöfrågor, som är huvudtemat vid Boao Forum där de båda är talare. När Sverige nästa höst är ordförandeland i EU kommer en av de viktigaste frågorna att vara hur världen ska kunna enas om en efterföljare till Kyotoprotokollet, skriver TT:s utsände i Boao Wiktor Nummelin. Men allt detta överskuggas av situationen i Tibet och högljudda krav på bojkott av OS, något som bland andra DN skriver om.

Medan statsministern är i Kina är finansministern, finansmarknadsministern, biståndsministern och riksbankschefen i USA, där Internationella Valutafonden, IMF:s och Världsbankens gemensamma vårmöten hålls i Washington. SvD Näringsliv rapporterar att finansministrar och centralbankschefer från G 7-gruppen (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien och Japan) vid sitt möte i fredags enades om en plan som ska förhindra en upprepning av finanskrisen, vilken skapat oro på finansmarknader världen runt. Planen bygger på en rapport från Financial Stability Forum (FSF), som innehöll inte mindre än 65 förslag. Intressant följa vad som sedan omsätts i praktiken.

I övrigt pågår interna överläggningar bland annat om hur fattiga länder ska få ett ökat inflytande över besluten i Världsbanken och IMF. Sven Elander, som bevakar mötena för Forum Syds räkning, säger att det förslag som presenterats är ”för lite och för sent” för att rädda IMF:s ansikte. Forum Syd är en sammanslutning av en rad olika organisationer i Sverige, som samarbetar för global rättvisa. Det krävs många flitiga myror för att påverka de stora elefanterna. Här går tankarna osökt till min egen kommun. Även om elefanterna här är mindre och inte så många, krävs det även här många flitiga myror för att påverka.

Lära av och om varandra

Som bloggare ges man möjlighet att ta del av allt mellan himmel och jord. Efter att ha läst bloggen Badlands Hyenas skruvade kommentar rubricerad Sjuka svennebananbloggare m a a SvD:s artikel Överdrivet bloggande kan leda till stress, läser jag på Biblioteksbloggen om att Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen), som arbetar för att stärka Sveriges konkurrenskraft, nu drar igång forskningsprogrammet Unga nätkulturer för att ta reda på hur unga använder de nya digitala medierna. Programmet är unikt eftersom det ytterst syftar till att vi ska lära oss av ungdomarna - inte bara lära oss om dem, säger man i presentationen av programmet på KK-stiftelsens webbplats. Forskningsinsatsen inom unga nätkulturer ska bidra med kunskaper för att utveckla och effektivisera såväl det privata näringslivet som myndigheter, organisationer och offentliga verksamheter. Det väcker onekligen tankar om livet och tillvaron.

Jag kan bara hoppas att professor Bo Göranzons kunskaper inom Yrkeskunnande och Teknologi kan vinna insteg i det forskningsprojektet. När jag hörde talas om forskningsresultat i mitten av 80-talet, som visade att unga män inom IT-branschen upplevde existensiella problem i brist på humaniora inom deras utbildningsprogram, väcktes mitt intresse för KTH:s och professor Bo Göranzons projekt för att råda bot på den saken. Bjuder här på ett smakprov på hans angreppssätt från Lärarförbundets hemsida i en artikel rubricerad Dramatiken – en snäcka för örat. Ett annat tips är Dialogseminariets hemsida där forskning inom ämnet Yrkeskunnande och teknologi vid KTH presenteras. Dialogseminariet är en del av ämnet Yrkeskunnande och teknologis forskningsmiljö. Intressant.

Personlig vendetta?

Redan den 7 mars bloggade jag om att kommunalrådet Kjell Jansson måste se upp, när de giftiga slagghögarnas herre i Herräng trädde till hans försvar i den infekterade debatten efter socialchefens avhopp.

Av omtanke om Herrängs goda namn och rykte i danskompanier världen runt skrev jag då ”Arrangörerna av Herrängs Dance Camp, som firade sitt 25 års jubileum förra året, är inte betjänta av en miljö där sjukdomsalstrande partiklar frigörs, därför att denne man har ett intresse som rimmar illa med våra miljölagar.”

I slutet av mars skrev Norrtelje Tidning under rubriken "Miljöbråk i Herräng" om ett bygglovsärende, inlämnat av ägaren till de giftiga slagghögarna om ett ianspråktagande av området i anslutning till Herrängs Marina för en campinganläggning. Sedan en miljöinspektör gjort sitt arbete riskerade den sökande att få ett avslag, men nu framkom det att ärendet skulle dras bort från dagordning för att studeras ännu en gång. Ordföranden i Bygg- och Miljönämnden Mats Hultin, känd som Kjell Janssons mest förtrogne bland moderaterna, förklarade då att ärendet måste utgå för att beredas på nytt.

