… från upplevelser, som satt sig i
sinnet?
Den frågan ställer jag mig efter att
ha läst berättelsen ”VAD SOM HÄNDER EFTER” författad av Håkan
Molén, född och uppvuxen i Norrtälje, men numera bosatt i
Spanien. I så fall är denna bloggpost om mina svårigheter att
orientera mig i dagens samhälle, som sägs vara ett valfrihetens
samhälle, ett försök i den riktningen. Håkans böcker låter jag
tala för sig själva, även om jag - sedan jag läst boken ”De
Osynliga : en kriminell skröna från Norrtälje” - inte kan
avhålla mig från att skriva ner några reflektioner kring en del
personer i det tongivande gänget och deras moraliska kompass. Men,
det återkommer jag till senare i höst.
Idag ska inlägget handla om mina egna
upplevelser av en del viktiga länkar i kedjorna för sjukvård och
omsorg här i Norrtälje - 81 år gammal med minnen från en barndom
med föräldrar som kompenserade ”pennning-fattigdom” med något,
som enligt pappa var mycket viktigare, nämligen fantasi- och
uppfinningsrikedom. Något jag har haft nytta av under hela min
uppväxt och senare i livet, där det gällt att förkovra sig med
hjälp av studier vid sidan av ett arbete för att försörja mig
själv och min son med ett stimulerande yrkesarbete, men också genom
att ta tillvara alla de möjligheter till berikande upplevelser, som
inte alltid kostade pengar, när vi var lediga från skola och
arbete.
Men, jag kunde aldrig drömma om att
jag, som lämnade Socialdemokraterna 1986, idag drygt 30 år senare,
skulle känna en så stark sympati för Stefan Löfvens ord ”I DET
STARKA SAMHÄLLET BLIR DU INTE FATTIG SOM GAMMAL”?! Med mina behov
av fortlöpande fysisk träning efter en mängd operativa ingrepp
under det senaste decenniet och därutöver en allt smärtsammare
artros i en knä- och höftled, har jag under de senaste två åren,
som ett extra påbröd, fått uppleva tidvis förlamande känslor av
vanmakt. Främst på grund av begränsade ekonomiska resurser. Något
som jag tidigare hade inbillat mig hörde barndomens 30- och 40-tal
till!
Men, Icke! Här – i vårt omtyckta vårdbolaget
Tiohundra´s hägn – har min valfrihet, när det gäller
möjligheterna att upprätthålla den välbehövliga muskelstyrkan i
kroppens livsviktiga funktioner, sedan 2015 bestått i att hänvisas
till ett val mellan ett privat gym eller en förening, som
Vårdcentralen tecknat avtal med. En ordning, som inte fanns på
kartan, när jag valde läkare. Men, efter allt vad jag varit med om
i form av fysträning före och efter olika operationer, bland annat
ett hjärtstopp med en infarkt och nedsatt arbetsförmåga, som
följd, har jag haft förmånen att kunna nyttja vårdbolagets
resurser i form av Rehab med och utan styrketräning i såväl grupp
som på egen hand upp till tre ggr u veckan på tider då
vårdbolagets egna verksamheter inte behövt använda lokalen och
dess utrustning. Det har verkligen känts tryggt, eftersom hjärtat,
behöver en regelbunden pulshöjande träning, som enbart promenader
med rollator inte kan leda till.
Sedan februari 2016 och därefter har
jag gjort en del tappra försök att få tillgång till
rehabinsatser, som efter en rehabträning vid åtta tillfällen hos
Rehab vid Ros ledde till att fysioterapeuten där skrev ett
meddelande till akutläkaren vid vårdcentralen som i mitten av juli
månad utfärdade en remiss för utprovning av specialstrumpor för
kompression. Den 29/8 besökte jag
Karolinska Sjukhuset för lymfundersökning, som följdes av en
röntgen vid Norrtälje Sjukhus och på detta följde gympa i Ros
varmvattenbassäng en gång i veckan under oktober och november 2016.
