tisdag 2 juli 2019

Kulturarvet - rättighet eller nådegåva?

Eftersom mitt debattinlägg i Norrtelje Tidning den 25 juni 2019 bara kan läsas av e-tidningens prenumeranter tar jag mig friheten att publicera det här på min blogg för att kunna dela den till alla vänner och följare, då värnet av vårt kulturarv är av största vikt alldeles oavsett var vi bor. Detta då det som sägs och görs kan innebära att vi blir flera, som intresserar oss för vad som är viktigt att bevara åt kommande generationer.

Men innan jag klistrar in debattinlägget här nedan, måste jag få lufta min frustration över olika partipolitiska ställningskrig kring Pythagoras Industrimuseum och Roslagsmuseet, vilka hittills tagit sig former, som allvarligt skadar dagens insatser för vårt gemensamma kulturarv.
När det blivit viktigare för en del politiker (oavsett om de står till höger eller vänster) att från tid till annan sätta käppar i hjulet för varandra och hindra en vettig hantering av denna viktiga uppgift, då är det hög tid att tala offentligt om den saken då det säger en hel del om vissa politikers brist på insikt om vad som avses med kulturarv. Den, som inte respekterar att kulturarvet är bärare av avtryck och vittnesbörd om de människor, som tidigare verkat i vår bygd och att där finns en del, som inte faller alla på läppen och därför bör förtigas, den förespråkar historierevision - ovärdigt i en demokrati.

Som en av “pionjärerna” i räddningsaktionen för Pythagoras-fabriken, under en stor del av 1980-talet, ber jag att få påminna om några saker av ovärderlig betydelse: 1. När Verkstadsföreningen bidrog med 100.000:- kronor i det kritiska läge då Metallindustriarbetareförbundet visat sitt intresse för att kunna bidra, först när slaget var förlorat och tegel från den rivna Pythagoras-fabriken skulle kunna användas för att bygga upp en replik på Skansen; 2. När kulturprofilen Åke Söderman i Centerpartiet talade sig varm för tändkulemotorns betydelse vid fiskets och jordbrukets motorisering, vilket synliggjorde länkarna mellan stadens, landsbygdens och skärgårdens människor; 3. Samt sist men inte minst de ovärderliga frivilliga arbetsinsatser som så många medlemmar i föreningen Pythagoras Vänner ställt upp med av och till genom alla år.

Allt sammantaget visar hur illa det går när lokal politik styrs mera av att nita varandra än att bygga något av värde tillsammans. Född 1937 året innan Saltsjöbadsavtalet slöts mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och LO, är jag glad över att jag fick vara med under en tid, när vi hade ledare, som insåg värdet av samverkan för landets utveckling, samtidigt som folkbildningen klarade av att leva upp till sina ideal. Nu känner jag oro för vad som väntar mina barnbarn.
Här nedan en kopia av min insändare:
- - -

Är kulturarvet en rättighet eller en nådegåva?
Frågan måste ställas mot bakgrund av de folkvalda politikernas hantering av kommunens bidrag till stadens museer, bland annat Industrimuseet Pythagoras.
Staden Norrtälje, som har skyldigheten att spegla stadens historiska utveckling under sina snart 400 år, kan inte likställas med orterna i den omkringliggande landsbygden med deras behov av såväl en omsorg om bygdens kulturarv som utvecklingen av varje orts egen unika förutsättning genom dessa århundraden.

Men Norrtäljes politiker verkar vara trollbundna av någon form av förbannelse, där inget kan göras i och för staden om detta inte möts i motsvarande grad av insatser i byar och orter runt om i hela kommunen.

Norrtälje kommun har nu existerat i snart 50 år och fortfarande pågår av och till en ordstrid mellan stad och land, där staden anses få allt medan landsbygden satts på undantag. Samtidigt finns efterfrågan på bostäder inom pendlingsavstånd från arbetsmarknaden i och kring huvudstaden Stockholm, vilket utgör ett tryck som förvandlar delar av staden från idyll till byggarbetsplatser med allt vad detta innebär.