Med hjälp av fakta, som jag fann på nätet, att flera markområden i Herräng ingår i den inventering av Förorenad mark, som Länsstyrelsen håller på att utreda genom provtagning och i dialog med berörda fastighetsägare, skrev jag en insändare, där jag satte ord på vad många befarade – att fastighetsägaren var på väg att bli otillbörligt gynnad för att han tidigare dragit en lans till försvar för kommunalrådet. Men också att kommunalrådet bör tänka sig för innan han låter egennytta gå före den allmänna nyttan i fråga om miljö, som befaras vara skadlig för människors hälsa.

Idag får jag på nöten av fastighetsägaren ifråga, som i en insändare frankt påstår att jag drivs av en vilja att förfölja honom och att jag ägnat mig åt detta i decennier. Helt befängt. Men drar mig till minnes att jag på 70-talet, då i min egenskap av politiker i dåvarande Byggnadsnämnden och Kommunfullmäktige lyssnade på flera andra i Herräng än denne fastighetsägare och då blev ansatt av partidistriktets ombudsman, som blivit kontaktad av fastighetsägaren ifråga. Mitt agerande ansågs vara ett hot mot partiet på lokal nivå. Med ett förflutet som ombudsman i Metall var denne fastighetsägare van vid att han kunde ”dra i olika snören” för att få sin vilja fram. När jag stod på mig blev det alltså tolkat som att jag ägnade mig åt en personlig vendetta mot mannen ifråga. En myt som han uppenbarligen försöker hålla vid liv.

Om den osynliga handen.

I Dagens Arena läser jag om den amerikanske finansministern Henry Paulson, som tidigare arbetat som mäklare hos Goldman Sachs. Då var han känd för hårda slag och aggressiva affärer, vilket gav honom epitet Hammaren. När han i måndags höll sitt stora tal om hur han vill lösa finanskrisen fanns inga hammarslag mot hans tidigare arbetsgivare, skriver Björn Elmbrant. Det mesta skulle lösa sig av sig självt, med den där berömda "osynliga handen". Och de förändringar som föreslås ska inte genomföras förrän dagens kris är över.

Björn Elmbrant gör sedan en koppling till presidentvalskampanjen och menar att den amerikanska finanskrisen har en stor poäng, eftersom den har tydliggjort skillnaderna mellan de ekonomisk-politiska alternativen inför valet. Barack Obama höll ett lysande tal i torsdags i New York, vilket var en tydlig ideologisk markering. Avregleringar som skett under senaste 20 åren av el-, tele- och finansmarknaderna har "belönat finansiell manipulation framför produktion och sunda affärer", sa Obama. Han efterlyste också allt det som finansminister Paulson tiger om: att omförhandla huslån, skattekrediter för att klara amorteringar, skärpta krav på bankernas tillgångar och att se över systemen för belöningar inom finansmarknaden.

Jag har tidigare inte tyckt det vara intressant att följa det amerikanska presidentvalet, men inser allt mer att det har stor betydelse även för oss vem som regerar i USA.

Glada amatörers intåg?

Sedan i höstas har ett antal dialogmöten förts mellan regeringen och ett 90-tal ideella organisationer inom det sociala området. Det har resulterat i ett förslag om en överenskommelse mellan regeringen och den ideella sektorns organisationer. Även kommunpolitikernas arbetsgivarorganisation Sveriges Kommuner och Landsting har medverkat. Det är ett gemensamt arbete i Socialdepartementet och Integrations- och Jämställdhetsdepartementet med en arbetsgrupp bestående av bl a statssekreteraren med ansvar för hälso- och sjukvården, statssekreteraren med ansvar för folkrörelserna och statssekreteraren med ansvar för äldre- och folkhälsofrågor. Regeringens representant är Peter Örn, politiskt sakkunnig vid Integrations- och jämställdhetsdepartementet.

Förslaget är nu ute på remiss till den 30 juni läser jag på Regeringens webbplats. Presentationen häromdagen har resulterat i ett antal artiklar bl a i DN den 30 mars och tidningen Dagen den 1 april. I den senare återges en rad röster t ex Kerstin Eriksson, Famna (Riksorganisation för vård och omsorg utan vinstsyfte) som säger: - Min förhoppning är att det ska bli ett verktyg för ideella organisationer att växa. Och det gynnar alla. Christer Karlsson, förbundsordförande på Kris (Kriminellas revansch i samhället), var inte lika övertygad. - Det finns en risk att det bara blir de stora etablerade organisationerna som gynnas av detta, de som har lättare att jobba på heltid med att skriva ansökningar.

Peter Örn är noga med att understryka att det är de enskilda organisationerna själva som ska bestämma sitt uppdrag. Överenskommelsen talar tydligt om den ideella sektorns självständighet. Avtalet gör det möjligt för idéburna organisationerna att luta sig mot principen om självständighet och oberoende, ifall de känner att förvaltningar och myndigheter vill detaljstyra dem. Samtidigt betonar överenskommelsen att staten och kommunerna inte ska abdikera från sitt ansvar för välfärden. Jag hoppas få leva länge nog att få se hur man klarar den balansgången.

Intressant?