FRA – Makt vs vanmakt

Sanna Rayman, ledarskribent i SvD, som medverkade vid den öppna hearing, som jag bloggade om igår, delger nu läsekretsen sina intryck. Det är verkligen läsvärt. Hon noterar att flitens lampor lyser hos jurister, teknikkunniga samt hos ideologiskt brinnande och säkerhetspolitiskt intresserade och hur det hela utvecklats till ett enormt grupparbete. Det är något annat än att vi ska förklaras med epitet som piratpartister, nyliberaler, drogliberaler, anarkister, paniskt rädda eller konspiratoriskt lagda människor, vilket riksdagsledamoten Göran Pettersson (m) försökt göra. Jag föreställer mig att en väl fungerande demokrati ska kännetecknas av en maktbalans där väljarna, som ger politikerna mandat att utöva makt i deras ställe, har rätt att visa sitt missnöje, när dessa politiker gör sådant, som man inte talat om före valet. Likt många andra har jag funderat över varför jag engagerat mig så starkt i motståndet mot FRA-lagen och då kommit fram till att det handlar om kärnan i att vara en individ med mänskliga rättigheter i ett demokratiskt styrt land och att regeringens plikt är att värna denna kärna.

När staten vill bereda sig tillträde till den del av vår privata sfär, som rör sig i kabel till och från våra datorer, telefoner och faxar samt avser att göra detta, utan att det finns ett rejält rättsligt hållbart skydd för min och andras personliga integritet, då måste varje sann vän av demokrati säga stopp och belägg. Jag vill inte att det uppväxande släktet ska ärva en demokrati i förfall, på grund av min underlåtenhet att göra vad jag kan för att förhindra det. Jag har personligen upplevt hur makt kan missbrukas och har med tiden lärt mig att sådant maktmissbruk inte har med partipolitisk färg att göra, utan att det är makten i sig, som fräter sönder enskilda makthavares känsla för ett demokratiskt förhållningssätt i arbetet. Därför finns lagliga möjligheter för människor att anonymt vända sig till media, som kan dra fram det som sker i offentlighetens ljus. En rättighet som naggas i kanten då FRA-lagen ger staten möjlighet att skapa sociogram, som kartlägger våra rörelsemönster och vårt umgänge. Vad känslan av att vara föremål för kartläggning (för att man intar en annan hållning än makthavarna) kan leda till för enskilda individer ska inte raljeras bort. Om politikerna vore måna om att vårda sina mandat, borde de likt de gamla grekerna omge sig med personer som lärde ut att övermod straffar sig, istället för personer med kunskap om hur man manipulerar ett yrvaket folk.

Många bloggare har skrivit om det brott mot liberala värderingar som FRA-lagen är ett praktexempel på. Det är intressant att FRA-lagens motståndare finns hela vägen från höger till vänster på den politiska skalan. För den gemensamma sakens skull har vi grävt ner stridsyxorna och hjälpts åt att granska lagen ur både demokratisk, folkrättslig, civilrättslig och teknisk synvinkel. Eftersom den vilar på en allt annat än demokratisk grund (tvång och utkvittning) ser vi oss fria att på såväl juridisk som teknisk grund motarbeta den. Utöver hearingen är det Rhodin, som inspirerat mig till denna betraktelse. Han har utöver beskrivningen av vad kämpandet inneburit för hans eget vidkommande, lagt in yttranden från de olika remissinstanserna, vilka talar sitt tydliga språk och gör riksdagsledamöternas beslut allt svårare att förstå.

Hur mycket har personliga relationer mellan berörda intressens företrädare tillåtits spela roll vid lagens framväxt? Något måste väl ändå bristen på rättsligt skydd för enskilda individer kunna förklaras med. Liksom ointresset för en utveckling där internet utvecklas till nationella öar, något som även MinaModerataKarameller funderar kring. Själv undrar jag; Vem kan kritisera Kina när vi går mot samma utveckling? Varför kunde man inte invänta Integrationskommitténs arbete? Ja, frågetecknen blir allt fler.

Mitt barnbarn Daniel

Öppen hearing om FRA-lagen

Dina mejl inte målet skriver AB i en kort snutt om signalspaning, som utryckt ur sitt sammanhang blir vilseledande. SvD, DN och AB noterar att Anders Eriksson, ordförande i Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden, anser att det finns goda skäl att tillsätta en parlamentarisk utredning som går till botten med alla oklarheter kring FRA-lagen. I den hearing som olika grupper inom Centern höll igår, var han mycket tydlig kring behovet av tydliga regler till skydd för den personliga integriteten samt rättssäkerheten för enskilda individer. Han var rätt säker på att lagen, som anmälts till Europa-domstolen, kommer att fällas. Något som dock Håkan Jevrell såg fram emot. Om det skulle hända, kommer Sverige naturligtvis att arbeta om lagen. Ett uttalande som skvallrade om brist på omdöme – är det bättre att belasta den överbelastade Europa-domstolen med något, som inte ens uppfyller miniminivån i Europakonventionen, än att backa och göra bättre. Med det skulle regeringen dessutom vinna tid. Är det prestige eller ligger här en gravad hund?

Det var ett mycket kvalificerat gäng som Centerns olika grupper hade trummat ihop och ett mycket bra initiativ för att höja kunskapsnivån både här och där. Jag förstår Centerns riksdagsledamöter och deras medlemmar, som är trängd mellan pest och kolera och därför kommit fram till att en separering av trafiken redan hos operatörerna, vore bättre än den ursprungliga lagen. Men, även om alla intryck från hearingen behöver smältas, är jag rätt klar över att deras nya förslag inte räcker. Kunde notera att Anders Eriksson efterlyste en rad saker, som måste vara uppfyllda. Hur ska man annars kunna göra efterhandskontroller? Därutöver något jag känner för att surra om redan här, som handlar om Sveriges ITC-utveckling. Under hearingen sa Håkan Kvarnström, TeliaSonera, bl a att det ser ut som om vi går mot en utveckling där internet är på väg att bli nationella öar. Detta bekräftas i ett inlägg hos Det progressiva USA. Det kan vara en förklaring till överenskommelser om utbyte av information mellan olika länder. I SvD (papperstidningen) redovisas att Centerns idé att begränsa teknikflödet till FRA:s filter kan genomföras, men det kräver dyrbara tekniska lösningar. Artikeln avslutas med ett klargörande uttalande av Håkan Jevrell: - Lagen är antagen, glöm inte bort det!

Nej, minsann – det glömmer vi inte! Sättet som regeringen piskade igenom denna lag är så skämmigt att jag fortfarande har svårt att finna ord för vad jag tänker och känner inför detta exempel på tillämpad demokrati. Demokrati ser ju annars Sverige som något av en exportprodukt till andra länder. Skolboksprodukter hjälper dock varken oss eller andra. Ledamöters respekt för enskild ledamots lagliga rätt att rösta efter sin egen övertygelse måste återupprättas och missbruket av kvittningssystemet måste åtgärdas. FRA-lagen är inte en lag, som – antagen i god demokratisk ordning – måste respekteras! Därför kommer jag och många andra att i god demokratisk ordning göra allt vad vi kan för att riksdagens politiker ska inse det kloka i att backa hela vägen och skriva om den.

Märkligt nog finns det fortfarande saker att lära sig om denna lag. Igår redovisade bl a Mark Klamberg, under den avslutande frågestunden, tanken bakom uppbyggnaden av analysdatabasen, som kan förklara varför FRA behöver ett helt vattenfall när det bara är innehållet i en tesked som är intressant. Mark skriver om detta på sin egen blogg. Andra som också skriver om sina intryck från gårdagen är Erik Hultin, Per Ankersjö, som har flera läsvärda inlägg från seminariet på sin blogg – länkar till det första, Magnus Andersson 1 och 2, Helen Törnqvist, Opassande, JRL, Rick Falkvinge och Christian Engström. Dessutom Mark Klamberg, som har ett förslag till fortsatt strategi; Enligt min humla, som lagt ihop ett och annat; samt Lars-Erick, som också kämpar för en demokrati värd namnet. Medan vi alla jobbar på kan det vara bra att notera att Advokatsamfundet nu fått stöd av CCBE, (Rådet för advokatsamfunden i EU), som nu ansluter sig till samfundets hårda kritik av FRA-lagen. Intressant.

Till sist vill jag bjuda på ett besök hos Badlands Hyena, som relaterar till en rörig TV-debatt och Gubben vid Rämen, som kan skoja till det mesta. Kom ihåg att rösta på Oscar, som MinaModerataKarameller skriver om.