Med några år kvar till stadens 400-årsjubileum vore det storslaget om firandet kunde vara rejält förankrat bland kommunens invånare – från norr till söder. Genom en juste hantering av Singöbornas önskan om stöd för sin lokala utveckling kan kommunledningen anslå tonen för Singös och andra orters lokala utveckling under de kommande 100 åren.

Alternativet är att knäsätta principen att intresset för kulturarvet ska hållas vid liv med hjälp av arrangemang med olika event och stödgalor, där givmilda människor kan få uppleva glädjen i att göra en insats utan några större insatser än att lätta på plånboken. Det kan med dagens synsätt upplevas som angenämare än att som arbets- eller uppdragstagare betala kommunalskatt, eller att som företagare ställa upp som sponsor med rätt till avdrag i deklarationen.

Nådegåvor har den egenheten i motsats till en rättighet att via skattsedeln göras delaktig i värnet av alla kommuninvånarnas rätt att vara delaktig i det kulturarv som påverkar oss som människor.

Gun Svensson, Norrtälje, medlem i Pythagoras vänner och Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening




söndag 19 maj 2019

Ur mina samiska rötter växer …

... tvivlet på Genusvetenskapen.


Söndagen den 21 april 2019, såg jag Sameblod på SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om. Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.

Har egentligen bara ett enda tydligt minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född 1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga. En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i. Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.

Men, det var först när jag såg filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av 1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten av Rasbiologiska institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet. Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution. Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor – för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade med.

Läser hos Wikipedia ”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”. Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt arbetssätt när ändamålet helgar medlen.

De, som hittills följt mig genom att läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info, som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.

Som motvikt, ser jag som självklart, att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land, som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan. Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar – en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar, som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen tänkbara terrorister.

Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var 14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?

Det har sannerligen lyst med sin frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns, istället för att bedriva kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.

I Sverige vet vi idag hur det också blev möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna, vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska Akademien.

Något, som också dragit med sig etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.


onsdag 8 maj 2019

Kulturskribenter i en ekonomiskt styrd värld


Ler igenkännande när jag läser Gunilla Brodrejs artikel rubricerat Kritikerhatarna i Expressens pappersutgåva den 6 maj. Likt många andra i den kulturella åsiktsbranschen, tror hon sig om att kunna komma undan sin del av ansvaret för den polarisering, som utvecklats mer allmänt under det senaste decenniet, genom att antyda att skillnader i synsätt kulturkritiker emellan kan tillskrivas ”populismens förakt för eliter som smyger sig in överallt”. Genom att ondgöra sig över den kritikerkollega, som använt sig av ett bredare register för att lotsa dagens digitala användare in i operans värld, avslöjar hon sin bristande kunskap om att nya grepp kan krävas, för att nå denna nya publik, när många lever delar av sina liv i den digitala miljön. DN-kritikern Nicholas Ringborg Ferrada-Noli´s synd består i att han valt att använda sig av ett i teknikbranschen välkänt grepp med Tech for dummies, när de vill lotsa analoga användare in i den digitala miljön. Men, att den vägen även nå fram till kollegorna – motspänstiga, som de är inför risken att behöva rubba sina föreställningar om Informations- och Kommunikationstekniken (IKT), som bärare av mera ont än gott, den skrämmer. Även om de vet att allt skapat av människor har sina risker.

Undrar hur många av dem, som noterat att vi, under en period, hade unga entusiaster, så kallade hackers, vilka letade efter säkerhetshål i programvara, som olika myndigheter och företag använde samt rapporterade detta för att ansvariga skulle kunna rätta till felaktigheter och säkra programmen. Men, istället för att registrera dem, som goda ideella It-reparatörer i samhällets tjänst utvecklade de trångsynta en ny näringsgren för advokater och företag inom säkerhetsbranschen.
Det är den här attityden, som vi nätanvändare har tvingats leva med, utan någon som helst åtskillnad i nyhetsmedia mellan det, som utvecklar och det. som fördärvar människor ock mänskliga relationer och framsteg. Främst på grund av att den analoga världens jättar inom industrin för upphovsrätt har bildat kartell med samma analoga världs kultureliter för att på bred front erövra den digitala erans globala marknad. Gemensamt för dem är att de inte har klarat av att inse den stora skillnaden – visavi mänskligheten i stort – mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol, som i lagtexter benämns Immateriell rätt.

