Öppet brev till chefer inom Public Service.

Hur balanseras feminismen i teori och praktik i Public service?

Innan jag upphör att vara en mångårig licensbetalare, ber jag att få veta på vilka grunder, som vi medborgare i allt större utsträckning matas med programinnehåll, där tankegodset feminism och dess förkunnare – feministerna - ges allt vidare räckvidd för sina enögd syn på hur Jämställdheten mellan människor med olika kön och könsidentiteter ska kunna komma till konkreta uttryck i det svenska samhället.

Hittills har feminismen och feministerna kunnat dra nytta av den draghjälp, som de fått genom att hänga på dels kampanjen för en ILO-konvention mot Könsbaserat våld mot kvinnor i arbetslivet hos internationella fackliga organisationer och dels den kampanj för Orange Day, som FN:s internationella kvinnoorganisation arrangerat med fokus på våld mot kvinnor och flickor i humanitära konflikter. En dag som manifesterats, sedan många år tillbaka, just den 25 november.

Sedan jag i november 2017 läst Aftonbladets intervju med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om uppropet bland Advokatsamfundets medlemmar och en del andra andra aktioner, som briserat i sociala medier under hashtaggen metoo och börjat publiceras i etablerade medier, startade jag mitt eget ”gräv” efter vem eller vilka som låg bakom allt detta. Med början den 27 november 2017 har jag berört saken i flera blogginlägg, då jag anser det vara en allvarlig brist att kampanjens tillskyndare varit så i dimma dold, samtidigt som de etablerade medierna sumpat ett lysande tillfälle att göra kvinnor medvetna om anställningsavtalets och arbetsmiljölagens betydelse för att det system som byggts upp sedan 1990-talet ska kunna fungera.

Målet då var att skapa en bra arbetsmiljö genom successiva förbättringar byggd på samverkan mellan chefer och medarbetare vid regelbundna Arbetsplatsträffar. Men om ett system inte används, faller det naturligtvis i träda. I så fall tar jag detta som intäkt för att jag har rätt, när jag tycker mig se att resultatet av feminismens och feministernas intåg i politiken och medievärlden inneburit att Jämställdhet skall fixas med hjälp av statliga åtgärder, som någon annan än de arbetande kvinnorna själva ska engagera sig i. Och det är här, som det blir intressant att närmare studera feminismens intåg i Public Service.

Som exempel vill jag lyfta fram programmet Kulturveckans sändning den 25 september 2018 där vi fick veta att en av programledarna varit i USA för att studera kopplingen mellan HipHop-musiken och Strippor m m. Inslaget var något av en ”påa” för nypremiären av SVT Kultur ´s Edit i december. Med en återkoppling till metoo förutspåddes vidare i programmet en god fortsättning för feminismens del, bland annat med hjälp av Martina Montelius bok om att hämnas på en metoo-man.

Det nyciviliserade konceptet ”att hämnas” har vi väl ändå sett tillräckligt av.!? Däremot alltför litet av konstruktiva förslag om hur kvinnor kan väckas till insikten om att ingenting av genomgripande betydelse kommer till oss människor utan egna ansträngningar. De flesta av oss kan rätt lätt inse vad skillnaden mellan mediokra och framgångsrika idrottsutövare främst består i – träning av de kunskaper och färdigheter där det krävs förbättringar! 

Tänk om Public Service skulle utmana Svenskt Näringsliv, de centrala fackliga organisationerna och Arbetsmiljöverket att slå sina kloka huvuden ihop och skapa en gemensam nätbaserad utbildning om vad som krävs för att skapa det goda arbetslivet – det vill säga sätta fokus på det som skulle gynna såväl individer som företag och samhället i stort. Det vore Folkbildning i en högre skola än den, som vi medborgare idag får hålla till godo med i Public service, där bland annat myter odlas att män inte behöver anstränga sig för att vinna framgång.