FRA i SVT Debatt

Mitt spontana intryck är att Janne Josefsson gör sig bäst i Uppdrag granskning – nu försökte han knöa in alldeles för många olika sidor av saken i SVT Debatt, varför det blev ett snömos av det hela. Intressant. Själv satt jag och försökte förstå mig på hur jag skulle kunna komma in via webben med min fråga på vilket sätt FRA-lagen passade in i Sveriges ratificering av FN:s strategi för terroristbekämpning. Men, icke sa Nicke – det fick bli en fråga rakt ut i cyberrymden, medan det kokade i mitt inre att Ulf Wickbom, som så föraktfullt skåpat ut oss motståndare, som ”folket på gatan”, fick bre ut sig obehindrat. För att inte tala om Dennis Töllborg! Minerna från grabbarna i Piratpartiet var debattens höjdpunkt ;-). Opassande gör en bra sammanfattning, varför jag länkar dit. För den som vill förstå hur det kan komma sig att riksdagens majoritet röstade för denna lag, bjuder jag här på en insides berättelse från en som varit med förr. Som tidigare aktiv sosse kan jag säga att ingenting är nytt under solen. Det är bland annat därför jag nu hoppar från tuva till tuva i det politiska träsket på jakt efter ett parti, som ärligen bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt undrar jag hur lång tid det ska ta innan partistrateger ska förstå att människor längtar efter mindre spinn och mer av ärliga tag. Nu ska jag gå och sova för att vara pigg och nyter vid centerns hearing i morgon.

Men, dessförinnan några ord om något som gläder mig på det personliga planet. I mitt senaste inlägg undslapp det mig att jag ännu inte behärskar konsten att lägga in videos från You Tube på min blogg. Och genast har jag ett par bloggvänner, som lovat att instruera mig. Det säger allt om varför den sociala samvaro, som nätet erbjuder, är minst lika värdefull, som den samvaro jag har omkring mig IRL. Under helgen ska jag ta itu med den uppgiften.

FRA-lagen för annat än rikets försvar

Läser på Lars-Ericks blogg att Agneta Berliner och Camilla Lindberg kommit med ett ganska utförligt alternativ till den nuvarande FRA-lagen, publicerat i Expressen idag. Det ska bli intressant att läsa av reaktionen på detta.

Skrev tidigare om glappet mellan politiker och folket så där i största allmänhet. Nu till glappet mellan oss ur en annan vinkel med fokus på FRA. I den debatt, som pågår i media och på nätet är det uppenbart att den utrustning, som FRA ska förfoga över och till vilken all trafik skall slussas vid ”samverkanspunkter”, är tänkt att komma till användning för en rad andra olika ändamål, eftersom FRA tar emot beställningar från andra myndigheter än Försvarsmakten. Lagen har därför en räckvidd, som naturligtvis inte enbart Försvarsministern och Försvarsmakten kan ställas till svars för.

Att det är så, visar MinaModerataKarameller i sitt senast inlägg Att låta buset härja fritt ... Hon har läst en ledare i tidningen Barometern där skribenten med utgångspunkt från Erik Kärnekull, som bytt jobb från att vara chef vid försäkringskassan till ett chefsjobb vid FRA, skriver: ”Hans främsta uppgift just nu är att förklara för allmänheten vad FRA egentligen sysslar med och beskriva nyttan med signalspaning”. Ledaren avslutas ”Antingen har vi signalspaning och då kan integriteten i undantagsfall kränkas. Eller har vi ingen signalspaning och låter buset härja fritt i cyberrymd, via telefon och fax. Det är bara för politikerna att välja åt oss som röstat på dem. En annan utveckling kan dessutom vara att den information som FRA hämtat upp används vid rättegångar, det sker i andra länder, som sekretessbelagt bevismaterial, som försvaret inte har rätt att ta del av. Dit är det långt för ett frihetstörstande svenskt folk”. Sic!

En ledarskribent i en tongivande tidning, som redan är positiv till den ändamålsglidning, som vi motståndare talat om kan bli följden av lagen och dessutom raljerar med vår frihetstörst – det känns allt annat än tryggt. Om datorovana medborgare i allmänhet tror, att internet står för allt ont och att nätets trafik därför måste levereras till FRA, det är en sida av saken. Men, när företrädare för media, vars uppgift är att vara granskare av makten, intar den ståndpunkten, då är det fara på färde. Maktbalansen förskjuts till folkets nackdel. Detta visar att svenska folket behöver ett starkare skydd i grundlagen för att rättssäkerhet ska råda, när informations- och kommunikationstekniken utvecklas. Jag lutar allt mera åt att det är oförlåtligt att FRA-lagen drevs igenom, långt innan riksdagen tagit ställning till integritetskommitténs och grundlagsberedningens förslag. Det stinker lång väg. Och jag är inte ensam om att reagera på sättet som beslutet kom till på.

Att ärlighet inte verkar ha med politik att göra, skriver Opassande om. Måste besöka Gubben vid Rämen för att kolla om där finns något motmedel mot stanken. Kansli-daschet har med hjälp av en konsult från Florida ställts iordning för regeringens överläggningar. Annars, tar jag en favorit i repris – En liten tant, som med sin idéer om ordningsskapande åtgärder, hjälper till att hålla mig på gott humör. Sedan berättar Hax från Bryssel, att det kommer mera: Ett telekompaket är på G. Folkets rörelsefrihet på nätet ska begränsas, ändå talar man vitt och brett om frihet för människor och varor att röra sig fritt inom EU. Måste nog besöka You Tube och spola rent med skön musik. När jag lärt mig hur jag lägger in videos på min blogg, då delar jag med mig.

Politikerna vs folket

Idag får Maria Wetterstrand (mp) mothugg av Staffan Danielsson ( c) på SVT Opinion, när det gäller hennes betygssättning av det arbete som olika grupper inom Centern arbetat med för att ändra FRA-lagen i vissa delar. Imorgon hålls en särskild hearing, som jag tänkt åka in och lyssna på. Igår länkade jag till dem, vilka skrev om det möte som vänsterpartiet inbjudit till. Annars oreras det om i vilken utsträckning som beslutet om FRA-lagen påverkat opinionen. Sedan jag tittat på Sifo-mätningen tiden 21 – 24 augusti, som redovisats i SvD, tror jag nog att Centerns ökning gått ut över Moderaterna. De senare har framstått som betonghäckar i denna fråga. Henning Brors kommentar till Synovates årliga undersökning, som pågått sedan 2004, är intressant när det gäller förhållandet mellan politikerna och folket i ett längre perspektiv.

Att det finns ett glapp det visar artiklar i veckans nummer av Dagens Samhälle. Lösenord: politik. Där skrivs bland annat om regeln för folkinitiativ, som infördes 1994. Den innebär möjligheten för fem procent av invånarna i en kommun eller ett landsting att begära en folkomröstning i en särskild fråga, vilken fullmäktige måste ta ställning till, men då har politikerna laglig rätt att säga nej. När frågan om att skapa denna möjlighet diskuterades i riksdagen reserverade sig s och v. I grundlagsutredningen tas nu frågan upp på nytt och här lutar det åt att en förändring föreslås där politikernas vetorätt tas bort, men att det däremot ska krävas att 10 procent av invånarna i kommunen respektive landstinget står bakom ett sådant förslag.

Dagens samhälle har frågat 290 kommuner och 16 landsting om hur denna möjlighet hittills hanterats och då visar det sig att politikerna avvisat 127 av 139 initiativ. Skälen till detta visar att politikerna har svårt att hantera ett folkinitiativ. Som ett exempel tas byggandet av en multiarena för 450 miljoner (med kringkostnader) i Kristianstad, där 5000 invånare krävde folkomröstning. Om några veckor tar fullmäktige ställning till kravet där 3.700 namnunderskrifter hade varit tillräckligt för att föra fram det. Kommunstyrelsens ordförande Bengt Gustafson (m) tycker att det är svårt att formulera alternativ att ta ställning till, men hänvisar också till att det fanns ett principbeslut att bygga förra hösten, vilket 67 av 71 ledamöter då ställde sig bakom. - Om dessa ledamöter representerar sina väljare ska vi inte ha någon folkomröstning. Kristianstadsbladet har bett Synovate göra en opinionsmätning och den visar att två av tre vill ha en omröstning och vid tidpunkten för mätningen hade en majoritet röstat nej till en ny arena. Den åtgärden har av politikerna tolkats som att Kristianstadsbladet ägnar sig åt kampanj-journalistik, vilket chefredaktören funnit anledning att bemöta. Det är tydligen lättare att skjuta budbäraren än att fundera över hur man, som politiker, använder det mandat, man fått av väljarna. Intressant.

Några, som kommer att kunna dra fördel av den lomhördhet, som ser ut att ha drabbat politikerna överlag, både lokalt och nationellt, är begåvade satiriker och humorister. Men, även de partier som idag ligger runt den spärr, som finns för mandat i respektive politiska församling, och som förmår att kanalisera medborgarnas missnöje med politiker, som högt över huvudet på medborgarna går på i ullstrumporna. Vilka dessa partier kan vara lokalt här i Norrtälje, vill jag återkomma till.

FRA - motståndet växer.