Undrar vem som idag kan klara av att undervisa dem om innebörden i Artikel 27 mom. 1 och mom. 2 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Nu, när World Trade Organization (WTO), sedan ett antal år, inlemmats i FN-familjen och infört plikten för medlemsländerna att i alla handelsavtal skydda deras tolkning av vad som gäller för Immateriell rätt, där även företag med närstående rättigheter likställts med de enskilda upphovsrättspersonernas rättigheter. Här har WTO lyckats med bedriften att stadfästa sin tolkning att moment 2 trumfar moment 1 i denna artikel. Vad det innebär, det framgår här. Detta är bakgrunden till EU:s Upphovsrättsdirektiv om länkskatt och att lägga ansvaret på webbplattformar, som innebär att de måste installera mycket kostsamma filter för övervakning av innehållet i allt som sprids på nätet.

Det är alls ingen överdrift att säga att denna oheliga allians har lyckats komma mycket nära sitt mål, utan att de flesta insiktsfulla kulturarbetare, i likhet med alltför många dito internetanvändare, insett att dessa analoga dinosaurer kommer att utgöra ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten samt trasa sönder dagens sökfunktioner. En utveckling, som de välinformerade med insikt om vad detta kommer att få för följder, känner vanmakt inför. De motsättningar, som uppstått under vägs, har eskalerat under trycket av en bred samhällselit, som vägrat och fortsatt vägrar att se sin delaktighet i den polarisering som fortgår. En polarisering, som i – sin mest desperata form – tagit och fortsatt tar sig uttryck i Hat och Hot. Det är detta, som den kulturelit, där Brodrej känner sig hemtam, kallar populism.

Den, som inte klarar av svårigheterna att rätt tolka andras ordval, på grund av sin egen syn på saken, kan ha svårt se det. Men för oss, som följt EU-projektet att rigga En inre digital marknad och varit förtvivlade över eller rent av förbannade på den samhällselit, som hade kunnat utgöra broar mellan nuet och då, när upphovsrätten uppstod 1710 genom Statue of Anne i Storbritanniens parlament, de förstår inte hur smärtsamt det är att behöva bevittna hur de, som tror sig vara kulturens beskyddare, landar i dess motsats, när de i stort sett helt bortser från den utvecklingsprocess som möjliggör enskilda individers väg mot såväl en personlig utveckling som en fredlig samvaro. En tillvaro där alla gör rätt för sig när de tycker sig få något av värde för pengarna. Den processen underlättas inte av statligt finansierade kampanjer, där de, som anser sig vara höjda över all kritik i den pågående debatten, ser sig själva i rollen som dugliga lärare.

söndag 14 april 2019

Hallå - anropar mina liberala vänner ...

... med en dikt av Artur Lundkvist ur diktsamlingen Vindrosor, moteld.

En dikt, som jag önskar att alla mina vänner bland nyliberaler och libertarianer skulle läsa med djup eftertanke, då jag undrar och har undrat en hel del över  - på vilket sätt och med vilka verktyg de vill skapa de förutsättningar, som krävs för att alla individer ska få en möjlighet att komma i åtnjutande av denna frihet.

KORT FÖRELÄSNING OM FRIHETEN

   Friheten, säger jag er, är en vind,
som skärs av en annan vind.
Och denna andra vind är rättvisan.
De, som talar om friheten menar ständigt
sin frihet, men inte friheten.
Ty en frihet på andras bekostnad
är orättvis och därför ingen sann frihet.

   Friheten måste delas av alla
och bestämmas av en inneboende nödvändighet,
annars blir den tomhet, intighet.
Friheten är att fullfölja behoven,
men behoven måste vara verkliga,
inbillade behov förfalskar friheten
och fyller den med intighet.

