lördag 27 februari 2010

En dag med ACTA och rättssäkerheten.

Inför de fortsatta förhandlingarna om ACTA-avtalet i april, med Nya Zealand som värdland, fortsätter kampen för öppenhet och transparens. Målsättningen är att avtalet ska vara klart i slutet av 2010. Enligt The Office of the U.S. Trade Representative handlar det om ”an agreement which shall provide for an enhanced framework to fight global infringement of intellectual property rights, particularly in the context of counterfeiting and piracy”. Ett avtal som skall ge en bättre ram för att bekämpa globala intrång i immateriella rättigheter, särskilt i samband med varumärkesförfalskning och pirattillverkning. Då vet vi det.


Men, hur ska det genomföras? Det är kring detta som hemlighetsmakeriet pågår. Upphovsträtan har gjort en bra research och påstår Svensk ACTA-förhandlare vill ge internetleverantörer ökat ansvar för innehåll. Sedan har jag läst att internetleverantörer (pdf-fil) fruktar att ACTA-avtalet kommer att innebära slutet för EU-medborgarnas skydd mot olika intressens intrång i deras kommunikation. Hittills har jag valt att kalla ISP:er eller internetleverantörer för Teleoperatörer, för att göra tydligt att deras verksamhet omfattar oss alla med telefon, mobil, fax och dator med internetuppkoppling. Jag inser att vi lever i en brytningstid där orden internetleverantör och teleoperatör ger oss olika bilder, vilket gör det svårare att förklara varför ”mere conduit” eller BI (budbärarimmuniteten) är lika viktig idag, som den varit genom århundraden.


Det som dock krånglar till saken är att Högsta Domstolen i ett skattemål tolkat nuvarande lagstiftning på ett sådant sätt att uppsåt – där likgiltighet kan bestraffas – sätter principen om ”mere conduit” ur spel. Något som Juristens funderingar handlade om i samband med diskussionerna om rättegången mot The Pirate Bay. Därför kan det som Mark Klamberg delger oss av Johan Axhamns uttalande äga sin giltighet. Svenska lagar behöver inte ändras även om ACTA-avtalet skulle innebära ålägganden på ISP:erna att kontrollera innehållet i de kablar som de tillhandahåller! Vi verkar behöva ett nytt sjökort för att navigera i det farvattnet. Ja, rent allmänt har förfallet när det gäller statens rättigheter i förhållande till individens redan halkat så snett att vi svenskar ser ut att behöva hjälp av medborgare i andra europeiska länder för att kunna freda oss.


Karl Sigfrid (M) noterar med referens till bl a Michael Geist att vi nu vet vilka som motsätter sig öppenhet och transparens när det gäller ACTA. Hax skriver om en märklig hearing i Bryssel. Opassande visar att upphovsrätten kan användas till litet av varje och att den sysselsätter många ideella krafter, men också mer eller mindre välbetalda. Sourze skriver Acta – den hemliga avtalet som kan förändra internet för alltid. Infallsvinkel har tagit som sin uppgift att förmedla de idéer som Sony & Co:s handgågne män inom APB lobbar för och erbjuder en möjlighet till kommentarer som inte filtreras av APB. Deras idé om att en särskild instans ska sköta om att skicka varningsbreven, är – vad jag kan förstå – nära besläktad med Frankrikes Hadopi-lag. Något som Johnny Olsson m fl skrivit en bra artikel om. Den håller för en repris.


Minns att det var detta som bland andra MEP Gunnar Hökmark (M) ansåg vara en otänkbar följd av Telekompaket, vilket EU-parlamentet först gjorde tummen ner för och som gjorde honom så oerhört irriterad. Hax ser i APB:s krav hotet mot vår demokrati. Jens O efterlyser en ordentlig utredning av samröret mellan rättsväsendets olika aktörer och upphovsrättslobbyn. Scaber Nestor delar med sig av det som han har funnit i saken. Christian Engström berättar om att han blivit uppringd av den polis som figurerar i detta sammanhang. Det luktar anmälan för förtal. Intressant är att han som angetts som gruppchef i en värvningsannons, nu säger sig syssla med personrån och åldringsbrott. Spontant känner jag att allmänhetens tilltro till polisens och rättsväsendets oväld inte kan tåla vilka påfrestningar som helst.


Men det generar väl inte de politiker, som tycker sig vara störst, bäst och vackrast i världen. Följdriktigt fick vi i veckan veta att EU:s byråkrati för säkerhet och övervakning tagit form. Egentligen är det rätt häpnadsväckande hur ofta vi, som grävt efter fakta i saken, fått veta att vi fått det mesta om bakfoten.


- Handelsavtal, säger politikerna och upphovsrättslobbyn.


- Vidlyftiga tolkningar gjorda av internetanalfabeter vid våra domstolar, vilket urholkar lagarna och äventyrar rättssäkerheten samt leder till en skadlig cementering av ett otidsenligt monopol till fördel för Sony & Co, säger vi.


Det låter kaxigt, men det står jag för. Jag är inte ensam om att se hur politikerna går i en förändringsobenägen industris ledband. MEP Christofer Fjellner (M) säger sig vara orolig över att handelspolitiken politiseras inom EU, men vad det betyder mer i detalj kan jag inte läsa ut av han notering. Jag väntar mig mera från det hållet.


En kul grej i sammanhanget är det av Thomas Tvivlaren twittrade länktipset, som visar att BBC News presenterade nyheten om Flattr för ett par veckor sedan. Nog är det intressant att en av grundarna av The Pirate Bay är den, som nu visar vägen med en teknisk lösning som det tagit upphovsrättsindustrin ett decennium att strunta i. Nu dyker den upp litet varstans så att den, som värdesätter andras verk, kan visa det genom att betala. Mera sånt och de kreatörer, som skapar något värdefullt, kan frigöra sig från den administrativa överbyggnad, som göder företeelser som Antipiratbyrån och aktörer med den dåliga smaken att patentera programvara som tillhör den allmänna digitala domänen i form av Open Source.


Kulturbloggen ställer frågan – Är du beredd att betala extra ... men har också noterat Voddlers problem. När det gäller otryggheten eller nätfisket efter inloggningsuppgifter på Twitterkontot ger Deepedition oss en bra lektion – tack för det! Ju mer vi lär oss, desto magrare utdelning får dom som sysslar med den här verksamheten. Ju fler som tar eget ansvar och inte förväntar sig att politikerna ska lösa allt, desto närmare ett mänskligare samhälle kommer vi.


Det är mycket i den nya sköna värld omkring oss, som behöver synas rejält i sömmarna utifrån ett mänskligt perspektiv. Detta mänskliga perspektiv har jag länge inbillat mig att liberala ideologer sett som en viktig förutsättning för ett gott kapitalistiskt samhälle. Isobel Hadlley-Kamptz sätter ord på den förtvivlan, som man kan känna inför kapitalismens alla tillkortakommanden. Jag håller med henne – man kan bli revolutionär för mindre. Dit hör t ex att med en dåres envishet påminna om att den f d polischefen ska ses som oskyldig till dess annat bevisats. Då jag känner mig rätt ensam om den uppfattningen lutar jag mig mot Mårten Schultz och Juridikbloggens synpunkter och ställer frågan: -Vilka krafter tjänar på att vi dömer den här mannen på förhand?

Intressant.


fredag 26 februari 2010

Årets IT-person - en pirat med besättning.

Med motiveringen "Man behöver inte vara anhängare av hans politiska åsikter för att erkänna hans insatser för att föra upp internet och dess konsekvenser på den poltiska agendan. Tack vare honom och hans parti tvingas nu hela det politiska etablissemanget att ta ställning i en rad centrala framtidsfrågor", fick PP:s partiordförande Rick Falkvinge ta emot Guldmusen som Årets IT-person. Priset har delats ut sedan 1996 på initiativ av tidningarna Affärsvärlden och Computer Sweden i samarbete med It & Telekomföretagen. Juryn har gjort ett bra val. Men, om det politiska etablissemangets intresse ska hålla i sig, är det helt klart nödvändigt att svenska folket röstar in Piratpartiet i riksdagen. Före EU-valet fick jag och många andra höra att en röst på PP var en bortkastad röst. Men vi insåg att vi måste hålla i och tala oss varma för nödvändigheten av Piratpartiets närvaro i Europaparlamentet hela vägen fram till valet. Då var vi drygt 7 procent av väljarna, som insåg vikten av att vi stod på oss.


Det är inte mindre viktigt när det gäller Sveriges riksdag. Vi måste hålla i ända in i kaklet, som det heter. Rick Falkvinge skriver själv Varje skuta har en kapten, men också en besättning ... där han betonar att priset är ett resultat av många människors engagemang. Vi är framtiden och vi vet om det. Nu bygger vi den, avslutar Rick sitt inlägg. Anders S Lindbäck gratulerar och bjuder in till fest i Västerås. Christian Engström sänder hälsningar från Bryssel. Det är åtskilligt fler som gratulerat i bloggar, på Facebook och Twitter. Själv följde jag utdelningen av priset via Twitter och jublade hemma vid min dator.


Med glimten i ögat ställer Markus ”Lake” Berglund frågan ”Vill du bli pirat?” Undrar hur lång tid det tar innan ”vän av ordning” tycker illa vara. Lars-Erick har synpunkter på valdebatten och jag förstår honom. Själv har jag lyssnat med ett halvt öra på radion, medan jag jobbat med ett material som jag lovat leverera idag. I etern har det varit en del fuzz kring regeringens upprop om praktikplatser för arbetslösa ungdomar vid myndigheternas olika arbetsplatser. Som vanligt har Badlands Hyena fångat essensen i det hela, men för varje enskild ung individ är det enda av betydelse att han/hon/hen får en chans att visa vad man kan och då kan en praktikplats vara en bra början. Att samhället ställer upp i krissituationer är helt OK, även om jag kan förstå Socialdemokraternas irritation. De har ju tidigare fått ord om sig att frisera statistiken med hjälp av olika åtgärder.


Men, alla som tänker till, inser att det vore en klokare politik att applådera när Alliansen i en krissituation vill använda sig av en tidigare väl beprövad metod. Istället för att som nu bara såga det hela. Men friskt vågat är hälften vunnet – skulle Alliansen backa, kan de ju alltid skylla ifrån sig på de röd-grönas reaktion. Det luktar en aning valfläsk tycker Miljöpartiets Ulf Holm, medan jag tycker att det osar av det fulspel, som vi säkert kommer att få se mera av längre fram. Vem kan på allvar tro att Alliansen vill introducera ungdomarna i ett jobb i den i deras ögon tärande offentliga sektorn?! Detta är det verkligt trista med politiken ett valår. Även om de har goda ambitioner finns stor risk att det hela spårar ur. Till nackdel för alla politiker och politiska partier, vilket de s k strategerna inte alltid tänker på i stridens hetta.

Intressant.

torsdag 25 februari 2010

Rättsväsendet kapat av särintressen?

Ser hos Satmaran att Jim Keyzer is back in town. Efter en tjänstledighet med jobb hos filmbolaget Warner Brothers Entertainment är han nu åter i tjänst hos polisen – nu som gruppchef för IT-brottsgruppen som ska bistå Utredningsroteln med ”analyser och bevissäkring av digital media, Internetspårning och undersökningar i nätverksmiljö samt teknisk rådgivning. I arbetsuppgifterna ingår även att bistå vid husrannsakningar i IT-miljö”. Spontant tänker jag: - Har rättsväsendet kapats av särintressen? För att strax därpå tänka att sådana tankar visar att mitt förtroende för rättsväsendet är på väg att krackelera.


För några dagar sedan skrev Anders S Lindbäck om bakgrunden till det förslag som Henrik Ponthén nu lobbar för på uppdrag av APB (Antipiratbyrån) d v s Sony, Warner Brothers, IFPI m fl, som gärna döljer sig bakom en gemensam täckmantel. I detta sammanhang för att jaga fildelare. Lindbäck berättar också att en del av dessa aktörer ”lånat” (med eller utan lov) ett varumärke av Motorola till sin nya skapelse för opinionsbildning – Netopia. Intensifier bidrar med sin syn på det som pågår – det är ord och inga visor. Copyriot förklarar varför Voddler har problem - de bryter mot spelregler.


En titt i Netopias Manifest gör att jag drar på munnen – IFPI, som dragit skaparna av bittorrent-trackern The Pirate Bay inför rätta, står nu bakom följande: Internet ger möjligheter som kunskapsnationen Sverige kan utnyttja för att skapa framtidens jobb, företagande och tillväxt. Netopia vill ifrågasätta de politiska och kommersiella krafter som håller tillbaka denna potential. Vi är oroade över ett scenario där ett fåtal aktörer styr utvecklingen och där politiska idéer som gynnar dessa intressen dominerar utan motvikt. Snacka om fotarbete! Vilka är det som man tror sig kunna förföra med den ramsan?


Eftersom repetition är all inlärnings moder länkar jag än en gång till OlofB, som förklarar varför APB nu måste ge sig. Men, som jag sagt tidigare är det svårt för den regering och riksdag, som släppt igenom lagklustret till skydd för FRA:s verksamhet, att sätta ner foten när det gäller andra intressen, som anser sig ha legitima skäl att få fiska i internettrafikens flöden.


Och fler än FRA och APB är intresserade. MiNimaliteter twittrade om att DN skriver m a a mötet med inrikes- och justitieministrarna idag och imorgon i Bryssel. Där sägs bland annat följande:

Brottsbekämpande myndigheter behöver ha ”snabb tillgång så mycket data som möjligt” om brottslingar, deras tillvägagångssätt, fordon med mera, fastslås i strategin. Därför måste informationsutbytet mellan länder och myndigheter öka väsentligt. Utbytet ska gälla alla olika databaser inom EU som är relevanta för att garantera medborgarnas säkerhet.

Orden är hämtade ur den nya strategi för EU:s inre säkerhet, som de nu ska klubba igenom. Allt är således tänkt att läggas i händerna på ett rättsväsende, som inte klarar att hålla rågångarna klara gentemot olika särintressen. Hos Hax läser jag om EU:s nya säkerhetsbyråkrati EEAS eller EAS. Han ställer en hel del mycket relevanta frågor. Jag har en till: - Vilka beröringspunkter har FRA till denna skapelse?


Ibland kan jag tänka att det är skönt att inte längre vara ung. Men, sedan tänker jag på i vilket samhälle jag vill att mina barnbarn ska växa upp och får nytt pågångsmod. Även om det jag berört ovan och artiklar som denna visar att det finns utmaningar. Vad skulle Ryssland vinna på att låta sin internettrafik gå andra vägar än genom Finland och Sverige, när hela EU har gripits av terroristskräck? Nog är det väl en ödets ironi att statsmakterna skrämmer upp sig själva och folket på ett sätt, som terroristerna inte kan klara av på långa vägar? Scaber Nestor har också läst, men verkar ha missat ministermötets propåer. Mark Klamberg tror att detta handlar om ekonomi.


Efter dessa något dystra tankegångar behöver jag något upplyftande och finner strax ett inlägg av Nicklas Lundblad, som visar att han håller i när det gäller något så viktigt som öppenhet och transparens i statliga och kommunala verksamheter. Genom att ta sig tid och berätta om det som varit och det som händer på annat håll, visar han hur halvdant det blir när regeringen genomför reformer, utan att göra allt det som krävs för att allt det goda man tänkt inte ska bli till pannkaka. På gott och ont kommer dock det politiska landskapet att förändras med hjälp av internet – var så säker. Avslutar med att önska Rick Falkvinge lycka till inför kvällens utdelning av Guldmusen till Årets IT-person. Bara detta att vara nominerad är betydelsefullt. Binero svarar för en bra presentation – tummen upp för den.

Intressant.

tisdag 23 februari 2010

Medias roll i politiken – allsidig granskning!

Intressant läsa redaktionschefen Martin Jönssons blogginlägg Sociala medier gör journalistiken bättre. Efter att ha redogjort för hur SvD arbetat dels kring artikelserien ”De unga och jobben” och dels i ett ”realtidsgräv” avslutar han: ”Det var länge sedan journalistik bara handlade om att ge en bild. I dag är det mycket viktigare att visa på att det finns många bilder, att guida läsaren vidare via länkar, att stimulera och fånga upp diskussioner - och att använda det flöde av röster och innehåll som finns för att göra ännu bättre journalistik.”

Att problematisera en situation genom att belysa saken ur olika perspektiv är ett mycket gott förhållningssätt. Men, hur förhålla sig till det faktum att en del särintressen har en sådan makt över ledamöterna i Sveriges riksdag att folkets motbilder inte får större effekt än irriterande myggbett? Om de överhuvudtaget får komma till tals. Ett bra exempel på de svårigheterna visar Johnny Olsson m fl skribenter i Piratpartiet, som för aktualitetens skull tvingas göra sitt inlägg på Piratpartiets webbplats. Thomas Tvivlaren menar att det är hög tid att vi slutar öda tid på budbäraren Henrik Ponthén, APB, och istället koncentrerar oss på beställaren Sony. Jag kan förstå att Thomas är dj-ligt trött på att vara i underläge i en situation, då upplysta journalister i Public service-media borde se det, som han och många andra aktiva i Piratpartiet har insett – regeringen och riksdagen låter sig vilseledas och går i upphovsrättsindustrins ledband. Sony & Co vill bevisa att juridiken slår tekniken, istället för att ta tekniken till hjälp för att utveckla nya betalmodeller. Anna Troberg (PP) noterar det som pågår och ger några minnesbilder från tiden före Ipred. Thomas idé är en bra idé för alla, som vill ge järnet åt det hållet. Men jag, som måste hushålla med mina krafter, vill ägna min tid och ork åt kontakten med väljarna och därmed även de public service-media, vars journalister ägnar sig åt en alllsidig belysning och granskning.


Peter Sunde har förstått att Sony & Co sitter fast i sitt skyttegravskrig och bidrar med en donationstjänst, som heter Flattr. Opassande är en av många användare. Att det finns en marknad för en sådan, det är jag helt övertygad om. Men det kräver att kreatörerna kommer loss ur de klor, som låser in dom i gamla konstruktioner. SSBD har engagerat en gästbloggare som skriver intressant om e-böcker och de möjligheter som öppnas med mikrobetalning. Strålande! Om Sverige ska hänga med i utvecklingen krävs mer av goda exempel och mindre av gamla modellers dödsryckningar. Svensk Myndighetskontroll gör ett inlägg, som egentligen är en repris av vad många före honom påtalat, men när jag läser slår det mig varför regeringen så ogärna vill erkänna att ACTA-förhandlingarna gäller något annat än handel. Allt fler världen runt inser att det mest handlar om Sony & Co:s krav på övervakning och kontroll och den, som själv ägnar sig åt övervakning och kontroll av hela svenska folkets liv på Internet, kan knappast banna andra som vill göra detsamma. FRA var det första steget på det sluttande planet – v s b!


Även om det finns tecken på ett uppvaknande, som Mark Klamberg och Henrik von Sydow berättar om. Men, frågan är om det håller hela vägen. Jag har dragit mina slutsatser: Det enda sättet att hålla trycket uppe är att arbeta för att Piratpartiet etablerar sig i Sveriges Riksdag! Först då kommer etablissemanget inom Moderaterna och Socialdemokraterna förstå att man inte ostraffat sätter svenska folkets demokratiska fri- och rättigheter på spel.


Avslutar med Julia Skotts inlägg i Aftonbladet – Skyll inte på Facebook. Det är löd i den dojan! Tack Julia!

Intressant.

måndag 22 februari 2010

Kyla utomhus – värme inombords.

I arla morgonstund trotsade jag kylan (-21,3) och gav mig av till Uppsala för att vara med i SR P1:s program På nätet. Andra inbjudna var Lars Forsmark, ledamot i styrelsen för Seniornet Sweden, och Laila Fridh, grundare av 60plus.se en ny träffpunkt för människor 60+. Det blev en trivsam pratstund om Internet som verktyg för information, kunskap och kommunikation. Roligt att jag fick chans att förklara varför vi som gillar att vara på nätet talar om a f k (away from keyboard) istället för IRL (In Real Life). Min bild är att IRL är ett begrepp, som en del använder för att påstå att livet vid sidan av tangentbordet är verkligt till skillnad mot det liv, som vi nätmedborgare lever på nätet. Sånt prat är bara elakt förtal. Förutom 60plus.se finns också Dax.se, som är en mötesplats på nätet för människor 50+. Som ni kanske minns vann jag deras bloggpris i november förra året. Producenten för På nätet, Karin Adelsköld, är själv bloggare och en av de kvinnor som driver bloggen Lilla Gumman, vilken är Sveriges första tekniksajt för tjejer. Här skriver hon om mitt besök. Det var riktigt roligt att träffa henne a f k, eftersom jag hade kollat in Lilla gumman tidigare och trodde att de skulle ta hem Stora Bloggpriset i sin kategori.


Bussresan hem blev en upplevelse. Ett Uppland inbäddat i snö gav helt nya synintryck längs en invand rutt. Myriader av snökristaller glittrade i solljuset och för bråkdelen av en sekund spelande fantasin mig ett spratt – var detta små älvors verk? Tillbaka till verkligheten och åter i Norrtälje var det dags för motionscyklingen, vilket idag var så pass ansträngande att det bara blev 12 km mot 15 km förra måndagen. Nåväl, det blir att ta nya tag nästa måndag. Tillbaka vid datorn tar det tid att gå igenom mejlboxen och olika nyhetsmedia.


Hos Leo ser jag att upphovsrättslobbyn är på krigsstigen igen. UNT:s ledarloggen synar också det som pågår, medan DN och SvD visar att de fått ett TT-meddelande om saken. Kan inte tänka mig att särskilt många är förvånade. Upphovsrättsindustrin har ju med åren blivit rätt bortskämda med att politikerna svassar för dem i tro att man därigenom stödjer kreatörerna. Dessutom passar dessa krav som hand i handske inför implementeringen av det färdiga resultatet av de hemliga förhandlingarna om ACTA-avtalet. Men där finns mer än en rejäl hake. OlofB förklarar så att stolligheterna i deras idé att operatörer eller ”någon oberoende organisation” ska vara kontrollanter av trafikens ettor och nollor blir begriplig – tack för det. Infallsvinkel fortsätter med sin service att erbjuda ett omodererat forum för att diskutera APB:s senaste idé.


Idag skriver både DN och SvD om att EU:s datatillsynsman Peter Hustinx är orolig för att ACTA-förhandlingarna kan resultera i ett avtal, som åsidosätter grundläggande rättigheter, individers integritet och skyddet för personuppgifter. Äntligen, säger jag, det var på tiden. Enligt IDG.se uppger flera personer inom EU-kommissionen att de känner sig obekväma med hemlighetsmakeriet kring Acta-förhandlingarna. Jens O delar med sig en länk till ars technica, som berättar om det som senast läckt ut. Opassande skriver om både ACTA och Antipiratbyrån; MiNiMaliteter tar ett nytt grepp, när det gäller polisens tekniska utrustning för att få oss att tänka till – vad är det egentligen för skillnad mellan ID-kort och bilars registreringsskyltar? Den minnesgode kommer ihåg att Mark Klamberg i onsdags skrev om att Ny Teknik hade en artikel om ett nytt svenskt signalspaningsorgan som ska förse polisen med info. Det krävs väl snart ett helt nytt stort ämbetsverk? Sagor från Livbåten gör en djupare filosofisk analys av det som ligger i tiden.