DN:s artikel från dagens möte hos vänsterpartiet kring FRA-lagen, redovisar inledningsvis vilka som var närvarande från andra partier och i valet av företrädare kan man ana någon slags värdering av mötets betydelse för respektive parti. Behållningen var tydligen att olika inbjudna organisationer, såsom Advokatsamfundet, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna samt Centrum för rättvisa kunde ge sin syn på saken. Christian Engström har lämnat en rapport från mötet, där man bland annat pratade om centerns inspel. Sanna Rayman, som medverkar vid Centerns hearing på fredag, skriver på sin blogg Hjältekransen är inte målet i FRA-debatten. Sedan erbjuder hon en möjlighet att per mejl ställa en fråga som hon – om tillfälle ges – kan framföra i detta sammanhang.

Av alla, som bidragit med info kring FRA-lagen, har Mark Klamberg fångat mitt intresse. Han har med stort tålamod läst lagtexten och förarbeten för att kunna delge oss andra (mindre lagkloka) vad där står. Han har dessutom, som ordförande i en lokal avdelning inom sitt parti, vågat sig på att bjuda in intresserade icke partianslutna till ett möte i denna styrelse kring FRA-saken. På sin blogg redovisar han resultatet av detta, som han kallar demokratiexperiment. Dessförinnan har han gjort sitt bästa för att förklara vad FRA-lagen innebär och för att vara riktigt säker på sin sak, har han jämfört sin bild med andras och ställt allt detta i förhållande till svar som han och andra fått, vilket han också redovisat. En annan som skrivit insiktsfullt om FRA-lagen och den personliga integriteten är Johan Sundkvist. Detta är betydelsefullt mot bakgrund av att de politiker, som sagt JA till lagen, vill göra gällande att vi, som är motståndare, inte har förstått det juridiska.

En annan som ansträngt sig att vända och vrida på argumenten för och mot FRA-lagen på ett föredömligt sätt är MinaModerataKarameller. Partiledningen till trots håller hon i frågan i någon slags tilltro till att man sent omsider ska inse vad som gagnar partiet bäst. Mot sig har hon alla trosvissa moderater inom försvarsmakten, som snöat in på teknikens möjligheter och tycker att integriteten är försumbar. Hon är en – i dess bästa mening – praktiker, som lärt sig internets möjligheter utan att bortse från dess problem. Och hon har ungdomarna inom MUF med sig, det är det ingen tvekan om. Här en av alla dessa röster. Intressant.

Sedan har vi alla dem som vill att internet ska vara ett frihetens hav, med allt vad det innebär. De finns främst bland alla dem, som behärskar tekniken med alla dess möjligheter och faror. De vet också att det finns möjligheter för alla dem, som tycker sig se och vill bekämpa farorna, att kunna göra detta, utan att för den skull tillgripa den metod som FRA-lagen bygger på.

Men, och ett viktigt men – hela saken kompliceras av det partipolitiska krig som råder mellan alliansen och s + mp + v, vilket försvårar möjligheten att finna en lösning där Sveriges behov av signalspaning kan lösas utan en allmän avlyssning av oss alla. På nätet har deras medlemmar och sympatisörer visat att de kan göra gemensam sak för en viktig sak, men dit har inte deras ledare nått. De är valda av dem och folket, varför vi tillsammans naturligtvis har förväntningar på att de ska finna en lösning. När kris råder brukar ansvariga ledare gräva ner stridsyxorna, men tyvärr verkar partiledarna inte inse att ett sådant tillstånd råder.

För den som vill veta mera finns FRApedia. Därutöver finns det mera läsvärt om FRA: Opassande, Pär Ström, Svensk Myndighetskontroll, Liberal och långsint..., Jonas Morian I Promemorian, Tommy K Johansson, scaber-nestor, Maria Ferm, Anna Troberg, Erik Laakso I På uppstuds, anonymityisnotacrime, Lars-Erick och Rick Falkvinge. Jens O har en kommentar till Marks demokratiexperiment och bisonblog reflekterar kring demokrati i en global tillvaro.

Vem har ansvar för svindlande affärer?

Läser i NT att en lägenhetsköpare, som lockats att köpa en lägenhet i gla Stadshotellet, nu är upprörd över att Norrtelje Tidning skrivit om den tidigare fastighetsägarens/byggherrens svindlande affärer landet runt. Det kan man förstå, eftersom alla bostadsrättsinnehavare, som nu sitter i smeten, hoppas på att en bank eller annan långivare ska förbarma sig över deras trängda läge och bevilja föreningen krediter, som gör att bygget kan färdigställas och därmed deras förhållandevis dyra insatser räddas. En kalkyl för en sådan räddning kräver dock att föreningen kan locka till sig ytterligare köpare till de lägenheter, som ännu inte blivit sålda. I annat fall drabbar dessa kostnader alla de andra. I ett sådant läge vill de, som drabbats, naturligtvis inte ha några skriverier, som kan dämpa köplusten. Men, det är just detta som samvetslösa aktörer drar växlar på och därför kan karusellen snurra vidare. De drabbade tiger och lider – av skam över att ha låtit sig luras och av rädsla att förlora sitt sparkapital.

Jag säger bara HSB, för att läsarna av min blogg ska förstå att jag har en rätt god inblick i situationen när man, som köpare av en bostadsrätt, blir tvungen att hålla god min i elakt spel. I början av 90-talet köpte jag och min make Guy en bostadsrättslägenhet i Brf Knutby Gård här i Norrtälje. Som brukligt kollade vi den kalkyl, som lämnats in till den då berörda myndigheten och den såg helt OK ut. På den tiden gällde regler för statliga lån upp till ett viss angivet lånetak. Vad vi inte visste, när vi gick in i affären, det var att kostnaderna för byggandet var avsevärt högre, men detta klarades av HSB genom att man hade en officiell redovisning av byggkostnaden till myndigheterna, som låg i nivå med lånetaket, och en annan kalkyl i bostadsrättsföreningen innebärande att föreningen förutom bottenlån och topplån hos en långivare också hade ett lån på mellanskillnaden i förhållande till HSB regionalt och/eller centralt. För att klara detta måste månadsavgifterna bli högre än vad som angetts i kalkylen till berörd myndighet. HSB Täby-Roslagen hade dessutom delat upp uppförandet av husen i två etapper för att lättare kunna uppfylla den nödvändig kvoten av försålda lägenheter innan igångsättning.

När vi så småningom kom underfund om vår situation, hade andra bostadsrättsinnehavare i bl a Åkersberga drabbats, varför vi träffades på möten för att diskutera olika lösningar. Det hela slutade med att jag och min man något år senare flyttade från bostadsrättsföreningen efter en uppgörelse där bostadsrättsföreningen först hyrde ut lägenheten under ett år och därefter kunde sälja den för mindre än hälften av det pris, som vi hade betalat. Därefter kunde vi få tillbaka hälften av den summan. Totalt kostade oss tilliten till HSB Täby-Roslagen 75.000 kronor. Inte så mycket pengar då 1996, men jag vet mycket, som vi hade kunnat göra för de pengarna, vilket hade varit mycket roligare. Idag vet jag att det inget kan bli bättre, utan en präktig skandal, det visar det som hänt inom HSB Skåne. Intressant.

Därför förstår jag hur det känns att sitta med Svarte Petter i Stadthärvan. Men, jag vill påstå att om journalister vore flitigare på att gräva i tvivelaktiga affärer, skulle den situation, som innehavare av bostadsrätter i Brf Riddaren råkat ut för, hade kunnat undvikas. Sorgligt nog måste några alltid betala priset när en smutsig byk tvättas. Men, det får inte hindra Norrtelje Tidning att göra vad som måste göras. Affärer, som inte tål offentlighetens ljus, ska belysas! Idag kan det bara ske med hjälp av journalister, eftersom lägenhetsköparna sitter fast i en hopplös situation; tar de bladet från munnen drabbas de dubbelt. Men, nog kan man undra: - Vad skulle Bolagsverket kunna göra för att försvåra detta?

FRA - Läget?

Maria Wetterstrand sågar i SVT Opinion Centerns utspel den 21.8. Något som uppmärksammas även av Politikerbloggen. Inför fredagens hearing, anordnad av grupper inom Centern, har detta stötts och blötts i media. Centerns riksdagsledamöter verkar vara helt övertygade om att de har lyckats finna en lösning. Men, både tekniskt kunniga och lagkloka har sakliga invändningar och försöker förstå hur Centerns företrädare resonerar. Sedan jag tagit del av riksdagsledamoten Eva Selin Lindgrens mejlväxling med Emma, undrar jag också.