   Friheten  f r å n  måste balanseras av friheten  t i l l!
Friheten är alltid begränsad
och begränsningar ger den dess innehåll.
Gränslös frihet är öken, intighet
och vänder sig strax i absolut tvång,
vänder sig i död.
Verklig frihet är funktion, begränsad, bestämd
med innehållet, som frukten i sitt skal.
Friheten är också alltid ett val,
av något framför någonting annat,
men ett val som kanske är avgjort på förhand.
Ty när det gäller igenkänner sig
nödvändigheten bortom alla förklädnader.

   Fågeln i rymden kallar vi fri,
men vi är inte fågeln
och fågelns frihet kan inte bli vår
och kunde den det skulle vi strax finna tvånget:
tvånget att vara fågel på liv och död,
tvånget att flyga för att leva.
Eller trädet:
Det växande trädet har sin frihet
innesluten i sin nödvändighet,
det är varken herre eller slav
men arbetar med trädets medel
för trädets existens och skogens bestånd.

   Människan har skiljt sin vilja från behovet,
därför går hon vilse i den tomma friheten.
Den missförstådda friheten, den fjättrande!
Friheten som en låga att svetsa kedjor med,
Friheten att leva kvar i sitt givna tvång
och inreda sitt fängelse trivsamt.
Frihet att släpa på sin snäcka
och odla sin sjukdoms pärla.
Friheten att stå ensam
och offra sina krafter i motströmmen.

   Livsvillkoren förändras oavbrutet
och därmed behoven, därmed också kraven på friheten.
Förändras utifrån och inifrån samtidigt,
framträdande både som hunger och som idéer.
Den hungrande äter dock inte alltid
vad han behöver, utan vad han tror sig behöva.
Men först när han äter det han behöver
känner han styrka, får han kraft att växa.
Friheten består i att växa med sina behov.
Och att känna sina verkliga behov
är att kräva den rätta friheten.

                 Artur Lundkvist 

I Wikipedia läser jag: "Nils Artur Lundkvist, född 3 mars 1906 i Hagstad, Oderljunga socken i dåvarande Kristianstads län, död 11 december 1991 i Råsunda församling, Solna i Stockholms län, var en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1968."

Diktsamlingen utgiven 1955 av Albert Bonniers förlag. Utgiven som E-bok av samma förlag 2017-06-27. Med den upphovsrätt som gäller i dag kommer denna bok att tillhöra den allmänna kulturdomänen tidigast 2061 -  Horribelt! Undrar vad Arthur Lundkvist hade tyckt om den saken? Med detta vill jag pröva om det finns utrymme för detta intrång i upphovsrätten för att kunna inbjuda till en seriös ordväxling om politik och samhälle i vår tid.


tisdag 19 februari 2019

Om rösträtt för att våga tala.


ÄNTLIGEN! Tänker jag när jag ser inslaget i SVT:s Rapport. Hoppas att detta bara är början. Det finns flera branscher som behöver inspekteras, bl a Mediebranschen d v s TV, radio, tidningar och tidskrifter mm. Hade arbetsgivarna där arbetat med ett systematiskt arbetsmijöarbete och Internkontroll som gäller både den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön och som redan på 1990-talet var tänkt att underlätta en systematisk förbättring år för år, då hade vi sluppit företeelsen med alla dessa upprop med sexuell anknytning - allt från allmänt ohyfs och sexuellt ofredande till påståenden om våldtäkter samt ibland även kvinnors eftergifter i form av tystnad styrda av rädsla för att inte få komma ifråga för inspirerande arbetsuppgifter i framtiden. Tystnadskulturen är det allra största hotet mot vår demokrati.

Det är verkligen tråkigt att Medier och Journalister i nutid inte följt upp DOKUMENTET, som kvinnorna på Aftonbladet skrev 1978. Där ser vi en arbetsplats med en supkultur, som männen kunde urskulda sig med, istället för att förstå att det handlade om en psykosocial arbetsmiljöfråga. Med den arbetsmiljölagstiftning, som vi har idag, måste tillämpningen vara sådan att alla anställda kan inse vikten av att tala om saken med verksamhetens chef eller om modet sviker med arbetsplatsens skyddsombud alternativt Huvudskyddsombudet.

