Här finns det pengar

Läser senaste nytt från Borgerligt nej till FRA-lagen och kommer vidare till Idg.se och SvD, som kan berätta om nya friska miljoner till utbyggnaden av FRA:s verksamhet. FRA-lagen gäller till dess annat meddelats och under tiden ser den nya signalspaningsmyndigheten om sitt hus – klart som korvspad. Den som har makten över dagordningen och tolknings-företrädet i frågan låter sig knappast hejdas av det buller som några fp-kvinnor och en del vakna medborgare i media kan åstadkomma. Byråkrati och teknokrati vinner terräng när demokrati blir en teknikalitet. Lyckas det inre kabinettet med konststycket att ställa alla dessa miljoner till FRA:s förfogande då är saken biff. Jag blir helt matt. Önskar att jag likt MinaModerataKarameller kunde finna ett kodat språk för det, som jag just nu känner, vilket inte lämpar sig för tryck. Men, för den sakens skull får vi inte tappa orken nu när FRA-kramarna börjar dra på veven ett varv till, vilket Sanna Rayman i SvD noterar.

För att komma i en bättre sinnesstämning läser jag vidare hos Mary och ser att hon lagt märke till den hyllning till Karl Sigfrid, som Anders W lagt ut på sin blogg. Jag instämmer och tycker i likhet med Anders att det gäller att se till det goda, som FRA har fört med sig för att vi ska stå ut med detta onda, som vi nu gemensamt försöker baxa tillbaka till ritbordet. Till det goda hör att vi ser och stöttar dem, som får på nöten, när makten känner sig hotad. I Karl Sigfrids fall var det ledare och andra i moderaterna, som gick för långt. I Norrbotten är det bland socialdemokraterna i landstinget, som ledare och andra gör dumheten att utesluta ett par från gruppgemenskagpen, sedan de tagit sig friheten att agera utifrån sin lagliga rätt att följa sin egen övertygelse. I bägge fallen sker det i tro att man genom att åsidosätta lagregler till stöd för demokratin, kan gagna sitt parti. Precis som om det skulle råda en motsättning mellan vad som gynnar demokratin respektive det egna partiet. I det ena fallet kommer berömmet från vänster och i det andra fallet kommer stödet från en, som bytt sida i tro att demokratin skulle ha ett starkare stöd på den liberala sidan av den politiska skyttegraven. Något som jag gärna vill tro, men nu fått anledning betvivla. Dock gör Lars-Erick sitt till för att visa att det fortfarande finns hopp. Intressant.

Avslutar med ett besök hos Gubben vid Rämen och Bildbloggen.

Rädsla urholkar själen ...

... och kortsluter hjärnan, vill jag tillägga. Thomas Gür skriver i sin kolumn i SvD mycket intressant om statsministerns strategi att försöka tiga ihjäl opinionen i FRA-saken. Gür sätter fingret på en central punkt: ”För regeringens del är bekymret att statsminister Reinfeldt har gjort frågan om FRA-lagen till ett spörsmål om regeringsduglighet. Det var det hot han använde i sin egen riksdagsgrupp före omröstningen i juni.”

Ju mer vi medborgare får veta om hur denna lagstiftning kommit till, desto klarare blir det varför makteliten måste framställa oss kritiker som otillräkneliga genom att klistra på oss olika epitet. Artighetsfraser har nu utbytts mellan FRA-kramaren Göran Pettersson (m) och FRA-motståndaren Mark Klamberg, efter den drygt 2 timmar långa debatten anordnad av socialdemokraterna i Sandviken. Där tycker jag mig se att den attityd, som ställer till problem för Göran Pettersson (m) och hans partikollegor lokalt här i Norrtälje, blir väldigt tydlig när han skriver: ”Mark är en trevlig och kreativ person. Jag tror dock att han passar bättre på Stockholms universitet som forskare i folkrätt än som utformare av svensk underrättelsetjänst.” Om folkrätt är ett område, som utformare av underrättelsetjänst, kan bortse från, kan vi lätt förstå varför regeringen hamnat i denna situation.

Attityden har ytterst litet med demokrati att göra, utan avslöjar ett teknokratiskt synsätt. Teknokrati har införts medan folket tror sig verka i en demokrati. Det förklarar också varför medlemmar i alliansens partier kämpar lika mycket för demokratin som mot FRA-lagen, vilket Lake tolkar på ett bra sätt. MinaModerataKarameller skriver om behovet av politiker som vågar släppa taget om det politiska uppdraget och göra andra saker i livet, vilket skulle kunna motverka den kultur av maktspel, som FRA-lagen visar upp, när journalister äntligen tagit sitt granskande uppdrag på allvar. När Carl Bildt tar till ett ampert tonläge, i sin kommentar till SVT Rapports intervju med honom om utbytet av information med diktaturstater, visar det påfallande likheter med Olof Palmes reaktion på DN:s artiklar i Geijer-affären. Det är ett klassiskt angreppsätt när makten slår tillbaka – en tolkning av ordval och en betrodd minister tar i så livstycket spricker och får med sig folk, som inte kan tro att han slirar på sanningen. Peter Bratt fick sig en allvarlig knäck både som journalist och människa på grund av Olof Palmes agerande då. Vem eller vilka som riskerar att bli knäckt i den här saken återstår att se. Olof skriver om bråket SVT-Bildt. Ting och Tankar har en bra redogörelse av P1 Mediernas genomgång av vad konflikten mellan Rapport och Carl Bildt egenligen handlar om. Intressant.

Hur ordklyverierna än avlöper, visar historien hittills att det är medborgarna, som förlorar. Eller, som Svensk Myndighetskontroll skriver, blir sittande med Svarte Petter. Hur ändra på det? Ja, just nu lutar jag åt att vi gagnar demokratin bäst genom ett massivt stöd till de kvinnor i Folkpartiet, som bitit huvudet av skammen och vågat medge att deras agerande dagarna före beslutet i riksdagen bidrog till ett dåligt resultat. Ett resultat, som de idag är beredda att rätta till. Det spelar väl ingen roll om ett parti, får en aning mera cred, om medlemmar och sympatisörer i samtliga allianspartier lyckas med uppgiften att få lagen uppriven. Vi, som varit med vet att det handlar om ett grupparbete över partigränserna. Sedan är det väl ändå en paradox att det ska anses som en svaghet i en demokrati ifall partiledarna skulle tillämpa demokrati i sin praktik, istället för det terrorliknade agerande, som beskrivits både i SVT:s Agenda och i Fokus. En dementi har dock inkommit från MOD, när det gäller artikeln i Fokus. En dementi, som PJ Anders Linder publicerar i sin helhet, då det kan ses som ett svar på tal m a a Linders tidigare inlägg med koppling till artikeln i Focus. När ord står mot ord är det den, som tidigare har sitt förtroendekapital intakt, som drar det längsta strået.