Självkritik i politiken - bristvara

Tar emellanåt ett tag då och då för att rensa ut böcker och studiematerial ur mina bokhyllor. Det är sannerligen inte lätt, eftersom det är så lätt att fastna i läsandet att syftet - att rensa ut - flyger sin kos. I sovrummet har jag Ikeas Billy fylld från golv till tak med faktaböcker och studiematerial med fokus på Demokrati och dess förutsättning Folkbildning.

Fastnar genast i en bok med Bruksanvisning, som inleds med "Det här är ett studiematerial om demokrati och en del i LO:s demokratiprojekt med syfte att låta alla LO-förbundens medlemmar delta i arbetet med att ta fram en kongressrapport om inflytande och makt till LO:s kongress 2000.". Ett stycke som följs av "Syftet är också att väcka tankar och funderingar kring vad demokratin är och hur den kan utvecklas och stärkas.".

Undrar naturligtvis: - Hur gick det sedan med dessa lovvärda syften? Ja, tack vare Google kan jag söka och finner rätt snabbt "Det här vill LO - Fackliga och politiska riktlinjer antagna av demokrati-kongressen 2000 2 - 5 september" med en Innehållsförteckning omfattande 17 olika kapitel:

Ambitionerna var det sannerligen inget fel på och självklart blir jag nyfiken på att se om målgruppen då sågs som egna verkande subjekt eller som objekt för någon annans eller andras åtgärder. Min första spontana tanke blir strax därpå - Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket! Men sedan, jag sett strukturen Rubrik + ett textstycke som svarar på frågan Varför? + ett textstycke som svarar på frågan Hur? då tänker jag: - Bra struktur, men ... och undrar varför LO verkar vara så rädda att förlora något av redan gjorda landvinningar, att man ser ut att inte orka eller våga tänka i nya banor?

Fastnar genast i det första kapitlet, som bland annat innehåller:

LOs riktlinjer för att stärka demokratin

OBS! inte en bokstav om det Systematiska arbetsmiljöarbetet, vilket är nödvändigt där det förväntas att arbetstagarna ska ta eget ansvar och komma med konstruktiva förslag till successiva förbättringar. Vad har en människa för användning av åsikts- och yttrandefriheten om man inte förstår tanken bakom och ges utrymme för träning i modet att skapa det goda arbetet vid Arbetsplatsträffar och förstår maktfördelningen mellan chef och medarbetare samt ett skyddsombud, som företräder alla arbetstagare på arbetsplatsen.

Det har nu gått snart 20 år sedan dess och mot bakgrund av kampanjen för ett nytt ILO-konvention för åtgärder mot Gender Based Violence at work och #MeToo-kampanjen tänker jag naturligtvis: - Vad gör en arbets- eller uppdragstagare med aldrig så goda intentioner och konventioner, om de inte vågar ta bladet från munnen och tala i de sammanhang, där det faktiskt finns makt att förändra. Här sprider jag ordet genom att visa på var i Arbetsmiljölagen som utrymme finns att sätta tryck bakom orden, i de fall Arbetsgivaren är senfärdig. Avslutar med att undra om detta ambitiösa opus på 129 sidor, blivit utvärderat vid någon efterföljande LO-kongress och då klätts i en ny och fräschare språklig dräkt?

Ur mina samiska rötter växer …

... tvivlet på Genusvetenskapen.

Söndagen den 21 april 2019, såg jag Sameblod på SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om. Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.

Har egentligen bara ett enda tydligt minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född 1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga. En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i. Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.

Men, det var först när jag såg filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av 1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten av Rasbiologiska institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet. Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution. Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor – för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade med.

Läser hos Wikipedia ”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”. Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt arbetssätt när ändamålet helgar medlen.

De, som hittills följt mig genom att läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info, som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.

Som motvikt, ser jag som självklart, att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land, som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan. Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar – en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar, som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen tänkbara terrorister.

Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var 14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?

Det har sannerligen lyst med sin frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns, istället för att bedriva kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.

I Sverige vet vi idag hur det också blev möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna, vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska Akademien.

Något, som också dragit med sig etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.

Kulturskribenter i en ekonomiskt styrd värld

Ler igenkännande när jag läser Gunilla Brodrejs artikel rubricerat Kritikerhatarna i Expressens pappersutgåva den 6 maj. Likt många andra i den kulturella åsiktsbranschen, tror hon sig om att kunna komma undan sin del av ansvaret för den polarisering, som utvecklats mer allmänt under det senaste decenniet, genom att antyda att skillnader i synsätt kulturkritiker emellan kan tillskrivas ”populismens förakt för eliter som smyger sig in överallt”. Genom att ondgöra sig över den kritikerkollega, som använt sig av ett bredare register för att lotsa dagens digitala användare in i operans värld, avslöjar hon sin bristande kunskap om att nya grepp kan krävas, för att nå denna nya publik, när många lever delar av sina liv i den digitala miljön. DN-kritikern Nicholas Ringborg Ferrada-Noli´s synd består i att han valt att använda sig av ett i teknikbranschen välkänt grepp med Tech for dummies, när de vill lotsa analoga användare in i den digitala miljön. Men, att den vägen även nå fram till kollegorna – motspänstiga, som de är inför risken att behöva rubba sina föreställningar om Informations- och Kommunikationstekniken (IKT), som bärare av mera ont än gott, den skrämmer. Även om de vet att allt skapat av människor har sina risker.

Undrar hur många av dem, som noterat att vi, under en period, hade unga entusiaster, så kallade hackers, vilka letade efter säkerhetshål i programvara, som olika myndigheter och företag använde samt rapporterade detta för att ansvariga skulle kunna rätta till felaktigheter och säkra programmen. Men, istället för att registrera dem, som goda ideella It-reparatörer i samhällets tjänst utvecklade de trångsynta en ny näringsgren för advokater och företag inom säkerhetsbranschen.

Det är den här attityden, som vi nätanvändare har tvingats leva med, utan någon som helst åtskillnad i nyhetsmedia mellan det, som utvecklar och det. som fördärvar människor ock mänskliga relationer och framsteg. Främst på grund av att den analoga världens jättar inom industrin för upphovsrätt har bildat kartell med samma analoga världs kultureliter för att på bred front erövra den digitala erans globala marknad. Gemensamt för dem är att de inte har klarat av att inse den stora skillnaden – visavi mänskligheten i stort – mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol, som i lagtexter benämns Immateriell rätt.

Undrar vem som idag kan klara av att undervisa dem om innebörden i Artikel 27 mom. 1 och mom. 2 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Nu, när World Trade Organization (WTO), sedan ett antal år, inlemmats i FN-familjen och infört plikten för medlemsländerna att i alla handelsavtal skydda deras tolkning av vad som gäller för Immateriell rätt, där även företag med närstående rättigheter likställts med de enskilda upphovsrättspersonernas rättigheter. Här har WTO lyckats med bedriften att stadfästa sin tolkning att moment 2 trumfar moment 1 i denna artikel. Vad det innebär, det framgår här. Detta är bakgrunden till EU:s Upphovsrättsdirektiv om länkskatt och att lägga ansvaret på webbplattformar, som innebär att de måste installera mycket kostsamma filter för övervakning av innehållet i allt som sprids på nätet.