I NT:s ledare idag tas riksdagens kvittningssystem upp till granskning och landar i en uppmaning till partierna att se över systemet. I går fann jag hos Daniel Frelén ett citat om detta system ur Olle Wästbergs nyhetsbrev ”Kvittningssystemet finns inte i konstitutionen. Om nu praxis utvecklat sig så att ledamöter använder det för att undvika att ta ställning eller att undvika att tala om för väljarna vilken åsikt de har, missbrukas det.” Det är fegt att inte rösta, är rubriken på NT:s ledare, men att – inför ett hotande nederlag vid omröstningen – tvinga en ledamot att gå med på en dålig kompromiss hopsydd under pågående debatt är inte mera hedervärt. Turbulensen kring FRA-lagens tillkomst, där många yngre ledamöter fick smaka på partipiskan och en del valde att kvitta ut sig, har lett till att beslutet inte vinner folkets respekt. När allt går juste till är det självklart att även de, som har en avvikande mening respekterar beslutet. Detta om formen.

Sedan till innehållet, som Clarence Craaford och Gunnar Strömmer, Centrum för rättvisa, benar ut i SvD:s Brännpunkt. Mark Klamberg har hittills gjort många genomgångar av FRA-lagen ur folkrättslig synpunkt, men här låter han Ulf Keijer belysa saken ur en ideologisk synvinkel. Keijers slutsats: ”Egentligen borde integritetsfrågorna lösas först lagstiftningsmässigt och därefter spaningsfrågorna i en ny FRA-lag.” Att det finns ideologiska värden, som är värda att stå upp för, när teknikens möjligheter kan locka oss på villovägar, det tar Nicklas Lundblad, fil dr i informatik, upp i SvD Kulturs serie I Fra-lagens spår, del 2. ”Det vi kan göra som medborgare är att fundera över om det går att demokratiskt upplåta vår makt till en stat som bara kan erbjuda en metod, och som tycks vilja ha ett öppet mandat, möjligen uppklätt i säkerhetens nya kläder”, skriver han. Han tycker också att riksdagens ledamöter måste fundera över, när man tappade sin lust att vilja ha mandat för olika åtgärder och börjat nöja sig med att godkänna en metod. Uppdatering sedan artikeln nu lagts ut på nätet.

Medan regeringen går ideologiskt vilse i den tekniska och juridiska snårskogen, träder andra fram och gör anspråk på att vara av en ädlare sort, som t ex Thomas Bodström för några dagar sedan i DN Debatt. Bland bloggare flaggar Anna för Piratpartiets inträde i Riksdagen; Johan Sundkvist argumenterar för författningsdomstol; Jinge skriver om FRA-mygel; MinaModerataKarameller uppmärksammar ett signalspaningssystem som Computer Sweden beskriver som en mardröm och till sist Gubben vid Rämen, som kan få till det. Intressant.

Riksdagens kvittningssystem har spårat ur.

Jippie! Har äntligen läst en kommentar om riksdagens kvittningssystem, som kommer från en trovärdig källa. Daniel Frelén skriver om detta på sin blogg, där han citerar ur Olle Wästbergs nyhetsbrev. Han är idag GD för Svenska Institutet, men var riksdagsledamot för folkpartiet åren 1976 – 1982 och skriver bl a ” Kvittningssystemet finns inte i konstitutionen. Om nu praxis utvecklat sig så att ledamöter använder det för att undvika att ta ställning eller att undvika att tala om för väljarna vilken åsikt de har missbrukas det.”

Och på den tiden hade tydligen förfallet ännu inte börjat, eftersom han kan berätta ”Man ansöker om kvittning på en blankett som lämnas till partiets kvittningsman. När jag satt i riksdagen hade socialdemokraterna en butter Kvittningsman, John Johnsson i Blentarp. När ledamöterna kom till honom med kvittningsanledningar han inte tyckte höll räckte han över en annan blankett: Avsägelse från ledamotskapet.” Intressant.

Nu fungerar det väl så att de största partierna har lika stor nytta av detta ”kryphål” för de samvetsömma, som annars stör ordningen. Men demokratins friska växt blir helt klart lidande. Intressant om FRA-lagen kunde ha det goda med sig att det blir en uppryckning både här och där i synen på de bångstyriga, som vågar tala öppet om sakernas tillstånd. Ja, jag undrar om det rent av kan vara så att vi bara sett början på en utveckling, där makthavare inte kan komma undan med att de har en blogg, som kommunikationskanal, och att de därmed kan bestämma dagordningen för de politiska samtalen. Tänk om grundlagen kunde bli nästa stora samtalsämne i bloggosfären! I vart fall har bloggosfären synat FRA-lagen ur alla möjliga aspekter och granskningen fortgår. Mark Klamberg kollar sortimentet i FRA-butiken; Törnebohm om integritet; scaber-nestor om att Junilistan också tagit tag i frågan; författaren Anders Widén, som hejar på oss alla som kämpar; Magnus Andersson om Centerns hearing på fredag; Folkpartiet i Nacka om en riksdagsledamots argumentation; Den osynlige patienten om vad som väntar bortom FRA; TV-bloggen om Utfrågning och debatt i Forum:FRA Kunskapskanalen den 1 september kl 20.00; Christian Engström, som lagt ut bilder från manifestationen den 18 juni utanför riksdagen, vilka får användas fritt; Fragment, som påminner om att politiker och dess väljare har ett ömsesidigt ansvar för demokratin; samt sist men inte minst MinaModerataKarameller, som inte ger upp tilltron till dialogens möjligheter.

Jonas, 3 år och barnkonventionen.

I dagens NT kan vi läsa om treårige Jonas, som inte ges möjlighet att leka med andra barn, då hans mamma saknar körkort och inte kan skjutsa honom till och från förskolan. Jonas har ett handikapp, vilket gör att han har behov av särskilt stöd för sin utveckling. Barnets rättigheter ska enligt FN:s barnkonvention garanteras oberoende av i vilken del av landet barnet bor i och oberoende av barnets föräldrar. De har flyttat från Stavsnäs på Värmdö till Lohärad i Norrtälje kommun och mamman har fått höra att de får skylla sig själva, som inte kollat upp möjligheterna att klara Jonas resor till och från dagis innan de flyttade hit.

Men, då bortser kommunen från sin roll i den politik för barns rättigheter, som regeringen är beroende av för att Sverige ska kunna leva upp till barnkonventionen. Eftersom kommunens rätt till självstyre innebär att kommunen ska fatta egna beslut i olika frågor, blir barn med särskilda behov beroende av det politiska klimat som råder i den kommun, där barnets föräldrar valt att bo. Målet med regeringens strategi är att barnkonventionen och dess intentioner ska finnas med i allt beslutsfattande som rör barn och ur det perspektivet kan beslutet här synas i sömmarna. I det aktuella fallet verkar behovet av skjuts till och från vara av tillfällig natur tills mamman klarat av att ta körkort. Det gör det svårare att förstå den låsning i saken, som tydligen skett. Men om det beror på prestige eller pengar är svårt att avgöra.

I vart fall får jag intrycket att de ansvariga gjort det enkelt för sig genom att bortse från barnets behov och lägga hela ansvaret på föräldrarna. De förväntas prioritera dessa resor inom familjens budget, där tre andra barns behov också ska rymmas. Synsättet liknar den katolska kyrkans subsidiaritetsprincip mera än regeringens barnpolitik. I katolska länder är det i första hand familjen, som ska svara för barnets behov. Om de saknar resurser är det en uppgift för släkten och om den inte är tillräckligt resursstark, blir det en uppgift för olika hjälporganisationer eller kyrkan och i allra sista hand samhället. Den principen har redan omsatts inom EU som en övergripande princip om på vilken nivå beslut ska tas i olika frågor. Och, genom en motion av Kristdemokraterna, som visserligen avslogs vid behandlingen i utskott och kammare, kan denna princip väckas till liv inom Grundlagsutredningen och därmed vinna insteg i vårt samhälle. Utredningen ska redovisas senast den 31 december 2008. Intressant.

Om vi i vår kommun gillar en utveckling, där vi som medborgare och skattebetalare inte ska bry oss, kan vi naturligtvis rycka på axlarna åt familjen i Lohärad. Men, om vi inte vill vara med om en sån utveckling gäller det att ta diskussionen om hur barnkonventionen uppfylls i detta enskilda fall.

För vem finns politikerna?

Lars-Erick ställer den viktiga frågan ”Är politikerna för medborgarna eller staten, apropå FRA-lagen?”. Något som många av oss, som är engagerade i kampen mot FRA-lagen, har haft anledning att fråga oss under de senaste månaderna. Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet, skrev i sitt debattinlägg i AB igår bl a ”För första gången ska vi lösa konflikter med medborgare, som inte ser ut som våra spegelbilder.” Men, även för oss, som liknar de valda politikerna, på grund av ett tidigare partipolitiskt engagemang, har debatten inneburit ett reningsbad. Vi har kunnat frigöra oss från det osynliga kontrakt, där partiledningar haft tolkningsföreträde på vilka beslut, som vi måste ställa upp på i vått och torrt, om vi inte medvetet vill skada partiet. Det omvända ”att de, som i vått och torrt ställer upp på ledningens sätt att tolka och tillämpa partiets idéer, kan ses som ett hot mot ett partis friska växt” har aldrig föresvävat dem. Inte ens i ett ögonblick av klarsyn. Därför står många av oss rådvilla och undrar ”För vem finns dessa politiker?”

Medan Politikerbloggen håller koll på på deras språkresor, konstaterar Erik Amnå att deras partier ”gett upp hoppet att själva utgöra en mellanvalskanal. Här och var har jourhavande medborgare fyllt ut det vakuum som uppstår och bildat protest- och aktionsgrupper”. Där känner jag igen mig. När vi sedan flyttat våra aktiviteter ut på nätet, har många politiker skaffat sig en blogg – med eller utan fält för kommentarer. Medborgare, som inte förstår att det är genom denna kanal, som man ska hålla sig uppdaterad och föra en dialog med sin ledamot, får finna sig i att betraktas som oseriösa. Även när tekniken lämpar sig för en jämbördig dialog, vill den, som har makten bestämma såväl form som innehåll i samtalen mellan valen. Intressant.

Debatten har synliggjort hur det står till med det demokratiska idealen hos våra politiker. Lars-Erick ställer en uppfordrande fråga: Ska det bli en pånyttfödelse av demokratin - eller en fördjupad klyfta mellan partierna och medborgarna? Vi minns alltför väl hur lagen piskades igenom, mot många riksdagsledamöters eget samvete. De, som inte orkade stå emot, men inte ville säga Ja, valde att kvitta ut sig. Många andra valde att traska patrull, då lagen ansågs vara alltför svår att sätta sig in i. Dessutom gällde det att visa förtroende för dem, som sitter i de utskott, vilka berörs av frågan. Lojaliteten finns således i högre grad i relation till andra makthavare än de väljare, som valt dem. En enda ledamot stod på sig och röstade Nej, en annan lade ner sin röst. Ett par andra valde att låta sig vilseledas av tricket med en återremiss under några timmar, som i sak inte förändrade lagen i dess grundläggande utformning. Av det skälet kan ingen medborgare hysa respekt för lagen, som en lag tillkommen i god demokratisk ordning. Det hjälper inte att det nu pågår samtal om en lösning med en separering av trafikdata mellan svenskar, vars operatörers servrar finns inom landet, och svenskar, vars operatörers servrar finns i andra länder – om det är tekniskt möjligt. Det sista låter som en Brask-lapp. Vad jag tycker om det berättar jag här.

För den, som tror att sossarna har något bättre att komma med, föreslår jag en läsning av Petter Larssons artikel i AB Kultur idag, som gör en genomgång av vad Thomas Bodström skrev på DN Debatt, men också vad GD Åkesson tidigare sagt samt vad Centerns Staffan Danielsson yttrade i Ekot. Sydsvenskans Per T. Ohlsson förefaller ha en sannare bild av bl a Bodströms liv i FRA-lagens skugga än vad f d justitieministern själv kan/vill påminna sig. MinaModerataKarameller gör som vanligt en utmärkt genomgång utifrån sin kunskap och erfarenhet både som kunnig om nätets möjligheter och dess begränsningar, men också ur sitt medlemsperspektiv i förhållande till partiets ledare. Folkpartiet i Nacka ställer frågan Vad menar hon? m a a en centerledamots svar på Emmas frågor. Ett svar som borde intressera även journalister – om man säger så. Rhodin inleder med en rolig videosnutt från årsmötet i TrögFattarFöreningens årsmöte innan han tar itu med Centerns inspel i frågan. För den som ev missat att pratet om ”rent mjöl i påsen” är ett argumentationsfel hänvisar jag till Tantrablog, som har en mycket bra illustration till detta.

Baksmälla?

Läser ledaren i SvD och njuter: ”Det är helt sant att socialdemokratin saknar svar om FRA. Thomas Bodströms utspel i frågan (DN 20/8) byggde vidare på den kritik som oppositionen tidigare anfört men presenterade egentligen inget alternativ. Men att motståndarsidan saknar svar betyder tyvärr inte att regeringen har rätt.” Det är sant som det är sagt, men också slutklämmen: ”Och det skulle inte skada om också socialdemokratin drog sitt strå till stacken, istället för att bara säga blankt nej och låta vänsterpartiet bestämma.” På annan plats läser jag att S och Mp tycker att det är svårt att ta förslaget på allvar.

Göran Eriksson gör en analys rubr FRA-lagen värre plåga än budgeten och kommer fram till att det inte är lätt att göra sig av med liberalismen och att centern och folkpartiet nu tävlar om att ta sig ur FRA-buren. Sedan man missat att läsa av vad medlemmar och väljare vill i frågan tävlar man nu om att minimera skadan. Intressant. Själv undrar jag om det verkligen är möjligt när politikerna i alliansregeringens inre kärna vägrar att lyssna.

Håller helt med MinaModerataKarameller – det måste vara tvättäkta lappar i ett lapptäcke annars går det åt skogen redan vid första tvätten. Sedan jag läst Hanna Hallins debattinlägg i Dagens Arena m a a ungdomsminister Nyamko Sabunis uttalande om opinionsmätningen att 7 av 10 ungdomar är emot FRA-lagen, är jag övertygad om att regeringen nu bara drivs av prestige – man kan inte ge efter för ”folket på gatan”. Men, om man inte tänker om på den punkten, då är det fler frågor än FRA-lagen, som kommer att ta stryk i den byk, som diskussionerna på nätet utgör. Nu har jag inte tid att ägna frågan mer tid för idag – man har ju ett liv också ;-)

FRA - Tekniskt möjligt och politiskt lämpligt?

Idag har ridån gått upp för det arbete som pågått internt inom Centerpartiet under sommaren och där olika grupperingar av kritiska medlemmar getts möjlighet att komma till tals. Enligt DN, SvD och Expressen föreslår nu Centerpartiet att ingen FRA-spaning ska ske gentemot svenskar. I SVT säger Folkpartiets Erik Ullenhag att han är positiv till förslaget liksom försvarsminister Sten Tolgfors, som välkomnar centerns "konstruktiva inspel". Tolgfors poängterar att lagen inte ska rivas upp utan kompletteras med fler integritetsstärkande åtgärder. - Signalspaning som börjar eller slutar i Sverige ska inte tillåtas, säger han. I AB säger dock Birgitta Ohlsson (fp) att hon fortfarande är kritisk och överväger att gå ihop med oppositionen för att kunna riva upp lagen.

Av artikeln i AB om förslaget framgår att partiets egna interna kritiker är nöjda. Men, som Mark Klamberg mycket riktigt påpekar är det hela ännu så länge bara på pratstadiet – Centerförslaget finns inte. En sak är dock säker: Om Staffan Danielsson, Centerpartiets försvarspolitiske talesman, och andra i partiets ledning spelar ett dubbelspel i förhållande till de egna kritikerna bland medlemmar och väljare, då får partiet betala ett mycket högt pris vid nästa riksdagsval.

För att få ett grepp om substansen i detta utspel kan det vara intressant att läsa en del bloggar skrivna av en del av de berörda aktörerna; Staffan Danielsson, Annie Johansson, Erik Hultin, Magnus Andersson CUF, Per Ankersjö, Den liberala Misantropen för att bara nämna några och därtill några ledarkommentarer i Östersunds-Posten och Norrtelje Tidning. Sydsvenskan skriver om politik som det möjligas och det omöjligas konst. Det kan man filosofera kring sedan man läst en rad bloggar om förslaget: Fritänk 1 och 2, Rick Falkvinge, Pär Ström 1 och 2, HAX 1, 2 och 3, Mark Klamberg, Svensk Myndighetskontroll, Opassande, Enligt min humla, Motpol, Tvivlar, Mårten Schultz, Tomas, Conjoiner, Sidvind, Projekt på riktigt, Syrrans granne, Kanalen och Sagor från livbåten.

Intressant se om Centerpartiet klarar att övertyga lagens kritiker att det går att låta telekomföretagen särskilja svenskars trafikdata innan leverans sker till FRA:s filter. Då har man i vart fall löst problemet i förhållande till dem som anlitar telekomföretag vars servrar finns i Sverige, medan jag själv med gmail-konto får finna mig i att bli ”FRA-föda”. Jag blir ju hur som helst granskad av USA:s system. Men, det har jag inte något problem med, så länge som Sveriges riksdag och regering upprätthåller värnet om en grundlag värd namnet. Tidigare idag har jag fått rådet att jämföra min kommunikation på nätet med vykort, som kan läsas av alla under vars ögon det passerar på sin väg. Det är ju också ett förhållningssätt – Förtrolighet är något för svenskar, som anlitar svenska företag och håller sig till umgänge inom landets gränser!

Av respekt för mig själv och andra ansluter jag mig till den uppfattning som NT:s chefredaktör gav uttryck för i slutet av sin ledare – i den nya säkerhetspolitiska situation som uppstått vore det klokt att riva upp FRA-lagen och göra upp över blockgränsen. En bra lag för signalspaning där man tillgodoser medborgarnas behov av en rättssäker hantering borde inte vara en partiskiljande fråga. I likhet med MinaModerataKarameller och många andra förhåller jag mig tvivlande till att det kan vara tekniskt möjligt att genomföra Centerpartiets förslag utan att riva upp vitala delar av den lag, som regeringen pressade riksdagsmajoriteten att säga Ja till.