Under de här åren fick jag klart för
mig att vårdbolagets Rehab inte får konkurrera med privata gym
eller föreningar med rehabinsatser. Och här uppstod PROBLEMET för
min del, eftersom jag inte har ekonomi att vara betalande kund, hos
ett gym, där tillgång finns till såväl utrustning som beredskap
med livräddande insatser ifall detta skulle behövas. På sjukhuset
och vårdcentralen är alla vårdtagare subventionerade, medan alla
medlemmar på ett gym får betala vad det kostar och sedan öva upp
sin acceptans för att dit även kommer besökare med motion på
recept, som subventioneras av landstingets skattebetalare, antingen
som hjälp till åldringar med begränsad ekonomi eller patienter,
som visserligen kan ha råd, men ännu inte vunnit insikt om
motionens betydelse för det allmänna välbefinnandet och därför
ännu inte valt att prioritera detta. Det var när detta gick upp för
mig, som jag gick från att vara stridslysten till att resignera med
stundtals strida tårefloder i min ensamhet. Vad är friheten att
välja vård värd, när jag inte kan välja en variant där jag kan
känna mig trygg!?
Vintern 2017/2018 blev en enda lång
plåga med flera perioder av feber och snuva och däremellan en kamp
för att röra på mig, när trottoarerna till och från mitt hem
tidvis bestod av hala tillfrusna och tidigare av många unga fötter
upptrampade stråk svåra att ta sig fram över med en rollator. Även
sommartid är alla dessa mot gatan svagt sluttande trottoarer i
stadsmiljön en utmaning för oss, som behöver rollator.
Men, ljuset
i mörkret tändes när jag, som medlem i Hjärt- Lungföreningen, fick möjlighet att under tio veckor före midsommar 2018 träna en
gång i veckan i bassängen på Ros. Något, som väckte liv i de
domnande livsandarna. Men, smolket i glädjebägaren var att jag
dessförinnan hade blivit tvungen att anlita Hemtjänsten kväll och
morgon för att ta på och av den speciella utrustningen för ben och
fötter, som betecknas Cirk-Aid. En utrustning, som det tog rätt
lång tid att leverera och som verkligen varit en obeskrivlig plåga
denna varma sommar. Bad därför om en akuttid hos en läkare vid
vårdcentralen, som på det bestämdaste avrådde mig från att
skippa Cirk Aid, eftersom risken för livsfarliga
cirkulationsrubbningar inte kunde uteslutas.
Det sista halmstrået blev i det läget
vårdbolagets Hjärtsjuksköterska, som förbarmade sig och
kontaktade en sjukgymnast vid vårdbolagets Rehab, som jag haft en
första träff hos och fått en hemläxa av tills vi ses nästa gång. Så nu kämpas det morgon, eftermiddag och kväll med step-up-bräda, som vänster ben
klarar riktigt bra. Morgon och kväll för jag dessutom en
synnerligen ojämn kamp med hemläxan att sätta mig ner och resa mig
upp från en köksstol ett antal ggr - tänkt att utökas vartefter
kommandot mellan hjärnan och berörda muskelgrupper fungerar. Det
senare är skitsvårt, då jag tappat i stort sett all kraft i höger
ben, där jag även haft en höftledsartros sedan flera år tillbaka. En åkomma, som jag tidigare kunnat hålla i schack med hjälp
av styrketräning.
Men, hittills har pulsen efter dessa
korta arbetspass flera ggr per dag under drygt en vecka ökat från
65 slag i minuten fram till igår och idag med 89 slag i minuten.
Visserligen en rejäl bit kvar till de 120 slag i minuten, som jag
tidigare kunde nå upp till under Rehabs varierande Hjärtgympa efter
20 minuter. Men, skam den som ger sig! Så länge som jag vill leva för att se hur framtiden artar sig finns det hopp 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar