onsdag 14 september 2011

Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.


Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).


När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.


Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.


För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.


För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.


Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.


Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.


Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.


fredag 9 september 2011

Okunskap skapar tolkningsproblem.

Läste igår en artikel i AB som inte ger mig någon ro – Poliser får kränka kvinnliga kollergor av Oisín Cantwell. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, som en journalist gör sig skyldig till den felaktiga tolkningen att en dom i Arbetsdomstolen, där man konstaterar att Arbetsgivaren gjort sig skyldig till formaliafel och därmed brutit mot lag och avtal, skulle ha fel i sak. Men, om Arbetsgivaren inte följer reglerna för hur man ska vidta åtgärder när en Arbetstagare visar ett så bristande omdöme, då kan det se ut som om en fällande dom automatiskt ger grönt ljus för Arbetstagaren. Men, det är verkligen att dra förhastade slutsatser. Arbetsgivaren straffas för att man inte följt den uppgjorda ordningen!


En titt på lagen säger bl a ”En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. - - - Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas”. Oftast betyder detta att Arbetsgivaren har två månader på sig att ta itu med missförhållanden och beroende på omfattningen av den skada Arbetstagaren anses ha förorsakat ska Arbetsgivaren anpassa åtgärden – muntlig varning, skriftlig varning, löneavdrag och omplacering – innan det kan bli aktuellt med en uppsägning.


Det är således helt felt att dra slutsatsen att domen i det aktuella målet ska tolkas som att Arbetsdomstolen gett grönt ljus till poliser att bete sig som den här polisen. Så är inte alls fallet. Vad det handlar om är att en arbetsgivare är skyldig att ha en beredskap för hur man ska hantera omdömeslösa medarbetare och inte rusa iväg. Redan inom två månader måste en chef göra den anställde medveten om att vederbörandes användning av sin yttrandefrihet motverkar hans/hennes efterlevnad av arbetsplatsens policy i olika avseenden och menligt inverkar på arbetsmiljön, eftersom enskilda anställdas beteende på en arbetsplats är en del i den totala psyko-sociala arbetsmiljön. Arbetsmiljölagens Kapitel 3, Allmänna skyldigheter 1 a § säger också ”Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö”. Föreställer mig att även polisen är skyldig att följa Arbetsmiljölagen på sin egen arbetsplats och att ett problem av det här slaget borde ha varit föremål för samtal och förslag till åtgärder vid några APT (Arbetsplatsträffar).


Egentligen kan man undra vad arbetsmarknadens parter gör för att höja medvetenheten om de verktyg som finns för att skapa arbetslust och arbetsglädje även i situationer när det finns medarbetare, som älskar att provocera sin omgivning. De skadestånd som utdöms är tänkt att påverka såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar att åstadkomma en bättre ordning, men påfallande ofta ser vi arbetsgivare som tar smällen och gladeligen betalar, istället för att lära av misstagen. Inte så sällan är det arbetsgivare som inte behöver ta pengar ur egen ficka, utan kan skicka räkningen till oss skattebetalare.


Åsikts- och yttrandefrihet har alltid ett pris. Ingen kan kallt räkna med att yttranden i olika sammanhang kan ske utan risk för ett ifrågasättande En polis kan inte uppträda och uttala sig hur som helst. Det gäller i stort sett inom en rad olika yrken, där allmänhetens förtroende är av största vikt och där olika arbetslag måste fungera för att kvaliteten i verksamheten ska kunna säkras. I en demokrati måste vi utgå från att det är bättre att föra en dialog om umgängesformerna än att dunka lagparagrafer i huvudet på varandra. En bra regel är att vara och göra mot andra som man vill att de ska vara och göra mot en själv.


Sedan måste vi vara medvetna om att det kan finnas arbetsplatser med chefer, som inte behärskar ledarskapets fundamenta och i sådana fall kan vi glädja oss åt att kreativa själar kan använda satiren som vapen. Där envåldshärskare styr och ställer, där tar en del undersåtar till andra metoder än den direkta konfrontationen. Vem har inte i mörka stunder funnit att ett gott skratt kan vara oerhört befriande?


Efter detta kan det passa med en dos Badlands Hyena och en liten rundtur bland en del av mina favoriter: Gubben vid Rämen; Anna Troberg 1; Anna Troberg 2; Mark Klamberg; Christian Engström; Mårtensson (vem gör en likande genomgång av politiken i Norrtälje?); Lars-Erick – en liberal rebell; Kent Persson; Joakim Jardenberg; Beelzebjörn; Opassande; Tysta tankar; Johan Mitt i steget; Lakes Lakonismer; samt sist men inte minst Christians propå om att Piratpartiet i Berlin har en rejäl möjlighet att komma in i delstatsparlamentet.