FRA med RÄDSLA som grund

Utan några andra jämförelser är det något av krigets logik, som driver på regeringens inre kärna i hanteringen av FRA-lagen. När Thomas Bodström, idag tar till orda på DN Debatt, tar också debatten om sossarnas skuld i saken ny fart. Tankar från rooten, tycker att han fegt skyller ifrån sig på tjänstemännen, men riktigt så lätt kan man inte avfärda tjänstemännens roll i det som hänt och händer. Redan den 23 juli lyfte jag fram den forskning, som bedrivits vid Uppsala Universitet om tjänstemäns makt över politiska beslut, eftersom GD Åkesson vid den här tidpunkten var mycket aktiv i debatten. Då såg jag Åkessons uppträdande på den offentliga arenan, som följdriktigt, med tanke på att försvarsministrar hade kommit och gått och att förslaget legat i pipen rätt länge. Sedan drevs detta igenom på det mest skamliga sätt, men snacket om vem som är mest skyldig till eländet är inte särskilt konstruktivt, för alla oss som vill finna en lösning, där regeringen inte ska behöva förlora ansiktet om de backar. Nu har statsministern och andra bitit sig fast i att man är beredd att hänga på en hel lång rad av ”integritetshöjande” krusiduller – inte riva upp tidigare beslut, d v s den del som handlar om att telekomföretag ska tvingas leverera in sin trafik i FRA:s filter. Och det är detta, som är den springande punkten!

Mark Klamberg, doktorand i folkrätt, har klargjort att signalspaningen enligt lagtexten handlar om avlyssning, även om det inte är så att en hel rad gubbar på FRA kommer att sitta med hörlurar på och aktivt lyssna. Det är den tekniska lösningen, som är ett övergrepp på våra medborgerliga rättigheter enligt grundlagen. Men hur vi än försökt att klargöra detta, har vi mötts av ett massivt ointresse från ledande politikers sida och vår förundran över andra medias ointresse har växt dag för dag. Får därför närmast glädjefnatt när jag möts av nyheten att SvD Kultur idag inleder en serie om Sverige i FRA-lagens spår.

Där inleder Lena Halldenius, lektor vid institutionen för globala politiska studier vid Malmö högskola, med artikeln Rädslan som det politiskt normala. Den talar för sig själv. Hon avslutar med: - Det är bevekelsegrunden för protesten som gör den till en politisk handling; Vi är medborgare, inte skräckslagna får. Det kan inte sägas bättre. Här får jag även bekräftelse på hur viktigt det är med sans och balans i fråga om konflikten mellan Georgien och Ryssland, där kvinnornas organisationer i dessa och angränsande länder krävt fredsförhandlingar i åratal. Inte ens hänvisningen till resolution 1325 i FN:s säkerhetsråd hjälper, som jag skrev om igår. Men detta kommer inte heller fram genom krigslarmet i våra media. Intressant.

Andra som bloggar om FRA är Folkpartiet i Nacka, Mark Klamberg, Jakob Heidbrink, Kanalen, Conjoiner, Intensifier och självklart MinaModerataKarameller, som antagit utmaningen att skriva om kärlek som motvikt till FRA. Men sedan detta var gjort har Mary skrivit om FRA och folkets rädsla - ett inlägg som förtjänar en uppdatering. Rhodin skriver läsvärt Personlig integritet - en frukostflinga.

Vilseledande tolkning av FRA-lagen

- När regeringen inte vill kännas vid vad som står i den antagna lagstiftningen så är det svårt att föra en meningsfull debatt, avslutar Mark Klamberg, Doktorand i folkrätt, Stockholms Universitet sitt debattinlägg idag på SVT Opinion. Mark Klamberg redogör för skillnaden mellan rättegångsbalken och FRA-lagstiftningen, där det sägs att hemlig teleavlyssning endast får ske när någon är skäligen misstänkt för ett brott och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, medan FRA:s nya signalspaning kan omfatta all svensk kabelkommunikation. Därför är signalspaning i kabel massavlyssning, slår han fast, och påminner om att lagrådet angett att intrånget sker redan när vår kommunikation överförs till FRA. För den som inte orkar undersöka skillnader och likheter i lagstiftningen mellan avlyssning och signalspaning rekommenderar han Nationalencyklopedin som ger följande definition av signalspaning: "signalspaning, verksamhet för att genom avlyssning, lägesbestämning och identifiering ... skaffa information". Uppgiften om Marks debattinlägg fann jag hos MinaModerataKarameller.

Jag vill dela med mig av denna insiktsfulla redogörelse till så många som möjligt, eftersom desinformation pågår för fulla muggar. Centerns ordförande i Norrtälje skrev idag på sin blogg Stergels Torg följande: ”I går var jag på ett bra möte i Riksdagen som Centerpartiet anordnade med anledning av den sk. FRA debatten. FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson gav en bra bild av FRAs verksamhet och uppdrag. Från FRA medverkade också chefen för signalspaningen på FRA. Det var uppfriskande att få en mera nyanserad och initierad bild av FRAs uppdrag. Vi var alla överens om att debatten skadat alliansen och att informationen varit dålig. Kritikernas utalande om "trålning och "massavlyssning" är helt missvisande. Brott och terrorism var ej prio i detta samanhang. En förflyttning från eter till kabel för informationsinsamling för att ge bättre underlag för Sveriges beslut vad gäller utrikes och säkerhetspolitik vara starka motiv. Lagrådets yttrande diskuterades ingående och europadomstolens beslut sågs fram emot med tillförsikt. Sveriges oförmåga att försvara sitt territorium diskuterades i relation till underättelseverksamhet. Jag är övertygad att frågan tål en folkomröstning om det varit aktuellt. Tyvärr saknades merparten av barrikadfolket som synts och hörts i media.” Intressant? Jag vet inte om de var inbjudna, men till den som vill komma i kontakt med Centeruppropet - för dig som tycker om partiprogrammet, lägger jag in en länk här.

Jag börjar luta åt att Studieförbundet Vuxenskolan och Medborgarskolan skulle kunna göra en insats för att höja kunskapsnivån i frågan. Gärna genom att engagera Mark Klamberg vid en föreläsning.

Uppdatering: Länk till inlägget på Marks blogg. Och HAX berättar om vad som är på G i EU.

Några frågor till Carl Bildt

Hör på radion att det råder delade meningar om situationen i Georgien. DN skriver om oklarheter om antalet döda och om ryska truppers tillbakadragande samt om tillståndet bland civilbefolkningen i Tschinvali, den sydossetiska huvudstaden. När ord står mot ord försöker journalister ta reda på vad som egentligen hände, men vi får nog vänta ännu en tid innan vi kan få en fullödig bild av händelseutvecklingen.

Har också läst Carl Bilds bloggpost Nato och OSCE i fokus och undrar om han har ett bra svar på varför han och andra förefaller strunta i resolution 1325 i FN:s säkerhetsråd. Med stöd av denna resolution om kvinnor fred och säkerhet har kvinnoorganisationerna i Kaukasusområdet upprepade gånger uppmanat FN, EU och Georgiens president Sakhashvili att påbörja fredsförhandlingar mellan Georgien, Sydossetien och Abchazien och ställt sin expertis och sin erfarenhet till förfogande, men de har ännu ej blivit hörda, skriver organisationen Kvinna till Kvinna. Intressant.

Dessutom undrar jag hur det, som nu pågår mellan ministrar i EU och USA, stämmer överens med FN:s strategi när det gäller terroristbekämpning. Detta berörde jag den 13 augusti ”FRA-lagen vs det civila samhället” och återkom igår ”Var är kvinnorna i konflikten”, när tidningssidorna bågnade av uttryck för att en allvarlig dragkamp pågår, där Nato-anhängarna anser sig ha tolkningsföreträde. MinaModerataKarameller lät Gunnar Hökmark gästspela på sin blogg och han gav sin bild av situationen och att det som hänt och händer måste ge återverkningar i den svenska försvarspolitiken. En, vad jag kan förstå, rätt nyanserad bild av orsak och verkan. Hur som helst oroar konflikten även här och en läsare av Norrtelje Tidning bidrar med ett inlägg om behovet av ett upprustat försvar. Annars är det påfallande hur uppskruvat tonläget är mellan höger och vänster i synen på det som pågår. Det gäller både på tidningssidor och i bloggosfären.

Som vän av en fredlig samexistens är jag allvarligt bekymrad över att så få tänker på behovet av både förnuft och känsla för att komma framåt på ett klokt sätt. Det behövs både roder och vind i seglen för att seglatsen ska vara något att skriva hem till mamma om.

Var är kvinnorna i konflikten?

