Hur
balanseras feminismen i teori och praktik i Public service?
Innan
jag upphör att vara en mångårig licensbetalare, ber jag att få
veta på vilka grunder, som vi medborgare i allt större utsträckning matas med programinnehåll, där
tankegodset feminism och dess
förkunnare – feministerna - ges allt vidare räckvidd för sina
enögd syn på hur Jämställdheten mellan
människor med olika kön och könsidentiteter ska kunna komma till
konkreta uttryck i det svenska
samhället.
Hittills
har feminismen och feministerna kunnat dra nytta av den draghjälp,
som de fått genom att hänga
på dels kampanjen för en ILO-konvention
mot Könsbaserat våld mot kvinnor i arbetslivet hos
internationella fackliga organisationer och dels den kampanj för
Orange
Day, som FN:s internationella
kvinnoorganisation arrangerat med fokus på våld mot kvinnor och
flickor i humanitära
konflikter. En dag som manifesterats, sedan många år tillbaka, just
den 25 november.
Sedan
jag i november 2017 läst Aftonbladets intervju med Advokatsamfundets
generalsekreterare Anne
Ramberg om uppropet bland Advokatsamfundets medlemmar och en del
andra andra aktioner, som
briserat i sociala medier under hashtaggen metoo och börjat
publiceras i etablerade medier, startade
jag mitt eget ”gräv” efter vem eller vilka som låg bakom allt
detta. Med början
den 27 november 2017 har jag berört saken i flera blogginlägg,
då jag anser det vara en allvarlig brist att kampanjens tillskyndare
varit så i dimma dold, samtidigt som de etablerade medierna sumpat
ett lysande tillfälle att göra kvinnor medvetna om
anställningsavtalets och arbetsmiljölagens betydelse för att det
system som byggts upp sedan 1990-talet ska kunna fungera.
Målet
då var att skapa en bra arbetsmiljö genom successiva förbättringar
byggd på samverkan mellan chefer och medarbetare vid regelbundna
Arbetsplatsträffar. Men om ett system inte används, faller det
naturligtvis i träda. I så fall tar jag detta som intäkt för att
jag har rätt, när jag tycker mig se att resultatet av feminismens
och feministernas intåg i politiken och medievärlden inneburit att
Jämställdhet skall fixas med hjälp av statliga åtgärder, som
någon annan än de arbetande kvinnorna själva ska engagera sig i.
Och det är här, som det blir intressant att närmare studera
feminismens intåg i Public Service.
Som
exempel vill jag lyfta fram programmet Kulturveckans sändning den 25
september 2018 där vi fick veta att en av programledarna varit i USA
för att studera kopplingen mellan HipHop-musiken och Strippor m m.
Inslaget var något av en ”påa” för nypremiären av SVT Kultur
´s Edit i december. Med en återkoppling till metoo förutspåddes
vidare i programmet en god fortsättning för feminismens del, bland
annat med hjälp av Martina Montelius bok om att hämnas på en
metoo-man.
Det
nyciviliserade konceptet ”att hämnas” har vi väl ändå sett
tillräckligt av.!? Däremot
alltför litet av konstruktiva förslag om hur kvinnor kan väckas
till insikten om att ingenting
av genomgripande betydelse kommer till oss människor utan egna
ansträngningar. De flesta av oss kan rätt lätt inse vad skillnaden
mellan mediokra och framgångsrika idrottsutövare främst
består i – träning av de kunskaper och färdigheter där det
krävs förbättringar!
Tänk om Public
Service skulle utmana Svenskt Näringsliv, de centrala fackliga
organisationerna och Arbetsmiljöverket
att slå sina kloka huvuden ihop och skapa en gemensam nätbaserad
utbildning om vad som krävs för att skapa det goda arbetslivet –
det vill säga sätta fokus på det som skulle gynna såväl
individer som företag och samhället i stort. Det vore Folkbildning
i en högre skola än den, som vi medborgare idag får hålla till
godo med i Public service, där bland annat myter odlas att män inte
behöver anstränga sig för att vinna framgång.