Det senare visar att Victor Hugo hade rätt när han myntade uttrycket: Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit. Sedan är det något av ödets ironi att just Victor Hugo år 1878 startade Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnas upphovsrätt. Efter alla dessa år är det verkligen hög tid att klura ut hur den fredliga digitala samexistensen mellan kreatör och en kulturintresserad allmänhet skulle kunna se ut. Att bara tala om stöld, utan att väga in vad uppmärksamhet i sociala medier betyder för en kulturskapares varumärke, visar en skrämmande låg kunskap om interaktionens betydelse för ett meningsskapande.

Intressant.

onsdag 7 september 2011

Vi behöver en balans mellan egenintresse och allmänintresse.

Äntligen har vi fått igång en diskussion om upphovsrätten och hur framförallt ägarna av de s k närstående rättigheterna jagar fildelare då deras ekonomiska intressen anses ta skada av att människor, som lever en del av sina liv på nätet, har behov av att kunna utbyta tankar och reflektera över allt i tillvaron som kommer till i interaktion med andra. Enklast sker det antingen genom en länk eller att man delar med sig av en kopia av det som någon annan skapat. Vi påverkar och påverkas av varandra vare sig att vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa kan ses som ett oskrivet blad, där bara det egna jaget kan göra noteringar, utan påverkan utifrån.


Att insamlingsorganisationer som Copyswede och de stora etablerade kulturskaparna har allt att vinna på den utveckling, som upphovsrätten genomgått framförallt sedan 1960-talet, där deras rättigheter ensidigt stärkts utan tanke på effekterna för samhället i stort. IDG.se skriver att den nya avgiften på lagringsmedia blir en kassako för Copyswede. Sedan är det en helt annan femma om detta kommer de verkliga upphovsrättsinnehavarna till del – vad finns kvar när det globala konglomeratet av samverkande organisationer med dess anställda och advokater fått sitt? En av de få etablerade artister som försökt syna hur deras verk används på den digitala marknaden är Magnus Uggla. I augusti 2009 uttalade han sig i Aftonbladet: – Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.


I en ledare hos IDG,se igår uppmanas politikerna: Gör om, gör rätt! Dessutom låter inte kreativiteten vänta på sig. Här tips om hur du kan komma runt det hela. Under tiden pågår lobbyarbete i Bryssel för att förmå EU att förlänga skyddstiderna för inspelad musik. DN ställer frågan: Anser du att upphovsrätten behöver förändras och i så fall hur? Här görs en genomgång av den diskussionen. MEP Christian Engström berättar hur det trixas för att driva igenom ett sådant beslut i morgon i den arbetsgrupp som förbereder saken. Därefter anses Ministerrådets godkännande bara vara en formsak. Trist att min ork inte räcker för en omgång mejl till våra MEP:s i Bryssel!


Men, Piratpartiets Anna Troberg håller grytan kokande och tar tillfället i akt att ge sin syn på saken i ETC men även hos Robert Aschberg i Radio1, där Anna gjorde bra ifrån sig. Och Aftonbladet ordnar en chatt idag kl 15.00 efter det att anställda hos Filminstituet nu misstänks ha kopierat att spritt svenska långfilmer.


Annars är väl debatten om näthatet och medias kommentarsfält den stora snackisen. Här har SvD en rad intressanta inlägg: Anders R Olsson Även det stötande behöver skyddas i Brännpunkt; och Tobias Brandels Skärpta regler internationell trend, som påbyggnad av gårdagens artikel Läsare vill kunna kommentera. För mig är det en gåta att journalister inte inser interaktionens betydelse i meningsskapandet. Om vi människor bäst lär oss genom att göra, då förstår jag inte varför journalister tror att de ska vara förskonade från uppgiften att möta sina läsare på den nivå där de befinner sig och därifrån pröva om det finns en väg till dialog. Fredlig samvaro skapas inte av regelryttare.

Intressant.


måndag 5 september 2011

Mycket skymmer sikten här hemmavid.

Kollar på K Specials dokumentär Zero Silence efter ett tips av Pernilla Näsfors, IT-konsult och social entreprenör med ett öppet sinne. Pernilla har helt rätt – alla som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter måste se filmen. Med polisbrutalitet och förtryck in på bara skinnet klarar dessa unga människor, många av dem journalister och fotografer, att använda sig av internet och olika sociala medier för att föra ut information om den tortyr som länge pågått och pågår i deras länder i namn av regeringsduglighet och stabilitet.