Jag tvivlar på att det svenska rättssystemet pallar för att allt flera individer rundar sin plikt att själva ta itu med problemen i dess rot, där de gror, där verksamhetschefer och Huvudskyddsombud kan samverka för att fixa bestående förändringar. Alla människor, som deltagit i alla dessa massupprop - i Sverige 70 stycken samordnade av en person (välgörare eller företagare, vill jag låta var osagt) för att med hjälp av opinionsbildning utöva påtryckning på Regering och Sveriges Riksdag för ännu skarpare lagstiftning, ska naturligtvis inte ha gjort det förgäves. MEN, lever vi i ett rättssamhälle då måste vi alla hjälpas åt, så att enskilda individer vinner insikt om vikten av att vara modig och prata om saken genom att ta hjälp, där hjälp finns i arbetsorganisationen eller hos Arbetsmiljöverkets inspektörer. Det, som sker i arbetslivet måste arbetsmarknadens parter ta ansvaret för att åtgärda, vilket självklart inte utesluter en polisanmälan i de fall att brott  har begåtts.

Om så sker, då kan jag ha ett visst fördrag med #metoo, som ögonöppnare. Men jag tycker verkligen att det är skämmigt att journalister, som själva har varit med i och bakom uppropet, inte för ett ögonblick verkar ha tänkt på att upplysa oss tittare, läsare och lyssnare om hela historien kring den fleråriga kampanjen mot - Könsbaserat våld i arbetslivet - samt redan då kollat med berörda tjänstemän hos Arbetsmiljöverket, vilka verktyg de har för att få ordning på torpet.

Jag köper inte att kvinnor, rent allmänt ska vara förskonade från att själva ta bladet från munnen, när de vill ändra landets lagar. Kvinnor kan bättre - det är hög tid att de visar det!!!

Landets första arbetsmiljöinspektris Kerstin Hesselgren, hon valde att arbeta med kvinnornas arbetsmiljö, när många andra kvinnors kämpade för rösträtten. Pionjären Kerstin Hesselgren kämpade för rätten att höja rösten på sitt sätt. Nu håller alla känslomässigt styrda människor på att förstöra alla dessa föregångares livsverk. För att använda vår rösträtt, måste vi också våga tala! Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det!

Effekten idag ser ut att vara - att en majoritet av folket födda efter 1970 växt upp i ett samhällsklimat där den, som vet hur man skapar opinion och har gott om pengar (idag snabbt fixat genom crowd-funding) - dom blir de mäktiga! De vinner val och besätter platserna där beslut tas. Är det verkligen så vi vill ha det? I Sverige 2019? Sverige med lagar och avtal och en modell - riggat för ett systematiskt arbete med arbetsmiljön - tänkt att nå världsklass, tvingas står där med skammen, för att landets feminister förefaller inbilla sig att kampanjer (och i samband därmed hämndaktioner) är den enda framkomliga vägen.

PS. Hittills inga kommentarer här nedan, men flera mera förtäckta och ibland direkta i andra sammanhang, har lett till en viss omarbetning, utan att min vassa kritik av journalistiken förlorat sin udd. Inom det yrket torde de allra flesta vara väl insatta i kritikens roll för att nå det egna mediets kvalitetshöjande syfte. Omarbetningen gjord 2019-04-21. DS 

torsdag 31 januari 2019

Perspektiv - Eliten vs folket i EU.


Har lagt märke till att rätt många journalister hjälps åt med uppgiften att göra trovärdigt att jag och andra, som använder oss av vår åsikts- och yttrandefrihet i vårt agerande på nätet, i stort sett saknar insikten och viljan att ta ansvar för Sverige, som ett fritt, modernt och demokratiskt land. Något, som de anser främst visar sig, när vi tar oss friheten att ifrågasätta den vetenskapliga sanningshalten i deras hjärtefråga – att genusstudier kan jämställas med forskning byggd på vetenskaplig grund. Har noterat att de helst vill bortse från de i våra gener nedärvda könsskillnaderna sedan urminnes tid och därmed blivit en självklar del i helheten Människan som biologisk, social och skapande varelse. Något som inte kan pratas bort med påståenden om att detta ska ses sociala konstruktioner. 