Det är alls ingen överdrift att säga att denna oheliga allians har lyckats komma mycket nära sitt mål, utan att de flesta insiktsfulla kulturarbetare, i likhet med alltför många dito internetanvändare, insett att dessa analoga dinosaurer kommer att utgöra ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten samt trasa sönder dagens sökfunktioner. En utveckling, som de välinformerade med insikt om vad detta kommer att få för följder, känner vanmakt inför. De motsättningar, som uppstått under vägs, har eskalerat under trycket av en bred samhällselit, som vägrat och fortsatt vägrar att se sin delaktighet i den polarisering som fortgår. En polarisering, som i – sin mest desperata form – tagit och fortsatt tar sig uttryck i Hat och Hot. Det är detta, som den kulturelit, där Brodrej känner sig hemtam, kallar populism.

Den, som inte klarar av svårigheterna att rätt tolka andras ordval, på grund av sin egen syn på saken, kan ha svårt se det. Men för oss, som följt EU-projektet att rigga En inre digital marknad och varit förtvivlade över eller rent av förbannade på den samhällselit, som hade kunnat utgöra broar mellan nuet och då, när upphovsrätten uppstod 1710 genom Statue of Anne i Storbritanniens parlament, de förstår inte hur smärtsamt det är att behöva bevittna hur de, som tror sig vara kulturens beskyddare, landar i dess motsats, när de i stort sett helt bortser från den utvecklingsprocess som möjliggör enskilda individers väg mot såväl en personlig utveckling som en fredlig samvaro. En tillvaro där alla gör rätt för sig när de tycker sig få något av värde för pengarna. Den processen underlättas inte av statligt finansierade kampanjer, där de, som anser sig vara höjda över all kritik i den pågående debatten, ser sig själva i rollen som dugliga lärare.

Agera eller reagera - ett val för framtiden.

Material på nätet synliggör sånt som tidigare levde ett okänt liv bland människor i det fördolda. Vad som rörde sig i huvudet på de många människorna var samhällets elit inte särskilt intresserad av. De rörde sig i helt andra kretsar än folkflertalet. Men med vetskap om vad som rörde sig i det fördolda och tillit till människornas förmåga till utveckling, tog framsynta demokratiska ledare initiativ till den folkbildning, som lade grunden till hela landets utveckling. Vid den tiden sågs den obildade massan som landets begåvningsreserv. Tänk vilken skillnad mot dagens förhållningssätt, då vi, som rör oss på nätet, betraktas som förtappade för att kattungar har lättare att fånga vår uppmärksamhet än livsviktiga insatser för att bygga en hållbar framtid. 

Livet har lärt mig att det som jag sätter fokus på, det får jag mer av. Med fokus på jämmer och elände, försvinner energin och olusten kommer i dess ställe. Alternativet är att fylld av kamplust hamna i ett ställningskrig gentemot andra med motsatta åsikter. Ur detta växer knappast något som håller i längden – vilket motsättningarna runt om i världen bär vittnesmål om. Utan att blunda för problematiken gäller det istället att sätta tilltro till mänskligheten och praktiskt göra en insats för en annan utveckling.

Igår råkade jag av en slump kolla på Kunskapskanalen, som sände ett UR-program från en föreläsning vid Högskolan i Borås den 21 november förra året under rubriken The Design of Prosperity (TDP) – ett initiativ ”som syftar till att vara en fyr för alla som deltar i byggandet av nya modeller av hållbart välstånd”. På hemsidan skriver de bl a ”TDP-projektet ser därför sig själv som ett laboratorium där nya idéer, modeller och metoder presenteras och diskuteras av innovativa ledare, beslutsfattare, experter och tänkare som syftar till utformningen av sociala och affärsinnovation.” UR Samtiden har 11 olika program från detta möte i Borås och det var föreläsningen ”Mer global transparens” som fångade mitt intresse. Där berättade designern Kavita Parmar, grundaren av IOU Indien, om sin väg från missmod till förståelse av internet som en möjlighet för människor att bygga en ny samhällsutveckling inom det egna verksamhetsområdet. Här Design, men helt klart möjligt att inspireras av inom många andra områden. 

Tänkte på henne när jag idag läste Sam Sundbergs krönika i SvD Kultur, där han missmodigt skriver under rubriken Journalistiken är chanslös mot kattungarna. Detta mot bakgrund av att det går en aning trögt för Martin Schibbye och andra att via plattformen Funded by me samla in pengar till deras Blank Spot Project.

Att kattungar används i olika sammanhang känner jag till. Inte minst efter surret i Piratpartiet under förra årets valrörelse där kattungar fungerade som blickfång på partiets affischer. Men att det finns ett sådant behov av att äckla sin omgivning med hjälp av ett kortspel om "Exploding Kittens", att en finansiering av ett sådant spel lyckades mer än väl då man inom 8 minuter drog ihop 74 miljoner, vilket gav en finansiering 878 gånger om, det var en nyhet. Även om det inte förvånar mig. I dagens slagsmål om uppmärksamhet tar många aktörer genvägar i ”marknadsföringen” med vilka vidrigheter som helst. Och dom, som tycker sig vara förståndiga, bidrar med all den upprördhet de besitter för att ge vingar åt ett budskap, som de anser sig vara i färd med att bekämpa. Att det runt klotet kan finnas hundratusentals människor, som tycker att vidrigheter kan vara en god idé, är knappast förvånande i en tid då övervakning, bevakning, kontroll och pekpinnar haglar över nätets användare.

Som motvikt till allt detta kändes designern Kavita Parmars ord inspirerande som en porlande vårbäck. Istället för att fokusera på det sjuka i världen föreslår jag att alla som vill bidra till ett bättre förhållande mellan journalistik och informationsteknik samt ett klokare konsumentbeteende än dagens, ger Blank Spot Project en chans att visa vad de går för. Rom byggdes inte på en dag och jag hoppas att allt fler inser hur mycket bättre det är att agera än att reagera för att skapa framtiden. Det vore intressant att veta om inte även Sam Sundberg kan finna något användbart till stöd för journalistikens framtid i en transparent globaliserad värld i Kavita Parmars föredrag, som motvikt till alla reaktörer som kräver skärpta lagar och åtgärder som hotar åsikts- och yttrandefriheten.

Intressant?

Måste vi tolerera vilka åsikter som helst?

Inledningsvis ber jag alla att tänka på innebörden i ordet Tolerans. Jag har lärt mig att det handlar om att tolerera – det vill säga stå ut med – sådant som jag ogillar. Nästa steg i den har övningen handlar om en analys av begreppet Yttrandefrihet. Som grund för värnet av yttrandefriheten refereras ofta till den sammanfattning av upplysningsfilosofen Voltaires syn på saken, som Evelyn Beatrice Hall formulerade det "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it" - ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.

Mot den här bakgrunden måste vi pröva vårt förhållningssätt visavi Sverigedemokraterna. Jag ogillar deras åsikter men ska vara beredd att gå i döden för deras rätt att utrycka dem. Det betyder inte att jag är tvungen att låta dem vara oemotsagda. Tvärtom. Försvaret av demokratin bjuder alla, som inte delar någons åsikter att sakligt vederlägga dem, men inte att förbjuda dem. Att i demokratins namn tvingas att sakligt argumentera gentemot deras åsikter kan tyckas vara slöseri med tid, som kan användas bättre till annat, men vad kan vara viktigare än att om och om igen upprepa argument för mänskliga fri- och rättigheter. Även en blind höna kan hitta ett och annat korn.

Detta tänker jag på medan jag läser Deeped Niclas Strandhs inlägg Normalisera inte det odemokratiska. Att särbehandla politiker som svenska folket valt in i olika beslutande församlingar låter sig inge göras i ett demokratiskt samhälle. Alltså återstår att syna dem i sömmarna och sakligt bemöta deras argumentation samt inta ett förhållningssätt som kan vara begripligt för alla och envar. Det är inte detsamma som att normalisera det odemokratiska. Det är att anta den intellektuella utmaning som ligger i resans riktning.

SVT:s regler när det gäller politiskt aktiva personers medverkan är inget nytt och kan förstås av de flesta. Läkaren, som inte gärna ser Jimmie Åkesson på besök på sin arbetsplats, har naturligtvis rätt att ha sin åsikt, men får nog finna sig i de regler som rent allmänt gäller för besök av politiker vid arbetsplatsen under en valrörelse. Att det däremot skulle finnas någon närvaroplikt vid dessa besök har jag svårt att föreställa mig. Men, att vi måste tolerera att vår demokrati ger utrymme för partier, som vi ogillar, betyder inte att vi måste acceptera dem och deras ideologi.

Mellan tolerans och acceptans finns således ett spelrum för kloka insatser. Dit hör att fundera över handlaget när någon inte inser att han eller hon är ute på villovägar i förhållande till deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Man behöver bara gå till sig själv för att inse att en idiotförklaring inte är den klokaste strategin i en sådan mission. Till det pedagogiska handlaget hör att inte vara den, som talar om att någon har fel, utan att finna de sakliga argumenten, vilka gör att en medmänniska inser det kloka i att se saken ur en annan synvinkel. Den dag som vi inte tror på vår egen och andras förmåga att värna demokratin med demokratiska metoder är vi riktigt illa ute. Stort tack till Deeped Nicklas Strand som utmanade mig och tvingade mig att tänka till.

Avrundar med gå en vända och börjar hos Opassande där jag hittar ett tänkvärt inlägg som står sig fortfarande; Hax piggar upp med ett inlägg om Snowden och omröstningen i EU; Christian Engström förklarar saken närmare; går sedan vidare till Mina Moderata Karameller, som vet sitt värde och avslutar med Bisonblog som ännu en gång utmanat bloggosfären att delta i blogg 100. Jag nöjer mig med att följa en och annan som läsare. Intressant.

Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!

Gun Svensson

aka farmorgun

De enda vi kan fostra är oss själva.

P3:s Verkligheten ”ägnar den här veckan åt att beskriva ett rättsligt lotteri, och en ny typ av brottsling: fildelarsvensson”, meddelas på webben. Vår partiledare Anna Troberg och Ung Pirats förbundsordförande Gustav Nipe argumenterar i DN för att nuvande lagar måste ändras eftersom beteendet att dela med sig av sina kulturupplevelser är djupt allmänmänskligt och gett upphov till begreppet ”fair use”, som uppstod när amerikanska domstolar slog fast på vilka grunder det kunde vara lagligt att någon använder delar av en annans upphovsrättsskyddade material. Varje rättskaffens människa, om tänker längre än näsan räcker inser att det måste finnas en avvägning mellan det allmänna intresset av en levande kulturell samhällsdebatt och det privata intresset av att inte bli exploaterad eller utnyttjad av andra. Det stora problemet är att de företag, som köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten och därmed lutar sig mot s k närstående rättigheter, under år av lobbyverksamhet uppnått samma status och ställning som de verkliga kreatörerna. Med det har det skapats en föreställning att den som skapar ett verk inte kan klara sig utan den överbyggnad som upphovsrättsindustrin utgör. En överbyggnad där det uppenbarligen är lönsammare att engagera en rad jurister och advokter för att jaga de internetanvändare, som i ett utbyte med andra vill hålla sig ajour med det som sker inom t ex musik- film och/eller spelbranschen, än att utveckla betalsystem för inköp av enstaka exemplar.

Anders S Lindbäck uppmärksammar Annas och Gustavs inlägg och förklarar vad fildelning egentligen handlar om – en teknik för att kunna dela med sig av material alldeles oavsett om det är skyddat av upphovsrätt eller inte. Gillar att Anna och Gustav bestämt sig för att bevaka dessa rättegångar, vilket ska bli intressant att följa. Computer Sweden , Aftonbladet och DN.se skriver att 15-åringen i Göteborg snabbt friades av tingsrätten, men givetvis kommer detta att överklagas av de övervakande hökarna inom Rättighetsalliansen Europa AB, tidigare Antipiratbyrån. Samtidigt kan vi läsa i SvD Näringsliv om att Stim försöker flytta fram sina positioner bland unga låtskrivare. Trist dock att där inte finns någon länk till artikeln. Men det går inte ta miste på deras omsorg. Tänk om dessa unga människor skulle komma underfund om att det krävs ett nytt tänk i en ny tid med de möjligheter som internet erbjuder, då skulle korporativa organisationer, som behöver pappa staten som beskyddare, snart sjunga på sista versen. Helt barockt att en musikskapare måste vara medlem i Stim för att kunna kan anlita ett proffsigt företag för att framställa CD-skivor och då i max 1.000 ex. Copyswede är en annan parasit som med en straffskatt på lagrings-media, tvingar oss alla att betala en dusör till den administrationen alldeles oavsett vad vi använder USB-minnen och externa hårddiskar till. Sedan kan man undra hur mycket av de insamlade medlen, som rinner ner till musikskaparna?

I övrigt går debatten om hanteringen av kommentarer till artiklar och inslag i olika nyhetsmedier vidare. Mikael Zackrisson, skriver med underbar skärpa Nättidningarnas största nederlag. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har tagit det drastiska beslutet att slopa anonyma kommentarer på nätet. Helt klart är han kraftigt influerad av debatten efter terrorhandlingarna i Norge. I Svd frågar Sigurd Allen och Ester Pollack: Vill vi ha makt utan ansvar? Och menar att ”Anonymiserat tyckande, personangrepp och skällsord undergräver möjligheten att föra ett förnuftigt samtal om stora och små frågor i samhället.”

Artikeln ingår i en debatt som startade redan den 2 augusti. Helt klart anser kultureliten att den, som har ett taskigt ordförråd och är urförbannad på samhällets orättvisor, inte ska ha någon talan när det gäller artiklar ur dagens nyhetsflod. Hur tänker man att dessa krutdurkar ska desarmeras med ett sådant förhållningssätt? Jag vet varifrån jag kommer och har svårt att sätta mig på alltför höga hästar. Vi har idag alldeles för få transformatorer i gränssnittet mellan eliten och massan för att dialogen ska kunna fungera.

Avrundar med IDG.se Datorregn i skolorna och Computer Swedens Skoldator kräver ansvar. Intressant se vad det blir av den satsningen? Hängslen och livrem samt en radda datorer, som står oanvända i korridorer eftersom lärare och fritidspedagoger har aversioner mot elevernas engagemang i olika nätaktiviteter. Eller ska jag våga hoppas på att Kristina Alexanderson och alla andra banbrytare ska lyckas dyrka upp alla dessa låsta sinnen?

Intressant.

Orsak och verkan när folket ska fostras.

Sedan jag i början av 50-talet flyttat från obygden i Södra Lapplands fjälltrakter och vidare söderut några år senare har jag ofta sagt att jag vill slippa snö, is och kyla, men idag är det en sådan härlig vinterdag att jag inte kan annat än att njuta - drygt 10 grader kallt och en blek vintersol som ger liv åt snön med alla dess iskristaller. Solförmörkelsen såg jag inte mycket av då jag blind och döv för omvärlden fördjupat mig i morgontidningen. Där fångade mig bland annat artikeln Digital sexualmoral i SvD, där Tobias Brandel fokuserat på att en del teknikföretag idag uppträder som ”goda seders beskyddare” och därför censurerar innehållet i sina produkter, med benäget bistånd av bokförlag och tidningar.

De senare har länge sett sig själva som de främsta försvararna av det fria ordet, men med digitaliseringen av medierna hörs nu ett annat ljud från det hållet. Många journalister ser sig själva som journalistikens och den goda smakens riddare och förfäras över all den smörja, som de hittills varit förskonade från eftersom ”det obildade packet” tidigare inte gjort sig besvär att kommentera särskilt ofta per brev och telefon, när de haft synpunkter på det som man läst om i tidningen, hört i radion eller sett på TV. Idag har man däremot kommunikationsredskap i sin hand och kan enkelt höra av sig eftersom tidningens, radions och TV:ns redaktioner och journalister befinner sig bara några musklick bort.

Om datorjätten Apple intagit det här förhållningssättet, beror det med all säkerhet på att de bedömt det vara ett framgångsrecept, eftersom man vet att såväl politiker som den industri som lever på att fylla alla kanaler med innehåll, gärna inbillar sig att de besitter förmåga att fostra människor runt hela klotet. Det är ingen tillfällighet att Ungern, som nyss tagit över ordförandeskapet i EU, vill visa sig lika duktig som andra när det gäller metoder för att censurera innehållet på nätet. Trots alla piraters ansträngningar att uppmärksamma politikerna på svårigheterna, finns det uppenbarligen mycket starka ekonomiska intressen i dessa teknikföretag, där man inbillar sig att man ska klara av att begränsa människors intresse av att finna egna egna interaktiva vägar till information, kultur och kunskap. Dessa teknikföretag har slagit följe med den underhållningsindustri, som lever högt på sina inköpta ”närstående intressen” sedan de köpt ut de egentliga upphovsrättsinnehavarna.

Tobias Brandel har en poäng när han påtalar att detta sker med medias goda minne, även om han får det att verka som att teknikföretagen är bovarna. Vad jag kan se är att de gjort en analys om den tänkbara politiska utvecklingen, både vad gäller moraluppfattningar som kravet på övervakning och kontroll av trafikens innehåll, och anpassat sig därefter. Pengar finns väl att hämta med hjälp av den anpassningen. Orsak och verkan således. Vad som är synnerligen besvärande i den utvecklingen, är att media och deras journalister ännu inte verkar ha bestämt sig om man står på åsikts- och yttrandefrihetens sida, eller om man ska välja den pragmatiska vägen, eftersom man ser sig själva som ett nödvändigt filter för vad som är lämpligt att komma allmänheten till del. Väljer man det senare visar det bara att Ungern läst av tidens trend och träffat rätt.

Även om Expressens Johannes Forssberg är tydlig, när han efterlyser andra politikers stöd för Birgitta Ohlssons uttaladen om Ungerns agerande, är jag rädd för att han talar för döva öron. Det vill till att de tongivande i hans egen bransch tar ställning för uppfattningen att sambandet mellan demokrati och fri information, något som bl a Knight-kommissionen verkar för. Det som man sätter fokus på får man mera av. Därför vägrar jag att ge upp.

Det är naturligtvis fåfängt att tro på att Apple gjort en rejäl felkalkyl, men det kan inte vara fel att sätta sin lit till att människor i allmänhet ska börja fråga sig om folket, d v s vi vanliga dödliga, är ett sådant pack att vi behöver de filter, som alldeles för många politiker och en hel del journalister anser sig vara utvalda att vara åt oss.

Intressant.

Ett gäng höjdare kommer till undsättning.

I mitten av juni ska vår utrikesminister Carl Bildt ordna ett möte i Stockholm om internets framtid, vilket han lovat FN:s specielle rapportör för främjande och skydd av rätten till åsikts-och yttrandefrihet Mr Frank La Rue Lewy. Det meddelade Bildt när TT träffade honom hos ambassadör Jonas Hafström på Svenska ambassaden i Washington. Inte illa att FN kan spela en roll i den svenska valrörelsen. Det visar att Piratpartiets engagemang för nätets frihet ligger helt rätt i tiden. Sedan har väljarna en uppgift i att bedöma om de politiker, som tidigare har beslutat att ge FRA tillgång till svenska folkets trafikuppgifter för kartläggning och filtrering, är att lita på när de nu anordnar ytterligare spel för gallerierna.

Frågar ni mig, blir svaret: - Absolut inte!!! Det är inte utan att det känns kränkande att de räknar med att svenska folket ska gå på trolleritricket ännu en gång. Tidigare fick vi bevittna spektaklet i riksdagen i juni 2008 med några unga centerpartister som offer på det speciella altare som riksdagsdemokratin utgör. Senare under 2009 var det ett gäng FP-kvinnor som gjorde motsvarande insats. Idag ska det genomföras som ett särskilt nummer i valrörelsen med hjälp av sådana prominenta personer och institutioner som högste chefen för UD Carl Bildt, FN:s rapportör för yttrandefrihetsfrågor Frank La Rue Lewy och USA-ambassadören Jonas Hafström. Hax noterar och påminner under rubriken Bjälken, Bildt. Bjälken! Noterbart är att Carl Bildt så där i förbifarten försvarar Cecilia Malmströms initiativ till censurering av nätet, vilket säger mig att hon – numera utvald – vill vara en snäll flicka. Detta hellre än att stå upp för ett fritt internet som ett viktigt verktyg för yttrandefriheten. Intressant detta med Folkpartiets kvinnor; när de befann sig i en situation då de hade kunnat visa att kvinnor kan göra skillnad, då vek de ner sig för maktens män.

Den som vill ha mera kött på benen om hur bland annat jakten på upphovsrättsskyddat material används för att legitimera övervakning och kontroll av internet hänvisar jag till gårdagens inlägg om upphovsrätt och ACTA-avtalet. Om inte upphovsrätten är skäl nog, finns det ju alltid pedofiler att ta till. Sedan kommer det ena mera behjärtansvärda ändamålet än det andra att legitimera FRA:s beställningsuppdrag i allmänhet och deras superdator Titan i synnerhet. Därför talar Carl Bildt om internets framtid och säkerhet, inte om internet som verktyg för åsikts- och yttrandefriheten. Och ängsliga tidningshus låser om sig. Det är egenligen rätt fascinerande att få vara med om ett teknikskifte där det är etablissemanget – inte folket – som är de skräckslagna. Intressant.

Är det EU som ställer till det?

Idag lyfter DN på locket när det gäller Telekompaketet, som just nu förhandlas i Bryssel, samtidigt som olika kritiker samlar namn för att i sista stund kunna kasta in tilläggs- och ändringsförslag in i det sista d v s den 5 maj. Bakgrunden till det förslag, som artikeln handlar om, är att Christoffer Fjellner (M) var den som först försökte samla tillräckligt antal namn för att kunna lägga förslaget till den första behandlingen i parlamentet. Men när han inte lyckades togs förslaget över av Eva-Britt Svensson (V), som tog över ”stafettpinnen” och klarade sista sträckan med den äran. Vid omröstningen var det runt 320 andra MEP, förutom de svenska, som röstade för förslaget.

I det sammanhanget måste jag nämna det svar jag fick från Eva-Britt Svensson (V) när jag tyckte att hon försökt ta åt sig hela äran för det lyckade resultatet:

”Alla som springer sträckan ska ha cred!

Men ibland är politik maratonlopp och då gäller det att vara uthållig och ha bra support med stärkande dryck under loppet. När det gäller politik så anser jag att alla - trots olika politiska lösningar - ska ha en eloge för att jag utgår från att de drivs av samma sak som jag. Ett bättre samhälle - det enda som sklijer är att vi har olika "metoder" för att nå målet.

Eva-Britt”

Sådant gillar jag – att man kan bortse från meningsmotsättningar, som finns i andra sammanhang, och kämpa för en gemensam sak när det behövs! Mot detta står sedan i bjärt kontrast det svar som Sveriges delegat i rådsarbetsgruppen för telekommunikationer, Jörgen Samuelsson, ger DN:s journalist: - Är telekommunikation en mänsklig rättighet? Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter?

Först blev jag helt mållös. Maken till exempel på argumentationsfel kan vi få leta länge efter. Sedan blir jag rent ut sagt förb-d. Jag är hjärtligt trött på att få ”svältande barn i Afrika”, ”barnporr” och all sköns andra vidrigheter i halsen, när jag anser att vi med kraft bör stå upp för åsiktsfriheten, yttrandefriheten, brevhemligheten samt rätten att själv fritt få välja programvara och därutöver rättssäkerhet om någon anklagas för brott eller intrång i någon annans rättigheter!!! Och lika väl, som staten upplyser folk om upphovsrätten, borde man upplysa kreatörerna om möjligheten att använda sig av Creative Commons license för sådant, som man på sina egna villkor vill dela med sig av till andra. Se även vad Pelle Snickars, docent och forskningschef på Kungliga Biblioteket, skriver i dagens SvD om vikten av tillgänglighet via internet för institutionernas arkiv.

Om vi måste offra våra mest fundamentala mänskliga rättigheter för att fattiga och plågade barn ska bli juste behandlade av enskilda individer och grupper i världssamfundet, då är det med förlov sagt inte mycket bevänt med det politiska arbetet i detta samfund. Såg för övrigt hos Mark Klamberg igår att professor Lawrence Lessing vunnit ett mål om upphovsrätten i Högsta Domstolen i USA. Men tillbaka till förhandlarens uttalande, känner jag ett behov att få säga: - Jag är alldeles förskräckt och börjar bli rejält förbannad på att vi har förhandlare i Bryssel, som inte kan se skillnad på äpplen och päron. Efter ett sådant uttalande har jag inget förtroende för den mannen! Jag ser ingen anledning tro att han är felciterad.

Andra som bloggar i saken är: Dopplereffekten; Hax; En okuvlig bibliotekarie; World reviewer; Nyhetshaiku, Du är vad du läser; Per Pettersson; Nairobikoll; Tindra 66; Med ögat mot rälsen; Batonga; Anohito; Ozsie; Techrisk; Alltid vaken; Pias tankar; Scaber Nestor; Jinge; Opassande; Från huvudstad till världsstad; Odishon; Bitchslap Barbie; Berättelser och tankar ur mitt liv; Rick Falkvinge; och många fler här. T o m Badlands Hyena har svårt att skruva till detta uttalande, som är ett skämt i sig självt. Men från Departementet meddelas att Hax och DN hamnar snett, vilket innebär att även jag och alla andra här uppräknade slirat rejält. Men, med en förhandlare, som argumenterar på detta sätt, är det nog mera underligt ifall något blir rätt. För att svalka mina känslor läser jag Lars-Ericks råd till kandidater, som vill bli kryssade i EU-valet den 7 juni. Instämmer i detta. Intressant.

En lagbrytares försvarstal.

Börjar dagen, som vanligt, med några timmars umgänge med verk av SvD:s skribenter och journalister i deras papperstidning. Börjar med Näringsliv där jag går från Politisk regndans i Bryssel till intressanta artiklar om Bankepok i graven och Surdegslyftet för att stanna upp en längre stund vid Framtidsfabriken, där arbetet vid Mobile Life Centre beskrivs. Eftersom man där utvecklar nya mobila tjänster behöver de tidigt höra vad konsumenterna tycker för att snabbt kunna tänka om eller justera, vilket innebär att de nu lägger ut testprogram på nätet. Även om jag själv bara använder mobilen som telefon, har jag förstått att mobilen blivit ett allt viktigare verktyg för yngre användare, då de där bl a har sin kalender. I vart fall ser Mobile Life Centre det som självklart att ta användare i anspråk för att utveckla produkten. Användare ses som kapabla att komma med bra synpunkter. Snacka om att bygga kundrelationer! Innan jag går över till Kulturbilagan ögnar jag igenom Linda Skugges Substans slår ut glitter och tänker ”inget ont som inte har något gott med sig”.

Kultursidorna inleds med att Jan Blomgren ger oss en inblick i hur tidningsägaren Lebedev genom att själv göra visar landets president Putin hur åsiktsfrihet och tryckfrihet kan fungera. När tidningsägaren inte gillar vad hans tidning Novaja gazeta tycker, då skriver han en egen kolumn. - Det händer två, tre gånger i månaden att Lebedev skriver själv och det är ett civiliserat sätt att samarbeta på, tycker Dmitrij Muratov. Muratov är chefredaktör.

Hyllningen till 50-åringen Barbie hoppar jag över, då hon redan hyllats i många olika media. Läser sedan Söndagsintervjun med Sanna Bråding och önskar henne lycka till i hennes föresatser. Vänder blad och tar del av ”Kultur i veckan” där Berglins figurer, som vanligt lockar till ett riktigt gott skratt. Sedan tre härliga uppslag med Simpsons som firar 20-årsjubileum. Vilket söndagsgodis med ett härligt yttrande av Jouni Paakinen: – Min favoritkaraktär brukade vara Homer, innan han blev knäpp runt säsong 10 och förvandlades från en älskvärd drummel till en irriterande idiot. Så vänder jag på bladet, och vad hittar jag väl där ...

Jo, en artikel om modeskapare utan gränser. - Jag hoppas nätet kan komma att betyda lika mycket för mindre modemärken som de gjort för oetablerade musikskapare, säger modeskaparen Ulrika Sandström, som nyligen lanserat en egen webbutik för sitt märke. Intressant att modeskapare kan synas i etablerade media och få lyfta fram värdet av kommunikation och försäljning via nätet, medan upphovsrättslobbyn skriker i högan sky när oberoende musiker säger samma sak. Intressant.

Sedan kommer jag till den kolumn som föranledde rubriken till detta inlägg. Det är Kaj Schueler, som påstår att lagbrytarna har initiativet när det gäller nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen. ”Nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen”, smaka på den formuleringen. I Kaj Schuelers värld är uppenbarligen ord, som transporteras tryckta på papper verkligare än ord som transporteras med hjälp av nollor och ettor på nätet. Här måste jag stanna upp – hur tänker han? Är han en modern variant av ludditen? Neej, då i början av 1800-talet var det arbetare, som ogillade de tekniska framstegen. De förstod väl inte bättre, obildade som de var, kan man tänka. Idag är det kultureliten, som går till storms mot internet, där gemene man kan få komma till tals.

I en nyhetsförmedling som professionell process, ”där en text bedöms och rannsakas efter värde, etiska regler och ansvar”, finns inget utrymme för vad andra proffs får lov att dras med, nämligen glada amatörer. I denna värld ses bloggare som outvecklade kräldjur i bloggträsket. Uppenbart är Kaj Schueler oförmögen att se att sociala medier fyller många olika funktioner. Jag vill inte förhäva mig, men jag vågar påstå att Kaj Schueler, Horace Engdahl, Jan Guillou med flera beter sig som de gamla grekerna – parnassen är till för dem med de ädla tankarna - de som tillhör den bildade klassen. Arbete var på den tiden något för slavar, som inte var fullvärdiga medborgare.

När nu slavarna fått rösträtt och emellanåt äntrar parnassen för att visa att vi finns och att vi har ett liv där vi finner nöje i att länka till eller använda oss av kopior av upphovsrättsskyddade verk, då får det stora tänkarna spader. När vi dessutom börjar ifrågasätta med vilken rätt kultureliten ska få låsa in vårt kulturarv, då önskar sig Kaj Schueler en kvalificerad jurist som ny ledamot i Akademien. En ledamot, ”som i detalj kan tolka och analysera frågor inom bland annat upphovsrätt, tryck- och yttrandefrihet”. Han tvivlar på politikernas handlag, då hanteringen av FRA-lagen lämnar en del att önska. Detta tvivel delar han med många av oss, som dragit ett lass för att synliggöra det storverket. "Det behövs balans och en motståndsrörelse mot motståndsrörelsen, organisationer och individer som på ett innovativt sätt – med nätets alla möjligheter – kan ta tillbaka initiativet", skriver Kaj Schueler.

Själv tycker jag att det är helt galet att internetanvändare ska behöva fundera på hur man kan fortsätta vara anonym på nätet, vilket Opassande skriver om. Det om något är ett resultat av en välbetald upphovsrättslobbys aktiviteter. Min förhoppning är att kultureliten ska besinna sig och se att ett sunt samhällklimat kräver en dialog och inte mer av applåder åt upphovsrättshökarna. Jag anser att det behövs en tredje väg, där eliten bör tänka på att den parnass, där de vandrar i sin upphöjdhet, har byggts upp av tidigare folkliga ledare, som räknade med att folket skulle kunna lyfta sig själva ur okunskap, fattigdom och elände – om man betrodde dem. Det blev grunden till den folkbildning, som betytt så mycket för vårt land. Vi är tillräckligt många, som minns och insett värdet av det och tycker att det är helt OK att kräva en digital intellektuell allemansrätt på nätet och där det går att ifrågasätta det rimliga i en del patent, som detta exempel ur International Herald Tribune i oktober 2006 men också Microsofts attack mot företaget TomTom. ACTA-avtalet kan innebära att upphovsrätts- och patentlobbyisterna bakvägen tvingar på oss lagar, som på både kort och lång sikt blir kontraproduktiva när det gäller människors skapande. Det måste vi sätta P för!

Sedan jag skrivit detta går mina tankar till Författarförbundets seminarium om ”Google-avtalet i ett nordiskt perspektiv” vilket jag bloggade om i fredags. Undrar vad man kom fram till? Undrar om Googles åtgärd att klassa vissa sektioner hos The Pirate Bay, som farliga, vilket Tommy k Johansson bloggar om, kan ha något med detta att göra? Rundar av med Mårtensson, som noterar att Ifpi lobbar fram orimliga skyddstider.

Det har börjat koka ...

Den 4 februari skickade jag ett mejl till EU-parlamentarikerna om Medina-rapporten och Telekompaketet. Under hand har jag fått svar från Eva-Britt Svensson (V), Jens Holm (V) och Carl Schlyter (MP) med en redogörelse vad de avser att göra. Inger Segelström (S) svarade ”Min partigrupp ska ha en första diskussion ikväll med omröstning i mars enligt nuvarande planering”. Häromdagen kom sedan ett svar från Jan Andersson (S) via politiskt sakunnige Joakim Edhborg: ”Bästa Gun Svensson, Tack för Dina e-postmeddelanden om Medina Ortegas rapport om upphovsrätt. Rapporten har dragits tillbaka, åtminstone för tillfället, och kommer inte att tas upp vid sessionen i Strasbourg i nästa vecka.”

Eftersom han inte säger ett enda ord om Telekompaketet har jag nu sänt honom ett nytt mejl:

Hjärtligt tack för svaret!

Det känns lugnande för stunden. Det oroar dock att olika intressen försöker få in skrivningar i Telekom-paketet och handelsavtalet, vilket kan leda till svåröverskådliga konsekvenser för såväl enskilda konstnärers och artisters oberoende i förhållande till industrins magnater, men också effekter för gemene man, då den publika domänen begränsas. När nu USA:s nye president Barack Obama ser ut att ha en mera modern syn på internet och dess användning är det av stor betydelse att USA:s förhandlare blir klämda på pulsen genom att mötas av motstånd mot deras tidigare ambitioner att skriva in hårdare regler i samband med handelsavtal som ACTA. Det är inte alls säkert att de fortfarande har mandat att driva dessa regler i nuläget. Min och andras ståndpunkt är att nätoperatörer skall transportera data åt sina kunder under vettiga villkor, inte tvingas verka som lagens långa arm åt intressen, som i ett demokratiskt EU måste vara möjliga att påverka och förändra. Det verkar som att det är på Internet som striden om rätten till integritet, yttrande- och åsiktsfrihet kommer att stå. Det vore förödande för Europa om olika låsningar görs till en patent- och upphovsrättslagstiftning där man inte tar hänsyn till behovet av en slags immateriell allemansrätt så att det som gäller för privat bruk i den analoga världen även kan gälla i den digitala. På vilket sätt kommer de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att stå upp för nätanvändares rättigheter gentemot alla dessa integritetskränkande ansatser från politiker, intresseorganisationer och kommersiella intressen? Vad är det som gör att det är så enkelt att komma fram med alla dessa repressiva direktiv och förslag? Måste vi alla bli medlemmar i Piratpartiet för att andra partiers ledamöter ska vakna upp och inse vart vi är på väg?

Med vänlig hälsning

Gun Svensson

- - -

Det var nog sedan jag läste Bo Rothsteins nedvärdering av bloggares anspråk på att få ha ett ord med i laget, som jag kände att det var dags att spotta upp mig och ta nya tag. Sedan bidrog naturligtvis Erik Josefssons tre inlägg ”Telekompaketet – skarpt läge”, ”This country was a dictatorship” och ”England vill ha Kabel-TV-Internet” till att det började koka inombords och jag kände för att ställa den retoriska frågan – Måste vi alla bli medlemmar i Piratpartiet för att andra partiers ledamöter ska vakna upp och inse vart vi är på väg?

När Acta-förhandlingarna avslutats ska riksdagen rösta om Sverige ska skriva under avtalet och Sverige har då möjlighet att säga nej och då faller hela avtalet. Intressant. Det innebär, vad jag kan se, att Sverige har något att komma med: - Rensa i snårskogen sådant som är ämnat att tvinga på EU:s länder en amerikansk lagstiftning om upphovs- och patenträtt, annars säger vi nej. EU, som är en del av världen med ett betydligt äldre kulturarv än USA, måste ha möjlighet att utreda och stifta lagar som passar oss här. Karl Sigfrid noterar att ACTA de facto handlar om lagstiftning, men vi måste kräva att beslutsunderlag tas fram på ett mera neutralt sätt än vad som sker nu, vilket Anders Widén noterat med en uppmaning att vi också ska vara frågvisa.

Mårtensson, Erik Hultin och MinaModerataKarameller skriver också om en allemansrätt, som borde gälla även på nätet.

FRA-beroende på grund av vad?

Kommer inte ihåg var jag läste kommentaren, där någon undrade om det inte fanns någon länkrörelse, typ Anonyma FRA-ktivister, för oss som fortfarande håller på med vårt FRA-motstånd. Att slåss för att politikerna ska respektera våra mänskliga rättigheter och grundlagen, ses alltså av FRA-kramarna, som ett beroende framkallat av ett missbruk. Missbruk av yttrandefriheten? Eller missbruk av åsiktsfriheten? Eller vad ...

Medan MiNimaliteter bygger vidare på FRA-antologin, vilket är ett svar på DN:s artikel med påståenden om att motståndet byggts av inhyrda proffs från någon PR-byrå, fortsätter diskussionen på nätet. Även företrädare för den bransch, som pekats ut, tycker att det finns skäl att säga något i saken – här JMV Kommunikation. Deepedition funderar under rubriken Att slå sönder en revolution och rekommenderar oss att läsa Isobel i Expressen. Intressant.

Morfar Gunnar har på sin blogg i Norrtelje Tidning lagt ut den debattartikel, som var införd i papperstidningen i går, där han deklarerar att han är beredd att rösta på ett annat parti i nästa val, då han känner sig sviken av det parti, som han hittills röstat på. Jag har kommenterat under rubriken Heja Morfar! Ge honom en tribut du också – det är alltid svårt att ta ett sådant steg. Själv har jag på NT-bloggen skrivit om något jag fann hos Hax tidigare idag. Andra som bloggar är JensO, Knapsu, Intensifier, Hax, Satmaran, Kjellberg, Rick Falkvinge och Zac´s åsikter på ett fat.

Integritet rör individer – inte MSB

Läste en lång kommentar hos MinaModerataKarameller som modererats bort hos Eva Rundkvist a k a Käringen mot strömmen. Den som skrivit kommentaren är en person, som uttryckligen vill vara anonym, varför jag inte kan ställa frågan om det är OK att jag bearbetar texten och gör om den till ett blogginlägg här. Men arbetet med att stoppa FRA-lagen har varit ett lagarbete där vi alla delat med oss, varför jag tänker ta mig friheten att göra så.

Men först något om Datainspektionens sammanställning över de 20 lagförslag, som påverkade integriteten under 2008. Det är intressant läsning, som jag kan tipsa Käringen mot strömmen om, eftersom hon undrar varför vi inte reagerar inför övervakningen med kameror i skolorna. Det gör Datainspektionen, som ännu så länge är en myndighet där man tar sitt uppdrag på allvar. Nu upplyser man oss om läget – riksdagen har drabbats av kontrolliver. Karl Sigfrid har läst och ser ut att kunna dra nytta av rapporten; Opassande, som har en intressant länk till Christian Rudolf med fokus på den nya Lagen mot Hemlig dataavläsning; samt MinaModerataKarameller som i detta inlägg har en rad mycket intressanta länkar, men också kommentaren, som jag ville bearbeta, återgiven i sin helhet. Finemang – då kan ni ju jämföra. Men missa inte min slutsats både vad gäller anställda hos MSB och vårt behov av en robust grundlag.

Så till inlägget med adress till alla dem som anser sig ha som uppgift att svara för samhällsskydd och beredskap dit även värnet om demokratin måste räknas:

Integritet är något personligt. När det gäller signalspaningen, är det privat kommunikation det handlar om, varför varje avvägning måste företas i det enskilda fallet, inte kollektivt. Före FRA-lagen, hade vi en lagstiftning som överensstämde med detta, och därmed fanns grundläggande fri- och rättigheter. För att bli avlyssnad, måste den enskilde vara skäligen misstänkt för brott rätt högt på straffskalan. Det var en bedömning i det enskilda fallet. Nu ska allt, som jag gör på nätet, levereras till samverkanspunkterna, eftersom jag använder Google och deras gmail, vars servrar står någon annanstans än i Sverige. Många FRA-kramare har sagt att e-post är att jämföra med vykort. Men den jämförelsen haltar rejält. En brevbärare får inte ens till polisen avslöja vad som står på ett vykort, utan en åklagares bedömning. Idag är elektronisk kommunikation mindre privat än vykort, då avsändaren av ett vykort fortfarande kan vara fullständigt anonym, även om innehållet inte är förtroligt i samma utsträckning som i ett brev.

Så småningom kommer detta att gå upp för folk, och då ändras kommunikationvanorna utifrån vad en utomstående övervakare kan tänkas göra för bedömning. Det sker en anpassning till vad man tänker att någon annan skall tro. Det hittills privata måste ses som något som ska delges utomstående. Då förändras förutsättningarna för min tillvaro på ett radikalt sätt. Min och andras grundlagsfästa fria åsiktsbildning och våra möjligheter att skapa opinion, vilket är grundläggande för demokratin, har tagit skada. Samhällsskyddet för våra demokratiska fri- och rättigheter har nu blivit beroende av några få handplockade politikers goda vilja. Det om något borde den, som arbetar vid den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) inse allvaret i, och också uppbåda all sin kraft och alla medel för att bekämpa. Denna nya myndighet borde inte avlöna individer, som ser FRA-lagen som en förutsättning för ett gott arbete. I så fall kan vi verkligen tala om ett reellt hot mot samhället och dess förmåga att utvecklas.