Uppenbarligen är det svårt att se de tendenser till förtryck, som pågår i vårt eget land. Måste man ha upplevt detta in på bara skinnet, för att protestera när riksdagen stiftar den ena lagen efter den andra, där en allmän övervakning och kontroll av folkets rörelser anses vara något nödvändigt? Eller kan bero på svårigheter för maktens män och kvinnor att se när de befinner sig på det sluttande plan som leder till en brutalisering i synen på människor, som vägrar finna sig i överhetens alla påfund. I namn av lag och ordning kan rättstalespersoner, som Folkpartiets Johan Pehrson göra sig breda och låta sina begränsade kunskaper om internet och sociala medier bli till grova vanföreställningar inne i maktens centrum. Stiftelsen .Se har, som ett led i sitt arbete för internetutveckling, gett ut skriften ”Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” av Anders R Olsson. Den finns att ladda ner på deras sida för publikationer. Här kan man se att politikerna verkligen tror att de kan rädda oss medborgare från att ta ansvar genom att göra mer och mer av det som händer på nätet till något för polisen att ta itu med och därför förse polis och åklagare med rättigheter som normalt inte är acceptabla i en rättsstat.


Medan politiker inom regering och riksdag i någon slags symbios med etablerade journalister, verksamma inom etablerade medier, gör sitt bästa för att framhålla allt ont som tekniken kan användas till, växer sakta men säkert den grupp av människor, som föredrar att sätta fokus på allt det goda som nätet och tekniken kan användas till. Detta utan att för den sakens skull blunda för de problem som aningslösa människor kan ställa till med för sig själva, när de inte inser sitt eget ansvar i det som händer där.


Filtret mot människlig ondska borde finnas inne i oss var och en och på vägen dit måste vi acceptera att människor låter sig luras tills de lärt sig vara försiktiga. Lärpengar kallades sånt förr i tiden, då föräldrar var medvetna om att deras barn kunde göra sig skyldiga till dumheter, utan att för den skull vara förtappade varelser. Mycket vore vunnet om det som en människa gjort i oförstånd, kunde ställas tillrätta genom någon form av försoning, utan polisiär inblandning. Polisen behövs för att ta itu med den grövre kriminaliteten istället för att dras in i olika mellanmänskliga konflikter, som mår bäst av att redas ut på annat sätt. Tycker mig se att Grannfejden är ett TV-program, som växt fram ur denna insikt. Där kan vi se att människor väldigt ofta själva bidrar till att relationerna med grannarna blir infekterade, eftersom den ena parten (eller bägge) tolkar det som görs och sägs med hjälp av spekulationer om den andre, istället för att kolla upp vad den andre parten egentligen har sagt och gjort och som upplevs som så störande att det förtjänar att göras till grund för åratal av missämja. Tänk så mycket kraft vi ödslar på att driva konflikter och motsättningar, när vi borde lägga krut på att utveckla det som förenar oss.


Men vi vet ju alla att konflikter och motsättningar eggar vår nyfikenhet, varför braskande rubriker om de senaste motsättningarna inom politiken eller samhällslivet i övrigt säljer lösnummer, när antalet prenumerandet krymper och mediahusen letar efter möjligheter att spärra in sitt material. Inte så sällan tävlar redaktionerna med varandra och då händer det att tolkningen av de pressetiska reglerna kan bli rätt vidlyftig. Alla människor är inte så rustade att de kan freda sig när de blir satta under en massmedial lupp, så som Centerns nya partiledare Annie Lööf, tidigare Johansson, ser ut att vara. Affärsvärlden skriver om hur Aftonbladets scoop om hennes boende föll pladask till marken, eftersom hon hade bra koll på situationen. Gott så, även om Affärsvärlden själva hakade på storyn inledningsvis.


