måndag 31 januari 2011

Demokrati blir svårt när folk lägger sig i.

Ibland ser och hör man saker som är svårare att smälta än andra. Dokument utifrån i SVT i går var ett sådant program. Där fick vi en inblick i den utveckling som pågår och där ledningen för USA:s försvarsdepartement tror att alla andra stater runt klotet ska tillåta dem att bli ensamma herremän på täppan. Om den teorin spricker då får vi räkna med en utveckling där skrot från angripna satelliter hotar alla andra satelliter och därmed även alla verksamheter som är beroende av satelliter för att kunna fungera. SvD:s Näringsliv har påpassligt en artikel om ett svenskt företag som deltar i detta race. Eftersom det handlar om att snabbt kunna ersätta det som slås ut, har it-industrins förmåga till massproduktion väckt USA:s intresse. Scenariot för att motivera uppbyggnaden av ett satellitförsvar förskräcker.


Även om jag kan förstå att företag dras till verksamheter, där pengar finns i överflöd, har jag svårt att förstå vad det är för mekanismer som slår ut förmågan att tänka längre än näsan räcker. Se programmet i SVT Play – det ligger kvar till den 1 mars – och förklara sedan för mig vad Sverige har att vinna på att vara med i denna kapplöpning. Det är med detta som med kärnkraften – de rationella ser bara till fördelarna med en ”ren” energikälla och bortser från att verksamheten är förenad med risker. Det gäller såväl under drift, som – i likhet med stolligheterna i rymden – framförallt möjligheten att ta hand om avfallet. Det är inget mindre än en bragd som Solveig Tärnström (C ) stod för då hon valde att hoppa av när Centerpartiet svängde i kärnkraftsfrågan. Undrar om det finns någon i alliansen som mot bakgrund av detta visade ointresse för riskavfall bryr sig om det som sker högt över våra huvuden i rymden?


Allt oftare hör vi tongångar i regering och riksdagen där politiker talar sig varm för Sveriges anslutning till Nato. Jag anar att det i likhet med beslutet om kärnkraften bara är något som kommer att hända, utan någon större debatt. Idag skriver Journalistförbundets ordförande i Aftonbladet om ett beteende bland politiker, som bildat skola. Det handlar om ett sätt att likt papegojor bemöta journalisternas frågor och därmed mörka hur det förhåller sig. Anna Troberg tycker att Agneta Lindblom Hulthén briljerar när hon bland annat slår fast ”Under 2000-talet har riksdagens majoritet stiftat lagar som försvårar medborgarnas insyn i de offentliga rummen. Samtidigt har makthavarna lagvägen skaffat sig större insyn i de enskilda medborgarnas liv, även det privata. Makthavarna kräver mer öppenhet av medborgarna än de själva är beredda att leverera”. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det bland annat är lagklustret kring FRA:s verksamhet som Agneta L H avser. Rävspelet kring dessa beslut får nu sitt efterspel sedan Socialdemokraterna ser ut att ha frångått sin tidigare ståndpunkt, vilket Piratpartiets Anna Troberg berättar om i ett inlägg på Newsmill. Där belyser hon det som nu pågår mot bakgrund av det som påstods före valet 2010.


Förutom journalisternas kamp för att komma åt sanningen i och omkring politikernas beslut , pågår en intern kamp journalister emellan när det gäller möjligheten att använda internets kommunikationsmöjligheter för att utveckla journalistiken. Läste hos Brit Stakston ett mycket intressant inlägg där hon berättar om seminariet ”Vem är journalist och varför?” som Sim(o), Institutet för mediestudier anordnade i veckan som gick. Opassande ger ett exempel på ett intressant samspel mellan en SvD-journalist och olika aktörer inom sociala medier. Själv gillar jag att Sveriges Radio har en ordförande – Mats Svegfors, som tillsammans med radions VD Cilla Benkö startat projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn, där de inbjuder till en dialog. Styrkan i det samarbetet är att Mats Svegfors under vägs vunnit nya insikter, vilket vi som lever en betydande del av våra liv på nätet sätter värde på. SR:s Ekot har en publikredaktör – Malin Crona, som förutom att hon redovisat tankar kring seminariet ifråga även skrivit bra om förra veckans snackis om näthat och nätkärlek.


I den här utvecklingen ska det bli intressant att följa hur det går för de medier som övergår till att sälja sin utgåva som applikation i en Ipad, vilket Kulturbloggen berättar att mediemogulen Rupert Murdoch bestämt sig för att göra. Om Murdoch och andra medieföretag går den vägen betyder det inte att aktörer inom sociala medier kommer att sluta intressera sig för frigörelsen från makthavares anspråk på herravälde. Alla dessa motsättningar uppstår inte minst när lyssnare, läsare och tittare inbillar sig att de har något att tillföra och propsar på att bli tagna på allvar. Det som pågår i Egypten är intressant att studera när skeendet nu går in i en förhalningsfas, där de aktiva människornas tålamod och förmåga att hantera sin frustration sätts på rejält hårda prov. Under tiden hukar ledare i västvärlden av skräck för att ett fritt folk skulle kunna göra ”fel” vid ett fritt val av en ny ledare. Avslutar med Medievärlden, som har en mycket intressant artikel med fokus på nyhetsjournalistiken.

Intressant.

lördag 29 januari 2011

Konsten att hantera sin besvikelse.

Den som sig i leken ger, den får leken tåla. I det politiska spelet måste varje partiledare ta ett eget ansvar för det egna partiets situation när man ger sig in i en allians med andra. Det synsättet intar Fredrik Reinfeldt i förhållande till Maud Olofsson, som luftar sin besvikelse över valresultatet, sedan hon tvingats inse att Centerpartiet betalat ett högt pris för att hon gett Fredrik Reinfeldt möjlighet att briljera med vad som i dessa kretsar kallas regeringsduglighet. K G Bergström gör en analys sedan tidningen Expressen intervjuat de bägge partiledarna i artikeln med den braskande rubriken Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbråk.


