torsdag 16 augusti 2018

Går det att skriva sig fri …


… från upplevelser, som satt sig i sinnet?


Den frågan ställer jag mig efter att ha läst berättelsen ”VAD SOM HÄNDER EFTER” författad av Håkan Molén, född och uppvuxen i Norrtälje, men numera bosatt i Spanien. I så fall är denna bloggpost om mina svårigheter att orientera mig i dagens samhälle, som sägs vara ett valfrihetens samhälle, ett försök i den riktningen. Håkans böcker låter jag tala för sig själva, även om jag - sedan jag läst boken ”De Osynliga : en kriminell skröna från Norrtälje” - inte kan avhålla mig från att skriva ner några reflektioner kring en del personer i det tongivande gänget och deras moraliska kompass. Men, det återkommer jag till senare i höst.

Idag ska inlägget handla om mina egna upplevelser av en del viktiga länkar i kedjorna för sjukvård och omsorg här i Norrtälje - 81 år gammal med minnen från en barndom med föräldrar som kompenserade ”pennning-fattigdom” med något, som enligt pappa var mycket viktigare, nämligen fantasi- och uppfinningsrikedom. Något jag har haft nytta av under hela min uppväxt och senare i livet, där det gällt att förkovra sig med hjälp av studier vid sidan av ett arbete för att försörja mig själv och min son med ett stimulerande yrkesarbete, men också genom att ta tillvara alla de möjligheter till berikande upplevelser, som inte alltid kostade pengar, när vi var lediga från skola och arbete.

Men, jag kunde aldrig drömma om att jag, som lämnade Socialdemokraterna 1986, idag drygt 30 år senare, skulle känna en så stark sympati för Stefan Löfvens ord ”I DET STARKA SAMHÄLLET BLIR DU INTE FATTIG SOM GAMMAL”?! Med mina behov av fortlöpande fysisk träning efter en mängd operativa ingrepp under det senaste decenniet och därutöver en allt smärtsammare artros i en knä- och höftled, har jag under de senaste två åren, som ett extra påbröd, fått uppleva tidvis förlamande känslor av vanmakt. Främst på grund av begränsade ekonomiska resurser. Något som jag tidigare hade inbillat mig hörde barndomens 30- och 40-tal till! 

Men, Icke! Här – i vårt omtyckta vårdbolaget Tiohundra´s hägn – har min valfrihet, när det gäller möjligheterna att upprätthålla den välbehövliga muskelstyrkan i kroppens livsviktiga funktioner, sedan 2015 bestått i att hänvisas till ett val mellan ett privat gym eller en förening, som Vårdcentralen tecknat avtal med. En ordning, som inte fanns på kartan, när jag valde läkare. Men, efter allt vad jag varit med om i form av fysträning före och efter olika operationer, bland annat ett hjärtstopp med en infarkt och nedsatt arbetsförmåga, som följd, har jag haft förmånen att kunna nyttja vårdbolagets resurser i form av Rehab med och utan styrketräning i såväl grupp som på egen hand upp till tre ggr u veckan på tider då vårdbolagets egna verksamheter inte behövt använda lokalen och dess utrustning. Det har verkligen känts tryggt, eftersom hjärtat, behöver en regelbunden pulshöjande träning, som enbart promenader med rollator inte kan leda till.

Sedan februari 2016 och därefter har jag gjort en del tappra försök att få tillgång till rehabinsatser, som efter en rehabträning vid åtta tillfällen hos Rehab vid Ros ledde till att fysioterapeuten där skrev ett meddelande till akutläkaren vid vårdcentralen som i mitten av juli månad utfärdade en remiss för utprovning av specialstrumpor för kompression. Den 29/8 besökte jag Karolinska Sjukhuset för lymfundersökning, som följdes av en röntgen vid Norrtälje Sjukhus och på detta följde gympa i Ros varmvattenbassäng en gång i veckan under oktober och november 2016.

Under de här åren fick jag klart för mig att vårdbolagets Rehab inte får konkurrera med privata gym eller föreningar med rehabinsatser. Och här uppstod PROBLEMET för min del, eftersom jag inte har ekonomi att vara betalande kund, hos ett gym, där tillgång finns till såväl utrustning som beredskap med livräddande insatser ifall detta skulle behövas. På sjukhuset och vårdcentralen är alla vårdtagare subventionerade, medan alla medlemmar på ett gym får betala vad det kostar och sedan öva upp sin acceptans för att dit även kommer besökare med motion på recept, som subventioneras av landstingets skattebetalare, antingen som hjälp till åldringar med begränsad ekonomi eller patienter, som visserligen kan ha råd, men ännu inte vunnit insikt om motionens betydelse för det allmänna välbefinnandet och därför ännu inte valt att prioritera detta. Det var när detta gick upp för mig, som jag gick från att vara stridslysten till att resignera med stundtals strida tårefloder i min ensamhet. Vad är friheten att välja vård värd, när jag inte kan välja en variant där jag kan känna mig trygg!?

Vintern 2017/2018 blev en enda lång plåga med flera perioder av feber och snuva och däremellan en kamp för att röra på mig, när trottoarerna till och från mitt hem tidvis bestod av hala tillfrusna och tidigare av många unga fötter upptrampade stråk svåra att ta sig fram över med en rollator. Även sommartid är alla dessa mot gatan svagt sluttande trottoarer i stadsmiljön en utmaning för oss, som behöver rollator. 

Men, ljuset i mörkret tändes när jag, som medlem i Hjärt- Lungföreningen, fick möjlighet att under tio veckor före midsommar 2018 träna en gång i veckan i bassängen på Ros. Något, som väckte liv i de domnande livsandarna. Men, smolket i glädjebägaren var att jag dessförinnan hade blivit tvungen att anlita Hemtjänsten kväll och morgon för att ta på och av den speciella utrustningen för ben och fötter, som betecknas Cirk-Aid. En utrustning, som det tog rätt lång tid att leverera och som verkligen varit en obeskrivlig plåga denna varma sommar. Bad därför om en akuttid hos en läkare vid vårdcentralen, som på det bestämdaste avrådde mig från att skippa Cirk Aid, eftersom risken för livsfarliga cirkulationsrubbningar inte kunde uteslutas.

Det sista halmstrået blev i det läget vårdbolagets Hjärtsjuksköterska, som förbarmade sig och kontaktade en sjukgymnast vid vårdbolagets Rehab, som jag haft en första träff hos och fått en hemläxa av tills vi ses nästa gång. Så nu kämpas det morgon, eftermiddag och kväll med step-up-bräda, som vänster ben klarar riktigt bra. Morgon och kväll för jag dessutom en synnerligen ojämn kamp med hemläxan att sätta mig ner och resa mig upp från en köksstol ett antal ggr - tänkt att utökas vartefter kommandot mellan hjärnan och berörda muskelgrupper fungerar. Det senare är skitsvårt, då jag tappat i stort sett all kraft i höger ben, där jag även haft en höftledsartros sedan flera år tillbaka. En åkomma, som jag tidigare kunnat hålla i schack med hjälp av styrketräning.

Men, hittills har pulsen efter dessa korta arbetspass flera ggr per dag under drygt en vecka ökat från 65 slag i minuten fram till igår och idag med 89 slag i minuten. Visserligen en rejäl bit kvar till de 120 slag i minuten, som jag tidigare kunde nå upp till under Rehabs varierande Hjärtgympa efter 20 minuter. Men, skam den som ger sig! Så länge som jag vill leva för att se hur framtiden artar sig finns det hopp 😉



Inga kommentarer: