Kyla utomhus – värme inombords.

I arla morgonstund trotsade jag kylan (-21,3) och gav mig av till Uppsala för att vara med i SR P1:s program På nätet. Andra inbjudna var Lars Forsmark, ledamot i styrelsen för Seniornet Sweden, och Laila Fridh, grundare av 60plus.se en ny träffpunkt för människor 60+. Det blev en trivsam pratstund om Internet som verktyg för information, kunskap och kommunikation. Roligt att jag fick chans att förklara varför vi som gillar att vara på nätet talar om a f k (away from keyboard) istället för IRL (In Real Life). Min bild är att IRL är ett begrepp, som en del använder för att påstå att livet vid sidan av tangentbordet är verkligt till skillnad mot det liv, som vi nätmedborgare lever på nätet. Sånt prat är bara elakt förtal. Förutom 60plus.se finns också Dax.se, som är en mötesplats på nätet för människor 50+. Som ni kanske minns vann jag deras bloggpris i november förra året. Producenten för På nätet, Karin Adelsköld, är själv bloggare och en av de kvinnor som driver bloggen Lilla Gumman, vilken är Sveriges första tekniksajt för tjejer. Här skriver hon om mitt besök. Det var riktigt roligt att träffa henne a f k, eftersom jag hade kollat in Lilla gumman tidigare och trodde att de skulle ta hem Stora Bloggpriset i sin kategori.

Bussresan hem blev en upplevelse. Ett Uppland inbäddat i snö gav helt nya synintryck längs en invand rutt. Myriader av snökristaller glittrade i solljuset och för bråkdelen av en sekund spelande fantasin mig ett spratt – var detta små älvors verk? Tillbaka till verkligheten och åter i Norrtälje var det dags för motionscyklingen, vilket idag var så pass ansträngande att det bara blev 12 km mot 15 km förra måndagen. Nåväl, det blir att ta nya tag nästa måndag. Tillbaka vid datorn tar det tid att gå igenom mejlboxen och olika nyhetsmedia.

Hos Leo ser jag att upphovsrättslobbyn är på krigsstigen igen. UNT:s ledarloggen synar också det som pågår, medan DN och SvD visar att de fått ett TT-meddelande om saken. Kan inte tänka mig att särskilt många är förvånade. Upphovsrättsindustrin har ju med åren blivit rätt bortskämda med att politikerna svassar för dem i tro att man därigenom stödjer kreatörerna. Dessutom passar dessa krav som hand i handske inför implementeringen av det färdiga resultatet av de hemliga förhandlingarna om ACTA-avtalet. Men där finns mer än en rejäl hake. OlofB förklarar så att stolligheterna i deras idé att operatörer eller ”någon oberoende organisation” ska vara kontrollanter av trafikens ettor och nollor blir begriplig – tack för det. Infallsvinkel fortsätter med sin service att erbjuda ett omodererat forum för att diskutera APB:s senaste idé.

Idag skriver både DN och SvD om att EU:s datatillsynsman Peter Hustinx är orolig för att ACTA-förhandlingarna kan resultera i ett avtal, som åsidosätter grundläggande rättigheter, individers integritet och skyddet för personuppgifter. Äntligen, säger jag, det var på tiden. Enligt IDG.se uppger flera personer inom EU-kommissionen att de känner sig obekväma med hemlighetsmakeriet kring Acta-förhandlingarna. Jens O delar med sig en länk till ars technica, som berättar om det som senast läckt ut. Opassande skriver om både ACTA och Antipiratbyrån; MiNiMaliteter tar ett nytt grepp, när det gäller polisens tekniska utrustning för att få oss att tänka till – vad är det egentligen för skillnad mellan ID-kort och bilars registreringsskyltar? Den minnesgode kommer ihåg att Mark Klamberg i onsdags skrev om att Ny Teknik hade en artikel om ett nytt svenskt signalspaningsorgan som ska förse polisen med info. Det krävs väl snart ett helt nytt stort ämbetsverk? Sagor från Livbåten gör en djupare filosofisk analys av det som ligger i tiden.

Avslutar med ett inlägg av Lars-Erick, som undrar om inte Svenska Dagbladet har ett trovärdighetsproblem, sedan det visat sig att det är tidningen, som är ansvarig för innehållet i produkten Mediaplanet. Jag gillar att Lars-Erick är så företagsam, eftersom även jag undrat över den skattefinansierade textreklam som där bjuds. Intressant.

Alex Schulman på vift.

Sedan jag gjorde mitt inlägg på NT-bloggen tidigare idag, med koppling till debattinlägget i DN, har Alex Schulman helt enligt ritningarna dragit till sig uppmärksamhet från en rad andra, som tycker att han inte kan få stå oemotsagd, även om somt egentligen borde förbigås med tystnad. Men, nog är det intressant att vända och vrida på det disharmoniska förhållandet mellan oss bloggare och en del traditionella medias journalister samt vissa proffstyckare och söka svar på frågan: ”Voffo gör di på dette viset?”

Det börjar likna besvärjelser. Genom att klassa bloggare med intresse för politik och samhälle, som något ovärdigt den kulturskapande eliten, finns dom inte. Så eliminerade spelar de ingen roll i den opinion, som skapar värden och därmed världen. Bloggarna kan fortsätta kräla omkring i bloggträsket utan inflytande hos den elit, som styr landet. Därför blir jag inte alls förvånad när jag läser Rosemaris inlägg på Kulturbloggen. Ur en klassanalys ser hon – rätt eller fel – att det är ett elitistiskt förakt som uttalats. Bloggen Bent resonerar och försöker förstå för att sedan uppdatera med ett inlägg på Newsmill av Isobel Hadley-Kamptz, som utgår från att det hela är ett enda stort skämt - en drift med gammelmedia. För oss, som tagit Alex på orden, blir det i så fall en lektion i konsten att möta en gycklare. Men det återstår att se.

Erik Hultin, som lagt ner åtskilliga timmar på CenterUppropet för att värna svenska folkets rätt att slippa FRA:s allmänna övervakning, reagerar på Schulmans drapa ur det perspektiv, som en medlem i ett tidigare folkrörelseorienterat parti, tagit för givet. Det är rart av Erik att utnämna mig som ett gott exempel på någon med möjlighet att påverka, själv vill jag nämna MinaModerataKarameller. Detta även om hennes partiledare slagit dövörat till. Det är hon i och för sig inte ensam om. Vi är många som blivit politisk vilsna på grund av all den integritetskränkande lagstiftning, som handlar om FRA, Ipred 1 och Ipred 2, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen (där den kontradiktoriska principen enligt förslaget helt frångås, vilket äventyrar rättssäkerheten) samt ACTA-avtalet och Telekompaketet. Vad vet Alex Schulman om detta?

All makt måste balanseras. Så även medias makt och där kan bloggosfären spela en viktig roll. Inte i en konfrontation utan i en dialog. Men om Alex Schulman är intresserad av att föra en dialog är tveksamt. Ingen kan dock ta ifrån honom att han prövat att blogga på sitt eget oefterhärmliga sätt. Om han inte fått ut något av det – fine – då är det klokt att lägga av. Men om han för den sakens skull, ska anses ha förvärvat en kunskap om bloggandet, som ger honom rätt att skåpa ut oss andra och utfärda en bannbulla, det är ytterst tveksamt. När jag tar del av det tankegods, som en del ur vår så kallade kulturelit för till torgs, undrar jag om inte eliten av ren självbevarelsedrift måste börja studera vad som händer om man vistas allför länge i den syrefattiga luft, som vanligtvis finns på de höga höjderna.

Av egna erfarenheter vet jag att jag har haft nytta av mitt enkla ursprung och att jag föddes i en tid då en del i kultureliten odlade idéer om vikten att ta till vara landets begåvningsreserv, vilket gjorde det möjligt för arbetarklassens barn att förkovra sig och bli delaktiga i samhällsutvecklingen. Men med tiden har jag lärt mig vad makt gör med politiska ledare och att det enda språk de förstår är valnederlag. Inför risken att råka ut för ett valnederlag är en del beredda att låna sig till precis vad som helst. Men ur detta kommer inget gott. Är det i det ljuset, vi kan förstå Alex Schulmans inhopp i debatten om bloggars betydelse?

Intressant.

Några mycket intressanta timmar på nätet.

Inleder med SvD:s Brännpunkt där Christian Engström, Piratpartiet, skriver om på vilka grunder han anser att det krävs Integritetsdirektiv inom EU. Efter slitet med Telekompaketet är detta ett utspel, som jag gillar. Christian noterar saken även på sin blogg.

Copyriot twittrade och lockade till ett besök på sin blogg. Där har han lagt ut Creepers noteringar om en del besökare på hans sida. Jag vet inte om jag skulle känna mig bekväm med en sådan uppvaktning. Jag har fullt sjå att hantera, när jag upptäcker att någon med ett imponerande CV läser min blogg och i dess kommentarsfält försöker så tvivel om min fattningsförmåga.

Kommentarsfälten är ibland minst lika intressanta om inte intressantare än själva blogginlägget. Det kan även gälla en tidningsartikel, som t ex den i DN häromdagen Gick du verkligen på den...?

Ursprungligen fanns i artikeln några rader, som lagts i munnen på professor Nils Enlund vid KTH av artikelförfattaren Timothy Tore Hebb som löd:

– Bakom motståndet på internet mot FRA-lagen stod ju till exempel också pr-företag och teleoperatörer. Vi måste helt enkelt bli smartare samtidigt som pr-konsulterna blir alltmer beräknande.

När bloggaren Olof läser detta skriver han ett mejl till Nils Enlund och noterar detta senare i artikelns kommentarsfält:

"Nils Enlund är felaktigt citerad i artikeln. Han är av diametralt motsatt åsikt i frågan om FRA-motståndet. Det är DN som manipulerat en telefonintervju med honom.".

Dessförinnan har Nils Enlund själv skrivit följande i kommentarsfältet:

"Jag är mycket upprörd över det uttalande om FRA-motståndet som tillskrivits mig i artikeln! Jag är närmast av diametralt motsatt åsikt. Detta är en direkt förfalskning av det jag sade i en kort telefonintervju! Nils Tnlund, KTH".

Eftersom jag själv hade länkat till artikeln i gårdagens blogg, fanns där en länk till min blogg och jag får därför påhälsning av någon, som kallar sig "rätt är rätt", som menar att även om motståndet bara till en liten del kom från PR-företag och teleoperatörer, skulle den kunna göra anspråk på att vara sann, eftersom det finns företag som förlorar på FRA och därför är villiga att bekosta ett motstånd? Mitt svar: ”Huruvida det finns företag som är beredd att betala för att organisera ett motstånd mot FRA, har du förmodligen bättre koll på än jag. Själv vet jag bara mina egna bevekelsegrunder och dessa har jag inte stuckit under stol med. Har också förhållandevis god koll på det engagemang som människorna bakom StoppaFRAlagen.nu står för.”

Därefter uppsöker jag DN:s artikel och ser att flera läsare kommenterat Nils Enlunds tillrättaläggande samt att det skett en uppdatering, där den text, som Nils Enlund inte vill kännas vid, har tagits bort utan någon förklaring. Dessutom finns en kommentar som jag reagerar på:

"Ni som ältar ett uppenbart misstag, tror ni att ni framstår som seriösa och att FRA-moståndet gynnas av det? Ni framstår bara som ett gäng rättshaverister, som kommer med förtalsbara beskyllningar, och motståndet mot FRA känns plötsligt, p g a er, inte längre lika angeläget. Ni smutsar ned en god sak..." FRA-moståndet måste skärpa sig!

Jag kommenterar:

"En gång är ingen gång, men två gånger är i en tidning av DN:s kaliber helt klart en gång för mycket. Att detta påtalas visar bara att DN har en del vakna läsare. Om dessa sedan kallas för rättshaverister berättar det något intressant om en del andra av DN:s läsare."

Får strax därpå ett mejl från Jens O: Gun, ser i DN:s kommentarsfönster, en hänvisning till dig och att DN, har censurerat ditt inlägg. Jag svarar: Nog är det intressant det som pågår, men vem kan förklara varför? Jens svarar: Inte en aning, men din kommentar, dök just upp igen. 8) /Jens O. Intressant.

Nätverket Svart Måndags talesperson tog så illa vid sig att han skrev ett brev till DN:s chefredaktör Torbjörn Larsson. Jens O ger också sin syn på det som förevarit. Frendo har gjort en imponerande sammanställning. Håll med om att det vore intressant att få en redogörelse för, vad det är för politik som verkar i det fördolda och varför!?

Offentligheten som fenomen och verktyg.

Kan inte låta bli att förvånas men också förskräckas av det svall, som DN-artikeln om bloggande farmorgun orsakat. Först alla glada tillrop och värmande ord från anhöriga, vänner och bekanta, som gett uttryck för allt gott de önskar mig, då de tycker att min kamp för demokratiska fri- och rättigheter är betydelsefull alldeles oavsett om den är vid eller vid sidan av tangentbordet. De har förstått att jag bara gör något, som jag alltid har gjort, men nu med tillgång till ett verktyg, som kan sprida mina ord och tankar till en vidare krets. Avigsidan är att andra, som brinner i anden för andra saker, uppenbarligen blivit väldigt provocerade av att DN ger en bloggande farmor ett sådant utrymme, när hennes fokus är så ointressant eller rent av värdelöst. Jag, kan förstå den frustrationen, men istället för att förbanna mig och tidningen, som gör sådana (i era ögon dåliga) prioriteringar, borde ni ta tillfället i akt och se över era egna metoder – att fara ut mot journalister och andra, som får en stund i offentligheten för sin sak, säger egentligen mera om er än om mig och det som jag kämpar för. Därför tänker jag inte gå i svaromål när det gäller den sidan av saken.

Det tillhör livet att allt har sina olika sidor och jag kan bara ta ansvar för att spegla det som jag själv bedömer vara en del av en sanning, som man måste vara flera för att kunna se och göra en helhet av. Tar därför emot tips och länkar, som ligger i linje med det, som jag vill sätta fokus på. Ett tack till Bloggen Bent, som skriver mycket bra om detta och till den som tipsade om Oscar Swartz´ artikel i Computer Sweden. Det är inte tekniken, som är det viktiga, utan skyddet av medborgarnas fri- och rättigheter alldeles oberoende av var vi befinner oss. Oscars besök i ett museum i DDR, kan lära oss något om vad som sker när statsmakterna anser en allmän övervakning vara av nöden. Ur detta perspektiv är EU-valet mycket viktigt. Eftersom makten i EU är tredelad mellan parlamentet – ministerrådet – kommissionen är det av största vikt att vi väljer kandidater, som inte är rädda för besväret, utan är beredd att samla namn över de olika partigränserna för olika tillägg, när förslag om direktiv landar på parlamentets bord. Omröstningarna om Telekompaketet visar med all önskvärd tydlighet att de, som väljs, måste vara kraftfulla personer i både ord och handling samtidigt som de också måste vara goda förhandlare, eftersom trialoger tar vid när ministerrådet eller kommissionen sätter sig på hasorna och vill driva igenom sin vilja.

Ledaren i dagens Norrtelje tidning visar att partierna är mycket otydliga när det gäller balansen mellan den överstatliga nivån och den nationella. Vilka frågor ska beslutas i EU och vad ska Sveriges Riksdag besluta om? Min erfarenhet när det gäller Telekompaketet är att många politiker i EU:s medlemsländer ser fördelen med en gränsöverskridande infrastruktur, men vill gärna ha nationella regler för dess användning, vilket strider mot hela idén med internet, som för närvarande är ett internationellt nät. En varm förespråkare för mer av frihet och mindre av politikers och byråkrateras ingrepp är Hax, en frihetsfrontare och flitig bloggare med kunskap om hur EU-organisationen fungerar. I motsatta ringhörnan finns Erik Josefsson (V), som jobbar för att EU ska ta ett samlat grepp när det gäller medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter när vi vistas på nätet, något som striden om tilläggen i Telekompaketet blottlagt behovet av. Partipolitiskt står de långt från varandra, men när det gäller synen på ett fritt internet är de överens, sedan fortgår striden dem emellan när det gäller vägvalet. Även om det hettar till emellanåt, så är mitt intryck att de respekterar varandra och hjälps åt, när saken så kräver. Ett annat aktuellt exempel på nätets dynamik är den debatt, som pågår, med anledning av Jonas Gardells debattartikel, vilket jag nämnde om igår. En kommentar av Mikro(r)evolutioner visar det komplexa i situationen, när någon påstår sig ha Gud eller Jesus på sin sida. En komplexitet som ofta går förlorad i många debattprogram i TV.

Sedan min vanliga runda bland bloggare: Christian Engström, som ger en lektion i hur förtidsröstningen, som startar idag, går till; Lake, som gör klart för sig själv och andra varför han fortsatt jobbar på inom Centerpartiet även om jag försökt så tvivel i hans unga sinne (oss emellan så hoppas jag att han har rätt ;-); Leo, som har en hel del på hjärtat, men mest intressant är hans notering om ”Vänsterbloggaren Jinge som tidigare givit ett antal kängor till Piratpartiet frågar sig idag om vi alla ska rösta på Piratpartiet för att politikerna ska få upp ögonen för integritets- och rättssäkerhetsfrågorna”; Opassande, som har bråttom; Karl Sigfrid, som noterar Junilistans utspel; TkJ, som också ser det, som fick mig att bara gapa av förvåning. Sammantaget känner jag dock att om vi ska hjälpa alla de etablerade partierna att stå fast vid sitt nymornade intresse för värnet av de demokratiska fri- och rättigheterna måste vi nog lägga vår röst på Piratpartiet.

Jag gissar att det mest tongivande partiet inom alliansen – Moderaterna – kommer att använda sitt engagemang för brottsbekämpningen här hemma och inom EU, som motiv för att hålla fast vid FRA-lagarna, vilka kommer att möjliggöra alla de andra integritetskränkande lagarna. Att FRA fortfarande ger anledning till oro det visar Lars-Erick i ett inlägg, sedan han varit i kontakt med Camilla Lindberg (FP) och andra viktiga FRA-kritiker. Att göra ett långdraget och därmed mycket stort nummer av brottsbekämpning här hemma och i EU handlar om ”Management by fear” – Ledning genom att spela på människors rädsla, vilket är det allra sämsta ledarskap man kan tänka sig i en demokrati. MinaModerataKarameller tycker nog att jag överdriver, men jag har inte glömt att Karl Rove hälsade på i Sverige under Almedalsveckan, vilket bl a Resumé skrev om. Han var inte här som turist ;-). Jag måste erkänna att jag är rätt nyfiken på vilka spår av hans inflytande vi kommer att få se och om hans sådd gror och växer i den svenska myllan. Intressant.

Noterar till sist att SvD skriver om Hovrättens kloka grepp att tänka efter före vid val av domare, något som Kulturbloggen kommenterar. Bättre sent än aldrig, säger jag, även om jag har mina tvivel om domstolarnas oväld i detta mål, nu när skadan redan är skedd. Men, å andra sidan tycker jag att alla ska få en ny chans, om man visar att man insett att man gjort fel. Det gäller brottslingar och borde i konsekvensens namn även gälla domare. Är det inte så att det är av egna fel, som vi lär oss allra mest och att det lyckligtvis är så att det mesta, som går snett ännu så länge inte är straffbart?!

Om urval och nyhetsförmedling.

Har inte undgått att det pågår en diskussion internt hos våra traditionella medier och bland oss bloggare och i andra sociala medier om hur det liv som pågår omkring oss speglas i förhållande till dem, som inte tillbringar delar av sina liv på nätet. Ett bra exempel är det tidigare spelet kring FRA och senare kring IPRED-lagen, som trumfades igenom i ett mediaklimat, där rättegången kunde ses mera som ett straff gentemot den teknik, som The Pirate Bay tillhandahåller för fildelning, än att slå vakt om en upphovsrätt, som allt fler ifrågasätter det rimliga i. På nätet pågår nu en namninsamling med krav på en digital intellektuell allemansrätt och ett regelrätt grupparbete för att åstadkomma en bättre lagstiftning än den som gäller för närvarande. Med handen på hjärtat blir det allt flera som ställer sig frågande till de regler som gäller idag. Detta tack vare industrins eget agerande.

Läste tidigare idag att Ifpi ställer krav på internetoperatörerna att de ska informera sina kunder om vad som gäller. Det har varit i säck det som är i påse, tänker jag, när jag läser tidningsartiklarna i SvD, DN1, DN2, DN3 och Expressen. Happy birthday to you Beatrice Ask och Karin Pihlsäter! Först IPRED sedan ACTA-avtalet och Telekompaketet. Samtidigt har vi dessutom ett censurärende under uppsegling. Det är spelutredningen, som jag bloggade om igår. Då var det Bahnhofs vd Jon Karlung, som var nätets riddare. Idag ser jag att Handelskammaren i Stockholm tycker till. Vad är det som vi bevittnar? En vital del av näringslivet, som börjat inse värdet i att respektera den sociala dimensionen? Politiker, som helt tappat orienteringsförmågan? Eller vad?

Med alla dessa funderingar är det inte underligt att jag också funderar kring förhållandet mellan traditionella media och sociala medier. Såg att Föreningen Grävande Journalister under sina Gräv 09-seminarier i Örebro i helgen berörde dessa relationer. Mymlan har också lagt ut ett samtal där hon och Hax medverkade. Där beskriver hon tjusningen med den process som pågår med många intresserade deltagares medverkan och Hax bidrar med sina erfarenheter av att vara en bloggare med fokus på det som sker inom EU och vad det betyder att ha tillgång till ett nätverk av aktiva bloggare, som engagerar sig. Deep edition argumenterar klokt för bloggens särart och att varje bloggare har ett eget ansvar för etiken i sitt uppträdande på nätet. Jag gillar att bli betrodd om att ha ett omdöme och tror i likhet med min favoritpoet Gunnar Ekelöf att det som är botten i mig också är botten i andra, vilket andras regelverk inte kan ändra på.

Josh funderar också kring synen på bloggosfären och spänningsfältet mellan olika aktörer som menar att bloggosfären borde intressera sig mera för vissa stora betydelsefulla frågor. Och då naturligtvis just de frågekomplex, som vederbörande själv brinner för. Men det är med åsiktsfriheten och yttrandefriheten, som så, att den ger människor rätt att prata och skriva sig blå för sin egen uppfattning, men den kan inte tvinga andra att anamma det som anförs. Där handlar det till syvende och sist om förmågan att föra en dialog med sakliga argument samt att respektera andras uppfattningar d v s tolerera sådant som man ogillar.

Just nu kan vi se hur starka krafter agerar i EU för att i Telekompaketet införa en rad pålagor och begränsningar när det gäller internets användning. Till dessa krafters hjälp ansluter sig ett välkänt amerikanskt företag AT&T, helt utan dubier när det gäller teknik för att möjliggöra blockering och filtrering. Money, money? Eller man ger politiker det som politiker vill ha? Vad det handlar om framgår av en sammanställning av La Quadratur du Net och Iptegrity.com med fokus på Telekompaketet. I morgon behandlas detta i EU:s IMCO/ITRE-kommitté för att sedan slutligen behandlas i EU-parlamentet den 22 april. Jag följer detta noga då det blir avgörande för hur jag kommer att rösta i EU-valet den 7 juni 2009. Intressant.

Upphovsrätten och teknikskiftet.

Inleder med ett stort tack till Same same but different, vars fullspäckade veckogenomgång kom, som från himlen sänd, när jag hade börjat fundera på dagens inlägg.

Ikväll kl. 20.00 anordnar Publicistklubben debatt under rubriken Vad händer med journalistiken när upphovsrätten försvagas? Debatten sänds på Publicistklubbens webb.

I en tid då upphovsrättshökarna visat musklerna och på olika sätt försöker sätta skräck i alla, nu när de fått möjlighet att med stöd av IPRED-lagen beivra intrång i upphovsrätten, då talar journalister och publicister om att upphovsrätten försvagas. Jag försöker förstå vad jag har missat när jag ser det rakt motsatta – att allt fler lagar stiftas för att kringgärda upphovsrätten med ännu starkare stängsel. När det inte hjälper, försöker upphovsrättens hökar genom EU-administrationen lobba fram ett handelsavtal – ACTA – som bl a ska ge tullen rätt att genomsöka datorer, usb-minnen och andra lagringsmedia i jakt efter innehåll skyddat av upphovsrätt.

För 8 månader sedan hade jag ingen aning om att musik-, film- och dataspelsindustrin under tio års tid har bedrivit ett veritabelt krig mot den teknik, som möjliggör fildelning, vilket rättegången mot The Pirate Bay var tänkt att utgöra kulmen på. När TV4 skapade rubriker kring The Pirate Bay och Arbogabilderna borde det ha varit lätt att se att detta var en del i den striden, men icke. Den kände journalisten Björn Elmbrant var en av många, som i Dagens Arena förfasade sig. Inte över att Tingsrätten i Arboga missat att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bildmaterialet, utan för att en enskild individ hade ett meddelande uppsatt hos The Pirate Bay att materialet, som då var offentliggjort av tingsrätten, fanns tillgängligt hos denna person. Tidigare hade journalisten ofta varit filtret mellan rättsinstansen och läsaren, men med internet blir allt offentligt tillgängligt för alla. Efterfrågan på Arbogabilderna ökade lavinartat efter TV4:s nyhetsinslag, men ingen journalist utkrävde något ansvar av Tingsrätten och ingen opinion förfasades över TV4:s medverkan i spridningen. Tvärtom. Fortfarande cirkulerar upprop på nätet med krav på att bilderna ska tas bort, nu som ett firande av en årsdag. Det säger mig att etablerade media oavsett formen för att bära ut information till folket underlåter att göra det.

Kan skillnader i synen på internet förklara att vi har så olika bilder av det som sker?

Ja, jag tror att en bidragande orsak är många journalisters och författares nedlåtande syn på internet och de människor, som gillar att vara på nätet under en del av sina dagliga liv. Dessa från bloggträsket upphöjda ser ingen nytta, utan mest elände förknippat med nätet. I färskt minne har jag samtalet i SvT:s Babel, då författaren Jan Guillou skåpade ut oss. Paul Ronge förhåller sig mera balanserat i sitt inlägg Om bloggsnatter och stofiler.

I debatten om papperstidningens framtid i förhållande till tidningen på nätet är tonen minst lika skruvad. Bo Svensson, vd för Mktmedia, uttalar sig i Medievärlden och kan nog anses stå för den uppfattning som är mest frekvent inom pressen. En som på ett bra sätt beskrivit det skifte, som pågår, och då ur en annan synvinkel är Sydsvenskans Anders Mildner. Han beskrivning av processen när man möter andra, som skriver och kommenterar, känner jag som bloggare igen mig i. En människa är inte en öde ö. Med Bo Svenssons språkbruk räknas nog Mildner till Internetlibertarianerna. Men, den som känner behov av att klistra sådana etiketter på människor, med andra erfarenheter än de man själv har, gör sig själv en otjänst. Det är inte svårt att se att de yngre föredrar webben medan vi äldre föredrar papperstidningen. Men, att göra det till en fråga om kvalitet håller inte hela vägen. Med vana att vara på nätet, har jag upptäckt att det finns flera sätt att se på saken än vad etablerade media bjuder på. Genom att själv delta lär jag mig också att inte ta saker för givet. Det finns även webbplatser, t ex Second Opinion och Newsmill, där möjlighet ges att se nyheter ur olika synvinklar. Då kan man bilda sig en egen uppfattning, som inte är mera sann eller falsk än någon annans.

Medan jag botaniserat för att spegla de tongivande opinionsbildarnas syn på upphovsrätt och internet har Lars-Erick funnit att det finns liberaler, om man tar sig tid och ser sig omkring. Det tråkiga är att de inte finns bland riksdagens politiker, tänker jag, samtidigt som jag känner att jag börjar bli otålig – varför svarar inte journalisten på Svenska Dagbladet, som skrev om opinionsmätningen, på min per mejl ställda fråga: - Hur stor procentandel ansåg sig inte kunna rösta på något parti? Tänk om vi, som är besvikna på alliansen på grund av FRA, IPRED m m, skulle vara Sveriges tredje största parti!? Den delen räknas ju bort innan man fördelar sympatierna. Avslutar med Christian Engström, som skriver om skyddstider för upphovsrätten.

Intressant. Same same but different.

FRA-beroende på grund av vad?

Kommer inte ihåg var jag läste kommentaren, där någon undrade om det inte fanns någon länkrörelse, typ Anonyma FRA-ktivister, för oss som fortfarande håller på med vårt FRA-motstånd. Att slåss för att politikerna ska respektera våra mänskliga rättigheter och grundlagen, ses alltså av FRA-kramarna, som ett beroende framkallat av ett missbruk. Missbruk av yttrandefriheten? Eller missbruk av åsiktsfriheten? Eller vad ...

Medan MiNimaliteter bygger vidare på FRA-antologin, vilket är ett svar på DN:s artikel med påståenden om att motståndet byggts av inhyrda proffs från någon PR-byrå, fortsätter diskussionen på nätet. Även företrädare för den bransch, som pekats ut, tycker att det finns skäl att säga något i saken – här JMV Kommunikation. Deepedition funderar under rubriken Att slå sönder en revolution och rekommenderar oss att läsa Isobel i Expressen. Intressant.

Morfar Gunnar har på sin blogg i Norrtelje Tidning lagt ut den debattartikel, som var införd i papperstidningen i går, där han deklarerar att han är beredd att rösta på ett annat parti i nästa val, då han känner sig sviken av det parti, som han hittills röstat på. Jag har kommenterat under rubriken Heja Morfar! Ge honom en tribut du också – det är alltid svårt att ta ett sådant steg. Själv har jag på NT-bloggen skrivit om något jag fann hos Hax tidigare idag. Andra som bloggar är JensO, Knapsu, Intensifier, Hax, Satmaran, Kjellberg, Rick Falkvinge och Zac´s åsikter på ett fat.

DN:s ”scoop” och Ekots inspel om FRA.

-->

Idag kommer det, som jag väntat på. Ekots Erik Ridderstolpe skriver bl a ”Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det kan bli nödvändigt att ge fler myndigheter möjlighet att hämta information från signalspaning. Statsministern var tveksam redan i höstas när kompromissen om den nya FRA-lagen drevs fram av bland annat en grupp folkpartister.” Där satt den!!! Vi har nått ett backningsläge – inte backa, riva upp och göra om – utan att backa helt eller delvis från kompromissen. I det ljuset ska det bli intressant att se Federleys och andra FRA-kritiska riksdagsledamöters krumbukter. Kommer de att gripa efter det halmstrå, som DN:s artikel kan vara, om ingen synar den i sömmarna. Den kommer ju som från himlen sänd. Intressant.

Efter att ha skummat en del av den upprörda debatt, som pågår efter DN:s ”avslöjande” och ledarkommentar, har jag funnit en berättelse, där man kan se den spik, som DN:s journalister kokat sin soppa på. Det är Per Ankersjö som berättar om hur han var med och etablerade nätverket Borgerligt nej till FRA och då använde sig av kontakter inom PR-branschen. Sedan man läst det, är det inte svårt att förstå resten – i efterdyningarna när alla talat om bloggbävningen och bloggosfären som en ny maktfaktor – blir det alltför frestande för dessa PR-konsulter att skryta och skrodera om sin roll inför ett par alltför okritiska journalister. Andra, vars insatser förminskats i motsvarande grad, blir med all rätt upprörda. Men, det får inte skymma sikten när man vill göra en analys på basis av det som man själv vet något om. Vilka frågor är viktiga att söka bra svar på för att landa hyggligt rätt i slutändan?

Även om journalisterna hade att göra med PR-knuttar sugna på att göra sig själva märkvärdiga, varför valde journalisterna bort andra intervjuades bilder? Det är bara en av de frågor jag sett formuleras. När jag ser tillbaka på min spegling av motståndet mot FRA, var Borgerligt Nej till FRA en rätt marginell företeelse, även om jag blev glad när jag den 6 augusti läste ett debattinlägg av Anders Wijkman (kd), Camilla Lindberg (fp) och Per Ankersjö ( C) i Norrtelje Tidning. Jag tror fortfarande att undertecknarna menade det som de uttryckte i sin artikel och delade med dem besvikelsen över att berörda partier slagit dövörat till. Här hemma hade ju de politiker, som jag röstat på, sagt Ja till eländet. Bland vänner, bekanta och ute på nätet var jag långt ifrån ensam om mitt motstånd och upptäckte rätt snart att motståndet mot FRA-lagarna skar genom alla partipolitiska läger och att där ute på nätet pågick ett gigantiskt grupparbete, där alla bidrog med sitt kunnande för att genomlysa berörda lagar och deras effekter. I den processen växte också nätverket Riksdagssvar fram. I runt 200 inlägg har jag sedan den 9 juni 2008 dokumenterat den kunskapsprocess, som FRA:s anspråk på mina och andras trafikdata i nätets kablar gett upphov till.

Affärsvärldens Per Agerman har vad jag kan bedöma en rätt klar bild av skeendet i den del, som DN blåst upp, men också en ogrumlad blick när det gäller riksdagsledamöternas roll i det hela. Jag håller med honom när han summerar ”Att de lyckats spela upp en majoritet av riksdagsledamöterna på läktaren i en av de mest känsliga frågorna på mycket länge är en realpolitisk bragd. Det betyder inte att utvecklingen är bra för den svenska demokratin.” Med ”de” i citatet avses statsministern och försvarsministern, men jag är rätt säker på att kretsen av spelfördelare varit något större. Dessutom är det naturligtvis lugnare att befinna sig på läktaren, än att delta i spelet, men nog undrar jag vad som sker när svenska folket vid ett kommande val ska bedöma värdet av detta.

Personerna, som tog initiativ till webbplatsen StoppaFRAlagen ger också sin bild när det gäller den roll, som de spelade. Ankersjö har lagt ut en replik till DN på sin blogg. Alla, som vill bidra med sina berättelser om sin roll i motståndet mot FRA-lagen, kan göra det. Läs mer här hos MiNimaliteter. Hax har redan bidragit. Själv grunnar jag på hur jag ska beskriva det som jag har gjort, men det ger sig. Andra som också ställer frågor och söker svar: Opassande, Ting och tankar, Lakes lakonismer, Thomas Hartman, Mårtensson, Mitt i steget, JensO, Anders Widén och Scaber Nestor. Även journalister kan se olika på saken, det visar Sanna Rayman. Men, att DN inte är ensam om att vifta bort det, som vi bloggare gör, det visar ett inlägg hos Newsmill av Dagens Medias nyhetschef Martin Schori.

Avslutar med MinaModerataKarameller som ställer en berättigad fråga m a a den pågående rättegången mot The Pirate Bay.

Vem tjänar på att detta görs till sanning?

Dagen börjar med att jag läser ett konstruktivt bidrag till en upplösning av FRA-knuten från Hax, som i DN:s artikel pekades ut som spindeln i spinnet mot FRA. Sedan ser jag att DN följer upp gårdagens artikel i sin ledare där man talar om Konstgjorda gräsrötter. Något som bl a JMW Kommunikation finner intressant att kommentera. Detta är ett företag i branschen, vars trovärdighet just på denna grund kan ifrågasättas, men nog förefaller det vara så att det i denna bransch, liksom i riksdagen och i livet i stort, finns människor mer pålästa än andra och som inte lånar sig till vad som helst. Och omvänt.

En del av dessa riksdagsledamöter är så prestigebundna, att de är beredda att svälja precis vad som helst, som kan rättfärdiga deras ställningstagande. I kommentarsfältet på min blogg får jag t ex veta att Gunnar Andrén (FP) tröstar sig med ”"Läs gärna intressant DN-artikel denna söndag, signerad Ingrid Carlberg, om FRA-debatten och vilka som låg bakom FRA-upproret. Intressant! Och vilka duktiga PR-byårer. Jag är glad att jag inte gick på det. Och att jag inte sov 2007 när alla andra tycks ha gjort det.". Han har ingen kommentarsfunktion, där han skrivit detta, varför det får bli här: Du store tid, så patetiskt!!!

Nätverket Svart Måndag publicerar ett genmäle på webbplatsen Second Opinion, Olof tar på sig uppgiften att förklara gräsrotslobby med ordet demokrati. Rätt så med tanke på att här finns ett tänk, som breder ut sig i samhällets högre sfär, där en politisk elit ska vara de som handhar dessa frågor. Packet i bloggträsket kan hålla sig till mera lättviktigt gods, ser man ut att tycka. Opassande efterlyser, i likhet med många andra, DN:s syfte med sin bredsida. Globetrotter är med rätta upprörd och även om vi inte ska spilla krut på detta trams, så är det skönt att lufta vad man känner – åtminstone en liten stund. Själv har jag gjort det även på NT-bloggen.

Frihet, Fildelning och Feminism gör en tillbakablick och kommer till en slutsats: ”Jag vet inte varför DN jagar konstgräs i stället för engagemang, men för mig som befann mig utanför stockholm, märkte jag inte av vare sig PR-byråer eller några pengar. Även om nämnda personer i artikeln var aktiva och engagerade, tvivlar jag på att det på något sätt var avgörande för att så många blogginlägg skrevs, och att så många människor blev arga och frustrerande. Det klarade lagstiftande politiker av att framkalla alldeles utmärkt själva. Om någon fick betalt är det väl trevligt för den personen, men det gör inte alla tusentals gräsrötter till fejk.”.

Avslutar med MinaModerataKarameller, som så mången gång förr har en förmåga att se klart då många andra tappat koncepterna. Dessutom bygger hon under sitt resonemang med en rad intressanta länkar. Intressant.

Farmorgun i lobbyisternas ledband?

Med stigande förvåning har jag läst DN:s artikel Gräsrötter effektiv PR, där det görs gällande att motståndet mot FRA-lagstiftningen är ett resultat av några PR-byråers insatser och att ett antal bloggare haft betalt för sitt engagemang. Min första spontana tanke är att i DN:s värld finns bara människor som är till salu. Att några skulle använda sin kunskap till stöd för en god sak och göra det på det sätt, som de erfarenhetsmässigt vet kan ge effekt, är i den världen uteslutet. Även i den bästa av världar måste människor, som gör en behjärtansvärd insats, få betalt för sin insats – titta bara Röda Korset och alla andra organisationer med 90-konton. Men, där tar många så oförskämt bra betalt för sitt jobb att de förlorat en del givare, men det är en annan historia.

Med rätta har således DN-artikeln väckt uppmärksamhet och tolkas nu av en del som ett motdrag från intressen, som stödjer den lagstiftning vilken gjort utbyggnaden av FRA:s verksamhet möjlig. Andra åter funderar kring DN:s roll i den kamp, som pågick och fortfarande pågår samt att det finns journalister, som inte kan smälta att ett antal bloggare i samspel med ett antal journalister inom media genuint intresserade av den ständigt pågående utvecklingen av sociala medier, kan göra skillnad. Givetvis kan det vara en kombination av både det ena och det andra, men jag lutar åt det senare. Intresset förnekar sig som bekant inte. Bra att det går i dagen.

För min egen del tillhörde jag den stora majoritet av det svenska folket, som sov lungt i den fasta förvissningen att något så vederstyggligt som en allmän avlyssning av det svenska folket aldrig skulle kunna bli aktuellt i vårt demokratiska land. Ur den sömnen väcktes jag så sent som den 9 juni – tack vare några rader i en ledare i Norrtelje Tidning. Sedan dess har jag försökt gottgöra min försumlighet och använt min tid, som pensionär, åt ett flitigt grävande. Ett grävande som gjort att jag lärt mig ett och annat om hur direktiv i EU påverkar lagstiftningen här hemmavid och att fega politiker inte så sällan försöker dölja sina repressiva åtgärder genom att skylla ifrån sig på byråkratin i Bryssel. I verkligheten har man haft sina fingrar även i den syltburken.

I allt detta har min ståndpunkt varit att beslut, som tillkommer på detta sätt, inte kan räkna med den status som följer av folkets respekt. Respekt är inget man kan kräva, respekt är något man gör sig förtjänt av! Med detta som ledstjärna har jag gjort mitt bästa för att göra människor i min omgivning medvetna om det som pågår. Jag har således inte varit en nyttig idiot i ett antal lobbyisters ledband. Även om jag kom igång väl sent, har jag i likhet med MinaModerataKarameller protesterat på egna meriter.

Andra som bloggar i saken är Opassande, Hanna Wagenius, Hultins tankegång, Margareth Osju, Ting och tankar, Leo, Mitt i steget, Sanna Rayman, Anna Troberg, Intensifier, Isobel, Svensk Myndighetskontroll, Midnattsvarg, Eva-Lenas blogg, Sagor från livbåten, Erik Laakso, Olof, Second Opinion, StoppaFRAlagen.nu, Lakes Lakonismer, Scaber Nestor, JensO, Deepedition, Frihet, Fildelning och Feminism, Lars-Erick, Thomas Hartman och sist men inte minst Federley, som ser ut att skapa sig motiv för nya krumbukter. Intressant.

Efter detta måste jag svalka mig med en portion Badlands Hyena – som dock inte kan överträffa verkligheten.

Twixdagen håller på att samlas.

-->

Läser Politikerbloggen om att Socialdemokraterna tagit initiativ till att samla ”kvittrande” riksdagsledamöter i Twixdagen. Det är Magnus Ljungkvist, pressekreterare för socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, och den almedalsbloggande kollegan Jonas Morian, som är initiativtagare. Svaret på Daniel Alséns fråga om mikrobloggandet ändå inte bara är en kortlivad trend, är intressant. Inte minst för den som hört det förr och då i samband med bloggbävningen kring FRA och den efterföljande diskussionen kring de femton punkterna, som nu är ute på remiss.

”Man kan inte göra mer än att göra politikerna tillgängliga. Det finns ett ansvar för medborgaren att delta i debatten också. Gör man inte det så är det svårt att komma efteråt och gnälla”, säger Magnus Ljungkvist.

Första gången jag hörde talas om denna min skyldighet, för att kunna ha synpunkter på det som sker i riksdagen, det var när riksdagsledamoten Gunnar Andrén den 11 juni 2008 reagerade på mina mejl till riksdagens politiker i vårt län med ett mycket korthugget "Hej Gun. Har du något bra svar på att du avstått från att läsa min blogg där dina frågor avhandlas? I stället för att bara anklaga? Men jag skall svara dig tillsammans med andra som alla tänker likadant. GA".

Det andra tilllfället, när det bekräftades att jag räknades först när jag använde fältet för kommentarer på en riksdagsledamots blogg, det var när jag gick till Göran Petterssons blogg och påminde om att jag sänt honom ett par mejl både i hans egenskap som lokal politiker och riksdagsledamot, men inte fått något svar. Där i kommentarsfältet blev det möjligt.

Tredje gången jag fick bekräftat att politikerna vill kunna styra kommunikationen med medborgarna via sina egna bloggar, det var när jag engagerade mig i nätverket Riksdagssvar.se. Tillsammans med nio andra medborgare har jag mejlat fem frågor till min kvot på 39 riksdagsledamöter för att kolla vad i fråga om FRA-lagstiftningen, som vi inte förstått. Det är ett evigt nötande, det kan jag intyga. Stoppa FRA-lagen har bett oss om en redogörelse och den ligger nu ute på deras webbplats. På vår egen webbplats Riksdagssvar bygger vi vidare på en minnessten över glappet mellan folket och riksdagen. I Vänsterpartiet har nu alla svarat. Miljöpartiet är på god väg. Det ska bli intressant att se när det lossnar hos socialdemokrater och moderater, som säger sig vara intresserade av att kommunicera med folket.

Mig förefaller det som att politikerna inte alls förstått finessen med dessa nya sociala media. Mittåt – det gäller inte alla. Karl Sigfrid, som fick känna på partipiskan i samband med omröstningen om FRA, fortsätter oförtrutet sin mission att argumentera för Open Source och ett fritt internet. Här talar han för Open Source och open gowernment och refererar till New York Daily News, som beskriver Obama som en open source-president - en ledare som med hjälp av den nya tekniken skapar ingångar för alla som vill involvera sig i den politiska utvecklingen.

Folket och dess representanter.

Fuderar på om jag igår var för negativt inställd till SKL:s projekt om medborgarpaneler bl a i Tyresö kommun, som SvD skrivit om. Det kan kanske vara ett av många andra sätt att bända upp de låsta positioner, som våra politiker emellanåt intar. Med tiden blir det väl utvärderat och då får vi se om mina farhågor – att det bara är ett annat sätt att styra och kontrollera folket – kommer på skam. I hd.se/kultur finns andra exempel, vilka berörs i artikeln om Gränslösa Bloggar.

Där har man lagt märke till den diskussion, som pågår på nätet, om behovet av en mer levande demokrati, och där vi gränsöverskridande från höger till vänster diskuterar behovet av ett bättre fungerande styrelseskick. När riksdagsledamöter inte tillåts ha egna åsikter utan blir inpiskade eller utkvittade, för att de inte delar åsikterna med maktens innersta krets, då är det hög tid att finna nya lösningar. Ja, jag vet att jag är tjatig, men det kan inte sägas nog många gånger. Speciellt inte dagen efter att jag fått klart för mig att Camilla Lindberg, som stått upp för värnet av det svenska folkets integritet, blivit flyttat från Justitieutskottet. In kommer partiets inpiskare nr 1 Johan Pehrson – ordningsmannen i den klassen. Mer om det smarta draget i NT-bloggen – länk uppe till vänster.

Lars-Erick, vars inlägg omnämns i Hd.se:s artikel, har skrivit mycket kloka saker under en längre tid och jag länkar ofta till honom. Dessutom länkade jag också till Mårtensson, som inspirerade mig när jag skulle knyta ihop alla trådar i mitt förra inlägg Open Source – modell för politiker.

På väg mot något nytt

Idag och imorgon är en provkörningsperiod inför starten på onsdag – marknadsdagen – att vara bloggare i Norrtelje Tidning. Det blir ett nytt kapitel i min bloggarhistoria, där jag måste klura ut hur jag kan kombinera det med skrivandet i den här bloggen. Jag vill inte släppa den – i vart fall inte så länge som hotet om att staten vill ha tillgång till all internettrafik hänger över oss. Det blir att pröva sig fram. Intressant. För övrigt har jag ett läkarbesök inbokat på Radiumhemmet. Det sista efter en cancerbehandling för fem år sedan. Det har varit en mycket lärorik period, då jag lärt mig värdet av att se det goda i livet genom att på kvällen summera minst tre goda stunder under den dag som gått. Det är rätt märkligt så rikt livet blir genom denna enkla åtgärd. Därför blir bloggandet idag ovanligt kort, för att komma från mina tangenter.

Bloggaren - medievärldens gossen Ruda

Upptäcker först idag Sanna Raymans ledarkommentar till Lisa Irenius debattinlägg i DN Bloggetik, ja tack! baserat på initiativet från Marianne Mikko (s), som om det antas av EU-parlamentet i nästa vecka innebär en beställning om en lagstiftning i frågan. Något, som även Hax och andra bloggat om. Tänka sig att det finns journalister, som vill ha mer av överstatlighet genom EU-initiativ när det gäller det fria ordet och journalister, som mera ser till förtjänsterna av att det finns en kör av olika röster. De förra gör ett stort nummer av att en del bloggare, företrädesvis frustrerade unga människor, har ett språkbruk, som faktiskt ställer till större skada än nytta för dem själva! Och, som så många gånger förr, tar det tid innan dessa debattörer inser det. Men, det kan rent av vara så att unga människor vill vidga ramarna i motsats till den politiska klassens okontrollerbara behov av kontroll. Hur som helst, har jag inga problem med att markera vad jag tycker i fråga om tonläget och ordvalet, men jag låter mig inte hindras av varken det ena eller det andra, eftersom jag vill föra en dialog med unga människor för att förstå, sådant som en farmor 70+ kan ha svårt att begripa.

Dialogen mellan Rayman och Irenius har på sitt sätt bäring på Björn Elmbrants artikel i Dagens Arena ”Dags för bloggosfären att bli vuxen”, vilken snurrat runt i mitt huvud sedan jag bloggade om den igår. Jag har så svårt att ta in att en omvittnat omdömesgill journalist helt plötsligt tappat orienteringen. Jag har dels sänt honom ett mejl och bett om en svar på några frågor, som jag ställde i min blogg m a a artikeln och dels lämnat en kommentar till hans artikel:

Rikta sökarljuset åt rätt håll

Vill påminna till Sekretesslagen 7 kapitel 22 § som stadgar: ”Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende, i fråga om vilket bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.”

Inget hade hindrat Tingsrätten att hemligstämpla detta bildmaterial, just med tanke på att vi lever i en tid då offentligt material sprids till allt flera. Varken journalister med sin pressetik eller någon annan behöver dessa bilder för att kunna granska makten. Till alla journalister vill jag säga: - Rikta sökarljuset åt rätt håll!!! När så inte sker, undrar jag vilken agenda som styr istället?!

Av andra kommentarer kan jag dra slutsatsen att irritationen är stor över att Elmbrant lägger av en sådan bredsida och sedan drar sig tillbaka till sitt elfenbenstorn. En som däremot problematiserar saken i ett inlägg på SVT Opinion, utan att känna till alla detaljer är Jonas Andersson, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, Goldsmiths College, London, som även har en blogg, där han (vad jag kan förstå) är beredd att ta emot synpunkter. Det gillar jag! Som en motvikt ger jag ordet till Peter Sunde, The Pirate Bay, för att han ska få ge sin syn på saken. Han utsattes för en exempellös kanonad i SVT Debatt igår och idag ber redaktionen om ursäkt. Studio Ett tar upp tråden i ett inslag om IT idag kl 17.00. Med spänning följer jag den fortsatta debatten. Tråkigt dock för piraterna att detta kommer nu, mitt uppe i engagemanget för att förmå riksdagen att riva upp FRA-lagen. Men det är nog ingen tillfällighet.

Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge visar sin kapacitet genom sin postning, som ingår i nedräkningen inför riksdagsmötets öppnande den 16 sept. Noterar också att medan jag ägnar mig åt sans och balans kring The Pirate Bay, håller MinaModerataKarameller ställningarna när det gäller att visa upp det motstånd mot FRA-lagen som växer runt om i landet. Själv har jag fått svar från en aktiv i Folkpartiet att hon är med mig i anden, när jag demonstrerar inne i Stockholm den 16 september.

Noterar till sist att Lake gjort ett inlägg i NT till stöd för motståndet mot FRA; att Gubben vid Rämen gett en hint om att kansli-daschet kan få ett oväntat besök; samt att Badlands Hyena upptäckt ännu ett blomkålshuvud.

Nine Eleven – den elfte september, del 3

Jag en misstänkt terrorist lyder rubriken på Nabila Abdul Fattah i dagens Metro. Alla med förmåga till inlevelse kan föreställa sig hur det är att vara i hennes och hennes vänners kläder. Vilken rättssäkerhet gäller för deras del? Var finns vän av ordning, när Nabila och hennes vänner utsätts för detta? Hur skulle vi själva klara av att hantera besök, som mera liknar trakasserier än undersökningar? Garuda påminner om att mänskliga rättigheter gäller även i Sverige. Intressant.

Efter dessa frågor tar jag upp tidigare tråd. Där fokuserade jag på det drev, som för närvarande pågår mot The Pirate Bay och där jag noterat att den välkände och respekterade journalisten Björn Elmbrant, skribent i Dagens Arena, nu har sällat sig. Med risk för att rubba hans världsbild har jag sänt min bloggpost till honom i hopp om att få svar antingen här på min blogg eller i ett inlägg i Dagens Arena. Av Lars-Erick, som skriver om den 11 september, fick jag i en kommentar ett tips som jag följde upp och minsann – Med hänvisning till Sekretesslagen 7 kapitlet 22 § hade Tingsrätten kunnat sekretessbelägga de omtalade bilderna.

Jag har dessutom från en annan källa fått veta att ett 30-tal juridikstuderande hämtat ut det aktuella förundersökningsmaterialet under de första veckorna. Därefter påbörjas ett spinn mot The Pirate Bay (TPB), som sedan med hjälp av TV4 ledde till en nyhet fylld av indignation över att en person hos TPB, efter att ha blivit bombarderad med krav att plocka bort materialet, tappat tålamodet och uttryckt sig på ett väldigt okänsligt sätt. Tålamodet brast, då det hos TPB inte finns någon fil, som man kan plocka bort. Men, det brydde sig varken de juridikstuderande eller journalisterna vid TV4 om, utan det irriterade svaret återgavs och sedan antog drevet stormstyrka. Effekten av detta blev att en torrentfil, på väg att förtvina i brist på efterfrågan, helt plötsligt laddades ner av flera tusen som i sin tur kunde sprida den vidare. Berörda journalister på TV4 var uppenbarligen mera intresserade av att hänga ut TPB, än att skydda den drabbade familjen och att klargöra ifall Tingsrätten hanterat materialet på ett rättssäkert sätt. Den uppgift jag lutar mig mot är den, som bloggen lindelof formulerade efter det att PO Yrsa Stenius uttalat sig.

Där hänvisas till Sekretesslagen 7 kapitel 22 § som stadgar: ”Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende, i fråga om vilket bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.”

Uppenbarligen händer det något i sinnet hos en del journalister, som får dem att tappa det vanligtvis goda omdömet, när de tvingas anpassa sig till ett yrkesliv i gränssnittet mot glada amatörer i bloggosfären. Dessutom ligger det nära till hands att se det inträffade som att TPB varit utsatta för något iscensatt av människor, som vill sätta käppar i hjulet för dessa pirater. Tomas ställer också frågan – Och den egentliga orsaken är? Andra som skriver om detta är: Erik Laakso I På Uppstuds och Jinge. Jag undrar: - Varför inte se oss i den här sfären, som nyhetskonsumenter intresserade av att bearbeta och belysa det som sker ur flera synvinklar – komplement inte konkurrent! Snacket under fikarasterna, som flyttat ut på nätet, helt enkelt.

FRA – Kritiska moderater, del 2

Först en pikant nyhet, som Christian Gustavsson bloggar om : Banhof vägrar, moderaternas mail skyddad. Sedan till den andra delen i en serie, där jag avser att lyfta fram modiga moderater kritiska till FRA-lagen. De 14, som vi läste och hörde om igår, har redan orsakat utryckning från högsta ort, se Politikerbloggen. Men, här vill jag lyfta fram en motvikt till Jan Carle (m), Nyköping, som i en intervju i P4 Sörmland bl a sa: – Jag är besviken på de, som gör det här, för de skadar vårt parti, det skadar regeringen, det stärker oppositionen och det kan ju aldrig vara meningen med vårt politiska arbete. Intressant.

Under de månader, som jag följt Mary Jensen på hennes blogg MinaModerataKarameller, är mitt intryck av hennes kritik av FRA-lagen det motsatta. Ingen har med större omsorg om sitt parti och dess ledande företrädare, argumenterat för sin uppfattning. Hon hemfaller inte åt sådant som okunniga gör, utan bygger upp sin argumentation med alla de fakta, hon kan ta fram. För att lyckas med det, sovrar hon i argument, som andra bidrar med, utan att bli nämnvärt upprörd över det hat, som en del öser över politiker i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Hon klarar att se bortom orden, då hon vet att dessa egentligen säger mera om den, som uttalar dem, än ”hatobjektet” ifråga. När jag själv varit färdig att spricka och fara ut i förbannelser, har hon haft en lugnande inverkan.

Hennes engagemang i kampen mot FRA-lagen bygger på ett demokratiskt förhållningssätt och är ingen förvillelse, som uppstått genom alltför flitigt umgänge med ”fel” människor. Mary ger också en annan bild av dagens politiskt engagerade, än den som Stefan de Vylder, ger uttryck för på SvD:s Idag-sida. Framförallt när det gäller hans uppfattning om nätet, som han tycks se som roten till allt ont. En rätt vanlig uppfattning bland många medelålders och äldre, som säkert bidragit till att värnet mot massavlysningen varit så ambivalent inom regeringen. Men det vill jag återkomma till vid ett annat tillfälle.

Med Jan Carles måttstock skulle Mary med sitt engagemang skada moderaterna, skada regeringen och stärka oppositionen. Jag vill påstå motsatsen – det är tack vare sådana kunniga medlemmar, som moderaterna kan överleva. Om de nu kan ta sig samman, glömma prestigen samt ta det som pågår som underlag för ett lärande om krishantering i en demokrati. Kunskap är makt – det tror jag fortfarande på även om nuvarande makthavare jobbar på att bevisa motsatsen.

Sjuksystrar bloggar om strejken

I slutet av förra året bloggade om sjuksköterskornas kamp här hemma och i grannlandet Finland ställde jag frågan Är vi för mesiga? Jag delade också med mig en länk tilll en artikel om anställda i en pastafabrik, som utmanat sin chef – försök leva på vår lön – och han antog deras utmaning. Men när han i slutet av månaden inte hade pengar ens till en kopp expresso, då höjde han arbetarnas löner. Utmana höjdarna i landstinget – försök leva på vår lön! Det vore intressant att se hur det skulle gå.

Upptäcker till min stora glädje att några av de strejkande startat en blogg, Syrrabloggen, som jag gärna länkar till. Där skriver en av de tre bloggarna om den entusiasm de mött bland patienter och andra när det tågade ut från arbetsplatsen idag vid lunchtid.

Det ska bli intressant att följa hur det går.

Vara och bli synad

Den dagliga läsningen av Jinges blogg ledde mig idag till DN Debatt där Bertil Torekull tagit till orda med anledning av att den tidning, som han grundade; Dagens Industri tilldelat Gregor Nowinski hos SVT, Hasse Olsson-priset för hans tv-dokumentär om Wallenbergfamiljen.

Hasse Olsson-priset instiftades för att uppmärksamma god ekonomijournalistik, vilket Bertil Torekull menar att skaparen av Wallenberg-dokumentären inte kommit i närheten av. Torekulls vassa penna tecknar en bild av Peter ”Pirre” Wallenberg, som motvikt till de bilder som Pirre själv oemotsagd kunde ge av sin far Marcus och Percy Barnevik. ”Det är förstås sorgligt att en stor finansfamilj företräds av en person med ett beskäftigt tankemörker, men att detta tillmäts ett värde även i vår folkägda tv var en skandal. Hans roll – i bolag som Investor och ABB – när det gäller att stimulera girighet och omoral i direktörsleden kan inte överskattas. Om detta inte ett ord i tv. Underdånigheten inte bara från de assisterande lakejernas sida inför affärsmagnaten är kanske inte så gåtfull men man kan inte acceptera att medierna ska buga för fördomar och obildning om folk bara är rika nog” skriver Torekull bland annat. Intressant.

Har jag fel när jag tycker mig se att Bertil Torekull har en tilltro till det kapitalistiska systemet och därför gärna vill se att detta system gynnar de goda dygderna hos rika människor? Just därför blir han rosenrasande när han ser en tongivande kapitalist visa upp sina sämsta sidor och att en journalist prisas för att han låter det ske.