Änglarna i vården värda bättre ledning.

Ser i ett av inläggen i dagens SvD Debatt ”Styrningen i sjukvården har blivit ett hot” att jag sannerligen var något viktigt på spåren, när jag skrev inlägget den 20 april i år om ”FOU i Förlossningsvården och BB Sophia”.

Idag skriver tio proffs inom sjukvården i sitt läsvärda inlägg om den toppstyrning som blivit ett hot mot patienterna – främst de mest behövande, som inte förstått att högt och tydligt formulera sina krav och då skjuta in sig på de högt uppsatta huvudmännen, såväl tjänstemän som politiker. Vem eller vilka, som med dagens styrning, tar ansvar för de patienter, som saknar egen ork att tala högt och ljudligt i egen sak är i idag väl dolt i en politisk och administrativ dimma. Enligt debattinlägget förefaller dock sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ha en viss insikt om politikernas brist på tilltro till professionen inom vården, men frågan är om det inte också handlar om att en del läkare och/eller klinikchefer frestats att bli mera partipolitiskt verksamma än att fungera som goda företrädare för kollegor, vilka vigt sitt liv åt patienterna och deras behov av vård och omsorg?!

Hur har det blivit så här? Det frågar sig de tio debattörerna och pekar på att sjukvården under ett par decennier utsatts för tilltagande byråkratisk styrning inspirerad från andra samhällsområden, särskilt tayloristiskt inriktade tillverkningsindustrier med fokus på ”styrning” och ”flöden”.

”Några exempel är balanserade styrkort, lean production, new public management och nu senast ”värdebaserad vård”. Dessa har införts i snabb takt och utan vetenskapligt underlag. New public managemant har införts i många länder, men knappast så snabbt och konsekvent som i Sverige.”. Vidare berättar debattörerna om den s k New Staffordshire-skandalen i England för några år sedan, vilken ledde till en av efterkrigstidens största utredningar, vilken kom fram till ”att mycket lidande inklusive åtskilliga dödsfall orsakats av missriktade, industriellt inspirerade, mål tillämpats i delar av den brittiska sjukvården. Såväl sjukvårdsetik som vetenskap och beprövad erfarenhet hade åsidosatts.” . Någon liknande skandal har inte avslöjats i Sverige, men Riksrevisionens kritik när det gäller vårdval inom primärvården i Sverige kan vara en välbehövlig ögonöppnare. Vidare pekar Svenska Läkaresällskapets utredning ”En värdefull vård” på svårigheter, som uppstår, när man med hjälp av system, som lett till en allt mer fragmenterad vård, tror sig kunna fånga komplexiteten i enskilda patienters hälsotillstånd och vårdbehov. Debattörerna slår fast ”Den politiska, administrativa och ekonomiska styrningen har ökat successivt och innebär nu orimligt mycket detaljerade kontroller från huvudmännen och staten”.

De frågar sig varför omfattande styrsystem och organisatoriska förändringar införs, som i mycket hög grad påverkar handläggningen av de enskilda patienterna, utan vetenskapligt underlag, utan förhandsgodkännande av forskningsetiska kommittéer och utan systematisk kritisk uppföljning och lärande? De undrar också hur åtgärder på gruppnivå kan hanteras väsensskilt från alla krav som finns på individnivå.

I ett sådant system är det naturligt att lågmälda blivande föräldrar och dito vårdbehövande veteraner riskerar att bli satta på undantag. 

Debattörerna eftersträvar en bred debatt kring två frågeställningar: - Hur kan vi verka för att även vårdens organisation och styrsystem utformas på evidensbaserad grund och enligt den etiska plattformens principer? - Hur kan vi återupprätta fokus på kvalificerad hälsoanalys, human vård och kontinuitet mellan patienten och läkare/andra personalgrupper? 

Efter mer än ett decennium fyllt av vård och omsorg på grund av olika cancersjukdomar och en hjärtinfarkt, som klarades av tack vare Hjärt- och Lungräddning i kombination med en akut s k ballongsprängning följt av hjärtgympa och styrketräning, vilket varit en förutsättning för att orka med alla andra operationer (även om jag haft Hemsjukvård och/eller Hemtjänst i perioder däremellan) så vet jag vad det betyder att jag, som patient/brukare – ibland med hjälp av anhöriga – klarat av/orkat med att förbereda mig inför de olika vårdsamtalen/läkarbesöken. Med krämpor relaterade till både medicinska insatser och kirurgiska ingrepp har det känts tryggt att kunna genomföra dessa samtal så effektivt som möjligt – inte minst med tanke på den av vårdsystemet avdelade tiden. 

Men, nog har det hänt att jag ibland funderat över hur andra i min ålder under liknande förhållanden klarat av att få sina behov tillgodosedda. Även om vi här i Norrtälje är lyckligt lottade, som efter år av tryck på lokala och regionala politiker, begåvats med vårdorganisationen Tiohundra, där de anställda gör sitt yttersta för att ingen ska falla mellan stolarna i Stockholms läns landsting och Norrtälje kommun. Men, alla änglar i vården och omsorgen är även människor och som sådana värda en bättre ledning och styrning än den, som vi här fått vetskap om, tack vare dessa modiga debattskribenter. Avslutar med ett stort TACK till dem! Det ska bli intressant att se om någon där uppe på toppen bryr sig. Intressant?

Upphovsrätten - Inför EU-valet, del II.

Idag finns i SvD ett inlägg undertecknat av fyra människor med politisk hemvist på bägge sidor om blockgränsen. De ställer krav på att ACTA-avtalet måste ut på remiss före ett bindande beslut. Det handlar om ett handelsavtal om åtgärder mot piratkopiering och varumärkesförfalskning, som förhandlas på global nivå med deltagande av företrädare inom EU inklusive Sverige. I en faktapromemoria kan man se att regeringen anser att bestämmelserna i avtalet måste vara proportionella, rättssäkra och väl avvägda med hänsyn till integritetsaspekter. Det kan kännas förtroendeingivande, men på onsdag ska regeringens förslag om IPRED-lagen klubbas igenom i riksdagen och där vill regeringen ge innehavare av upphovsrätt laglig rätt att utkräva datorers ip-nummer för att kunna ägna sig åt utpressning. Om detta är regeringens syn på vad som är proportionellt, rättssäkert och väl avvägt förstår jag mer än väl kravet på att ACTA-avtalet måste ut på remiss.

För fem dagar sedan skrev jag själv ett mejl till Sveriges EU-ambassadör med bäring på detta avtal och frågade vilka åtgärder, som vidtagits för att göra det möjligt för Jens Holm, ledamot i EU-parlamentet, att få ställa de frågor, som han redovisat att han har i denna sak. I mitt blogginlägg den dagen förklarade jag också varför jag ser det som nödvändigt att vi ägnar uppmärksamhet åt de kandidater, som söker stöd hos svenska folket i detta val. Hax skrev i början av året ett inlägg, som jag läst mer än en gång. Efter en skarp genomgång av sakernas tillstånd i EU:s labyrinter avslutar Hax med att påstå att det är själva kärnvirket i den svenska staten som är ruttet och att det inte kan rättas till genom att bara lappa lite på systemet.

Jag vill nog inte gå riktigt så långt, som att påstå att själva kärnvirket är ruttet, men kan nog se att arbetet i riksdagen inte är organiserat så att integritet och rättssäkerhet fått bästa tänkbara skydd och att besluten har brister när det gäller anpassningen av lagar till det liv som många av oss lever på nätet. De korporativa intressenas anspråk på makt blir särskilt tydliga när det gäller internet. Socialdemokraternas idé i samband med beslut om IPRED, att innehavare av upphovsrätt ska samlas i en ny gemensam organisation med uppgift att bevaka dessa intressen, är ett tydligt exempel. När politikerna inte klarar av att hålla särintressena kort, med hänvisning till enskilda medborgares rätt till skydd för sin integritet och en rimlig avvägning mellan ett nyttjande för en social och skapande interaktion och ett intrång för ekonomisk vinning, då blir bildandet av en ännu kraftfullare organisation svaret. Till detta kommer byråkratins maktanspråk, vilket demonstreras när akademiker gör inspel till statsministern med förslag om en begränsning av riksdagens möjligheter att ställa frågor, vilket Mitt i steget har synpunkter på.

Andra som skriver om ACTA och upphovsrättsindustrin är Mårtensson, Anohito, Skiften, Hultins tankegångar, Erik Laakso, Karl Sigfrid, Mitt i steget, Jens O, Leo och Scaber Nestor. Avslutar med Opassande och MinaModerataKarameller. Opassande tycker sig se att lobbyverksamhet bedrivs via tingsrätten. Mary bjuder på en frejdig gästbloggare och en länk till PC för allas artikel ”Musikpirater hyllas på film men stäms i verkligheten”. Allt med tanke på den koppling som finns mellan ACTA, IPRED och rättegången mot The Pirate Bay. Intressant.

Datainspektionen och vi andra granskar.

Läser hos Datainspektionen (Di) att man nu är klar med granskningen av FRA mot bakgrund av de anonyma anmälningar som lämnats in för verksamheten under åren 1994 – 1997. Den lagstiftning, som gällde då, ger Di inte anledning att anmärka på något hos myndigheten. Däremot har Di även granskat om FRA hanterar personuppgifter på ett sätt som följer reglerna i den lagstiftning, som gäller sedan juli 2007 (Lagen om behandling av personuppgifter i FRA:s försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet, FRA PuL).

Enligt FRA PuL ska personuppgifter gallras så snart uppgifterna inte längre behövs. Riksarkivet kan dock besluta att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål, vilket inte skett. FRA har bedömt att personuppgifter som behandlas i underrättelserapporter alltid behöver bevaras för verksamheten, vilket i praktiken innebär att de inte gallras. Di ifrågasätter om det är förenligt med lagstiftarens avsikt eftersom huvudregeln är att personuppgifter ska gallras och att det kontinuerligt ska ske en prövning av om personuppgifterna behövs för verksamhetens ändamål. Di anser därför att FRA:s nuvarande rutiner för gallring av personuppgifter bör ses över.

Mitt i steget har läst och kommenterat. I likhet med Johan väntar jag med spänning på den lagtext, som ska handla om de nya 15 punkterna, vilka dock inte ändrar på det sorgliga faktum att regeringen vill att alla våra trafikdata ska överföras till staten. Där är intresset för en rejäl översyn om det nödvändiga i det eller om det finns andra sätt att bedriva en bra underrättelseverksamhet på, helt obefintlig. Mark Klamberg har också läst och idag sänt in en komplettering till den anmälan, som han gjorde den 4 september. Och som vanligt är kommentarsfältet fullt av synpunkter.

Att det inte är så lätt att kämpa mot en övermäktig byråkrati och mäktiga lobbyinster, det visar Oscar Swartz, som larmat om att det av svenska politiker lagda tillägg 166 i Telekompaketet nu håller på att myglas bort nere i Bryssel. I ett arbetsdokument, som Oscar länkat till, kan man se att byråkratin för Rådets/ministrarnas räkning håller på att "korrigera" Kommissionens och Parlamentets åsikter, och där lyser paragraf 32a med sin frånvaro! Sveriges bidrag till ett fritt nät är inte med i materialet trots att parlamentet med en majoritet har bifallit paragrafen. Här är inget mindre än en präktig skandal under uppsegling. RÅDET, dvs de enskilda ländernas ministrar, korrigerar parlamentet på ett väldigt grovt vis. På så sätt riskerar Sverige att inte bli någon "Second reading" ens och då är slaget helt förlorat. Sveriges politiker måste med kraft agera mot rådet och dess byråkrater. Intressant? Jag har nyss sänt ett mejl i saken till Sveriges EU-parlamentariker. Detta som ett litet avbrott i pysslet med riksdagssvar.se

När Emma, Olof, Anders Viktor (som lagt upp detta i Piratnyheter) och fyra "nätverkare" till är klara med detta kommer vi att ha något intressant att berätta om våra folkvalda. Detta alldeles oavsett om de väljer som en del gjort idag - att meddela att de inte deltar i undersökningar eller enkäter. Att vi är en grupp medborgare som på ett systematiskt sätt vill undersöka var folket har sina folkvalda i en specifik fråga förefaller att ha gått dem totalt förbi. Det är inte en fråga om deras inställning till en tjänst eller en vara som vi ägnar oss åt - utan i vilken utsträckning de vill medverka till att föra en dialog med oss i en för oss och många andra svenskar viktig fråga. Men till detta återkommer vi.

Här finns det pengar

Läser senaste nytt från Borgerligt nej till FRA-lagen och kommer vidare till Idg.se och SvD, som kan berätta om nya friska miljoner till utbyggnaden av FRA:s verksamhet. FRA-lagen gäller till dess annat meddelats och under tiden ser den nya signalspaningsmyndigheten om sitt hus – klart som korvspad. Den som har makten över dagordningen och tolknings-företrädet i frågan låter sig knappast hejdas av det buller som några fp-kvinnor och en del vakna medborgare i media kan åstadkomma. Byråkrati och teknokrati vinner terräng när demokrati blir en teknikalitet. Lyckas det inre kabinettet med konststycket att ställa alla dessa miljoner till FRA:s förfogande då är saken biff. Jag blir helt matt. Önskar att jag likt MinaModerataKarameller kunde finna ett kodat språk för det, som jag just nu känner, vilket inte lämpar sig för tryck. Men, för den sakens skull får vi inte tappa orken nu när FRA-kramarna börjar dra på veven ett varv till, vilket Sanna Rayman i SvD noterar.

För att komma i en bättre sinnesstämning läser jag vidare hos Mary och ser att hon lagt märke till den hyllning till Karl Sigfrid, som Anders W lagt ut på sin blogg. Jag instämmer och tycker i likhet med Anders att det gäller att se till det goda, som FRA har fört med sig för att vi ska stå ut med detta onda, som vi nu gemensamt försöker baxa tillbaka till ritbordet. Till det goda hör att vi ser och stöttar dem, som får på nöten, när makten känner sig hotad. I Karl Sigfrids fall var det ledare och andra i moderaterna, som gick för långt. I Norrbotten är det bland socialdemokraterna i landstinget, som ledare och andra gör dumheten att utesluta ett par från gruppgemenskagpen, sedan de tagit sig friheten att agera utifrån sin lagliga rätt att följa sin egen övertygelse. I bägge fallen sker det i tro att man genom att åsidosätta lagregler till stöd för demokratin, kan gagna sitt parti. Precis som om det skulle råda en motsättning mellan vad som gynnar demokratin respektive det egna partiet. I det ena fallet kommer berömmet från vänster och i det andra fallet kommer stödet från en, som bytt sida i tro att demokratin skulle ha ett starkare stöd på den liberala sidan av den politiska skyttegraven. Något som jag gärna vill tro, men nu fått anledning betvivla. Dock gör Lars-Erick sitt till för att visa att det fortfarande finns hopp. Intressant.

Avslutar med ett besök hos Gubben vid Rämen och Bildbloggen.