Hade inte anonymitet tillåtits och privat kommunikation varit skyddad, så hade med all säkerhet homosexualitet och hädelse fortfarande varit brottsligt. De informella nätverk, som rev ner de gamla murarna, hade inte kunnat bildas. Tänk efter.. skulle en brottsling kommunicera med sina vänner om han/hon visste att de var avlyssnade och därmed riskera att dra in dem. Knappast. Detta är ett bra exempel på en utveckling där den fria åsiktsbildningen varit viktig och utifrån detta kan man också förstå hur samhället kan påverkas negativt när det personliga inte tillåts vara strikt privat. Denna generella massavlyssning kommer att få oöverskådliga socialpsykologiska konsekvenser med svårläkta sår i samhällskroppen som följd. Människor som levt i stater med övervakning kan vittna om hur hela deras sätt att vara påverkades av att de visste om att de var övervakade. Själv har jag outplånliga minnen från besök hos ungdomsvänner i Öst-Berlin året innan muren byggdes.

Allt detta dras vi nu in i på grund av FRA-lagstiftningen, där myndigheter sägs skydda oss från yttre hot, men i förlängningen vet vi att politiker kommer att vilja använda FRA för att spåra annan typ av brottslighet. Allt efter som vi människor finner utvägar med hjälp av anonymiseringstjänster kommer dessa att bli olagliga. Det finns politiker som inte kommer att dra sig för att exploatera människors rädsla på ett sådant sätt att de kan få stöd för vad som helst. Därför behöver vi en robust grundlag och en fristående Författningsdomstol. Men till dess må vi gissla alla dem som ställt till det för oss.

Första bästa tillfälle blir EU-valet den 7 juni – hos Scaber Nestor har jag funnit en redovisning av hur dagens EU-parlamentariker agerat i för internet viktiga frågor. Själv väntar jag med spänning på resultatet av deras agerande m a a Medina-rapporten och Telekom-paketet. Det vägleder mig i mitt val av kandidat.

Nine Eleven – den elfte september, del 2.

Inledde del 1 med att referera till händelser, som media, bl a DN och SvD fylls av en dag, som denna, och den rädsla för allt ont, som gör att vi lite till mans går i spinn. Har nyss blivit påmind av en läsare av del 1 om militärkuppen mot Salvador Allende, Chile, som ägde rum den 11 september 1973, vilket Sydsvenskan har en artikel om. Men, jag vill fortsätta spinna på den tidigare tråden, på grund av det spinn som pågår kring The Pirate Bay och bilderna i Arboga-målet. Inte minst mot bakgrund att en del Ja-sägare till FRA-lagen har den dåliga smaken att skära sina pipor i den vassen. Intressant.

Trodde väl inte att jag skulle behöva inrangera Björn Elmbrant, Dagens Arena, i den grupp av journalister, som står främmande inför oss i den s k bloggosfären. Därför här ett försök att beskriva oss: Vi är ett enda stort virrvarr av människor, som bl a använder nätet för ”prat” rakt ut i cyberrymden och från tid till annan ett meningsutbyte i vissa specifika frågor, t ex FRA. Vi bloggare har likheter, men skiljer oss också åt på många olika sätt – i ålder, intressen, tekniskt och annat kunnande, politiska åsikter samt hyfs och fason, precis som i det verkliga livet (IRL). Det någon annan kan bidra med, behöver man inte själv orda om, därför en länk till Rhodin, som reflekterar kring Offentlighetsprincipen. Själv vill jag uppehålla mig vid Björn Elmbrants artikel där han framför allt skjuter på budbäraren The Pirate Bay (TPB). Varför? Har han en gås oplockad med ett gäng ohyfsade pirater, som gör anspråk på att de gör en insats för demokratin? Tycker han att granskningen av makten är så viktig att den bara kan skötas av utbildade journalister? Är han okunnig om hur TPB fungerar? Dessa funderingar är den ena sidan av saken. För jag vill inte tro att han går ärenden åt Ingvar Åkesson och hans FRA.

Den andra sidan handlar om Piratpartiet, ordförande Rick Falkvinge och dess medlemmar, d v s användarna av den teknik som TPB erbjuder. Jag har uppfattat det som att TPB är en teknisk plattform, där användare kan sätta upp ett anslag om filer, som han eller hon har i sin egen dator och kan dela med sig av till andra. TPB kan inte ta bort filer, som de inte har! Många av detta partis medlemmar är tekniskt kunniga, men saknar ofta det tålamod, som krävs, för att lära oss okunniga hur denna teknik fungerar. Deras ordbok är inte heller av denna världen, vilket gör mig bedrövad, då jag ser hur de därmed förlorar möjligheten att verka för sin sak – frihet för alla tankar att få flöda fritt på internet. Men om okvädningsord skall höra till åsiktsfriheten, vill jag med Gunnar Ekelöfs ord säga – Utan stränder, inget hav! Där håller jag med Björn Elmbrant – friheten har sina gränser, men det är inte givet att det är Elmbrants gränser.

Bloggare länkar och hänvisar ofta till andra människors tankar och uttryck, för att kunna föra ett samtal vidare. På samma sätt vill unga människor med TPB:s teknik dela filer med varandra för att kunna chatta om musik, film o s v. Journalister måste inse att de lever i symbios med oss och alla andra på nätet annars skulle de befinna sig i sitt eget hörn och där orera för sig själv. När det sedan finns dom, som vill hindra detta fria flöde genom att åberopa upphovsrätt till en del av innehållet i de illustrationer, som vi använder för detta tankeutbyte, leder det till en rejäl kulturell krock. Den krocken förvärras sedan genom nästa krock – piraternas språkbruk i förhållande till vårt. Mer än en gång har jag frågat mig: - Hur tänker dessa unga människor? Tror dom sig verkligen vinna något på att vara oförskämd mot politiker och andra, som inte delar deras åsikter? Finns det en intern tävlig, där mest oförskämd vinner? Varför uppträder de, som hangarhundar, när någon ifrågasätter den teknik, som de använder? Kan det vara så svårt med FAQ for Dummies?

Apropå hangarhundar finns det annat än TPB att undra över på nätet – detta fann jag när jag sökte en länk för att förklara detta ord. Det är ett annat exempel på åsiktsfriheten, som det kan vara bra att känna till, för att få ett perspektiv till både det ena och andra. Och apropå pirater, så träffade jag en av dem på seminariet igår och han var, vad jag kunde se, en städad ung man, här på bild i UNT för några månader sedan. Därefter en runda bland några av mina favoriter; MinaModerataKarameller, Gubben vid Rämen och sist men inte minst Badlands Hyena.