Avslutar med ett inlägg av Lars-Erick, som undrar om inte Svenska Dagbladet har ett trovärdighetsproblem, sedan det visat sig att det är tidningen, som är ansvarig för innehållet i produkten Mediaplanet. Jag gillar att Lars-Erick är så företagsam, eftersom även jag undrat över den skattefinansierade textreklam som där bjuds. Intressant.

fredag 19 februari 2010

Alla dessa lagar och rättssäkerheten.


Oskyldig till dess brott bevisats – det gäller både Jesper Nilsson och de bägge poliserna verksamma inom Ungdomsroteln hos Stockholmspolisen. Men nog luktar det skunk lång väg om det som Nyheter24.se skriver här och här när det gäller polisernas agerande. Inte bara ifråga om det som hände vid Hornstull utan på andra håll landet runt. När jag ser hur polisers våldsbeteende ursäktas av rättsväsendet, funderar jag en hel del kring hur detta stärker den machokultur, som ser ut att frodas inom polisen. Här riktas det mot människor, som inte genast lydigt bugar och bockar för polisen, eftersom de tror att de lever i ett land, där man inte behöver befara polisiära maktövergrepp om man vill diskutera saken. Väl inne i en dispyt har den påstridige inte en sportslig chans. Våldsmonopolet ger polisen laglig rätt att ta i med hårdhandskarna, vilket uppenbarligen lockar en del poliser att demonstrera sin makt oftare än andra. Undrar just om en sådan makt berusar och likt all annan berusning kräver påfyllning för att utövaren ska få en kick av att leva polislivet? På vilket sätt håller ledningen risken för maktberusning hos den enskilda individen under uppsikt?

Hax menar att det som hänt är ett resultat av den lagstiftning som kom till 1993. Om jag minns rätt var det väl då som paniken grep omkring sig i samband med rave-kulturens utbredning och sedan dess satsar politikerna mera på den här typen av repressiva åtgärder än förebyggande skapande aktiviteter för ungdomar främst de som inte är intresserade av idrott och sport. Nolltolerans kallas visst modellen. Där handlar det om en systematisk markering av individer som på mer eller mindre ostyrkta grunder misstänks vara brottsbenägna. Svensk Myndighetskontroll undrar när vi ska säga nej, stopp, backa.

Snart kommer denna tveksamma lagstiftning att kompletteras med ännu en mycket tveksam lag Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare, som i förstone kan verka vara rätt harmlös då regeringen slår in öppna dörrar, eftersom en vårdnadshavare redan idag är skyldig att se till att lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra barnet från att orsaka skada för annan. Den vårdnadshavare som inte uppfyller detta krav kan anses vårdslös och därmed skadeståndsskyldig för skada som barnet orsakar”.

Men vid ett närmare studium står det klart att denna lag innebär införandet av en helt ny princip i svensk lagstiftning – något som kan benämnas principalansvar för föräldrar. Advokatsamfundet avstyrker på mycket goda grunder. Regeringens avsikt är sprungen ur en välvilja, där svaga föräldrar förväntas kunna bli stärkta i sin fostrargärning inför risken att drabbas av strängare straff än idag. Men även med den bästa vilja i världen, måste man fråga sig om staten verkligen ska träda över den gräns, där föräldrar måste förutsättas vara kapabla att ta sitt ansvar. Om inte, finns behov av annat stöd. För nog kan man undra vilken kunskap lagstiftaren har om barns och ungdomars uppväxtvillkor, när man tror att detta lagförslag ska leda till en fostran, där barn och ungdomar i högre grad inser värdet av vara aktsam om egna och andras ägodelar. Detta till skillnad mot den lydnad, som i bästa/sämsta fall – beroende på hur man ser på uppfostran – kan växa ur en rädsla för att en förälder eller annan vårdnadshavare kan dömas till skadestånd som de i sin tur har laglig rätt att återkräva. Advokatsamfundet efterlyser med rätta den empiriska grunden eller annat underlag ”för antagandet att ett skadeståndsansvar för föräldrar skulle innebära att föräldrar engagerar sig mer i sina barn och att ett ekonomiskt ansvar för barnets handlande därmed skulle avhålla barn från att begå brott.”

Piratpartiet är inte för laglöshet för att vi kräver rättssäkerhet och ett juste uppträdande från rättssamhällets sida. Att riksdagen och regeringen tar lätt på skyddet för vårt privatliv, vilket skett i en rad lagar och lagförslag, det är något som jag vill se som den fråga som kommer att avgöra valet. Det senare sagt med adress till Kent Persson (M) som inledde veckans debatt.

Därefter måste jag ge en eloge till Norrtelje Tidnings Reidar Carlsson, som tycker att Centerpartiets eftergifter när det gäller kärnkraften som energikälla, inte kan förbigås med tystnad. Redaktören i By á Bladet har också inspirerats och skriver att det hela mest handlar om pannkaka.

Avslutar med att hälsa på hos några av mina favoriter: Calandrella, som skriver att SvD har fel om FRA – rösta gärna på Calandrella som vinnare av Lilla bloggpriset; Emil Isberg, som vill ta itu med myter och frågor om Piratpartiet; Lars-Erick, som skriver om Opinionsskapare; Mark Klamberg, som anser att Datainspektionens granskning av FRA måste förlängas och tidigare i veckan skrev om utredning kring signalspaning för polisen; samt Krohniskt, som skriver om den intressanta bloggträffen hos Sthlms Handelskammare i går kväll – ett särskilt tack till honom för det.

onsdag 17 februari 2010

Ordens makt – kraftmätning pågår.

Det är intressant att läsa Per Strömbäcks debattinlägg i DN i ljuset av vad bland andra Opassande, Hax och Anna Troberg känner till om Strömbäcks roll i upphovsrättsindustrins anspråk på makt över internet och ett samtal som jag hade igår med ett par medlemmar i Sigtuna-Märsta Seniornet. De senare var välgörande fri från indignation över att allt det som finns i samhällslivet i övrigt också finns på nätet. De väljer att fokusera på allt gott som de får ut av att träffas både på nätet och i den datasal som de har möjlighet att träffas i för att umgås och lära av varandra. Vi talade också om våra erfarenheter av övervakning och kontroll i förhållande till att vara betrodd att göra vad gott är. Vi hade inte svårt att se effekterna av att upphovsrättsindustrin valt att jaga datakunniga människor med hjälp av advokater och lobbyverksamhet för skärpt lagstiftning – potentialen för utveckling har tagits i anspråk för mer övervakning och kontroll samt lösningar för att undgå detta. Hur konstruktivt har det varit på en skala 1 till 10?


Anna Troberg borrar idag djupare i den nya aktören bakom vilken upphovsrättsindustrin idag agerar. Hon blottlägger att de ser Piratpartiet som sin slagpåse, men slår fast

Piratpartiet kämpar inte mot lagar och regler på nätet. Vi kämpar mot fullkomligt oproportionerliga speciallagar som inte bara tullar på folks privatliv, utan dessutom är beställda av stora privata ekonomiska intressen. Det är en väldig skillnad.” Hon avslutar sitt inlägg ”Och om någon har lust att bjuda på en bulle och en kopp kaffe, så kommer jag gärna och hälsar på vid just ert förlagsfikabord och berättar mer.”

Undrar om intresset att diskutera saken sträcker sig så långt, eller om dessa aktörer helst håller sig till megafonmodellen, där de talar om för hela mänskligheten vad som är det enda saliggörande. Uppdatering: Ordväxling pågår med hjälp av respektive blogg - här Anna Troberg.


Vid sidan av den kraftmätningen, finns en annan, som Thomas Tvivlaren engagerat sig i. Det började med en artikel i Aftonbladet Kultur, som Thomas gav sig i kast med, då den mera präglades av åsikter än insikter. Genom hans mejlväxling med Aftonbladets Martin Aagård har jag nu lärt mig att vi inte kan ställa samma krav på saklighet på innehållet i Kulturdelen, som på nyhetssidorna, vilket är minst sagt häpnadsväckande. Jag säger bara – läs och lär. Men, när nu artikeln tagits bort, vet jag inte om jag ska tolka det som att han även tagit tillbaka vad han sagt i kommunikationen med Thomas?!


Medan detta ordbyte pågår har Kent Persson (M) tagit ett initiativ till veckans debatt, som denna vecka gäller svaret på frågan Vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?

Sagor från livbåten antar utmaningen och jag känner trycket. Spontant känns det som att Görans fokus också är mitt, men då ligger utmaningen i att bära hans fackla vidare. För att hans fråga ska bli mer än ett önsketänkande gäller det att jag och andra i Piratpartiet satsar all vår kraft på att lyfta fram hur regeringens och riksdagens val av metoder för att bekämpa brottsligheten sätter rättssäkerheten i allvarlig fara. Flera av Advokatsamfundets yttranden är intressant läsning i det sammanhanget. Det är inte utan att jag tycker att det går att spåra upplägget att Piratpartiet är för laglöshet, när vi kräver rättssäkerhet, även hos de nya aktörer, som detta inlägg inleddes med. Avslutar med Mårten Schultz inlägg Straffbart röstfiske? Detta som en påminnelse om vad Brottsbalken säger i saken. Kan vara bra att ha i åtanke under ett valår. Uppdaterat: Johan Westerholm ger också bra ord på vägen.

Intressant.

tisdag 16 februari 2010

Debattinlägg i Aftonbladet.

Ser att det debattinlägg som Sandra Grosse, Anna Troberg och jag skrev ihop efter händelsen med polisingripandet vid T-banestationen Hornstull nu publicerats i Aftonbladet. I lördags skrev jag även ett blogginlägg Vågar vi hoppas på förnuftets seger? Sedan de berörda poliserna nu gjort en egen anmälan i saken, ser det inte särskilt ljust ut, men jag utgår från berörda chefer tänker sig för och inte gör saken värre. Den som lyssnar på den återskapade dokumentationen inser att det som sker inte är OK. Det ska bli mycket intressant att följa hur berörda chefer hanterar den uppkomna situationen. Scaber Nestor kompletterar bilden med vad som hänt efter det att vi gjorde vårt debattinlägg.

Skänker en tacksamhetens tanke till Lars-Erick för hans inlägg.

Intressant.

söndag 14 februari 2010

Tänk på vilodagen ...

... betyder inte att man måste tiga still, när man nås av information, som väcker intresse. Jens O postade länken till Peter Wolodarskis Lillebror ser dig i DN.se på Facebook – jag läser och förundras. Branschtidningen Dagens Media har gjort ett snyggt inspel till landets politiska chefredaktörer, som i relation till sina medarbetare, därmed ges anledning att ställa FRA-kritikernas massiva ogillande av statens intrång i våra privata liv i relation till en utveckling, där det blivit möjligt för journalister, men även gemene man att dokumentera det som sker i vardagen.


I den tidigare debatten utmärkte sig DN, som den tidning som hade svårast att ta in att det är en himmelsvid skillnad mellan det som jag frivilligt lägger ut om mig själv på min blogg, Facebook och Twitter och de trafikdatauppgifter som staten med sitt våldsmonopol systematiskt samlar in och processar i sina datorer hos FRA på Lovön. Den oförståelsen ser ut att vara lika grundmurad idag som då. Naturligtvis får Wolodarski inte stå oemotsagd. Dogge visar i sitt blogginlägg varför Wolodarskis bekymmer visavi Dagens Medias inspel med hjälp av denna ”avlyssningspenna” mera är ett yrkesetiskt eller ett publiceringsetiskt problem än ett problem som ska lösas med mer repressiv lagstiftning. Ett problem som vi såg exempel på härom dagen när Jesper Nilsson använde sig av sin medborgerliga rätt att dokumentera ett polisingripande vid Hornstulls tunnelbanestation. Något som jag och många andra skrev om igår och som Polismyndigheten själv nu anmält för utredning enligt DN, vilket är bra, då vi är beroende av en juste relation till polisen. Opassande, som har blick för tillfälligheters spel, har fångat detta i en skärmdump.


Men, att något allvarligt håller på att hända med vår relation till polisen, det kan jag även se när jag läser dagens inlägg hos Hax, som innehåller goda råd ifall du blir utsatt för en razzia. Håller med Svensk Myndighetskontroll – man kan inte tro att det är sant, i Sverige år 2010. Samtidigt som Hax vill att vi förbereder oss för alla eventualiteters skull, vill Opassande att vi tänker efter när det gäller anonymiteten. Man kan just undra varför detta att vara anonym ses med så oblida ögon i många olika sammanhang, men anses vara av största vikt när det gäller att lägga sin röst i en valurna.


Är det verkligen bara då, som det är av vikt att få vara anonym? Tänker spontant på alla dessa mätningar av det psyko-sociala klimatet på våra arbetsplatser och varför många chefer inte vågar låta de svarande vara anonyma. Vill de verkligen veta hur landet ligger, eller vill de mest utöva makt och kontroll? Ja, det är väl med detta som med synen på kundtjänst – antingen förstår man värdet i att kommunicera med den som gör sig omaket att klaga, därför att där ligger möjligheter till förbättringar, eller så hugger man huvudet av budbäraren. Minns de föredragningar vi fick lyssna till i samband med utdelningen av Web Service Award för en tid sedan och som jag skrev om under rubriken De goda exemplens makt – finns den?

Intressant.

lördag 13 februari 2010

Vågar vi hoppas på förnuftets seger?

Igår gjorde jag ett rätt dystert inlägg om makt och maktmissbruk, starkt färgat av mina egna erfarenheter att i förhållande till människor med makt står vi oss ganska slätt. Ser att diskussionen fortsätter idag, nu med bidrag av mera etablerade mediers hjälp. Sagor från Livbåten , Lake och Det progressiva USA skriver med många intressanta länkar, bl a Nyheter 24, SvD:s ledarblogg, SvD Inrikes, Aftonbladet och Expressen.


Vågar vi tro på att ledande personer inom poliskåren kan se det inträffade som ett lärande exempel på hur det inte får gå till? Inte enbart mot bakgrund av att många människor idag har tillgång till teknik att dokumentera vad de blir utsatta för, utan mera som ett exempel på hur snabbt ett flerårigt arbete med värdegrundsarbete kan raseras av ett par stressade tjänsteutövare. Jag kan förstå att det är ett utsatt jobb och att man i ett trängt läge inte alltid handlar så klokt, men situationen var knappast av det slaget. Om stressen stiger till en ohanterlig nivå enbart av det skälet att ett par poliser blir fotograferade under en vanlig tjänsteutövning på allmän plats, då har ansvarig chef en uppgift. Att skydda, tjäna och ställa till rätta – hur kom det till uttryck i den här situationen? Vågar vi hoppas på förnuftets seger i sakens fortsatta hantering? I går tvivlade jag på den saken. Idag har jag gått med i FB-gruppen Vi som stöttar Jesper mot polisens övergrepp.


För övrigt noterar jag att det pågår diskussioner litet varstans om behovet av reformer av upphovsrätten. Här hemma nystar OlofB på en tråd om att det är möjligheten att kopiera för icke kommersiellt bruk som är det intressanta. I Kanada pågår en tuff kamp mellan liberaler och konservativa om upphovsrättens inverkan mot bakgrund av ACTA-avtaket, här återger Michael Geist inlägg från ett rundabordssamtal om den digitala ekonomin. Annars är det datalagringsdirektivet som ställer till med diskussioner. Här Karl Sigfrid och Rick Falkvinge. Rick refererar bland annat till att Rumänien nyligen sa nej till detta direktiv då det strider mot mänskliga rättigheter. Karl Sigfrid vill ha besked hur Piratpartiet tänkt sig att Sverige ska förhålla sig till de böter som EU-domstolen kan döma Sverige att betala. Mikael Nilsson ser framåt och beskriver vad det är frågan om, ifall de röd-gröna vinner valet.


Och medan de båda blocken profilerar sig äntrar allt fler Piratpartiets fartyg. Varför? Ja, det det är inte så svårt att förstå när man läser Johnny Olssons beskrivning av sin politiska bakgrund på bloggen Enligt min humla. Jag tror att många kan känna igen sig i hans berättelse. För mig som varit djupt rotad i det socialdemokratiska partiets historiska framväxt har processen tagit tid. Det kostar på ett bryta upp och gå ut i kylan, vilket jag gjorde redan 1986. Sedan tar det tid att orientera sig och pröva sig fram. När sedan makten oavsett partifärg kräver att ledamöter i landets högsta beslutande församling – riksdagen – gör våld på sin lagstadgade rätt att rösta så som samvetet bjuder, då återstår till sist endast att pröva något helt nytt – Piratpartiet. Det är inte alls svårt sedan jag insett att detta parti är det enda parti som inser att informationen måste vara fri i en demokrati och att individen måste skyddas mot statens och andra intressenters anspråk på makt och kontroll över informationens infrastruktur. Utmaningen ligger nu i uppgiften att förklara detta för de som ännu inte insett internets möjligheter, inte minst medelålders och äldre. Det hoppas jag kunna bidra med.

Intressant.

fredag 12 februari 2010

Om makt och maktmissbruk nu och då.

Inleder med det som ligger närmast i tid – händelsen i tunnelbanan, som vi kunnat läsa om hos Tuggarna. Oscar Swartz kommenterar och pekar på att detta är en följd av att polisen fått en makt, som en del av dom uppenbarligen inte drar sig för att missbruka. Vi befinner oss dock redan på ett sluttande plan, där rätt många medborgare tycker att det är OK ifall polisen klämmer till buset. Att det här är fråga om ett åsyna vittne, som med hjälp av sin mobil dokumenterar polisernas beteende gentemot några ungdomar och sedan utsätts för hot om inte mobilens bilder raderas, borde verkligen uppröra vän av ordning. Men jag undrar om det kommer att ske. Vittnet ”störde” poliserna i deras arbete, gissar jag att politikernas rättstalespersoner kommer att försvara det inträffade med, i tro att det ger dem ett antal röster på marginalen, som annars skulle tillfalla andra partier, vilka skär pipor i den vass där besvikna och frustrerade människor finner sin näring. Erkänner att jag har en sådan dag idag, då jag ser rätt dystert på politiska ledares etiska resning.


Det kan bero på att jag, innan jag somnade igår kväll, fördjupade mig i SvD:s kulturbilaga och läste om Jonas Odells animationsfilm Tussilago, som får sin världspremiär i morgon på Berlinale, Berlins internationella filmfestival. ”Tussilago handlar om när en terroristgrupp 1977 skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon. Eller kanske inte, egentligen”, skriver Jan Lumholdt, och beskriver hur Jonas Odell genom att i sin film utgå från berättelser, som Norbert Kröschers flickvän, i filmen kallad ”A”, bidragit med genom åren, lyckas ta ner dramatiken kring den händelsen på en mera rimlig nivå. Med mina egna rätt skrämmande minnesbilder av den hysteri detta orsakade i media, men framförallt bland ledande socialdemokrater, fäster jag mig speciellt vid följande textstycke:


I den egna arbetsprocessen har Odell undvikit att ta del av vad han kallar för den larger than life-aspekt på 70-talets aktivist-era som förekommer i dokumentärer eller dramatiseringar om Baader Meinhof & Co. Vad vi heller inte får höra om i Tussilago är lådan som det var tänkt att Leijon skulle föras bort i…


Något som fick helt orimliga proportioner i medier, konstaterar Odell.”


Inte enbart i medierna, kan jag berätta. Under 1970-talet var jag mycket aktiv inom det socialdemokratiska partiet på kommunnivå. Våren 1977 var jag ett av flera ombud, som blivit vald att delta i distriktskongressen, som under de här åren hölls i Folkets Hus i Södertälje. Någon eller några veckor innan hade Säpo avslöjat Norbert Kröcher och hans Operation Leo.


Vid ankomsten till Södertälje möttes vi av ett säkerhetspådrag av aldrig tidigare skådat slag. Förutom passersedlar in och ut ur Folkets Hus och hotell där vi inkvarterats, fanns Säpos män (en del med hundar) i lokalerna och i olika skåpbilar med hantverkarskyltning runtom i angränsande kvarter. Bland oss ombud spred sig en stor olust och sedan ett par ombud haft svårt med nattsömnen, pratades vi vid om det rimliga i att vi alla skulle behöva utsättas för detta. Frukostsamtalet utmynnade i ett senare samtal med partikamraten Hans Göran Franck, som föreslog att vi skulle vända oss till kongressens Redaktionsutskott med en begäran om ett uttalande. Det föll på min lott att lämna in en skriftlig begäran om saken.


Senare blev jag uppsökt av en ombudsman, som tog mig med ner i ett litet rum bakom den estrad, där kongressens presidium tronade. Jag upplystes om att distriktsordförande Thage G. Peterson, ville tala med mig. Det som väntade var dock inte ett samtal utan en utskällning efter noter. Han var fullkomligt furiös och gjorde gällande att jag ville Anna-Greta Leijon illa. Jag försökte freda mig så gott jag kunde och ställde frågor om det rimliga i att alla vi andra skulle utsättas för denna massiva övervakning, eftersom komplotten mot henne de facto var avslöjad. Detta s k samtal glömmer jag nog inte så länge jag lever. Behöver jag säga att förslaget till Redaktionsutskottet aldrig behandlades?


Idag inser jag att vi människor är olika funtade och att den dåvarande distriktsordföranden var mer benägen att släppa fantasin loss och därmed befara det allra värsta. Den ilska han visade kan bara födas ur en svårartad rädsla. Hur vi andra kunde uppfatta saken var för honom totalt ointressant. Idag har jag förstått att foliehattar finns litet varstans. Det har inte minst alla turer kring FRA:s verksamhet gjort mig medveten om. Därför var det en lisa för min själ att läsa att Odell synliggör detta och ger dessa händelser rimliga proportioner. Önskar dig all lycka i morgon, Jonas Odell!


Avslutar med en fredagsrunda: Opassande, som skriver om datalagringsdirektivet, SWIFT och Ipred; Johan Westerholm – om ett samhälle som sorterar ut; Anders Widén som läst det blogginlägg, som jag inledde med; Jurikdikbloggen, som frågar Vem vaktar väktarna?; Lars-Erick, har också synpunkter Apropå polisverksamhet ...; Hax om datalagringen; samt sist men inte minst Badlands Hyena. Trevlig helg!

Intressant.

torsdag 11 februari 2010

Folket behöver lära av historien.

Åter efter umgänge med nära och kära, har det tagit tid att beta av majlboxen samt kolla av FB. Twitter ser jag mera, som något man måste delta i under realtid, varför det stannat vid en och annan hastig titt. Rätt bra att få träna på överlevnad utan dagligt twitter. Däremot har jag som vanligt ägnat mig åt att läsa dagstidningarna, även gårdagens.


Valrörelsens svåraste fråga kan mycket väl vara vad som är värst: ett samhälle där dialogen är övervakad eller ett samhälle där medborgarna har förlorat tron på den.” Så avslutar Anders Mildner inlägget i sin kolumn i gårdagens SvD, där han tolkar det som nu utspelar sig inför våra ögon mot bakgrund av det som hänt för fyrtio år sedan och ser ut att upprepa sig, eftersom makthavarna inte förstår att lära av historien. Det tål att tänkas på. I det ljuset tycker jag att Piratpartiets existens är förklarlig – mot alla odds finns här en växande skara människor, som fortfarande sätter sin lit till demokratins redskap. Maktens arrogans kan bara motverkas genom att folket går samman och i valet 2010 byter ut de makthavare, som tror att de kan gå på i ullstrumporna, som hittills. Det är så det är tänkt att demokratin ska fungera. Det är inte bara makten som kan lära av historien. Folket bör göra detta i minst lika hög grad. Det är alltid för tidigt att ge upp. Genom att tro på oss själva och vår egen förmåga, kan vi visa var makten har sin tyngdpunkt i en demokrati.


