Söndagen den 21 april 2019, såg jag
Sameblod på
SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan
barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en
liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande
samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker
höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några
tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där
vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om.
Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig
för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt
överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var
så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare
inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.
Har egentligen bara ett enda tydligt
minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när
jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre
Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett
äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det,
desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit
sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till
Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de
muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från
åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född
1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga.
En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig
läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform
som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred
sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i.
Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det
tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat
och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.
Men, det var först när jag såg
filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av
den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av
1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten
av Rasbiologiska
institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets
styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet.
Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman
Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det
ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta
barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution.
Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar
kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på
svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor –
för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade
med.
Läser hos Wikipedia
”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska
intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess
vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”.
Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten
avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för
att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar
vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort
anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in
hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte
med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner
den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara
mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av
metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt
arbetssätt när ändamålet helgar medlen.
De, som hittills följt mig genom att
läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info,
som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara
medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för
jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket
mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den
bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga
i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.
Som motvikt, ser jag som självklart,
att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter
människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om
Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land,
som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än
högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva
alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan.
Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika
dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar
– en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos
alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar,
som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att
de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de
odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige
är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen
tänkbara terrorister.
Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt
fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes
medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla
andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig
om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki
Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var
14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många
olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall
människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var
medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att
hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på
erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö
med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless
förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som
shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad
det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig
känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det
alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan
problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin
åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?
Det har sannerligen lyst med sin
frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när
jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten
tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig
använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns,
istället för att bedriva
kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas
Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt
verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på
för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.
I Sverige vet vi idag hur det också blev
möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som
fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta
för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av
folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna,
vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En
folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har
detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig
ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter
samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska
Akademien.
Något, som också dragit med sig
etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och
satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om
Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att
detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska
genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via
statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har
problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.