Men den gode Annie har en hel del att förklara när det gäller tillkomsten av lagklustret kring FRA och dess verksamhet och den undfallenhet gentemot polisen, som vi rätt ofta ser alliansregeringen visa prov på. Lars-Erik sätter likt mig och många andra frågetecken för Annie Lööf mot bakgrund av FRA-debacklet. Rävspelet i riksdagen i juni 2008, med en natts återremiss, visade vad den kvinnan är kapabel att låna sig till om det gagnar hennes karriär. Sedan återstår att se om Annie, efter påtryckningar från upphovsrättsriddarna Alfons Karabuda och Jan Granvik samt deras väna jungfru Anna Carlsson, byter fot när det gäller synen på privat användning av andras verk. #svpol kommenterar och visar att det onekligen råder förvirrig kring innebörden av olika begrepp som förekommer i debatten och att det är hög tid för en reformering av lagstiftningen när det gäller upphovsrätten och dess närstående rättigheter. Att vi skattebetalare och användare av lagringsmedia ska tvingas betala avgifter för att hålla liv i alla de organisationer, som olika aktörer inom dessa branscher skapat för att fördela sitt rov, passar nog bättre i stater med ett korporativt styrelseskick än i en rättsstat. En specialgrupp med minst 15 poliser har bildats på riksnivå för att jaga människor, som har behov av att prata om olika kulturyttringar och dela underlag för dessa samtal med varandra. Tänk om alla andra säljare av varor och tjänster skulle inta en sån rigid hållning?! Piratpartiets Anna Troberg skriver mycket läsvärt om just kulturdelningens stora betydelse för vår egen och samhällets utveckling. Christian Engström rapporterar från Bryssel – så går det till i EU.


Utöver den undfallenhet, som politikerna tydligt visar när det gäller företag, vilka genom köp förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, kan vi världen runt se hur maktens män och kvinnor intar en rätt okritisk hållning till allt, som olika aktörer inom det militärindustriella komplexet och ländernas polis lånar sig till i namn av lag och ordning. Det är lätt att peka finger åt andra, men vilka varningsklockor ringer när polisens krav på lagändringar och lagskärpningar kommer likt pärlor på en tråd. Detta trots att de har en del att förklara när det gäller den låga uppklarandegraden med hjälp av de lagar, som redan finns. Och ute i Europa visar ledande män att ekonomi går före demokrati. ”Om enskilda euroländer inte fattar lämpliga politiska beslut borde det i framtiden finnas möjlighet att köra över dem, sa Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet i dag” enligt Dagens Industri.


Sent omsider har regeringen insett att Sverige inte nödvändigtvis måste lägga sig platt inför EU-kommissionen, vilket IDG.se rapporterar om. Men, med tanke på det tidigare höga tonläget i förhållande till kritikerna kan man undra vad eller vem som fått dem på andra tankar. Ett lysande tillfälle att ta bladet från munnen och berätta för domstolen och oss andra att Sverige redan fixat detta på annat sätt? Eller vad?

Intressant.

fredag 2 september 2011

Ett sunt näringsliv i balans gentemot politiken?

Likt många andra har Piratpartiets ledare Anna Troberg lagt in en bredsida mot Copyswedes tilltag att från och med den 1 september 2011 ensidigt besluta om ett uttag av koperingsavgifter på lagringsmedia, d v s externa hårddiskar och USB-minnen. Det gäller alla, oavsett om man där lagrar upphovsrättsskyddat material eller inte. Många bäckar små blir till sist en hel å. Läs även Tomas Zirn i Computer Sweden. Där finns en rad länkar till tidigare artiklar om saken.


Till att börja med kan man tycka att det handlar om så små belopp att det är försumbart, men satt i ett större sammanhang kan man undra vilka andra organisationer, som med riksdagens goda minne getts rätt att korpa åt sig en egen skatt baserad på enskilda medborgares behov av att spara digitalt framställt material?! Ett fullkomligt lysande exempel på hur politiker uppväxta i en analog värld, struntar i att sätta sig in i vad som krävs när allt fler medborgare lever sina liv både i den analoga och den digitala världen. Vad händer om jag bygger mig en egen hårddisk – kommer kopieringsskatten att tas ut på de enskilda beståndsdelarna? Om inte, låt oss bli ett elektronikbyggande folk ;-)


Läser med stort nöje – om och om igen – sidorna 120 – 126 i Chris Andersons bok ”Free Radikalt pris – ny ekonomisk modell” där han beskriver Microsofts kamp mot Linux och öppen källkod i fem stadier: Förnekande, Ilska, Köpslående, Depression och Accepterande, där man kan se att det finns utrymme för alla varianter, eftersom företag är villiga att betala för sin mjukvara oavsett om den kommer från Microsoft eller från kommersiella Linuxvarianter som Red Hat. Det beror på att de får ett kontrakt när de skriver ut en check och med det kontraktet följer ett serviceavtal, vilket betyder att de har någon att ringa när programmen inte fungerar, skriver Anderson. Bland privata användare finns också denna spridning och marknaden räcker till för dem alla. Men, när Microsoft och andra stora drakar försöker stoppa denna fria konkurrens genom att köpa upp mer eller mindra aktiva patent och stämma konkurrenter genom att påstå sig ha patent på delar av en kod, då är konkurrensen inte längre sund. Utvecklingsklimatet blir helt enkelt riktigt sunkigt när konkurrensen sätts ur spel på det sättet. För att inte tala om vad man känner när hackare tar sig in och förstör för den part, som bäst gagnar människor med minst pengar.Omdömeslöst!!!


