Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.

Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).

När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.

Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.

För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.

För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.

Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.

Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.

Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.

Lågt och högt bor inom oss alla.

Ingen kan väl undgå att det rasar en debatt om polisens och olika medias hantering av Ola Lindholm, barnkär favorit som chefredaktör för Kamratposten och programledare för SVT:s Wild Kids samt aktiv samhällsdebattör med säte i BRIS styrelse, som nu testats positiv för ringa narkotika. Juristen skriver kort och länkar till andra samt ställer en relevant fråga mot bakgrund av Olas egna uttalanden i andra sammanhang när det gäller rätten att ses som oskyldig till dess motsatsen bevisats, men också att vissa brott är av den allvarliga arten där vi kanske måste acceptera att oskyldiga riskerar att bli dömda för att stävja att barn blir utnyttjade och bristen på rättssäkerhet i dagens eskalerande lagstiftning. Opassande skriver som gästskribent hos Anna Troberg, som vanligt mycket klokt om vikten av att vi uppträder balanserat och värnar rättssäkerheten. Jocke Jardenberg ser saken ur olika perspektiv men reagerar främst på att polisen läcker uppgifter till media på ett sätt som måste sättas under lupp. Sagor från Livbåten skriver om pissbrott och pissbevis.

Ända sedan jag själv hörde Ola Lindholm vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om Filtrering av barnporr, har jag varit urförbannad på hans slappa attityd i fråga om oskyldiga människor, som riskerar att dömas för innehav av barnporr p g a ihålig lagstiftning, poliser som prioriterar fel saker och media som eldar under moralpaniken. Något som gjorde att jag inledningsvis när Expressen avslöjade detta tänkte ”sådant läder ska sådan smörja ha”. Sedan har kommentarer på Fb av bl a Thomas Tvivlaren och många andras synpunkter stämt till eftertanke – inte ens Ola Lindholm har förtjänat att löpa gatlopp, utan lagen måste vara rättssäker för alla. Deepedition kan också konsten att spegla detta ur flera olika perspektiv och hålla fast i vikten av rättssäkerhet och oskuldspresumtionen. Jakob Heidbrink skrev redan 2008 mycket klokt om just oskuldspresumtionen. Seminariet, som Scaber refererar till här ovan, är trots det väl värt att ses på nytt då det visar hur polisen bitit sig fast i Filtrering och censur som lösning på problemen med spridning av barnporr, vilket Ola då underblåste. I Olas eget fall är risken nu stor att han själv riskerar att falla offer för att polisen med hjälp av riksdagens lagstiftning getts alltför fria händer när det gäller misstanke om drogmissbruk.

Från detta sorgliga, som visat att det tog tid för mig att gå från stadiet "sådant läder ska sådan smörja ha" till att rättssäkerheten och oskuldspresumtionen ska gälla i alla lägen, vill jag nu gå över till gårdagens uppsluppna event TMK Old School Revival. Hade en helt oförglömlig kväll tillsammans med en hel hoper yngre vänner, som var tonåringar då, när det begav sig åren 1978 -1982. Fick stå i rampljuset och ta emot deras hyllningar för min tilltro till dem, när de gjorde verklighet av sina drömmar att stå på scen och lira efter åtskilliga timmars slit i det nedlagda Gamla Prippbryggeriets övningslokaler. Minns att vi som mest hade 17 – 18 olika band verksamma. Det är svårt att ange exakt eftersom grupperingar och namn ändrades allt eftersom de utvecklade sin förmåga eller fann en tjusning i att pröva något nytt. Några av banden hade kvällen till ära återförenats och bjöd på en för mina (idag ovana trumhinnor) fullkomligt öronbedövande rockfest. Men, jag njöt i fulla drag av att få vara med. Känner att jag förunnats möjligheten leva ett rikt liv med många helt enastående minnen. Tack för det alla Norrtäljes ungdomar och schyssta vuxna som jag mött på livets stig!

Tänkte på gårdagens kväll när jag idag läste SvD Näringslivs artikel om Leif Johansson, avgående VD i Volvo och ny ordförande i Ericsson. När han var 14 år fick han för sig att han ville bli rockgitarrist, vilket hans far höll på att skratta sig fördärvad åt. Men sedan sa han ”du får spela hur mycket gitarr du vill, men under förutsättningen att du kommer hem med bra betyg i fysik, kemi och sådant där”. - Han gav en väldigt distinkt guidning, om man säger så. Det räddade världen från en väldigt dålig rockgitarrist, säger Leif Johansson och skrattar så att ögonen blir som två streck. Sedan kan vi läsa att han trots det kunde arbeta som gitarrlärare under studietiden i USA och bland annat lära amerikanska tanter spela gitarr. Tycker att alla föräldrar kan ta fasta på den handfasta inställningen – gör vad du vill så mycket och länge du vill, så länge du sköter skolan och kommer hem med bra betyg.

Avrundar med MinaModerataKarameller som funderar kring åldersdiskrimineringen i arbetslivet. Det är något fundamentalt fel i attityderna hos rekryterande chefer i arbetslivet. Tänk om möjligheten till goda vinster ligger i förmågan att skapa det goda arbetet med en mångfald när det gäller kön, klass, etnicitet o s v i arbetslaget?

Intressant.

Ett öppet eller blockerat/censurerat internet?

Har tittat/lyssnat på UR Samtidens program med debatten vid Göteborgs Universitet den 6 maj om Ett öppet internet eller kamp mot barnporr, som las ut på nätet igår den 21 juni.

Det är hur tydligt som helst att dagens politiker inte klarar av att stå upp för yttrande- och tryckfriheten och därför ger man sig ut på detta gungfly. Därför ligger det mycket i författaren Anders R Olssons förslag om lagstiftning för Yttrande- och Tryckfriheten på internet, där undantag för att stävja pedofilers övergrepp på barn ska vara väl underbyggda och följa rättspraxis.

När en opinionsbildare med ett så stort ansvar som Ola Lindholm, Kamratposten och BRIS, inte klarar att hålla balansen utan med emfas blåser under moralpaniken, i tro att den metod som föreslås kan göra att man kommer åt övergreppen, har jag inget som helst hopp om att en majoritet av våra politiker klarar att hålla huvudet kallt. Det värsta är att den förespråkade metoden bara skulle tjäna syftet att inbilla människor att krafttag görs för att komma tillrätta med ett allvarligt problem, men dra ett löjets skimmer över politikerna hos dem med kunskap om teknikens möjligheter och begränsningar.

Det var ganska intressant att de uppgifter, som tidigare cirkulerat vad gäller mängden av internetsidor och pengasummor som verksamheten omsätter, inte längre är desamma som vi kunde höra Drottning Silvia tala om i samband med galan om Världens barn och som fortfarande ligger ute på SVT:s hemsida. I UR:s sändning kan vi höra en av poliserna idag sväva på målet när det gäller dessa uppgifter. Han var tydligen inte beredd att hålla fast vid dessa längre. Det visar att tillnyktring är på gång, men hos alltför få, eftersom de tidigare uppgifterna spritts till en mycket stor allmänhet och där fått fäste, eftersom folk inte kan tro att Drottning Silvia och SVT ligger ute med osanna uppgifter. Jag tvivlar på att det finns någon med tillräckligt mycket stake att de klarar att informera drottningen om att hon blivit förd bakom ljuset och plockar bort materialet från webbsidan för SVT/Världens barn. Oscar Swartz, en av de medverkande i debatten i Göteborg, skrev i början av maj Politiker älskar barnporr. Det är provokativt, men jag förstår honom, sedan jag lyssnat ännu en gång på UR Play.

Intressant.