Med de redskap vi har till vårt förfogande kan vi granska makten – här visar MiNiMaliteter exempel på hur han och andra söker klarhet när det gäller de röd-grönas förhållningssätt till Datalagringsdirektivets implementering i svensk lag. Christian Engström är också intresserad av att få klarhet i saken. Rick Falkvinge berättar om vad som är på G i Bryssel när det gäller att folkets banktransaktioner. Anna Troberg synar andra krafter som verkar i nya förklädnader medan Scaber Nestor bestämt sig för att inte mata det trollet i framtiden. Ett annat verkningsfullt vapen i kampen mot den absurda situation som råder, är förmågan att skruva till en redan skruvad situation, vilket Badlands Hyena utvecklat till en skön konst.


Avslutar med Nicklas Lundblads blogginlägg Om ”Public Service”-mediernas framtid och känner spontant att slutklämmen innehåller en uppgift som jag gärna ser att Piratpartiet tar sig an.

Intressant.


lördag 6 februari 2010

Om misstro och tillit – globalt och lokalt.

Noterar inledningsvis att det pågår en animerad diskussion mellan Mikael Nilsson och aktiva inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt Piratpartiet om datalagringsdirektivet. SvD skrev häromdagen att Sverige fälls för att direktivet ännu inte är implementerat i svensk lag. Naturligtvis leder detta till spekulationer. Jag blir inte riktigt klok på var MP och V står i saken. Regeringen säger sig behöva invänta Polismetodutredningen och Opassande funderar bland annat kring detta. Karl Sigfrid gör ett inspel och undrar om Thomas Bodström överlever kravet på implementering av direktivet. Mark Klamberg ser sambandet mellan direktivet och polismetodutredningen, men jag tycker nog att dröjsmålet med både det ena och det andra bäddar för antaganden att varken M eller S vill föra fram varken det ena eller det andra före valet – det skulle vara att göra självmål i matchen mot Piratpartiet. Felten sätter in det hela i ett större sammanhang och tycker sig se vad som väntar. Enligt en del sakkunniga är kampen om kunskapen den stora valfrågan. Jag tycker mig se att det handlar om vem som kan framstå som mest trovärdig, vilket nödvändigtvis inte är samma sak. Tack till Stefan Flod för den länken.


Tillit är en bristvara, vilket gör världen allt osäkrare. Men, världens ledande män och kvinnor är inne på en farlig väg, när man tror att man råder bot på detta med mera övervakning och kontroll. OlofB skriver tänkvärt om övervakning och kontroll av flöden på global nivå och Johan Westerholm reflekterar kring detta på individuell nivå. Osökt kommer jag att tänka på något jag läst eller hört tidigare: - Bättre riskera bli sviken gång på gång än att gå misstänksam genom livet. Misstänksamhet och misstro fräter sönder alla goda relationer.


Men när jag lyfter blicken och tänker på Anders Mildners funderingar i SvD häromdagen om mediernas fokus, undrar jag om det inte finns en koppling mellan det som jag ser pågå i det lilla här hemma i Norrtälje, som medierna inte lyfter fram i dagsljuset, och det som sker i den stora vida världen. En liten klick makthavare, som tror sig om att veta bäst, och en bred allmänhet som undrar: - Voffö´gör di på dette vise´? Men, om flera ska kunna känna en större tillit håller inte detta i längden. Tänker också på att Nicklas Lundblad ska lämna Stockholms Handelskammare för ett flytta till Googles högkvarter i Mountain View, Kalifornien. Undrar om han kan ingjuta mer av tillit och mindre av misstänksamhet i det företaget, om det skulle visa sig att de inte inser att ett samröre med NSA kan skapa fler problem än det löser. IDG.se hade en artikel om detta samröre häromdagen. Maktdelning är bra i många andra sammanhang än i EU. Det kan vara sprunget ur en misstro, men måste ses som en säkerhetsåtgärd, när vi ser hur åtgärder med övervakning och kontroll växer, djupt in i det lokala samhället. Här skrivs det om Sveriges roll i den övervakning som sker runt om i världen: Anders Widén; Svensk Myndighetskontroll; Minimaliteter; och Lars-Erick.


Sagor från livbåten kommenterar uppgifterna om att studenter vid Lunds universitet måste skriva på ett avtal om att inte blogga om religion och politik. Detta utifrån det uppdrag, som de tio studenterna fått av universitetet. I den marknadsföring, som de ägnar sig åt med hjälp av bloggen, vill universitet att studenterna undviker den typen av innehåll, som så lätt tar fyr och likt skogsbränder kan förgöra mycket i sin väg. Scaber, Kulturbloggen och många andra kommenterar. Jag är böjd hålla med Göran, som äntrade livbåten för ett år sedan – hipp, hipp, hurra! Här bjuder Marcus, ombord på samma livbåt, på goda råd när det gäller öppenhet, transparens, kritik och vanligt folkvett.


För övrigt suger jag fortfarande på den goda karamellen Stora Bloggpriset och tackar Pirat-Janne för hans länksamling samt MinaModerataKarameller, Mårtensson och Deeped för deras generösa support. Det känns bra som motvikt till en och annan syrlig kommentar. Bland annat från dem som tror att det är Aftonbladet, som – utifrån att vara politiskt korrekt – gjort urvalet. Men, först var det ju ett hundratal bloggare, som valde fem finalister i varje kategori, och sedan var det läsare på nätet, som röstade fram den slutliga segraren. Jag själv blev verkligen överrumplad, men inte för ett ögonblick tror jag att valet av mig skulle vara riggat. Hoppas jag kommit ihåg att tacka alla, som gratulerat via kommentarer, Facebook, Twitter och mejl. Men, om jag missat någon sänder jag här ännu ett TACK! Har också besökt Kenzas blogg (hon yngst och jag äldst bland vinnarna) och ser att vi i den politiska sfären kan slänga oss i väggen – hundratals kommentarer på varje inlägg verkar där vara mera regel än undantag. Även om Kenza satsar krut på att se läcker ut i olika sammanhang, tycker jag att hon verkar vara en tjej, som står med bägge fötterna på jorden.

Intressant.

torsdag 4 februari 2010

Dagen efter Stora Bloggpris-galan.

Det har varit en hektisk dag med en översvämmad mejlbox med Grattis och kramar, en telefon och mobil, som ringer från när och fjärran, och dessutom kände jag starkt för att vara med och fila på ett debattinlägg i Aftonbladet om exporten av övervakningsteknologi till Libyen, vilket visades i SVT:s Korrespondenterna i går kväll.

Uppståndelsen kring bloggpriset är ett intressant fenomen i sig och jag har haft anledning ställa mig frågan om Johanna Ögren i DN har rätt i sina iakttagelser. Gör jag detta för att synas? Nej, egentligen inte, eftersom jag rätt ofta känner mig ställd när allför mycket ljus faller på min person. Igår var jag så inställd på att Henrik, Marie eller Elin skulle vinna att jag aldrig hann bli ockuperad av några rädslor. Därför blev det också mer än bara Tack, tack, tack, som jag tidigare hade svarat dom, som frågat ifall jag hade förberett ett tack-tal. För mig är bloggandet främst ett sätt att vidga mina vyer och processa kunskap. Dit hör både knåpandet med ett inlägg och det meningsutbyte som artiklar, kommentarer och mejl leder till. Sedan blir jag självfallet glad om andra läser och gillar mitt engagemang.


För den som inte redan sett AB:s rapportering från galan finns en del länkar på Stora Bloggprisets webbplats. Opassande; Sagor från livbåten; Lars-Erick; pch Skärvor från skäret är bara några axplock ur hyllningskören. Jag är obeskrivligt tacksam för allt som jag fått vara med om: Glasskulptur, diplom, ny mobil, blommor, gala i sällskap med goda vänner och mina närmaste och alla glada hurra-rop. Gårdagens pris ledde till en radiointervju i morse strax efter klockan nio och en premiär när jag fick chatta med Aftonbladet läsare. Det har också lett till att jag fått en hel del input kring teman som intresserar mig. Här bland andra twittraren Dr P.O. som funnit en intressant länk om Framtidens (Nutidens?) skola. Medan jag kollar in den YouTube-film han funnit, tänker jag på att medan många i vuxenvärlden förfasar sig över internet, fyller annat stoff än skolans och lärares ungdomarnas mobiler med innehåll. Synd både för ungdomarna, som missar så mycket av värde, och lärare, som missar att själva lära sig hur de kan använda tekniken i sitt arbete. Egentligen är det bara fantasin sätter gränser. Men det passar naturligtvis inte den som tycker att riktig lärdom bara kan vinnas med tagelskjortan på.


Nu följer en räcka dagar a f k då farmor ska umgås med barnbarnen fram till dess att föräldrarna är hemma igen. Men jag kan nog inte avhålla mig helt från nätet ;-)

Intressant.

onsdag 3 februari 2010

Kan omtanke se ut hur som helst?

På gårdagens inlägg Med ungdomars bästa för ögonen? följde en lång kommentar från en Anonym kommentator, som jag vill ge ett tydligt svar på. Anonym skriver inledningsvis:


Även om drogtesterna är frivilliga och där och då kanske enbart stoppar elever som aktivt vill bli ertappade, så påminner drogtesterna ständigt om att droger är fel. Det gör droganvändandet lite mer komplicerat och signalerar från kommun och samhälle att droger inte är ok. Drogtesterna signalerar att samhället faktiskt bryr sig och vill sätta stopp för det skenande användandet av droger. Är inte det bra?”


Svar: Samhället har grundlagar, som bland annat ska skydda individen mot denna typ av intrång från myndigheters sida. Jag tycker att kommunpolitiker gör det väl enkelt för sig om man tror att detta signalerar ”omtanke”. I själva verket tar man till enkla men kränkande metoder mot elever och föräldrar som befinner sig i beroendeställning. I nästa stycke avslöjar Anonym vad det egentligen är frågan om – en vän av ordning, som anser att drogbruk och missbruk är något som enbart angår föräldrarna, medan det i själva verket är en rad samverkande faktorer, som avgör om en ung människa dras in i detta. ”Säger en förälder nej kan också samhället känna att man har gjort det man kan”, den meningen säger allt.


Jag tror absolut inte att Torkild Strandberg är en elak människa, utan mera aningslös, som man kan vara, när man söker enkla lösningar på komplicerade problem. Den individ, som känner sig kränkt av Torkild Strandbergs sätt att visa sin omsorg, har dock grundlagen på sin sida. En ledande politiker kan inte abdikera från sitt ansvar för skolan, som den miljö, där elever lär sig saker för livet. Även om föräldrarna har det yttersta ansvaret för elevens fostran, kan de omöjligt klara av detta om inte skolan arbetar med värdegrund och förhållningssätt på alla plan. Tänket bakom arbetsmiljölagen, som gäller både för elever och skolpersonal samt lagen om förbud mot diskriminering är att chefer och medarbetare ska arbeta förebyggande genom att involvera alla i skapandet av en miljö där arbetslust och arbetsglädje råder. Med fokus på faktorer som gör att människor håller sig friska är det mycket av positiv karaktär som hem och skola kan göra tillsammans. Det är raka motsatsen till de idéer om övervakning och kontroll, som sedan en tid sprider sig som en farsot över Sverige. Torkild Strandberg behöver inte gå längre än till sin egen arbetsplats, hur skulle det uppfattas om man där skulle få för sig att införa frivilliga drogtester för att visa sin omtanke?


Den gyllne regeln: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem, borde råda både i Landskrona och annorstädes. Först skyller man sakernas tillstånd på tillgängligheten och tror sig kunna skruva åt dessa kranar på laglig väg, sedan tänker man sig att bygga upp motstånd mot droger och missbruk genom övervakning och kontroll. Detta istället för rejäla tag för att stärka människors inre skydd, vilket växer ur kunskap och en miljö byggd på en bra värdegrund och ett juste förhållningssätt. Det finns alldeles säkert kunniga människor även i Landskrona som vet värdet av skolutveckling. Men, det borde även forskas på om det är just denna typ av omtanke, som Anonym talar om, som kan ha bidragit till att bruk av alkohol, narkotika och tobak blivit ett ”skenande problem”. Vad rätt du tänkt men så fel det blev. Att det inte är lätt att arbeta för barnens bästa visar bland annat ett blogginlägg av barnläkaren Lars H Gustafsson, där han i en tidskrift används för att göra en av honom kritiserad metod mera rumsren. Puffar gärna för hans kommande bok. Det jag gillar hos Lars Gustafsson är att han arbetat praktiskt och konkret med att skolan är en miljö för inlärning och att elevhälsa också handlar om att växa som människa.

Nu är det dags att tänka på Stora Bloggprisets gala. Spännande, även om jag är rätt säker på att någon annan vinner. Enligt min mening är Opassande outstanding. Erik Laakso har en annan favorit.

Intressant.


tisdag 2 februari 2010

Med ungdomars bästa för ögonen?

Läser en debattartikel i SvD:s Brännpunkt och ser hur en ledande lokal politiker upprörs av att vi har nationella institutioner, som trots alla krav på mera kontroll och hårdare tag, gör sitt bästa för att upprätthålla respekten för individens rätt att betraktas som oskyldig till dess en domstol bevisat motsatsen. Åtgärden, som han förespråkar, är att skolelever och deras föräldrar frivilligt ska gå med på drogtester, utan att misstanke om brott föreligger. Rätt anmärkningsvärt är att en kommunstyrelseordförande inte är mer insiktsfull, när det gäller innebörden i den svenska Regeringsformens 1 kap. 2 § där det bland annat sägs:

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”


Av det som återges torde det stå klart att såväl Skolinspektionen som Datainspektionen gjort en rättssäker tolkning av grundlagen. Idéer att Sveriges grundlag ska kunna sättas ur spel genom beslut på kommunal nivå är rent ut sagt befängda. När jag sedan läser Dagens samhälle och ser att 49 av 50 granskade skolor får underkänt av Skolinspektionen i fråga om åtgärder mot kränkande behandling, då tycker jag att kommunpolitiker borde börja där istället för att försöka åsidosätta grundlagen. Man vinner varken kloka vuxna eller reflekterande ungdomar för sin sak genom ökad övervakning och kontroll. Man kan verkligen undra var någonstans det spårat ur, när de som arbetar inom den del av den kommunala verksamheten, där pedagogiska kunskaper ska vara som störst, vill använda den sortens metoder. Att vilja lösa problem bland skolelever med dylika maktmedel, det säger något mycket intressant om den eller de som ser detta som en verkningsfull metod. Är det verkligen ungdomars bästa man har för ögonen? Anna Troberg undrar också hur mannen ifråga tänker. Lars-Erick tar sig för pannan.


Lyckligtvis finns det media, som lyfter fram människor, vilka står upp för rättssäkerheten: Här Computer Swedens artikel om Anne Ramberg. I likhet med Sagor från livbåten beundrar jag henne. Hon förtröttas inte trots att motvinden från ledande politiskt håll är anmärkningsvärt stark. Ja, just nu känns det som att Anne Ramberg är vårt enda hopp. Hax föreslår henne som ny Justitieminister och tycker att Henrik von Sydow (M) måhända borde bli aktiv i Piratpartiet. Ja, man kan ju alltid leka med tanken. Sedan ett besök hos Michael Geist, som frågar sig vad som hände med ACTA-avtalet i Mexico.


Avslutar med mymlan som träffat ett troll a f k. Tänker på Lakritstrollet, som är så elak för att ingen tycker om honom och hoppas att mymlan finner sig och ger trollet en kram ifall han dyker upp igen.

Intressant.