Läser ledaren i Handelskammartidningen där Maria Rankka, VD vid Stockholms Handelskammare, bland annat skriver att huvudstadsregionen med Stockholm och Uppsala i centrum har den starkaste ekonomin i Skandinavien. Eftersom tidningen ännu inte ligger ute på nätet, citerar jag: ”En professor i ekonomi och stadsutveckling vid Köpenhamns universitet, som uttalade sig i Sydsvenskan, tycker att det är märkligt att Öresundsregionen ligger efter Stockholm med tanke på geografisk placering och storlek. Allt detta har fått Köpenhamns överborgmästare att tillsätta en särskild grupp som ska presentera förslag på vad som krävs av dem för att Köpenhamn ska stå sig i konkurrensen med städer som Hamburg och Stockholm.” Efter ännu en lovsång till konkurrensen som pådrivande faktor, kommer sedan Maria Rankka in på att allt ändå inte är bra och talar om tillväxtskadliga skatter, som regeringen borde åtgärda. Häri ligger en del av näringslivets och politikens dilemma. - Mer vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, brukade min mamma säga, när hon beskrev det tunnelseende, som alltför ofta drabbar dem som brinner för sin sak. Man förlorar sinnet för sans och balans och går för långt i sin iver, vilket leder till bakslag. Hökarna i näringslivet och många ledande socialdemokrater håller på att lära sig den läxan med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som magistrar.


Gillar dock Handelskammarens initiativ att tillföra diskussionen om ett sunt näringsliv nytt bränsle genom en serie webb-tv-sändningar om huvudstadsregionens utmaningar, där Peter ”Poker” Wallenberg, inleder. Det ska bli intressant att följa.


Avrundar sedan med ett rad blogginlägg och börjar med ett om ACTA-avtalet från Christian Engström, MEP i Bryssel; Enligt Min Humla om kontraproduktiva kampanjer; Integritet och Frihet om att vi måste frigöra oss från det gamla och invanda tänkandet; Ankersjö, som funderar kring relationer mellan S och andra partier; Scaber Nestor, som tycker sig se en historierevision dyka upp kring Centerpartiets Annie Lööf, när det gäller FRA-saken; Oscar Swartz, som skriver tänkvärt om Pilträdsmorden och ser det som tecken på något i tiden; Magnihasa – om kommentarer, vilket varit ett högaktuellt ämne, inte minst i de etablerade medier, som vill fostra oss som gillar sociala medier; Kunskapssamhället om domen vid Uppsala Tingsrätt, som gav en aningslös man 2 års villkorlig dom för fildelning; Alliansfritt Sverige om hur Alliansen monterat ner djurskyddet; Bodströmsamhället om det nya uppdraget som gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida; Göran Pettersson, som håller oss uppdaterad om sitt skötebarn – NATO; Johan ”Mitt i steget” Westerholm som söker svar på den intressanta frågan: - Hade Olof Palme varit socialdemokrat idag? Nicklas Lundblad om att bygga mötesstrukturer; In Your Face om att ta debatten istället för att ta till knytnäven, där det tycks mig som om den gode Kristian har en bit kvar innan han förstått innebörden i att ogilla någons åsikter, men ändå slåss för vederbörandes rätt att få uttrycka dem. Gillar dock att han inte är någon "prinsessa på ärten" utan tål en del verbala smällar; Kent Persson om det paradoxala politiska livet i Örebro; och Staffan Danielsson, som fokuserar på hur många flyktingar, som kommer till Sverige och Europa, istället för att lyfta fram att det är oroshärdarnas ofta skuldtyngda grannländer som får ta emot de allra flesta människor på flykt. Sätt procentsatserna i relation till helheten – om du vill ge en sannare billd av problematiken. Men, med det kan man inte locka till sig SD-sympatisörer, förståss.


Slutligen - sist men inte minst - Opassande, som skriver uppfordrande under rubriken Jag, en extremist. Här säger hon på och mellan raderna det mesta om debattklimatet i Sverige just nu.


Se där något av det som intresserat mig denna fredag förmiddag. Och i sista stund såg jag artikeln hos IDG.se om svårigheten att intressera polisen för en insats mot datortjuvar, vilket naturligtvis ställer deras insatser mot fildelare i ett särskilt ljus. Vilket näringsliv gynnas av den prioriteringen?

Intressant.