Självkritik i politiken - bristvara

Tar emellanåt ett tag då och då för att rensa ut böcker och studiematerial ur mina bokhyllor. Det är sannerligen inte lätt, eftersom det är så lätt att fastna i läsandet att syftet - att rensa ut - flyger sin kos. I sovrummet har jag Ikeas Billy fylld från golv till tak med faktaböcker och studiematerial med fokus på Demokrati och dess förutsättning Folkbildning.

Fastnar genast i en bok med Bruksanvisning, som inleds med "Det här är ett studiematerial om demokrati och en del i LO:s demokratiprojekt med syfte att låta alla LO-förbundens medlemmar delta i arbetet med att ta fram en kongressrapport om inflytande och makt till LO:s kongress 2000.". Ett stycke som följs av "Syftet är också att väcka tankar och funderingar kring vad demokratin är och hur den kan utvecklas och stärkas.".

Undrar naturligtvis: - Hur gick det sedan med dessa lovvärda syften? Ja, tack vare Google kan jag söka och finner rätt snabbt "Det här vill LO - Fackliga och politiska riktlinjer antagna av demokrati-kongressen 2000 2 - 5 september" med en Innehållsförteckning omfattande 17 olika kapitel:

Ambitionerna var det sannerligen inget fel på och självklart blir jag nyfiken på att se om målgruppen då sågs som egna verkande subjekt eller som objekt för någon annans eller andras åtgärder. Min första spontana tanke blir strax därpå - Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket! Men sedan, jag sett strukturen Rubrik + ett textstycke som svarar på frågan Varför? + ett textstycke som svarar på frågan Hur? då tänker jag: - Bra struktur, men ... och undrar varför LO verkar vara så rädda att förlora något av redan gjorda landvinningar, att man ser ut att inte orka eller våga tänka i nya banor?

Fastnar genast i det första kapitlet, som bland annat innehåller:

LOs riktlinjer för att stärka demokratin

OBS! inte en bokstav om det Systematiska arbetsmiljöarbetet, vilket är nödvändigt där det förväntas att arbetstagarna ska ta eget ansvar och komma med konstruktiva förslag till successiva förbättringar. Vad har en människa för användning av åsikts- och yttrandefriheten om man inte förstår tanken bakom och ges utrymme för träning i modet att skapa det goda arbetet vid Arbetsplatsträffar och förstår maktfördelningen mellan chef och medarbetare samt ett skyddsombud, som företräder alla arbetstagare på arbetsplatsen.

Det har nu gått snart 20 år sedan dess och mot bakgrund av kampanjen för ett nytt ILO-konvention för åtgärder mot Gender Based Violence at work och #MeToo-kampanjen tänker jag naturligtvis: - Vad gör en arbets- eller uppdragstagare med aldrig så goda intentioner och konventioner, om de inte vågar ta bladet från munnen och tala i de sammanhang, där det faktiskt finns makt att förändra. Här sprider jag ordet genom att visa på var i Arbetsmiljölagen som utrymme finns att sätta tryck bakom orden, i de fall Arbetsgivaren är senfärdig. Avslutar med att undra om detta ambitiösa opus på 129 sidor, blivit utvärderat vid någon efterföljande LO-kongress och då klätts i en ny och fräschare språklig dräkt?

Besök i Kriminalvårdens trailer … del 2.

… på Stora Torget i Norrtälje.

(forts fr del 1) Kriminalvården säger att de gör allt de kan, för att de, som sitter i fängelse, ska kunna komma tillbaka till samhället istället för till ny brottslighet. Nytt för mig är att mer än hälften av alla, som sitter  i fängelse, har någon typ av psykiatrisk problematik. Läser vidare och tänker i mitt stilla sinne att Vän av Ordning, som gillar hårdare tag, torde drabbas av blodstörtning, när de läser att straffet är att berövas friheten och att vara inlåst i sin cell viss tid på dygnet, inte att med stöd av ytterligare straff tvingas delta i verkstadsarbete och/eller något behandlingsprogram alternativt få samma timpeng på 13 kronor om de väljer någon annan form av “strukturerad verksamhet”, som ger möjlighet till social träning och samverkan med andra.

Men, de av broschyrens läsare som inser/förstår motivationens betydelse för att lära sig något, som stärker viljan att bryta ett liv i kriminalitet, de inser att det finns en medveten tanke bakom Kriminalvårdens strategi. (strategi är en plan för att vinna kriget mot brott, där det krävs att att en människa använder hjärnan på ett konstruktivt sätt, vilket motverkas av våld och tvång).

Alla, som sett dokumentärserien Donald Trump: Vägen till makten, i tre avsnitt och serie An American Dream, där filmmakarna grävt fram detaljer ur Donald J Trumps liv från barnsben fram till installationen av honom, som USA:s president, har fått sig till livs en utmärkt illustration av effekterna av hårda tag under barndom och uppväxt. Medan DJT:s äldre bror avled i förtid på grund av alkoholism, lärde sig DJT - den hårda vägen - att en människa kan överleva i en tillvaro, där den mäktige är den, som bestämmer och att han själv, fram till dess att förutsättningar fanns att ta makten i sin egen hand, måste spela högt eller gilla läget från tid till annan, tills han kunde vara säker på att hans vapendragare skaffat sig tillgång till det dataprogram, som krävdes för att kunna påverka utvalda grupper av väljare och dra fördel av att det var Donald J Trump, som möjliggjorde och agerade i dokusåpan The Apprentice.  DJT:s mantra alla gånger, som han tidigare kommit på tal, har varit att “inte ställa upp om han inte var helt säker på att vinna”. Många hävdar att ett avgörande ögonblick för DJT att satsa på presidentvalet 2016, det var när Barack Obama, då omvald, vid middagen för journalister i Vita Huset, med bitande ironi raljerade över DJT:s försök att under valkampanjen smutskasta honom genom att påstå att han inte var född i USA. Den, som också sett Netflix´s dokumentärfilm The Great Hack eller Cambridge Analytica- skandalen (som den heter i översättning till svenska) vet vilka metoder som användes.

Det är inte flera ledare av den sorten, som vi behöver - varken i kriminalvården, politiken eller samhällslivet i övrigt, då det torde vara svårt att motivera till laglydnad, så länge som de stora grabbarna kommer undan med sådana bravader. Helt klart måste vallagstiftningen skärpas Vi ser ut att leva i en korrupt värld och i en tid då naturlagen om Orsak och Verkan i brist på sans och balans skakar om hela vårt klot. Vägen hit har röjts under flera decennier, samtidigt som en del andra har talat om att Gud ska hjälpa oss.

Men, sedan jag sett Netflix´s dokumentär The Family (eller Familjen, som den heter översatt till svenska) där kodordet är JESUS, undrar jag hur många hederliga vapendragare Gud har? Jesus, som enligt Bibelns berättelser, offrades av Gud och dog på korset för våra synders skull, har - vad jag kan se - gjort det möjligt för de samvetslösa att vara regelbundna kyrkobesökare en dag i veckan och sedan synda på nåden övriga sex!!! Tror nog att vi alla måste hjälpas åt med renhållningen.

Så länge som politiker och andra makthavare kommer undan med sina synder och ser ut att leva gott på det, kan det vara svårt att motivera såväl fångar, som oss medborgare om värdet av ett hederligt och juste liv. Vet inte om det hjälper att Påven och Greta Thunberg hjälps åt i kampen för klimatet, eftersom korruptionen med dess girighet tar sig så många olika uttryck ;-)

Ur mina samiska rötter växer …

... tvivlet på Genusvetenskapen.

Söndagen den 21 april 2019, såg jag Sameblod på SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om. Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.

Har egentligen bara ett enda tydligt minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född 1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga. En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i. Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.

Men, det var först när jag såg filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av 1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten av Rasbiologiska institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet. Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution. Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor – för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade med.

Läser hos Wikipedia ”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”. Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt arbetssätt när ändamålet helgar medlen.

De, som hittills följt mig genom att läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info, som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.

Som motvikt, ser jag som självklart, att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land, som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan. Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar – en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar, som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen tänkbara terrorister.

Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var 14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?

Det har sannerligen lyst med sin frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns, istället för att bedriva kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.

I Sverige vet vi idag hur det också blev möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna, vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska Akademien.

Något, som också dragit med sig etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.

Hallå - anropar mina liberala vänner ...

... med en dikt av Artur Lundkvist ur diktsamlingen Vindrosor, moteld.

En dikt, som jag önskar att alla mina vänner bland nyliberaler och libertarianer skulle läsa med djup eftertanke, då jag undrar och har undrat en hel del över  - på vilket sätt och med vilka verktyg de vill skapa de förutsättningar, som krävs för att alla individer ska få en möjlighet att komma i åtnjutande av denna frihet.

KORT FÖRELÄSNING OM FRIHETEN

   Friheten, säger jag er, är en vind,
som skärs av en annan vind.
Och denna andra vind är rättvisan.
De, som talar om friheten menar ständigt
sin frihet, men inte friheten.
Ty en frihet på andras bekostnad
är orättvis och därför ingen sann frihet.

   Friheten måste delas av alla
och bestämmas av en inneboende nödvändighet,
annars blir den tomhet, intighet.
Friheten är att fullfölja behoven,
men behoven måste vara verkliga,
inbillade behov förfalskar friheten
och fyller den med intighet.

   Friheten  f r å n  måste balanseras av friheten  t i l l!
Friheten är alltid begränsad
och begränsningar ger den dess innehåll.
Gränslös frihet är öken, intighet
och vänder sig strax i absolut tvång,
vänder sig i död.
Verklig frihet är funktion, begränsad, bestämd
med innehållet, som frukten i sitt skal.
Friheten är också alltid ett val,
av något framför någonting annat,
men ett val som kanske är avgjort på förhand.
Ty när det gäller igenkänner sig
nödvändigheten bortom alla förklädnader.

   Fågeln i rymden kallar vi fri,
men vi är inte fågeln
och fågelns frihet kan inte bli vår
och kunde den det skulle vi strax finna tvånget:
tvånget att vara fågel på liv och död,
tvånget att flyga för att leva.
Eller trädet:
Det växande trädet har sin frihet
innesluten i sin nödvändighet,
det är varken herre eller slav
men arbetar med trädets medel
för trädets existens och skogens bestånd.

   Människan har skiljt sin vilja från behovet,
därför går hon vilse i den tomma friheten.
Den missförstådda friheten, den fjättrande!
Friheten som en låga att svetsa kedjor med,
Friheten att leva kvar i sitt givna tvång
och inreda sitt fängelse trivsamt.
Frihet att släpa på sin snäcka
och odla sin sjukdoms pärla.
Friheten att stå ensam
och offra sina krafter i motströmmen.

   Livsvillkoren förändras oavbrutet
och därmed behoven, därmed också kraven på friheten.
Förändras utifrån och inifrån samtidigt,
framträdande både som hunger och som idéer.
Den hungrande äter dock inte alltid
vad han behöver, utan vad han tror sig behöva.
Men först när han äter det han behöver
känner han styrka, får han kraft att växa.
Friheten består i att växa med sina behov.
Och att känna sina verkliga behov
är att kräva den rätta friheten.

                 Artur Lundkvist 

I Wikipedia läser jag: "Nils Artur Lundkvist, född 3 mars 1906 i Hagstad, Oderljunga socken i dåvarande Kristianstads län, död 11 december 1991 i Råsunda församling, Solna i Stockholms län, var en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1968."

Diktsamlingen utgiven 1955 av Albert Bonniers förlag. Utgiven som E-bok av samma förlag 2017-06-27. Med den upphovsrätt som gäller i dag kommer denna bok att tillhöra den allmänna kulturdomänen tidigast 2061 -  Horribelt! Undrar vad Arthur Lundkvist hade tyckt om den saken? Med detta vill jag pröva om det finns utrymme för detta intrång i upphovsrätten för att kunna inbjuda till en seriös ordväxling om politik och samhälle i vår tid.

#metoo i journalistik och politik.

Under SVT Agendas partiledardebatt den 6 maj fick vi under avsnittet Lag och Ordning lyssna till en påannons där #metoo påatods vara det yttersta beviset på kvinnors utsatthet för kränkningar och våld. Här fick statsminister Stefan Löfven inleda och självklart kom han raskt in på betydelsen av Lagen om anställningsskydd med dess turordningsregler, som garant för att kvinnorna skulle kunna freda sig i arbetslivet. Lika väntat utbröt en batalj mellan honom och Jimmie Åkesson, vilket bland annat Expressen berättade om dagen efter. Under debatten hävdade Åkesson att kvinnornas utsatthet främst kunde förklaras med flyktingars och invandrares syn på kvinnnor, varför Löfven fick sig en åthutning: - Vad i hela friden har turordningsregler med våldtäkter att göra? Håll dig till ämnet. Kvinnors arbetsvillkor är en del, men nu talar vi om sexuella övergrepp och våldtäkter! Delar av studiepubliken jublade. Det hjälpte föga att Isabella Löwin förklarade att de kvinnor, som vittnat under hashtaggen #metoo, fanns i grupper av anställda, som har haft det svagaste skyddet i arbetslivet, till exempel kulturarbetare. 

Självklart passar det S D, som hand i handske, att kunna använda sig av den polarisering, som floden av #metoos "vittnesmål" och effekterna av mediernas skampålar, skapat både i det analoga och digitala sociala umgänget, när S D istället vill peka ut flyktingar och invandrare, som skyldiga till det våld och de övergrepp som kvinnor i vårt land råkat ut för. Undrar om #metoo-kampanjens upphovsmakare för ett ögonblick har tänkt sig just en sådan utveckling? Men det ligger måhända något i det gamla ordspråket "Den, som gräver en grop åt andra, faller oftast själv däri"?!

För den, som ännu inte känner till det, kan jag berätta att #metoo-kampanjen mot könsbaserat våld eller Gender Based Violence (GBV) är en manifestation av ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Där berättas om det könsbaserade våldets olika former och i LO:s rapport Kvinnlig fägring och machokultur ingår det som en del i den Fackliga feminismen. Journalisternas internationella fackliga federation står jämsides med International Trade Union Confederation (ITUC), som är den världsomspännande rösten för det arbetande folket - allt för att få slut på könsbaserat våld i arbetslivet och de kampanjar tillsammans globalt för en ny ILO-konvention i Förenta Nationerna att tackla våldets olika former även online.

Alla berättelser under hashtaggen metoo, som publicerats med start inför, under och efter Orange Day den 25 november 2017 utgör underlag för kampanjens olika nivåer. Publiceringar, som med bistånd av de etablerade mediernas ansvariga utgivare svept över vårt land likt en tsunami, vars svallvågor ännu inte lagt sig. Tvärtom har de ökat i styrka varje gång olika medier följt eller följer upp kampanjens olika inslag eller när medierna kunnat nagla påstådda våldtäktsmän vid sin egen effektiva skampåle, utan tanke på att det i det journalistiska uppdraget även finns en skyldighet att även bidra till att ge tittarna och läsarna en möjlighet att höja sin kunskapsnivå i komplexa spörsmål. 

Här handlar det om lagar och avtal samt det system som byggts upp sedan i början av 1990-talet för att chefer och medarbetare ska kunna ges förutsättningar att komma till insikt om sitt eget ansvar att tillsammans successivt och systematiskt arbeta för en bra arbetsmiljö även psykosocialt, då vi människor tillsammans eller var för sig bidrar till varandras arbetsmiljö. Ett system som Arbetsmiljöverket har uppdraget att hålla koll på.

I avsaknad av information och brist på kunskapsutveckling fungerar de etablerade mediernas upplägg kring #metoo på ett sätt som skapar en stämning i landet, där gatans parlament får ett allt större svängrum. Något som mediernas journalister och ansvariga utgivare lägger ansvaret för på sociala medier och den tekniska utvecklingen. Men, utan de etablerade mediernas uppbackning av #metoo samt dessa mediers brist på upplysningar om gällande lagar, avtal och rättssystem samt avsaknad av frågor till ansvariga på högsta nivå om varför deras avtal och system inte fungerar, är det rent ut sagt löjligt att anklaga sociala medier för urspårningen, vilken lett till att riksdagens politiker blivit helt yra i mössan och att det blivit alltför lätt att skylla sakernas tillstånd på andra samtidigt som detta angreppssätt spritt sig till ansvariga på alla nivåer - även inom politiken och journalistiken. 

Land ska med lag byggas, men det är synnerligen tveksamt om det är den här sortens kampanjer, som ska utgöra grundfundamentet. Undrar vad pionjären tillika Yrkesinspektören Kerstin Hesselgren skulle ha sagt om dagens situation. Intressant?

Rösta i Kyrkovalet den 17 september 2017?

Röstkorten har nu börjat sändas ut till medlemmar i Svenska Kyrkan.inför valet. Medlemmar, som fyllt 16 år senast på valdagen och är upptagna i röstlängden fram till den 18 augusti 2017 är röstberättigade. I valet utgörs valkretsen av det nya pastoratet - där den församling, som man är medlem i , ingår från och med den 1 januari 2018. Vi som bor i Norrtälje-Malsta församling tillhör således Roslagens Östra pastorat.

På Svenska Kyrkans webbplats finns länkar till pastoratens webbsida, här Roslagens Östra pastorat, där det även finns länkar till de församlingar, som ingår i pastoratet: Blidö, Estuna-Söderbykarl, Frötuna, Lohärad, Länna, Norrtälje-Malsta, Riala, Roslagsbro-Vätö, Rådmansö och Väddö. Här är de församlingar som tillhör Roslagens Västra Pastorat dock utan länkar till de berörda församlingarna.

Genom att ange sitt postnummer i det system, som Svenska Kyrkan riggat för att publicera nomineringsgruppernas kandidater i de tre olika valen, är det möjligt att kolla in varje grupps kandidatlistor till de tre nivåerna - Kyrkofullmäktige i pastoratet, Stiftfullmäktige och Kyrkomötet. Allt för att vi ska kunna förbereda oss inför valet, som kan ske antingen i förtid eller på valdagen. För att underlätta för väljarna, har de olika nomineringsgrupperna ombetts svara på de tre frågor, som de själva anser vara viktiga inför Kyrkomötet och kyrkans framtid, Längre ner i detta inlägg finns länkar till dessa frågor och svar men även länkar till källor med info vid sidan av det material som Svenska Kyrkan centralt har presenterat.

Kyrkan spelar en viktig roll med sitt arbete lokalt i församlingen, i de 13 stiften och centralt genom Kyrkomötet, som bistås av det centrala Kyrkokanslitet Nationellt sker också ett ekumeniskt

samarbete med andra samfund genom Sveriges Kristna råd och internationellt genom samarbete med andra kyrkor inom Lutherska Världsförbundet. Därför gäller det att bilda sig en uppfattning om vilken grupp man vill ge sin röst i valet till Kyrkofullmäktige i pastoratet - vilka i sin tur ska utse ledamöterna i respektive församlings eget Församlingsråd - men minst lika viktigt är valet av kandidater till Stiftsfullmäktige respektive Kyrkomötet, där makten över stiftets och hela kyrkans vägval och framtid ligger.

Allt sedan kyrkan vid millennieskiftet 1999/2000 skiljdes från staten, nomineras valbara kandidater av olika nomineringsgrupper, vars beteckningar visar att förändringsprocessen fortgår - även om det fortfarande finns nomineringsgrupper, som visar att de politiska partierna fortfarande har ett stort intresse av Svenska Kyrkan, som maktfaktor i samhället. I Roslagens Östra pastorat finns, som bevis på detta, Borgerligt alternativ, Centerpartiet, Miljöpartister i Svenska Kyrkan, Socialdemokraterna i Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna (Fädernes Kyrka). med kandidater på alla tre nivåer; därutöver finns Fria Liberaler i Svenska Kyrkan (FiSK) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (en levande kyrka) med kandidater enbart till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. De sistnämnda har tidigare på grund av problem med att få sitt namnbyte till "Kristdemokrater för En levande kyrka" godkänt, haft en förklaring om detta på egna webbplatsen, men 2017-09-18 återfinner jag den förklaringen  endast i en debattartikel från den 20 juli 2017 i tidningen Dagen. Bakgrunden till det nya förbundets namn är - enligt ledande företrädare - deras anknytning till den kristdemokratiska socialetiken, som de framhåller kom till i en ekumenisk samverkan mellan katolska och protestantiska teologer och filosofer i mellankrigstidens Europa.

Den knepiga frågan för Generalsekreteraren, som hade att besluta i saken i enlighet med Kyrkostyrelsens delegation, torde ha varit frågan ifall ett evangeliskt-lutherskt trossamfund, inom sig kan rymma en aktiv medlemsgrupp, som inte nöjer sig med Svenska Kyrkans ekumeniska arbete med andra samfund, utan kämpar för att detta, som skapades i mellankrigstidens Europa, ska ges möjlighet att etablera sig och bygga upp katolskt influerade grupper inom den Svenska kyrkan. Detta sagt inte minst med tanke på utvecklingen efter det Andra Vatikankonciliet.

Processen att skilja religion och partipolitik åt är inte så enkel att genomföra i praktiken. Den grupp, som kommit längst, är POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan), som i vårt pastorat ställer upp med kandidater i alla tre valen. POSK har sedan organisationen bildades 1987 arbetat för att de, som är aktiva i församlingslivet, ska kunna vara valbara i de organ, där beslut tas om kyrkans verksamhet och dess framtid, utan att vara engagerade i ett politiskt parti. 

Till POSK vill jag återkomma efter presentationen av de två lokala nomineringsgrupper, som enbart ställer upp med kandidater i valet till pastoratets Kyrkofullmäktige. Den ena gruppen är Lohärads framtid och den andra kallar sig Kyrkfolket, den sistnämnda skapad genom ett samarbete mellan kyrkoaktiva kandidater i pastoratets olika församlingar. Har inte orkat ta mig tid att kolla upp om Kyrkfolket har någon koppling till Svenska Kyrkans Lekmannaförbund, som fyller 100 år nästa år och därmed har en intressant historia. Hur som helst, så måste de, som röstar på kandidater i någon av dessa två grupper - om de vill vara företrädda i Stiftsfullmäktige och i Kyrkomötet - välja kandidater ur någon av de andra nomineringsgrupperna, som ställer upp i dessa val.

Sedan åter till gruppen POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan). I valet 2013 var denna grupp den näst största gruppen i Svenska Kyrkan efter Socialdemokraterna. Detta trots att de sedan 2005 fått konkurrens av gruppen FRIMODIG KYRKA och sedan 2009 även av gruppen Öppen kyrka - en kyrka för alla (ÖKA) Det är framförallt i utvecklingen inom POSK med dessa två "utbrytare", som vi tydligt kan läsa av effekterna av de diskussioner, som varit de mest högljudda inom Svenska Kyrkan och därmed även i media - d v s debatterna om kvinnliga präster och vigsel av samkönade par, där FRIMODIG KYRKA och Öppen Kyrka - en kyrka för alla (ÖKA) tydligt har visat motstridiga uppfattningar.

Personligen anser jag att Frimodig kyrkas idé, att kyrkan ska lämna ifrån sig den juridiska vigselrätten, främst måste ses som en praktisk åtgärd för att undgå risken att bli ställd inför en domstolsprövning åtalad för diskriminering av personer med annan sexuell läggning än heterosexuell. De anser att Kyrkan ska "stå för välsignelse, glädje, högtid och kyrkbröllop medan samhället skall stå för myndighetsutövning.". Att de därmed förmenar människor med annan sexuell läggning döpta och konfirmerade i Svenska kyrkan rätten till "välsignelse, glädje, högtid och kyrkbröllop" ser de inte som något, som står i strid med det kristna kärleksbudskapet, vilket myntades långt innan vi människor fick kunskap om att människor av naturen kan ha begåvats med en annan sexuella läggning än den heterosexuella, vilket vi har att förhålla oss till.

Tolkar ÖKA:s deklaration som ett svar på detta "Några av de viktigaste punkterna vi arbetar med är att: Behålla vigselrätten och att Svenska kyrkans präster viger par av såväl samma som olika kön; Vara en engagerad röst i samhällsdebatten: samt Bemöta varje människa med kärlek och aktning och motverka alla former av diskriminering.". Dessutom uttalar ÖKA tydligt sitt stöd för jämställdhet mellan könen bland biskopar, präster och diakoner.

Nöj Dig således inte med att bara läsa igenom de olika nomineringsgruppernas svar på tre viktiga frågor när det gäller kyrkomötet, utan sök även information på nätet och bilda Dig en egen uppfattning ifall dessa nomineringsgrupper står för ett förhållningssätt, som Du vill lägga Din röst på. Trossamfundet Svenska Kyrkan har vid sidan av de politiska partierna en viktig roll att spela för att vårt land ska utvecklas i en kärleksfull anda med tillit till det goda inom människan. Kyrkans uttalade tro på människans värde och rättigheter grundad i den evangelisk-lutherska gemenskapen gör att jag fortfarande är medlem, även om jag inte är någon flitig kyrkobesökare.

Om Du inte redan upptäckt Svenka Kyrkans informationsvideos om Kyrkovalet 2017 så hittar Du dem här, där det även finns en video med en talesperson, som förklarar hur valet går till med hjälp av teckenspråk. Avrundar med en länk till tidningen Dagen med en ledare av Joel Halldorf "Överdriven rädsla för svensk kristen höger" som kan vara bra att ha i åtanke, eftersom det faktiskt är överdriven rädsla eller stark avsky, som alldeles för lätt skapar det spinn på nätet och därmed både i sociala och etablerade medier, vilket gynnar de krafter, som man vill motverka. Själv ska jag försöka sitta på händerna till dess Kyrkovalet är avklarat.

Intressant?

Några dagar före jul i Norrtälje ...

... mötte jag på Tullportsgatan två unga män - Äldste Johansson och Äldste Olsson ute på uppdrag, som de frivilligt åtagit sig av Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga. Jag lovar - jag var garanterat äldst av oss tre! De såg ut att vara mellan 20 och 30 på sin höjd. Av informationen, som de delade med sig av, stod det klart att de - ättlingar till utvandrade svenskar - kommit hit från mormonbältet i USA till Sverige för att sprida budskapet om Jesus - Ett LJUS för VÄRLDEN. Upptagna, som de var, av sin mission hade de noterat att jag hade ett klistermärke på min handväska, som berättade om mitt engagemang för Internet,vilket med tanke på min ålder och min rollator väckte deras intresse. Vill man sprida budskapet om Jesus som världens ljus, kan man inte förakta Internet! tänkte jag.

Eftersom min pappa under en tid i sin ungdom, i sällskap med en av sina bröder, hade cyklat runt i socknarna där hemmavid i Södra Lapplands inland och med hjälp av sång till gitarr vittnat om härligheten, kändes det inte alls främmande att möta dessa grabbar, som var ute i sin mission att synliggöra Jesus och hans betydelse för julen både i Norrtälje och annorstädes. Även om pappa, som avfälling, inte varit odelat positiv till den frikyrka, som han hade tjänat, hade hans tid i den tillvaron ändå rustat honom med insikter om värdet av att med hjälp av liknelser förklara världen för både stora och små. Något som jag burit med mig och haft nytta av allt sedan dess.

Grabbarna och jag fick en mycket givande pratstund där på Tullportsgatan. Osökt kunde jag berätta om min barndoms präst, som åkte runt i Stensele socken den 6 december - St Nikolausdagen - och delade ut gåvor till de fattiga barnen och deras familjer och hur det ledde till att min mamma började brevväxla med en "välgörenhetstant" i Dalarna och hur det långt senare har påverkat mig när det gäller de romer, som tigger vid en del butiker i vår stad.

Bara för att ta ett exempel - romer från Rumänien kan inte räkna med att få hjälp i sitt hemland förrän alla andra fattiga i Rumänien kommit på grön kvist, vilket är bakgrunden till att jag inte kan gå förbi dessa tiggare utan att dela med mig av det lilla jag har. Eftersom min mamma var same men aldrig ville prata om sin barndom och uppväxt, vet jag att svenska folket en gång i tiden såg på sin ursprungsbefolkning som "lappdjävlar" värda förakt. 

Så Ann Heberlein må ursäkta - det är inte för att tillgodose mitt ego, som jag ger en slant då och då. Det är enbart av någon slags solidaritet med de utstötta. Jag minns hur det var att ses som "ett fattigt norrlandsbarn" då i början och mitten av 40-talet och idag är jag glad över att det fanns "välgörenhetstanter", som gjorde livet uthärdligt för min mamma. 

En känsla som följt mig genom åren, när jag varit engagerad i politiken. Till att börja med hos Socialdemokraterna när orden "Av var och en efter förmåga - Åt var och en efter behov" var ledstjärnor. Men, numera som pirat, sedan det visat sig att Socialdemokraterna struntar i den personliga integriteten och tycker att det är OK med övervakning av oss alla på nätet. Dessutom har jag kunnat notera att politiska uppdrag blivit något av en födkrok, samtidigt som många i den politiska klassen undrar varför medborgarna blivit allt mer kritiska mot deras sätt att sköta de uppdrag som vi gett dem möjlighet att förse sig med.

Det är i den här jordmånen som grabbarna Johansson och Olsson i Mormonkyrkan är i Norrtälje för att tala med oss om Julens budskap. Med tanke på många journalisters förkärlek att framhålla hur nätet används för "hatprat" måste jag erkänna att jag kände mig en aning upprymd av att de gav mig en pytteliten folder med webbadressen Mormon.org och texten Ett ljus för välden. De har verkligen förstått det sjyssta förhållningssättet om man insett innebörden i sentensen "Det Du sätter fokus på får Du mera av." När de etablerade politikerna fokuserar på Hate Speech fokuserar Mormonerna på Jesus - Ett ljus för Världen! Det är inte utan att jag vill sätta en Ingmar Bergman på Mormonerna och Jesus!

Intressant?

Änglarna i vården värda bättre ledning.

Ser i ett av inläggen i dagens SvD Debatt ”Styrningen i sjukvården har blivit ett hot” att jag sannerligen var något viktigt på spåren, när jag skrev inlägget den 20 april i år om ”FOU i Förlossningsvården och BB Sophia”.

Idag skriver tio proffs inom sjukvården i sitt läsvärda inlägg om den toppstyrning som blivit ett hot mot patienterna – främst de mest behövande, som inte förstått att högt och tydligt formulera sina krav och då skjuta in sig på de högt uppsatta huvudmännen, såväl tjänstemän som politiker. Vem eller vilka, som med dagens styrning, tar ansvar för de patienter, som saknar egen ork att tala högt och ljudligt i egen sak är i idag väl dolt i en politisk och administrativ dimma. Enligt debattinlägget förefaller dock sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ha en viss insikt om politikernas brist på tilltro till professionen inom vården, men frågan är om det inte också handlar om att en del läkare och/eller klinikchefer frestats att bli mera partipolitiskt verksamma än att fungera som goda företrädare för kollegor, vilka vigt sitt liv åt patienterna och deras behov av vård och omsorg?!

Hur har det blivit så här? Det frågar sig de tio debattörerna och pekar på att sjukvården under ett par decennier utsatts för tilltagande byråkratisk styrning inspirerad från andra samhällsområden, särskilt tayloristiskt inriktade tillverkningsindustrier med fokus på ”styrning” och ”flöden”.

”Några exempel är balanserade styrkort, lean production, new public management och nu senast ”värdebaserad vård”. Dessa har införts i snabb takt och utan vetenskapligt underlag. New public managemant har införts i många länder, men knappast så snabbt och konsekvent som i Sverige.”. Vidare berättar debattörerna om den s k New Staffordshire-skandalen i England för några år sedan, vilken ledde till en av efterkrigstidens största utredningar, vilken kom fram till ”att mycket lidande inklusive åtskilliga dödsfall orsakats av missriktade, industriellt inspirerade, mål tillämpats i delar av den brittiska sjukvården. Såväl sjukvårdsetik som vetenskap och beprövad erfarenhet hade åsidosatts.” . Någon liknande skandal har inte avslöjats i Sverige, men Riksrevisionens kritik när det gäller vårdval inom primärvården i Sverige kan vara en välbehövlig ögonöppnare. Vidare pekar Svenska Läkaresällskapets utredning ”En värdefull vård” på svårigheter, som uppstår, när man med hjälp av system, som lett till en allt mer fragmenterad vård, tror sig kunna fånga komplexiteten i enskilda patienters hälsotillstånd och vårdbehov. Debattörerna slår fast ”Den politiska, administrativa och ekonomiska styrningen har ökat successivt och innebär nu orimligt mycket detaljerade kontroller från huvudmännen och staten”.

De frågar sig varför omfattande styrsystem och organisatoriska förändringar införs, som i mycket hög grad påverkar handläggningen av de enskilda patienterna, utan vetenskapligt underlag, utan förhandsgodkännande av forskningsetiska kommittéer och utan systematisk kritisk uppföljning och lärande? De undrar också hur åtgärder på gruppnivå kan hanteras väsensskilt från alla krav som finns på individnivå.

I ett sådant system är det naturligt att lågmälda blivande föräldrar och dito vårdbehövande veteraner riskerar att bli satta på undantag. 

Debattörerna eftersträvar en bred debatt kring två frågeställningar: - Hur kan vi verka för att även vårdens organisation och styrsystem utformas på evidensbaserad grund och enligt den etiska plattformens principer? - Hur kan vi återupprätta fokus på kvalificerad hälsoanalys, human vård och kontinuitet mellan patienten och läkare/andra personalgrupper? 

Efter mer än ett decennium fyllt av vård och omsorg på grund av olika cancersjukdomar och en hjärtinfarkt, som klarades av tack vare Hjärt- och Lungräddning i kombination med en akut s k ballongsprängning följt av hjärtgympa och styrketräning, vilket varit en förutsättning för att orka med alla andra operationer (även om jag haft Hemsjukvård och/eller Hemtjänst i perioder däremellan) så vet jag vad det betyder att jag, som patient/brukare – ibland med hjälp av anhöriga – klarat av/orkat med att förbereda mig inför de olika vårdsamtalen/läkarbesöken. Med krämpor relaterade till både medicinska insatser och kirurgiska ingrepp har det känts tryggt att kunna genomföra dessa samtal så effektivt som möjligt – inte minst med tanke på den av vårdsystemet avdelade tiden. 

Men, nog har det hänt att jag ibland funderat över hur andra i min ålder under liknande förhållanden klarat av att få sina behov tillgodosedda. Även om vi här i Norrtälje är lyckligt lottade, som efter år av tryck på lokala och regionala politiker, begåvats med vårdorganisationen Tiohundra, där de anställda gör sitt yttersta för att ingen ska falla mellan stolarna i Stockholms läns landsting och Norrtälje kommun. Men, alla änglar i vården och omsorgen är även människor och som sådana värda en bättre ledning och styrning än den, som vi här fått vetskap om, tack vare dessa modiga debattskribenter. Avslutar med ett stort TACK till dem! Det ska bli intressant att se om någon där uppe på toppen bryr sig. Intressant?

När politiken underordnas religionen.

De senaste veckorna har många av oss, som ser oss själva som sekulära, med stigande förvåning tagit del av samhällsdebatten och försökt förstå bakgrunden till det rabalder som uppstått. Idag skriver Annika Borg i Sydsvenskan under rubriken "Regeringen ger stöd åt historierevisionism" och hon lyckas utifrån sitt perspektiv, som samhällsengagerad och tidigare aktivt debatterande präst inom Svenska Kyrkan, koka ner orsakerna till det höjda tonläget i en enda mening ”Nu uppmärksammas värderingskollisioner, islamismens politiska agenda, förnekelse av folkmord och svenska regeringsföreträdares syn på judar och Israel.”

Sedan många år tillbaka gillar jag Annika, hon räds inte att ”ta debatten”, vilket ansvariga ledare inom Svenska kyrkan har fått erfara. I mitt personliga möte med tonåringen Annika i ett veckolångt projekt, där skolungdomar med hjälp av videokamera och bandspelare tog reda på hur lokala politiker och tjänstemän omsatte regler för arbetsmarknadsåtgärder i praktiken, frapperades jag av hennes iver samt förmåga att ta sig uppåt i samhällets hierarki för att kolla sanningshalten i olika utsagor. Därför tvivlar jag inte på hennes kunskaper om Muslimska Brödraskapet, vilka hon visar exempel på bland annat i juni 2015 i detta meningsutbyte med seniorprofessor Carl Reinhold Bråkenhielm vid Uppsala Universitet i Göteborgs-Posten. Även om de närmast berörda vid Uppsala Universitets Teologiska institution är av en annan uppfattning. Det kan tänkas att Annika grävt djupare än vad de lyckats göra.

I dagens artikel naglar hon fast MP, men sedan kommer något som gör att jag undrar om den unga MUF:aren Annika blivit en fullfjädrad moderat – jag citerar ”I ljuset av att MP har blivit en samlingsplats för extrema åsikter, hoppas S att de egna handlingarna ska blekna i jämförelse och framstå i bättre dager. Men den strategin lär knappast fungera.”

Här tänker jag att den, som söker sanningen, måste ta av sig de partipolitiska eller av andra läror grumlade glasögonen. Har dagens Annika fortfarande kvar sin förmåga att gräva lika djupt efter sin egen agenda, som när hon grävt efter andras? Stannar därför upp för att kolla in hur denna konflikt mellan kristna med ursprung i Sverige och muslimer med ursprung i Mellan-Östern kan belysas ur någon annan synvinkel och upptäcker ett debattinlägg i dagens SvD av Masoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Där ger han sin syn och avslutar: ”Exkludering av olikheter är inte en framkomlig väg. Den föder ännu mer fientlighet och otrygghet för alla oavsett om man sitter högt upp i den politiska hierarkin eller är en vanlig medborgare som vill leva i frihet och trygghet. Ett friskt samhälle är ett inkluderande samhälle där människor bedöms efter sina samlade gärningar och inte efter sin trosuppfattning, etnisk bakgrund och/eller sin selektivt presenterade och stigmatiserade handling.”.

Mot den bakgrunden kan det väl ses som rätt märkligt agerat av Mehmet Kaplan att ställa sig i Riksdagens talarstol den 21 mars 2010 för att vinna förståelse för ett Nej till förslaget om ett erkännande av Folkmordet 1915, samtidigt som han avstår från att rösta - genom att kvitta ut sig efter sitt anförande. Alliansregeringen förlorade omröstningen med endast en röst. Något som den politiske vilden Göran Thingvall, f d M, tog åt sig äran av, eftersom han röstat med oppositionen. Riksdagens agerande blev en mycket märklig händelse, som SvD:s Lena Hennel berättat om under rubriken ”Många avstod sin röst i frågan om folkmord”. Kaplan borde ha insett att en muslimsk man av turkiskt ursprung inte har en chans mot alla de kristna invandrare från Mellan-Östern, som tagit som sin livsuppgift att förmå Sverige att erkänna vad de med ett assyriskt ord kallar Seyfo 1915, trots att de flesta som föll offer för utrensningen var armenier. Forum för levande historia använder det begrepp, som de flesta forskare använder, ”Folkmordet 1915” vilket inbegriper även assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. ”De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.”

När dessa kristna och muslimska grupper på ett eller annat sätt vunnit insteg i alla politiska partier och partierna dessutom är starkt influerade av Israel-Palestina-konflikten, kan det inte bli annat än problem och slitningar i Riksdagen, vilket drabbar Sverige och dess befolkning. Lök på laxen får vi sedan av en forskare i gebitet Rikets säkerhet, som bara klarar av att ta in muslimska fundamentalister i sitt synfält, trots att det även finns fundamentalister inom andra religioner, vilka tillsammans hotar att trasa sönder det svenska samhället. Då känner jag mig verkligen inte trygg. Masoud Kamalis kloka ståndpunkt, som förutsätter att politik och religion hålls isär, passar i ett sekulärt Sverige, men – som det ser ut nu – bara i teorin. För hur ser det ut i praktiken?

Ja, låt oss kolla hur det ser ut i Södertälje - den kommun där många kristna flyktingar och invandrare har etablerat sig. Att SD stärkt sin ställning i denna Björn Söders hemkommun, upplever jag som följdriktigt; kristna invandrare går an, men muslimer göre sig icke besvär. Där har kristna assyrier och assyrier/syrianer byggt upp en egen stat i staden med var sitt biskopssäte och två egna TV-stationer, som svarar för upplysningen till folket. År 2014 utgjorde antalet invånare i Södertälje med utländsk bakgrund (utrikesfödda personer samt inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar) 49,56 % av befolkningen. Det är mot den bakgrunden, som vi kan se ett klart samband mellan det som utspelar sig på riksplanet och det som händer lokalt.

År 2015 fick givetvis kommunledningen i Södertälje kommun känna trycket från lokala politiker, som propsade på ett minnesmärke för att högtidlighålla minnet av Folkmordet 1915 utifrån sin speciella vinkel. På webbplatsen Världen idag.se berättas om den utställning som kommunen anordnade i kommunhuset i Södertälje, som svar på deras begäran. Projektledare för kommunens engagemang i olika inslag med anledning av 100-årsminnet var Paki Holvander, kommunens demokrati- och mångfaldsstrateg. För Världen idag berättar hon bland annat om de anklagelser, som Länstidningen i en ledare samma dag riktat mot henne med beskyllningar om att hon helt på egen hand skulle ha valt bort beteckningen "Seyfo" för det mera allmängiltiga begreppet "Folkmordet 1915" som samlingsnamn för utställningen i Södertälje, vilken visades i kommunhuset under tiden 15 april – 15 maj. Det hjälpte föga att armeniernas företrädare i arbetsgruppen trädde till hennes försvar och bad om en rättelse.

Varför denna antagonism? Här måste jag göra mig skyldig till rena spekulationer, men jag håller inte för otroligt att Paki Holvanders medverkan i Uppdrag Gransknings program Muslimhatet i Sverige i januari 2015 ogillades av tongivande företrädare för Södertäljes mest militanta kristna grupper. I programmet berättades om den förföljelse som muslimer varit utsatta för och att det i samband med valet 2010 bildats ett råd med ledare för de religiösa samfunden i Södertälje, som en reaktion på trakasserierna mot muslimer. Det medgavs att arbetet gått trögt och att man först efter tre år enats om ett gemensamt uttalande om att ”minska motsättningarna mellan olika grupperingar”. Varför föll inte dessa frön till stöd för en fredligare samvaro i god jord?

Kan det vara för att initiativet kom från Paki, en sekulär muslim i likhet med de flesta muslimer i Sverige. Hon kom från shahens Iran till Sverige när hon var 14 år och då fick hon sitt hem hos en äldre syster, som konverterade till kristendomen, när hon gifte sig med en svensk präst, sedermera kyrkoherde i Svenska kyrkan?! Men vilka muslimer hörs i medierna undrar Göran Larsson, Professor i religionskunskap i SvD redan för drygt ett år sedan. Svaret på den frågan kan förklara varför sekulära muslimer utsätts för misstro i miljöer som den i Södertälje.

Nog undrar jag vad Annika Borg skulle säga om hon fick höra Paki berätta om sina år i Södertälje? Som en följd av den ”hetsjakt”, som hon utsattes för, sa hon upp sig och slutade ett år före ordinarie pensionsavgång. Hon är nu på väg att lämna Södertälje för gott. 

Som distriktsguvernör fram till juli 2016 inom Rotary International, har hon inte varit sysslolös, utan sysslat med sådant som hon gillar allra bäst – att tillsammans med samhällsengagerade människor med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, göra humanitära insatser och arbeta för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.

Intressant?

Näringslivets roll i samhället.

SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika Samhället okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte, måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för Corporate Social Responsibility (CSR).

Om företagarna med CSR menar något som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person, finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!

Cervenka refererar till boken ”Firm Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets intressen på längre sikt.

Cervenka är inte ensam om tanken att ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit till samhället.

Låt vara att inlägget ska ses i ljuset av den pågående Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles, som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner”. 

Men sett mot bakgrund av hur främst Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till akademikers oväld kraftigt naggats i kanten. 

Hade visst hopp när jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var tydligen bara en ropandes röst i öknen. 

Sorry Mats Olin, jag tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och samhället på dess olika nivåer?

Intressant?

Alla behövs - även medborgaren.

”Alla behövs utom medborgaren” sammanfattar Per Gudmundson sedan han lagt ut texten om tillståndet i politiken där alla etablerade partier slåss om utrymmet i mitten, där väljarna påstås befinna sig. ”Alla behövs utom medborgaren” är ett påstående som klistrar sig fast i medvetandet. Det fäster inte sämre när vi vet att moderaternas huvudmotståndare socialdemokraterna attackerar Alliansens åtgärd Fas 3 för långtidsarbetslösa med hjälp av kampanjen ”Alla behövs”.

Men stämmer det att medborgarna blivit överflödiga? Vad händer då med det politiska engagemanget bland medborgarna? Är det bara jag som hört ”Alla behövs utom politikerna”? Och undrat varifrån ett sådant påstående fått sin näring? Eller ”vårt parti har i val fått mandat att lägga fast kursen och styra kommunen, utan att behöva ordna stormöten och diskutera med medborgarna. Ogillas det då kan folket visa det vid kommande val”?. Avhoppare och nya partier måste väl ändå ses som en reaktion på att de etablerade partierna stelnat i sina former och där makten över politiken samlats i händerna på en liten krets i ledarens närhet? Vad händer i människors hjärtan när det förväntas att de lojalt ska gilla olika utspel baserade på marknadsundersökningar? Nog är det väl så att den medlem, som inte klarar av att vara entusiastisk, förväntas sitta still i båten?

Oviljan hos de etablerade partiledarna att debattera inför valet till EU-parlamentet, som sker den 25 maj (med förtidsröstning fr o m den 7 maj), är mot den här bakgrunden begriplig. De vill uppenbarligen inte att det svenska folket ska få klart för sig hur mycket besluten i kommun, landsting och riksdag påverkas av det som beslutas i samspelet mellan kommission, ministerråd och parlament inom EU. Där är parlamentet det forum som är folkvalt, men om dom ska vara något annat än ett transportkompani för propåer, som kommer från Kommissionen och Ministerrådet, krävs ett arbete byggt på en stark förankring hos medborgarna. Här behövs verkligen medborgaren då EU-parlamentet behöver den tyngd som intresserade medborgare utgör under sina förhandlingar med Ministerrådet – Kommissionen och som motvikt till alla lobbyister som häckar där nere i Bryssel. 

Henrik Brändén är bara en av många engagerade i Piratpartiet, som kan redogöra för varför ett deltagande i valet till EU-parlamentet är viktigt. 

Avslutningsvis noterar jag med glädje att 300 piratpartister från olika länder inom EU träffats nere i Bryssel och bildat European Pirates och att de valde Sveriges Amelia Andersdotter till sin första ordförande. Snyggt jobbat! HAX bidrar med ett inlägg som gör mig på gott humör – tack för det!

Hinder för kunskapsbyggande gynnar Piratpartiet?

Paul Whitney, en bibliotekarie från Kanada, berättar om de senaste förändringarna i den kanadensiska lagen om upphovsrätt som ger mycket begränsade möjligheter till ett gränsöverskridande utbyte av verk för personer som blinda eller har andra funktionshinder. Whitney utvärderar också de kanadensiska delegationens bidrag till WIPO SCCR och diskussionerna om ett fördrag för personer som är blinda eller har andra funktionshinder.

Vill du veta mera om den diskussion som pågår i Kanada och i EU Kommissionen om handelsavtalen CETA och ACTA är Michael Geist en mycket tillförlitlig källa. Har just tagit del av hans blogginlägg där han berättar om att EU Kommissionen (efter EU-Parlamentets Nej till ACTA) avser att rulla tillbaka arbetet med handelsavtalet mellan parterna i ACTA till den nivå, som avtalet mellan EU och Korea ligger på. Det senare har varit i bruk under ett år. När detta antogs i EU-parlamentet fanns inte samma medvetenhet om innebörden av innehållet som det idag gör, när det gäller ACTA och CETA. Michael Geist har lagt tid på att gå igenom de olika avtalen och jämföra likheter och skillnader. Den genomgången visar problemen med det hemlighetsmakeri som rått när det gäller alla dessa avtal.

Han berättar också att de parter som berörs av handelsavtalet mellan Canada och EU (CETA) ska träffas i denna vecka och han råder då bägge sidor att bli överens om en omedelbar publicering av utkastet i slutet av denna förhandlingsrunda, så att allmänheten kan ge välgrundade kommentarer om inriktningen av avtalet. Även om berörda politiker skulle hörsamma hans goda råd är det tveksamt om dom, som haft fingrarna i denna syltburk, kan återvinna det förtroende som de förlorat längs vägen.

Medan riksdags- och parlamentsledamöter lägger mycket av sitt krut på att försvåra tillgängligheten på nätet, anser framförallt unga människor att det behövs nya friska vindar i politiken. I en intervju i The Reikjavik Grapevine i mitten av december förra året berättade en grupp pirater på besök från Berlin om deras partigrupp och framgångarna i delstatsvalet och i en artikel igår berättar parlamentsledamoten Birgitta Jónsdóttir att hon är på väg att etablera Piratpartiet på Island. Här hemma laddar PP för en utveckling av sin politik medan de etablerade partierna kivas på höger- respektive vänsterkanten.

Häromdagen kommenterade Expressen i en ledare Carl B Hamiltons idé att den borgerliga Alliansen borde bilda ett enda gemensamt parti. Detta kommenteras idag av SvDs PJ Anders Linder, som talar sig varm för en valsamverkan. Expressen hade också i sin pappersutgåva några stort uppslagna artiklar om konvulsionerna inom Socialdemokraterna sedan Juholt lämnade och medan Stefan Löfven håller på att bli varm i kläderna. K G Bergström tycker synd om Håkan Juholt men framhåller att Juholt själv inte är utan skuld till det som hände. Ett annat exempel är Karin Svanborg-Sjöwalls signerade ledare i DN.se Välfärd: Från Branting till Breivik, där hon kommenterar en artikel i tidskriften Tiden av Klas Gustafsson mot bakgrund av hur Aftonbladets Åsa Linderborg och en del andra socialdemokrater hanterar den komplexa bild som Breiviks illdåd är sammansatt av.

Söker både hos Magasinet Tiden och Kulturtidskriften Tiden, men finner inte den artikel som inspirerat Karin Svanborg-Sjöwall. I sanningens namn borde hon ha hållit öppet för att varken Aftonbladets kultursida eller Kulturtidskriften Tiden speglar den breda debatt som pågår bland socialdemokrater. Bara på min korta surftur fann jag t ex en artikel av Marika Lindgren Åsbrink om Incitamentssamhället som leder mig vidare till en kommentar av Stigbjörn Ljunggren Att bestiga rätt kulle. Min bonnanalys är att det finns en fara i att gräva ner sig i sitt eget ideologiska dike så djupt att man inte märker att en ny tid kräver nya redskap och att många söker efter vägar bort från den polarisering som bär åt häcklefjäll. Ljunggrens ord om ”rätt kulle” utmanar orienteringsförmågan. Intressant?

Vem kan kan tygla politikerna inför valet 2014?

De flesta som läst Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” vet värdet av ”ställtid”, när man står inför uppgiften att finna ord för att beskriva något av betydelse för både en själv som individ och samhället istort. Med mitt samhällsengagemang över tid försöker jag bli klok på vad kombatanterna Moderaterna och Socialdemokraterna står för idag. Framförallt när det gäller det som pågår i kommunen och landstinget, eftersom det är här på den lokala nivån som politikerna praktiskt kan visa hur de tänker omsätta de visioner för utvecklingen som t ex den nya Plan- och Bygglagen möjliggör. En titt på kommunens hemsida visar att man tagit itu med arbetet att ta fram en ny Översiktsplan. Här ges medborgarna möjlighet att anmäla intresse för att delta i en medborgardialog.

Men, under tiden byggs det som aldrig förr i kommunens centralort staden Norrtälje, samtidigt som här presenteras ett politiskt utspel om en nytt badhus uppe på Södra Bergen för 140 miljoner (!). Mycket sprängsten blir det ... Samtidigt sätter kommunens ledande moderater käppar i hjulet för Roslagsmuséets utveckling, där man säger sig behöva sälja den del av kvarteret Faktoriet (som tidigare planerats för museets framtida utbyggnad) för att finansiera en påbörad upprustning av muséets byggnader. Kultur- och Fritidsnämndens ordförande Bengt Ericsson (C ) tassar med, salig över att få vara med på ett hörn. Han tycks tro att det räcker med en del av den summa kommunalrådet Kjell Jansson (M) räknat med att få vid försäljningen av fastigheten intill museet. Bengt ser inte det som jag och andra ser – att det handlar om efterhandskonstruktioner efter det att Moderaterna gett fingret åt alla oss som tycker att ett lokalt museum är viktigt för att hålla stadens historia levande. Idag är det bara stadens grundare Gustaf II Adolf som anses vara värd att hålla i minnet. Försäljningen av grannfastigheten är nu överklagad eftersom det finns ett tidigare beslut i Kommunfullmäktige sedan den 28 maj 1990 om att den delen av kvarteret skulle tillföras Stiftelsen Roslagsmuseet för att möjliggöra en framtida utbyggnad. Men till allt detta finns det anledning att återkomma när vi vet mer om spelet bakom kulisserna.

Det tar tid att få grepp om vilka krafter som styr den utveckling som pågår. Att ledande socialdemokrater tidigare gärna gynnande intressen, som låg i rörelsens eller enskilda ledande personers egenintresse, det var rätt lätt att se. Nu föreställer jag mig att någon form av kohandel måste pågå när det gäller olika intressen som rör markanvändningen. Något som inte är helt lätt att genomskåda, men nog kommer att visa sig. Allt kommer till den som kan vänta ;-). Vilket är trösterikt med tanke på min hälsa. Jag måste bland annat att tänka på blodtrycket. När jag ser att vi i Norrtälje inte är ensamma om att politikerna går privata intressenters ärenden, då sjunker trycket, eftersom jag inser att tiden arbetar för att flera medborgare kommer att bry sig. Läser därför med stor behållning Gunnar Strömmers kolumn Dags för stramare tyglar i kommuner om hur det kommunala självstyret ser ut i Leksands kommun. Gunnar Strömmer har tidigare varit verksam jurist inom Centrum för rättvisa och är uppenbarligen en f d MUF-ordförande, som ser att enskilda individer står sig slätt när politiker, oavsett partifärg, sätter egna intressen i främsta rummet. Just nu fjäskar politiker av alla kulörer för de företagare, som man vill ligga bra till hos. Men det går inte ta miste – Fredrik Reinfeldt verkar tycka att företagarna nu måste inse att de också har ett socialt ansvar bland annat när det gäller att ta tillvara och utveckla arbetslösa människors förmåga. Det ska bli intressant se om detta är ärligt och uppriktigt menat och hur han i så fall kommer att tackla dem som under flera decennier blivit bortskämda med att kunna luta sig mot ett tolkningsföreträde.

Intressant.

Du tronar på minnen från fornstora dar. . .

En dag som denna ska man känna stolthet över Sverige, men ju mer jag tänker på texten i nationalsångens andra vers desto mer fundersam blir jag. Där sjunger vi om fornstora dar och säger oss veta att landet både är och blir vad det en gång har varit. Hur mycket framåtanda ligger det i sånt tankegods? Sedan slår mig tanken om det månne är detta synsätt som kan förklara varför upphovsrättsindustrins lobbyister går på i ullstrumporna och kräver licens- och kopieringsavgifter på all tänkbar konsumtion och utrustning med anknytning till internet. De räds en framtid där de måste tänka nytt istället för att kräva att varje svensk ska tvingas fortsätta göda de heliga kor som upphovsrättsindustrins olika organisationer har blivit. Just nu stöts och blöts frågan om extra avgifter på hårddiskar och USB-minnen samt licensavgifter på mobiltelefoner.

Parallellt med tröga förhandlingar med teleoperatörerna lobbar man friskt både i Bryssel och annorstädes för att förvrida huvudet på politiker och tjänstemän, som har till uppgift att finna en rimlig balans mellan olika intressen. Sedan 1960-talet, då rättighetshavare med närstående intressen lyckades baxa in sina uppköpta ekonomiska rättigheter under Bernkonventionen, har allmänintresset satts i strykklass. Trots att det i de lagstiftande församlingarna borde vara väl känt att vi människor är biologiska, sociala och skapande varelser, som är beroende av att kunna interagera med varandra kring allt mellan himmel och jord för att kunna utvecklas. Ur den synvinkeln är initiativet med Creative Commons License mycket intressant. Eftersom det ger en upphovsman möjlighet att enkelt ange på vilka villkor något får användas av andra, vilket naturligtvis underlättar för oss alla. Dessutom ser man lättare det komplexa om man likt Magnihasa ser enkelt på saken. Intensifier noterar att hans bok blivit ebok. Det nätpolitiska manifestet finns nu tillgänglig på The Pirate Bay, vilket han ser som den bästa rescension han kan få. Så kan man också se på andras spridning av ens verk.

Kulturbloggen undrar: - Hur kan någon alls föreslå skatt på hårddiskar som ersättning för piratkopiering? Deepedition ser också hur vi attackeras och noterar att fem år gått utan att denna industri ansett sig behöva fundera över sina affärsmodeller. Men kopieringsavgiften har också den fördelen att de inte behöver jaga enskilda individer och bevisa att de gjort sig skyldiga till piratkopiering. Naturligtvis är det enklare och dessutom ger det mer pengar att straffskatta oss kollektivt istället för att hålla hela rättsapparaten igång för att jaga dem som rent alltmänt påstås stjäla brödet ur munnen på alla kulturskapare. Sedan de väl knäckt principen ligger vägen öppen att ta betalt gång på gång på gång för samma innehåll. Samtidigt slår Fredrik Sand, IT-expert vid Stockholms handelskammare ett slag för att upphovsrätten ska ses ur både ett ekonomiskt och ett näringspolitiskt perspektiv istället för enbart det juridiska som hittills. Emil Isberg berättar om sitt besök vid det event som Copyswede ordnade den 3 juni. Eric Erfors visar i sitt inlägg på Opinionsbloggen att ingen politiker bryr sig om vad det kostar så länge de i åratal kan mjölka skattebetalarna.

En annan sak att beröra denna dag är hur det står till med demokratin i vårt land. Något vi måste fråga oss sedan resultatet av WVs undersökning publicerats i olika media. Det som är särskilt intressant med denna undersökning är att undersökningen genomförs med jämna mellanrum sedan år tillbaka och att samma frågor ställs under samma tidsperiod till ett visst antal jämförbara respondenter i en rad olika länder. Även om den inte svarar på frågan varför folk väljer att svara som de gör, är det intressanta jämförelser som kan göras när det gäller synen på olika företeelser i samhället. Alla data är tillgängliga på nätet varför den intresserade kan botanisera i materialet på egen hand. Detta i motsats till den censur som Telias dotterbolag i Vitryssland ägnar sig åt, vilket Martin Uggla ställer frågor om i ett inlägg i SvD Opinion. Många är vi som gläds åt att FN:s rapportör för yttrandefrihet Frank La Rue markerat att fildelarlagar är ett hot mot våra mänskliga rättigheter. Även om vi kan räkna med kraftiga reaktioner från deras organisation WIPO som tidigare hävdat att upphovsrätten och dess närstående rättigheter ska räknas till de mänskliga rättigheter som FN ska skydda. Sedan finns det olika sätt att gräva fram information, vilket bloggen Ting och tankar visar. Önskar att den politiska majoriteten i vår kommun (m+c+fp+kd) vore mer intresserad av att bevara miljöer som kan berätta om tidigare århundranden i vår stad. Det ska bli Intressant se vad Bengt Ericsson, ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden, kan göra åt saken.

Intressant.

In med ljus och frisk luft i alla slutna rum.

Sedan jag läst om Joakim Jardenbergs upprördhet när han upptäckt att hans Iphone, utan hans vetskap, hade loggat hans rörelser, gjorde jag mitt för att sprida länkar om saken bland mina vänner och följare på Fb och Twitter. Det är en sak att man som användare känner till vad den tekniska utrustningen kan ha programmerats att redovisa och något helt annat om detta sker i lönndom. Jockes vrede är förståelig eftersom han riskerat skada andra människor genom att ovetande bära omkring den informationen i länder, där han kunde ha blivit utsatt för visitering. Fredrik Wass skriver bland annat ”Det är en helt annan sak att få ens beteenden hemligt registrerade av ett företag, dessutom utan krypteringar eller varningsmeddelanden, som berättar för användarna vad som är i görningen”. Det är väl använd tid att kolla in det YouTube-klipp, där de som upptäckte det hela – Alasdair Allan och Pete Warden – berättar om sin upptäckt och att de försökt få en förklaring från Apple. Nikke tycker att det rent ut sagt är för djävligt. Vi har således kommit därhän att staten och kapitalet sitter i samma båt. Apple säljer prylar som aldrig förr och en del människor är så rädda för att de själva eller deras anhöriga ska råka illa ut att man tycker att det är helt i sin ordning att staten och tillverkaren av kommunikationsverktyget kan hålla koll på dem varje sekund av livet.

Det handlar om rädslans makt som allt fler politiker och företagare tror sig kunna investera i utan att det får allvarliga konsekvenser. En kreativ människa i ett demokratiskt land borde inte behöva fundera över vad information i fel händer skulle kunna ställa till med. Något jag tänkt på när jag läst Deepedition och den av PiratpartiSt remixade texten. Vad är det för människosyn som fått fäste inom samhällets styrande skikt och våra myndigheter samt företag inom övervakningsindustrin? Rädda och ängsliga människor bygger ingen välfärd – tvärtom.

När det gäller Informations- och Kommunikationstekniken har människor med pengar mer makt än den som besitter kunskap. Med hjälp av juridiken och politiken skaffar sig den ekonomiskt starke ett övertag över den som driven av sin tilltro till den kloka massans kunskap utvecklar programkod till mjukvara fri att använda och utveckla till nytta och glädje för alla och envar. Den, som inte har en uppsjö av pengar och kan ta strid när anklagelser om patentintrång kommer, är som i forna tider ”slagen till slant och kan aldrig bli en daler”. En av de få i riksdagen, som förstått varför detta spel pågår och vilka konsekvenser det får, är Karl Sigfrid (M). Här berättar han om ett företag i USA som anser sig ha patent på en del av den programkod som Googles använt sig av. Eftersom den programkoden ingår i Linux kärna kan många användare i USA komma att drabbas av krav på licenser om domstolen ger detta stenåldersföretag rätt. Om moderaterna menade allvar med sin tilltro att goda krafter driver näringslivet och ville stärka dessa, då borde Karl vara i gott sällskap. Men tyvärr ... Vad värre är – det som finns i USA tränger förr eller senare in i huvudet på politikerna inom EU. Här gäller det att regeringen, riksdagen och politikerna i Europaparlamentet är på sin vakt.

Sedan måste jag dela med mig av Juristens goda råd när det gäller det juridiken och ansvaret för de kommentarer som publiceras på våra bloggar. Klart läsvärt och viktigt att hålla i minnet, eftersom man inte kommer undan ansvar med att säga att man inte kände till vilka regler som gäller. Därifrån glider tankarna med lätthet över till mina funderingar när jag läser om den jävssituation som växt till en böld inom Piratpartiet. Där diskuteras principer, som borde ha varit utklarade för flera år sedan när partiet ingick ett låneavtal med en finansiär, som idag sitter i PP:s styrelse. Utan att påvisa att långivaren ifråga agerat på att sätt som skadat partiet, gör en del medlemmar idag stor sak av att långivaren har en plats i styrelsen. En del har iallafall den goda smaken att erkänna att det dessutom ligger en gammal hund begraven här.

Då jag för min del anser att det finns ett tidigare ingånget avtal mellan PP och Christian Engström, som ska hållas intill dess att en omförhandling skett, mår jag uppriktigt sagt illa. Avtalslagen är mycket tydlig – avtal ska hållas och kan inte ensidigt ändras av endera parten. Hur ska någon kunna lita på ett parti, som tar så lätt på tidigare avtal? Principer är bra som rättesnöre, men när man tidigare ansett sig ha skäl att frångå dem, då måste PP laga efter läge. Även om de, som ingick avtalet, skulle lämna styrelsen. Sedan några frågor för att vädra ut den stinkande hunden: - Fanns det ett lojalitetsavtal mellan Rick Falkvinge och Jan Lindgren, som Jan i en kritisk situation lät Rick tolka och tillämpa utan inblandning av styrelsen? Vad gjorde styrelsen åt det? Vilket ansvar tar de, som var inblandade då, för det som varit, när de idag fortsätter att rida på principer satta ur spel långt tidigare? Det är inte juste att medlemmarna ska behöva dras med denna infekterade böld. Bara genom att blottlägga en problematik, går det att klura ut lösningar.

Med detta vill jag önska pirater och alla andra en riktigt Glad Påsk!

Intressant.