Är fortfarande rejält skakad sedan jag igår kollade på Netflix´s dokumentär
om hur “Det 13:e tillägget” i USA:s konstitution, av USA:s rättsväsende har
använts och fortsatt används så att slaveriet återskapats för att beröva en
betydande andel av afroamerikaner deras rättigheter som medborgare.
Filmen följs upp med ett samtal mellan Ophrah Winfrey och filmens
regissör Ava DuVernay, som kompletterar bilden av en fängelseindustri,
som återskapat slaveriet, även för den oskyldige, som utsatt för
fångvaktarnas övervåld, erkänner sig skyldig och därmed avsäger sig
sina medborgerliga fri- och rättigheter för resten av sitt liv.
Det var mot den bakgrunden, som D J Trump under sin valkampanj
uppmanade sina anhängare att angripa häcklare (som vågade öppna
munnen) med ett slag på käften! Vilket filmen visar utan försköning.
Som tänkbar vinnare i valet kunde han också tala öppet om att fångar
skulle uppföra muren mot Mexiko till en billig peng. Det visar att
fängelseindustrin idag har blivit en betydande maktfaktor i förhållande
till de olika presidentkandidaterna.
Hade jag inte sett och hört filmens olika inslag ur dokumentärt material,
som filmskaparna har haft tillgång till, hade detta varit omöjligt att ta för
sanning. Inför dessa fakta tvingas jag konstatera att USA förtrycker en
betydande andel av sin befolkning, på samma sätt, som Ryssland och
Kina uppträder mot dem, som deras regimer ogillar.
På individnivå, ställer jag mig frågan: - Vilka är det som söker sig till ett jobb
med möjligheter att misshandla intagna, som inte erkänner brott de inte har
begått?! Finns det sådana fångvaktare även i Sverige? För de kan ju inte
kallas kriminalvårdare? Under tiden, som jag skriver, hör jag radion i
bakgrunden - ett program om svenska mäns dödliga våld mot kvinnor och
om Kriminalvården, som använder 15 år gamla program för att rehabilitera
dessa dömda män, varav en del återfaller i sitt för nya kvinnor livsfarliga
beteende gång på gång. Programmet för bot och bättring, har hämtats från
USA och anses av företrädaren för Kriminalvården i radioprogrammet
“Berättelser ur verkligheten” vara användbart även om det inte lett till de
resultat, som de har hoppats på.
Studsar till och tänker: - Varför tror kriminalvårdare i Sverige att kollegor
i USA (med deras rättssystem) besitter den kompetens som Sverige behöver?!
- Kollegialitet eller Yrkesskada? Eller att det är lika viktigt med repressalier
på det mentala som det fysiska planet i ett land där ledningen för
Kriminalvården tror att det är möjligt att med rätta metoder ge människor
antingen mentalvård eller utbildning & bildning, som en väg till insikt om
vad som krävs för att visa bot och bättring.
I USA har en fånge satt sin sista potatis efter två återfall efter att han har
varit frisläppt från deras fängelsemiljö däremellan.
Därifrån hämtar Kriminalvården i Sverige program för rehabilitering av män
som mördar kvinnor?!?!?!
Det måste väl vara populism av bästa märke?! Den saken borde
feministerna i alla våra etablerade medier ägna stor uppmärksamhet för att
sedan ställa ansvariga mot väggen. För det är väl bara Pop-feminister, som
sätter sin självpåtagna roll att hämnas framför en rättssäker lagstiftning
rörande Brott och straff parad med en anständig Kriminalvård.