Medan det slamras med vapen och tonläget höjs i kommentarerna med anledning av det som pågår i Georgien och de båda utbrytarna Sydossetien och Abchazien, där Ryssland ingripit med vapenmakt, försöker företrädare för kvinnornas organisationer få komma till tals. I nyhetsbrev från organisationen Kvinna till kvinna läser jag bland annat följande om krisen i Georgien:

”Kvinnoorganisationer från Abchazien, Sydossetien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland har i över ett decennium fört dialog och samtal över gränserna via sina nätverk och arbetat för fredliga lösningar av konflikterna i södra Kaukasien. De har utbildat kvinnor i förhandlingstekniker och konflikthantering i regionen, analyserat fredsplaner och föreberett sig på att förhandla. Med stöd i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet har de upprepade gånger uppmanat FN, EU och Georgiens president Sakhashvili att påbörja fredsförhandlingar mellan Georgien, Sydossetien och Abchazien och ställt sin expertis och sin erfarenhet till förfogande, men de har ännu ej blivit hörda.”.

De skriver också om svårigheter för kvinnor att göra sig gällande inom politiken. Lika Nadaraia, ordförande för Women's Political Resource Centre i Tbilisi och med lång erfarenhet som kvinnorättsaktivist i Georgien, menar att kvinnors plats i politiken har försvagats allt sedan 2004 då Micheil Saakashvili tog makten i den så kallade rosenrevolutionen. Georgiens politik präglas starkt av frågor som rör polis och militär. Presidenten har lagt ned stora resurser på en reformering av polisen och under förra året stod Georgien för den största procentuella ökningen i världen när det handlar om militärutgifter. Intressant.

FN:s säkerhetsråd har slagit fast kvinnors rättigheter och deltagande är centrala frågor för internationell fred och säkerhet. Kvinna till kvinna noterar att vi har en regering och en opposition, som säger sig vara ledande internationellt i jämställdhetsfrågor, medan deras granskningar visar att såväl Sveriges utrikesminister Carl Bildt som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tycks sakna kunskap om detta. Läs mer om deras granskning och konkreta krav här. Jag påstår inte att kvinnorna är bättre än män när det gäller fredliga lösningar, utan menar att det måste till både kloka kvinnor och kloka män för att hantera konflikten innan ordkriget leder till fler väpnade konflikter.

SvD 1, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, AB 1, AB 2, AB 3, Expressen 1 och 2.

Tio års fängelse för ett mejl

Den rubriken möter oss i Amnesty Internationals halvsidesannons i Sportbladets OS-Extra och handlar om journalisten Shi Tao, som den 27 april 2005 dömdes för att ha skickat e-post till en vän i USA om att regeringen hade varnat journalister att skriva om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Internetföretaget Yahoo hjälpte myndigheterna att spåra Shi Tao genom att lämna ut hans e-post, vilket ledde till att han kunde gripas. Utländska internetföretag hjälper det kinesiska kommunistpartiet att övervaka internet och kontrollera e-post. Sökmotorer blockerar information som anses känslig för Kinas ledning. Dessutom finns tiotusentals internetpoliser som kontrollerar internetcaféer och jagar personer som vågar skriva om förbjudna ämnen som till exempel demokrati, mänskliga rättigheter och Tibet. Idag sitter mer än 50 ”cyberdissidenter” i fängelse.

SMS:a Amnesty till 72 900 så bidrar du med 50 kronor till kampen för mänskliga rättigheter.

Det är mänskligt att undra över vad som blir möjligt när politiker kan besluta att FRA ska byta information med andra länder, som det bland annat talas om i en rapport av The Future Group med namnet ”Freedom, Security, Privacy – European Home Affäris in an open world”, som bloggaren Tankar i Gryningens ljus skriver om och som även Erik Hultin kommenterar. Här kan förhoppningsvis det seminarium som MinaModerataKarameller skriver om kunna hjälpa till att skingra dimmorna. Scaber-nestor gör också en insats för att förtydliga vad FRA-lagen handlar om.

UNT:s Ledarloggen noterar vad som synes pågå på regeringskansliet och avslutar ”den svenska försvarsplaneringen har problem. Men det är ingenting man löser med att göra tummen upp för massavlyssning i antiterrorlagskostym”. Olof skriver om en seriös namninsamling och Johan Sundström om Tidlös satir. Satir och humor behövs i mängder just nu och bland mina favoriter finns Badlands Hyena och Gubben vid Rämen. Till humor räknar jag också IT-mammans fynd i tidningen Land, som berättar vad ordningsmannen i klassen Jan Björklund sysslar med under möten på Utbildningsdepartementet. Intressant.

FRA-lagen och Georgien.

I SvD:s ledare använder Claes Arwidsson den animerade filmen Star Wars som utgångspunkt för ett resonemang om gott och ont, men också vad som kan anses vara rätt och fel i konflikten mellan Georgien och Ryssland. Precis som om det skulle finnas någon enhetlig bild om konflikten, dess orsak och verkan. Det verkar vara så att man ser på det hela med olika glasögon beroende på var man själv befinner sig på höger-vänster-skalan i politiken och att ordkrig pågår här som där om än i mindre skala. En som försöker vädja till förmån för fred i området är Mikhail Gorbachev, Sovjetunionens siste president tillika fredspristagare, i ett inlägg rubricerat ”A Path to Peace in the Caucasus” i Washington Post den 11 augusti. En motvikt till det höga tonläget hos George W. Bush, som med tanke på rävspelet bakom Irak-kriget inte borde blåsa upp sig som han gör.

En välgörande frisk synpunkt, långt från krigslarmet, fann jag när jag läste Dick Bengtssons inlägg. Han skriver bl a ”Om FN vore starkare och hade större auktoritet så vore det ju där eventuella avgörande beslut borde fattas enligt demokratiskt beslutade regelverk. Än så länge kan vi bara konstatera att även i den storpolitiska världen gäller sandlådedokrinen ”min pappa är mycket starkare än din och därför är det här min spade”.” Här hade jag gärna flikat in Johanne Hildebrandts ”Krig är en relation”, men då den ligger oåtkomlig för mig i AB:s plusmaterial, nöjer jag mig med att ifrågasätta hennes slutsats: kvinnor borde styra världen. Jag är inte alls så säker på att det skulle vara bättre. Själv efterlyser jag kloka män och kvinnor besjälade av en ambition att mäkla fred och om Nato vore under FN:s ledarskap skulle jag inte ha några invändningar; ibland behövs ”en stark juste pappa”, när bråkstakarna i sandlådan inte vill ta reson.

Att konflikten där borta leder till att trycket stiger i diskussionerna här hemma, är inte heller att förvåna. Det visar försvarsminister Sten Tolgfors inlägg på SvD:s Brännpunkt. Men jag tycker verkligen det är magstarkt när han avslutar den tredje viktiga punkten, som handlar om underrättelseverksamhet, med

”Inte minst för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga politiska beslut är en välfungerande underrättelseverksamhet av vikt. Därför är också den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet.”

Det är uppenbart ohederligt att dra ett likhetstecken mellan en väl fungerande underrättelseverksamhet och signalspaningslagen; vanligtvis kallad FRA-lagen. Det ena förutsätter faktiskt inte det andra. Men här finns en låsning, som inte kan förklaras på något annat sätt än att det handlar om en liten maktfullkomlig klicks prestige. Som en motvikt har jag funnit andra som fortsatt argumenterar i hopp om att statsministern ska våga vara den kraftfulla rättfärdiga person, som behövs för en bra lösning av denna konflikt: MinaModerataKarameller, Mark Klamberg, Aktivdemokrati, Lars-Erick, Svensk Myndighetskontroll, Ledarbloggen och Folkpartiet i Nacka. Hjärnfilspån, ställer den intressanta frågan Har medborgarna en skyldighet att balansera sig? Att man kan vara obalanserad på ett oacceptabelt sätt skriver Helen Törnqvist om, samtidigt som hon håller fast vid sitt fokus inför seminariet den 29 augusti.

FRA-lagen drar in oss i Nato

Läste i DN och AB att USA:s president George W. Bush talat till världen med adress till Rysslands ledare att de ska dra tillbaka sina trupper. Tidigare har vi hört talas om det av Frankrikes president Sarkozy framförhandlade sexpunktsprogrammet, där det bland annat fanns en punkt om ryska soldaters närvaro i Georgien i avvaktan på internationell närvaro i någon form. Det avtalet hade USA:s Condoleezza Rice med sig när hon anlände i dag till Georgien, för samtal med Georgiens president Micheil Saakasjvili. Enligt SVT Rapport uppger hon att det finns några viktiga punkter i uppgörelsen, som behöver klargöras för att säkerställa georgiska intressen. Därtill nås vi i SvD av nyheten att Ryssland reagerar på det polsk-amerikanska samarbetet kring ett robotförsvar.

Eftersom min nyfikenhet väckts kring vilken roll, som Sverige och Sveriges utrikesminister spelar i konflikten på Kaukasus, har jag sökt efter någon trovärdig källa, då det är svårt att värdera de nyheter vi får från slagfältet. Krigets första offer är som bekant sanningen. Jag har då funnit ett inlägg av Hans Blix, ordförande för Internationella kommissionen om massförstörelsevapen, i tidskriften Fokus. De har för övrigt flera intressanta artiklar i saken. Bland annat en om hur kriget delar EU i två läger. I AB görs också en analys av Wolfgang Hansson. Striderna är över, men då trappas ordkriget upp, skriver Gunnar Johansson i Expressen; - Ord mot ord – gång på gång. Risken är att propagandakriget spårar ur och leder till riktig upptrappning. Intressant.

Det är helt uppenbart att USA och Nato gör anspråk på världsherravälde, vilket Ryssland ogillar – i vart fall i sitt närområde. Till det kommer att fyra öststater känner skräck för Ryssland och att de själva ska råka illa ut. Det är här jag måste ta till mig att FRA:s signalspaning ingår som en del i USA:s och Natos plan, vilket jag tidigare hållit ifrån mig. Flera bloggare har berört detta, bl a integritetsombudsmannen Pär Ström. Själv har jag fokuserat på kampen för att det svenska folkets integritet ska skyddas mot statens intrång i privatlivet. Något av mycket stor vikt även för MinaModerataKarameller, som länkar till en läsvärd artikel i Dagens Juridik.

I den kampen har jag i likhet med många andra, fått finna mig i att bli grovt misstänkliggjord av FRA-lagens tillskyndare, vilket Copyriot beskriver. Den inre kärnan består av ett antal moderata och förmodligen folkpartistiska politiker och försvarsanställda, som vill att Sverige ska bli medlem i Nato och således ingå i USA:s intressesfär. Antingen är du med mig eller emot mig; det är doktrinen. Den typen av argument för att skapa demokrati, är inte mycket att hurra för!!! Jag har tidigare skrivit om att utrikesminister Carl Bildt utan tvivel har väldigt många fingrar i den här syltburken och när jag igår läste artikeln av Maj Wechelmann i AB, som – om bara hälften är sant – lägger ytterligare pusselbitar i ett mönster, där jag ser att Carl Bildts karriär i världspolitiken ska ske till priset av att hela svenska folket ska övervakas av FRA. Det är lika illa på det internationella planet, som när kommunalrådet Håkan Jonsson (s) här på det lokala planet, inför utsikten att få frottera sig med kändisar i krogbranschen, sålde Stadshotellet till fastighetspekulanter. Med hjälp av ”stora gråtvalsen” fick krögarens vänner senare igenom en stadsplaneändring med ett hos oss känt skandalartat resultat – i Norrtelje Tidning beskrivet som Stadthärvan. Vad gör vi med dessa ledare, som sätter egna intressen före folkets? Lär oss av Gubben vid Rämen hur vi kan häckla dom, så att vi åtminstone får oss ett gott skratt för allt vad vi kostar på dem?!

Dataspel hjälper FRA?

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser Garudas Modern spelteori. Först tänkte jag att det var ett skämt, men länk till en ledarkommentar av Per Gudmundson, SvD, och norska Dagbladet tvingar mig att inse att det kan vara så att svenska försvaret bygger sitt agerande på ett i USA konstruerat dataspel??!

Garuda skriver bl a ”Spelet kom ut 2001 och det var strax därefter som FRA fångade upp spelet på nätet genom en svensk fildelare, som förde in programmet över gränsen. Där lärde man sig att Ryssland skulle invadera sydossetsien i Augusti 2008. Därför skickades svensk personal i god tid till området. Det är med dessa goda erfarenheter i bagaget som FRA nu expanderar datorkraften för att kunna spela ännu mer spel på arbetstid och på så sätt lära sig ännu mer om världen”.

Norska Dagbladets artikel gör att det är berättigat att ställa frågan om hönan och ägget. Av Gudmundsons ledare framgår bl a:

”I ett tal på Försvarshögskolan i Stockholm den 9 april i år lade Tolgfors ut texten om beredskapen.”Den svenska försvarsmakten är även delaktig i andra internationella miljösamarbeten. Man har till exempel hjälpt till att införa ett nytt miljöledningssystem i Georgien. På så sätt ska den georgiska försvarsmakten tänka mer miljövänligt från försvarsledningsnivån till förbandsnivån.”. Intressant.

I Göteborgsposten skriver Wilhelm Agrell en redogörelse under rubriken ”Avlyssningen har förlorat sin hemliga karaktär” och när man läst den, blir jag ännu mera nyfiken på om Sveriges närvaro i Georgien har ett samband med det spel, som det här talas om. Helt dj-la otroligt i så fall.

En annan som måste hämta sig efter sin upptäckt är Anna Troberg. Att kunskapande är nödvändigt tycker även MinaModerataKarameller. Ett hedervärt försök att påverka Folkpartiet gör Lars-Erick. Kan bara hoppas att den partigruppen inte varit hos FRA på Lovön och blivit försedd med en arsenal av dräpande argument, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Att det finns en argumentationsteknik i den högre skolan skriver Daniel Braw på HD:s ledarblogg. Mark Klamberg analyserar om regeringen lyssnar och kommer med ett gott råd. Sist men inte minst bjuder MUF, Malmö på ett roligt filmklipp till låten Den ljusnande FRAmtid.

Folk på gatan hotar FRA

Blekinge Läns Tidning skriver idag om en företagare, som efter att ha hyrt ut en skylift värd 500 tusen kronor, inte fått tillbaka den. Istället har han blivit utsatt för utpressning av sin kund, som kräver 50.000 kronor för att lämna tillbaka liften. När företagaren vänt sig till polisen har han fått rådet att betala! Man tror inte sina ögon. På Ekot hör jag samtidigt nyheten från Radio Väst om en undersökning bland poliser, som visar att hälften av alla svarande poliser undviker eller funderar på att låta bli att gripa misstänkta brottslingar på grund av den arbetsbelastning, som de innebär. Stress och för stor arbetsbelastning ligger bakom, skriver tidningen och Polisfacket kommenterar att det inte blir bättre av att förändringar görs utan att de som ska göra jobbet tillfrågas. Något som polisledningen kommenterar i Göteborgs-Posten. Eftersom man inte haft tid att ge medarbetarna inflytande, ska man nu reparera skadan i efterhand. En situation som tusentals kvinnor och män inom den offentliga sektorns olika verksamheter känner igen sig i. Men det tar kanske bättre skruv när det är poliser som är kritiska. Detta sagt som exempel på vad ”folk på gatan” bryr sig om och vill att politikerna ska ta ansvar för.

Begreppet ”folk på gatan” användes av Ulf Wickbom i söndags i P1:s Godmorgon Världen och skåpande ut oss, som är motståndare till FRA-lagen. Han sågar oss, de fjorton moderaterna och alla andra motståndare jäms med fotknölarna. Sedan häcklar han statsministern och försvarministern för att ”i bästa välmening” förmå dem att hålla i och inte vika sig en tum. Med sådana vänner behöver Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors inga fiender. Hans arroganta ”von-oben-attityd” är av ett slag, som, även om han inte begriper det, främjar populismens utbredning. Hade han formulerat sig i denna sfär hade han kunnat klassas som ett bloggtroll. Han är i vilket fall som helst ett bevis på att åsiktsfrihet råder i etern. Läs gärna Per Hagwalls träffsäkra kommentar. Ett annat sätt att se på oss och hur vi ska tas om hand berättar Copyriot om. Något även MinaModerataKarameller snappat upp och funderar kring. Det är en annan variant på att försöka reparera skadan i efterhand. Demokrati? Nej det är nog mera likt ett fältslag som ska vinnas. Men vi får väl göra som Erik Erfors, Expressen, hoppas på EU-kommissionen.

Såg igår kväll Kunskapskanalens program ”Populismen - demokratins baksida”, som speglade framväxten av populistiska partier i en rad länder i Europa. Helt klart kunde dessa ledare kanalisera det politikerförakt, som finns och uppamma lusten att rösta på en ”uppstickare”, som gjorde det enkelt för sig genom att utse flyktingar och invandrare till syndabockar. Men, att bara se dessa ledare som en samling populister, som drar fördel av människors okunnighet, är att förenkla bilden på ett sätt som gör att dagens etablerade politiker kan dra sig undan sitt ansvar för utvecklingen. Istället för att göra en djupare analys av vad missnöjet kommer sig av, dröjer det inte särskilt länge innan de etablerade politikerna tar till sig den ”framgångsrika” retoriken. Ny Demokrati behövs inte idag sedan de andra politikerna anammat en hel del av deras politik. Piratpartiet fick alla de andra partiledarna att tala sig varm för att det finns viktigare saker att göra än att jaga fildelare. På tur står nu de och andra ännu ej etablerade partier och det ska bli intressant se vilket missnöje, som de kommer att lyckas kanalisera sedan de etablerade partierna slagit dövörat till. Intressant.