För Sverige i tiden – en debatt om tryckfrihet?

Veckans snackis i medievärlden torde kungaboken vara. Redan kvällen innan boksläpp var det diskussion i Kvällsöppet med författarna och en del ”ögonvittnen” på plats samt Elisabeth Tarras-Wahlberg och en del andra som varit i mer eller mindre nära kontakt med kungahuset. Allt efter som programmet fortskred kunde man bara skaka på huvudet – vi har en kung med valspråket ”För Sverige – i tiden” och det borde rimligen betyda att kungen inte ska behöva ta ansvar för vad ”polarna” runt omkring honom ägnar sig åt. Även om man kan förstå att svartklubbsägaren Mille gärna ville sola sig i mediernas spotlights, hade han och den tidigare livvakten vett att markera – gänget kring kungen bjöd ibland på upptåg som kungen inte såg ut att vara riktigt komfortabel med. Någon av kompisarna hade en tid en stående bokning av bord varje måndag, men oftast var kungen själv inte med när det festades. Mest handlar nog boken mera om en del människors lust att på nytt få synas samt kompisgängets liv och leverne än kungens. Det var rätt magstarkt att höra Helene Wellton tala om vår statschef och göra jämförelsen med kungens liv och leverne och Kanal 5:s Kungarna av Tylösand.

Enligt Dagens Media var vi 405.000 som tittade, vilket var ett rejält lyft för TV4:s Kvällsöppet. Rätt coolt att Kungen sätter sin lit till att media ska lämna honom ifred sedan han meddelat att han inte läst, men förstått att innehållet kan ha bäring på något långt tillbaka i tiden, varför han pratat med Drottningen och att de beslutat att vända på det bladet och se framåt. Kan just undra hur många män och kvinnor det finns där ute, som inte önskar att de själva hade en livskamrat med förmåga att sätta sig över skvaller och rykten, som möjligen kan innehålla en del korn av sanning?

Det finns många olika sidor av den här saken. Själv har jag en hel rad frågor. Inte för att jag är större rojalist än många andra, utan därför att situationen gör att vi kan prata om sakens olika sidor och lära oss något av den. Inte minst gäller det alla de människor som lever i mediebranschen, men även vi som mediekonsumenter. Är det OK att vår kung med valspråket ”För Sverige – I tiden” förhåller sig till etik och moral på samma mänskliga sätt som många av de journalister, som nu avkräver honom förklaringar, eller måste han vara ofelbar och höjd över all kritik? Hur sunt är det? Kan vi läsare inse att vårt intresse för skvaller och ryktesspridning kan leda till flera liknande böcker och vilka står i så fall i tur? Har vi alla en plikt att läsa boken med genusglasögonen på? Hur kan boken påverka den framtida Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen?

Den lagstiftningen bygger på principen om frihet under ansvar och är just nu under utredning. En delrapport redovisades för ett par veckor sedan och det ska bli intressant att undersöka möjligheten att sila Kungaboken genom de olika filtren – ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Anna Serner, Tidningsutgivarna har en intressant kommentar till det diskussionsunderlaget och tidigare pressombudsman Pär-Arne Jigenius skriver på DN Debatt att kungen saknar medborgarnas rättigheter, vilket man också kan fundera över.

Häromdagen skrev Hans Månsson, Medievärlden, artikeln Förlagsjournalistik som styr nyhetsflödet, med referens till en ledare i danska Politiken, där just detta hur redaktioner kringgår omsorgen om de egna etiska reglerna genom att citera uppgifter ur en bok. Rätt intressant med tanke på att många journalister ondgör sig över bloggosfären och dess påstådda brist på etik och moral. Sedan kan man med rätta fråga sig om boken ingår i en kampanj för republik? Den sista frågan är befogad med tanke på att republikanerna tagit väl vara på möjligheten att höras och synas i den debatt som pågår. Eller om man bara passar på om man säger så. Men det är en rottråd, som jag just nu inte tar mig tid att undersöka, även om republikanerna säljer boken till medlemmar för specialpris.

Av detta framgår att utgivningen av den här boken ger anledning till en diskussion om ambitionen att skapa en teknikneutral Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning. Det låter sig sägas, men blir svårare att genomföra, om man inte tar hänsyn till medielandskapets mångfald och hur olika långt alla berörda har kommit i sin förståelse för detta. Medier och deras medarbetare ställer inte alltid in sina käpphästar i stallet när det tar sig an en journalistisk uppgift, som hittills satts på pränt på papper, och skribenter som publicerar sina alster digitalt är långt ifrån så samvetslösa som journalister i gammelmedia vill göra gällande. Medan jag skrivit har jag kommit fram till att Piratpartiet och alla skrivkunniga pirater måste ta tillfället i akt och yttra sig över det diskussions-underlag som presenterats.

Har bara samlat en bråkdel av det som skrivits och sagts: Svensk Damtidning; Sydsvenskan; Babelbloggen; SvD; DN, SR P4 Extra; HD; Expressen; NA; SR Dalanytt; SR Studio Ett; SR:s Kungahuset; Göteborgs-Posten; Stockholm News; Politiken, Danmark; TV2, Norge; och en rad andra utländska tidningar. Författarna presenteras också på sina håll - Här AB:s presentation av alla tre och här i NA en intervju med författaren Deanne Rauscher. SVT Kulturnyheterna har intervjuat Thomas Sjöberg.

Lars-Erick ställer frågan – Är kungen en vanlig människa? Och gör en intressant reflektion. Skärvor från skäret säger Heja Kungen!Sedan kan jag inte motstå frestelsen att retas med fullblodsfeministerna – Gubben vid Rämen. Låter sedan William von Pamp få sista ordet.

Intressant.

PS. Missa inte Oscar Swartz´ blogginlägg Du - hot eller möjlighet. DS

Vad sysslar Försvarsmakten med?

Läser i dagens DN.se att Värnpliktsnytt på nytt har problem. Den 9 juli skrev SvD om att tidningen enligt Pliktutredningen skulle läggas ner, men finnas kvar i någon annan form. Ett sök på ”Värnpliktsnytt” visar att dess redaktion bitit den hand, som föder dem, så många gånger att ingen kan vara förvånad över att Försvarsmakten gör sig av med dem. Idéer om att granskningen är betydelsefull för att motverka en destruktiv kulturs framväxt, verkar vara sådant som framhålls i högtidstal, medan det vardagliga arbetet visar något annat. Så verkar det vara i politiken och så ser det ut att vara i politikens praktik d v s verksamheter under politisk ledning. Tidningen Journalisten noterar det som inträffat, utan att ställa några besvärande frågor till den, som har ansvar för det som hänt.

Däremot kan jag se en liten notis om att Värnpliktsnytts JO-anmälan mot Försvarsmakten för bristande efterlevnad av grundlagens bestämmelser lett till att chefen vid LV 6 i Halmstad ”låtit ta fram ett PM som ska lära ut offentlighetsprincipen och grundlagens regler om meddelarskydd till all personal inom garnisonen.” Ett sådant initiativ borde ha slagits upp rejält i journalisternas fackorgan och följts upp som en positiv förebild för andra att ta efter. Benchmarking kallas detta med en företagsekonomisk term.

När så inte sker, undrar jag hur vi ska kunna räkna med ett bättre förhållande. För drygt ett decennium sedan kunde vi se offentliganställda demonstrera med påsar över huvudet till försvar för meddelarskydd och offentlighetsprincipen. Idag har det blivit mycket tystare. Och jag känner att jag själv blivit ganska luttrad under det senaste året och tänker att chefredaktören Ulrika Häggroth helt klart inte har förstått att man i hennes situation måste vara pragmatisk på samma sätt som politiska journalister lärt sig att vara det – avslöjanden leder till att du förlorar makthavarnas förtroende och således inte får veta allt det, som gör att du kan vara väl informerad för att inte säga initierad. Man måste slicka, inte bita, den hand som bidrar till levebrödet. Det är den enda vettiga förklaring jag funnit, när jag under det senaste året försökt förstå varför ledande politiska journalister tycker att systemet med partipiska och utkvittning vid omröstningar i Sveriges riksdag är helt OK.

Regeringsdugligheten kräver det, anser man. Allt medan det demokratiska styrelseskicket förfaller.

Därför blir jag inte förvånad när TV4 under ett antal sändningar ”avslöjat” hur det står till hos Försvarsmakten, bland annat i detta inslag där Överste Bengt Sandström kommenterar MUST:s granskning av säkerhetsbristerna i Försvarsledningens högkvarter. Allt verkar vara tillrättalagt för att inge förtroende i händelse av att detta ”avslöjande” riskerar att uppstå i något annat mindre förtroendeingivande sammanhang. Bättre förekomma än att förekommas så att säga. Rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant.

Insikter vs åsikter

Som bloggare känner jag mig ofta stolt över att bo i ett hörn av Sverige, där vi har en lokaltidning med en politisk chefredaktör, som hänger med sin tid. Idag lyder ledartextens rubrik "Piratpartiet kan ge bättre EU-val". Jag kan bara för min del säga att jag inte är förvånad över Piratpartiets möjligheter att värva medlemmar i det medieklimat som råder, med en mycket kraftig polarisering mellan en del redaktörer, journalister och den fiiiiina delen av kultureliten samt en del politiker, som sätter sig på höga hästar och inte vill inse vad internet står för. Sedan drar man till Bryssel och ser ut att i sin enfald förstöra det som universitetsvärlden en gång utvecklat och kallat world wide web eller internet. Idag när ITRE-utskottet sammanträder och den 5 maj, när Europaparlamentet hållit sitt möte, då vet vi om det världsomspännande nätet överlevt deras klåfingrighet. Jag har i vart fall gjort vad jag kunnat för att påverka. Förutom mejl till Sveriges MEP:er blev det senare ett kort mejl på knagglig engelska till övriga länders MEP:er i ITRE-utskottet - Please see me as a citizen, not only as a consumer, when I am on the Net! var kontentan av meddelandet.


För att ni ska förstå vad jag menar, vill jag bjuda på ett blogginlägg från Linköping där Corren är husorgan för många. Det är inte bara för att Erik använder mig, som exempel på att det finns andra än "fjortisar", som sätter värde på internet och dess möjligheter, utan därför att Erik anstränger sig för att den politiske redaktören på Corren ska få en chans att komma till en ny insikt. Samtidigt når Erik, tack vare internet, även andra som kan behöva se saken från en annan synvinkel. Som krona på verket får Erik extrapoäng av mig för att han vid ett tillfälle skrivit till mig, när jag kände mig uppgiven inför allt "skitprat", som florerar inom den s k eliten när det gäller nätet och tröstat mig med att hans mamma, om hon varit i livet, hade kunnat vara bloggare och då uppträtt som Farmor Gun-Britt i Rimbo ;-). Sånt värmer.

Nu väntar en dag a f k då jag får tillfälle att umgås med mitt yngsta barnbarn Daniel. Det ser jag fram emot.
Intressant.

DN:s ”scoop” och Ekots inspel om FRA.

-->

Idag kommer det, som jag väntat på. Ekots Erik Ridderstolpe skriver bl a ”Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det kan bli nödvändigt att ge fler myndigheter möjlighet att hämta information från signalspaning. Statsministern var tveksam redan i höstas när kompromissen om den nya FRA-lagen drevs fram av bland annat en grupp folkpartister.” Där satt den!!! Vi har nått ett backningsläge – inte backa, riva upp och göra om – utan att backa helt eller delvis från kompromissen. I det ljuset ska det bli intressant att se Federleys och andra FRA-kritiska riksdagsledamöters krumbukter. Kommer de att gripa efter det halmstrå, som DN:s artikel kan vara, om ingen synar den i sömmarna. Den kommer ju som från himlen sänd. Intressant.

Efter att ha skummat en del av den upprörda debatt, som pågår efter DN:s ”avslöjande” och ledarkommentar, har jag funnit en berättelse, där man kan se den spik, som DN:s journalister kokat sin soppa på. Det är Per Ankersjö som berättar om hur han var med och etablerade nätverket Borgerligt nej till FRA och då använde sig av kontakter inom PR-branschen. Sedan man läst det, är det inte svårt att förstå resten – i efterdyningarna när alla talat om bloggbävningen och bloggosfären som en ny maktfaktor – blir det alltför frestande för dessa PR-konsulter att skryta och skrodera om sin roll inför ett par alltför okritiska journalister. Andra, vars insatser förminskats i motsvarande grad, blir med all rätt upprörda. Men, det får inte skymma sikten när man vill göra en analys på basis av det som man själv vet något om. Vilka frågor är viktiga att söka bra svar på för att landa hyggligt rätt i slutändan?

Även om journalisterna hade att göra med PR-knuttar sugna på att göra sig själva märkvärdiga, varför valde journalisterna bort andra intervjuades bilder? Det är bara en av de frågor jag sett formuleras. När jag ser tillbaka på min spegling av motståndet mot FRA, var Borgerligt Nej till FRA en rätt marginell företeelse, även om jag blev glad när jag den 6 augusti läste ett debattinlägg av Anders Wijkman (kd), Camilla Lindberg (fp) och Per Ankersjö ( C) i Norrtelje Tidning. Jag tror fortfarande att undertecknarna menade det som de uttryckte i sin artikel och delade med dem besvikelsen över att berörda partier slagit dövörat till. Här hemma hade ju de politiker, som jag röstat på, sagt Ja till eländet. Bland vänner, bekanta och ute på nätet var jag långt ifrån ensam om mitt motstånd och upptäckte rätt snart att motståndet mot FRA-lagarna skar genom alla partipolitiska läger och att där ute på nätet pågick ett gigantiskt grupparbete, där alla bidrog med sitt kunnande för att genomlysa berörda lagar och deras effekter. I den processen växte också nätverket Riksdagssvar fram. I runt 200 inlägg har jag sedan den 9 juni 2008 dokumenterat den kunskapsprocess, som FRA:s anspråk på mina och andras trafikdata i nätets kablar gett upphov till.

Affärsvärldens Per Agerman har vad jag kan bedöma en rätt klar bild av skeendet i den del, som DN blåst upp, men också en ogrumlad blick när det gäller riksdagsledamöternas roll i det hela. Jag håller med honom när han summerar ”Att de lyckats spela upp en majoritet av riksdagsledamöterna på läktaren i en av de mest känsliga frågorna på mycket länge är en realpolitisk bragd. Det betyder inte att utvecklingen är bra för den svenska demokratin.” Med ”de” i citatet avses statsministern och försvarsministern, men jag är rätt säker på att kretsen av spelfördelare varit något större. Dessutom är det naturligtvis lugnare att befinna sig på läktaren, än att delta i spelet, men nog undrar jag vad som sker när svenska folket vid ett kommande val ska bedöma värdet av detta.

Personerna, som tog initiativ till webbplatsen StoppaFRAlagen ger också sin bild när det gäller den roll, som de spelade. Ankersjö har lagt ut en replik till DN på sin blogg. Alla, som vill bidra med sina berättelser om sin roll i motståndet mot FRA-lagen, kan göra det. Läs mer här hos MiNimaliteter. Hax har redan bidragit. Själv grunnar jag på hur jag ska beskriva det som jag har gjort, men det ger sig. Andra som också ställer frågor och söker svar: Opassande, Ting och tankar, Lakes lakonismer, Thomas Hartman, Mårtensson, Mitt i steget, JensO, Anders Widén och Scaber Nestor. Även journalister kan se olika på saken, det visar Sanna Rayman. Men, att DN inte är ensam om att vifta bort det, som vi bloggare gör, det visar ett inlägg hos Newsmill av Dagens Medias nyhetschef Martin Schori.

Avslutar med MinaModerataKarameller som ställer en berättigad fråga m a a den pågående rättegången mot The Pirate Bay.

Ändamålet helgar medlen?

Har lagt märke till att bloggare med vänstersympatier tycker att det är OK med olagliga aktioner, som gynnar deras egen sak, medan de tar till storsläggan när det gäller nyliberala moderaters skatterevolt. Omvänt försöker bloggare på den kanten släta över olagligheterna, som kommit i dagen, genom att klassa det hela som civil olydnad. Det säger mig att man ser och reagerar på brott mot lagar och regler som andra gör, men blundar eller ser mellan fingrarna med det som man själv sysslar med. Men, vad man lånar sig till beror nog på vad synden består av och har knappast någon partifärg.

Den som försöker göra gällande att den ena samhällsklassen skulle ha en sämre känsla för etik och moral än den andra, gör sig nog skyldig till en alltför grov generalisering. Lika gärna som man minns gammal god arbetarmoral, kan man påminna sig överklassens "Noblesse oblige", d v s att elit förpliktar. Då jag inte är någon varm anhängare av jesuiters uppfattning att ändamålet helgar medlen, undrar jag hur vi ska bära oss åt för att politiker och deras anhängare ska kunna börja föra en dialog mellan höger och vänster för att kunna komma bort från kampanjmakeriet i politiken. Politiska idéer är inte som vilken annan vara som helst, det är fundamentet för vår demokrati. Det ordkrig som nu råder bär inte något gott med sig. Möjligen skulle man kunna säga: - Rätt hanterad skulle det, som hänt, kunna vara en bra väckarklocka för både politiker och journalister. Men den tanken var väl alltför naiv?