För mig har fullblodsfeministernas sätt att beskriva livet och tillvaron samt tillvaron i världen antagit skepnaden av en förklädnad för att befria kvinnor från eget ansvar att verka i sin närmiljö, med hänvisning till olika svårigheter och ge dem fri lejd att ägna sig enbart åt lobbyarbete med eller utan biträde av företag som har opinionsbildning som sin affärsidé.

Att proffsigt dra fördel av folkflertalets brist på en djupare insikt för att pressa fram EU-direktiv och driva fram lagstiftning, där främst brottsoffer lägger ribban för vad rättssamhället ska se som norm i sin lagstiftning, är ett utomordentligt allvarligt hot mot rättssäkerheten i vårt land. Vill hävda att vi redan idag befinner oss på ett mycket sluttande plan, där misstanke om sexualbrott och terrorism ska kunna ge polisen rätt att utan att ange lagrum kräva åtkomst till alla våra data på nätet. 

Det är det senare som Internetleverantören Bahnhof ställer sig frågande till – inte för att skydda brottslingar utan för att de till skillnad mot en del andra telekomföretag, som väljer att kröka rygg för makten, står upp för användarnas rätt till skydd för sin personliga integritet. Det som Bahnhof lämnar ut ska ha stöd i Europadomstolens tolkning av Datalagringsdirektivet, vilket den nya regeringens nygamla justitieminister vill ändra på genom beslut efter triangulering mellan Ministerrådet, Europakommissionen och Europaparlamentet. Istället för att stå upp för rättssäkerheten smörar han för den allmänna opinionen, som idag domineras av fullblodsfeminister.

Om de två första - Ministerrådet och Kommissionen - lyckas med bedriften att knäcka motståndet i Europaparlamentet, blir valet den 26 maj 2019 av ledamöter till Europaparlamentet av utomordentligt stor betydelse för framtiden. Julia Reda, som gjort ett enastående gott arbete för att åstadkomma en bättre balans mellan folket och upphovsrättsindustrin i fråga om regler för kommunikationen på nätet, behöver att Piratpartiets kandidater Mattias Bjärnemalm och Mattias Andersson m fl kommer in i parlamentet för att Sveriges ministrar och tjänstemän i kommissionen ska förstå att de behöver tänka i nya banor när det gäller nätpolitiska frågor.

söndag 13 januari 2019

Så visar S, MP, C och L ledarskap.


Att ett valresultat även kan inrymma skyldigheter för partiledare att ge och ta i förhandlingar, för att - i kluriga lägen - komma fram till en för flertalet riksdagsledamöter acceptabel överenskommelse i regeringsfrågan, det hade Liberalerna föredömligt mod att visa öppet inför hela svenska folket via en sändning under söndagen direkt i SVT Forum. 

Har med stort intresse följt sändningen, där ombud för medlemmarna runt om i landet har diskuterat partistyrelsens förslag baserat på en framförhandlad överenskommelse mellan S – MP – C – L inför omröstningen i riksdagen under kommande vecka, då talmannen förväntas ställa frågan om Stefan Löfven kan väljas som Sveriges statsminister under den nu aktuella mandatperioden. Genom berörda partiers överenskommelse, kan ytterkantspartierna både till vänster (V) och höger (SD) hindras att ägna sig åt påtryckningar för att hindra nödvändiga beslut i en riktning, som de ogillar. 

Det kan antas att en större del av väljarna inte har tänkt att dessa partiers valresultat med 28 respektive 62 mandat ska kunna blockera riksdagsarbetet. Men det är inte över förrän talmannen prövat om V och SD gör gemensam sak med M och KD och sänker förslaget och därigenom visar att de föredrar ett extraval i hopp om att deras aktier ska stiga hos väljarna. Men, det återstår att se. För min del är en tänkt modernisering av arbetsrätten och uppgörelsen i frågan om LSS något mycket värdefullt, varför jag hoppas att förslaget står sig.

Spännande se både hur de besvikna hanterar det som nu pågår (då det säger något om deras mognad som beslutsfattare å folkets vägnar) och hur de, som vill ha inflytande i Sveriges Riksdag, kommer att arbeta för att lyckas med det.