I sak har Fredrik Reinfeldt rätt – varje ledare i alliansen måste ta ett eget ansvar för de bedömningar som gjorts under vägs. De eventuella offer, som Maud Olofsson kan ha gjort för sammanhållningens skull, är resultat av hennes egna bedömningar, vilket hon själv måste ta ansvar för. Reinfeldts jämförelse mellan Göran Hägglund och Maud Olofsson visar att han inte är mottaglig för synsättet att han och Moderaternas riksdagsgrupp kan ha bidragit till deras problem. Tvärtom menar han att dessa ledare måste lära läxan. Jag har själv suttit i ett parti där vi var arga för att vi inte fick tillräckligt genomslag. Men det berodde på att vi inte var tillräckligt relevanta. Vi förändrades och på det sättet skapade vi ökad relevans och det är möjligt att göra för alla politiker, säger moderatledaren till Expressen.” Den meningen i artikeln är intressant och visar att Fredrik Reinfeldt är en rätt självsäker general i striden om den politiska makten.


Även om Göran Hägglund intar en annan hållning än Maud Olofsson, står det klart att även han är ifrågasatt inom det egna partiet. Alliansfritt Sverige lyfter fram att den kristna högern inom partiet aktivt arbetar för att Mats Odell ska komma i Hägglunds ställe. Politikerbloggen länkar till en intervju med honom i TV4, vilken visar att han inte är ovillig.


Otvivelaktigt kände Maud Olofsson stor entusiasm vid tillkomsten av Alliansen, varför det är rimligt att tro att hon också känt ett mycket stort ansvar för sammanhållningen. Det är inte bara K G Bergström som kan se att Maud Olofsson trodde sig om att kunna lotsa Centerpartiet framåt, trots att hon gjorde många av sina medlemmar och väljare besvikna. Sedan är det väl mänskligt att hon är besviken på polaren Fredrik, som kunde ha kostat på sig att någon gång stå vid hennes sida och berätta vad hennes insatser betytt för hans framgång. Magnus Andersson är tydlig och tycker att Centerpartiets ledare måste se vad det handlar om. SvD strör salt i såren med rubriken Utan rötterna vissnar Centerpartiet. Per Ankersjö delar inte det synsättet och med Stockholmscenterns framgångar i ryggen ser han naturligtvis utvecklingen från detta perspektiv. Det tyder på att han är pragmatisk och inte längre har några problem med Centerpartiets svek när det gäller FRA och datalagringen. Kent Persson (m) gör sitt bästa för att allianspartierna ska besinna sig och fortsätta på sammanhållningens väg, vilket dock även ställer krav på Moderaterna.


Döva som allianspartierna är och har varit när det gäller alla beslut om övervakning och kontroll av medborgarnas liv tvingas jag konstatera att alliansen gjort Sverige till en stat där jag som medborgare nu tvingas fundera på att använda anonymiseringstjänster för att kunna upprätthålla respekten inför mig själv som nätmedborgare. Dagarna efter beslutet i riksdagen den 14 oktober 2009 tog jag steget och blev medlem i Piratpartiet. Att PP inte fick så stort genomslag i senaste valet innebär inte att Piratpartiet väljer den väg som Fredrik Reinfeldt förespråkar. Vi tänker göra allt vi kan för att få det svenska folket att inse vad den övervakning och kontroll, som regering och riksdag ägnar sig åt, kostar oss både som medborgare och kunder hos olika teleoperatörer. Svensk Myndighetskontroll gör också ett nedslag och redovisar Alliansens liberala sinnelag som det kommer till uttryck i beslut i Sveriges Riksdag. Nikke Lindqvist berättar om svårigheter kring det senaste förslaget om förbud mot fotografering. Nätverket Svart Måndag har översatt information som visar att den tyska förbundspolisen funnit att datalagring är ineffektivt.


Annars är det händelserna i Egypten som fångar vårt intresse. Telecomix organiserar hedervärda insatser för att upprätta kommunikationsvägar sedan landets regim släckt ner möjligheten för landets medborgare att hålla kontakt med yttervärlden. Med tillgång till internet kan vi följa händelserna på ett helt annat sätt än tidigare. Opassande skriver om hela världen på sitt köksbord. Johan Westerholm varnar för att utvecklingen kan ta en oväntad vändning. Må så vara, men risken för att svenskars medverkan, ska göra ont värre, måste vägas mot de möjligheter, som alla säkerhetschefer till trots också finns. Vad vet vi om USA:s intresse att bevara sakernas tillstånd? Därför förstår jag varför Joakim Jardenberg känner sig stolt över att vara blockerad i Burma. Lars-Erick noterar att Sveriges Radio går före och visar vägen genom sin start av Radioleaks. Det gillar jag eftersom jag tycker att medias granskning är nödvändig för att demokratin ska fungera. Och som internetanvändare gäller det att vi håller ihop i kampen för ett öppet och fritt internet.


Därför gläds jag åt initiativet som medlemmar inom Swedish Network Users Society tagit genom att dra igång en paraplyorganisation under begreppet Internetanvändare. Tanken är att enskilda medlemmar i olika organisationer ska väcka den förening, som man redan är medlem i, till insikt om det värdefulla i att vara med i en förening för nätanvändare. IKT-kunskapen måste ges plats inom det traditionella föreningslivet och här måste de medlemmar, som redan insett internets betydelse, gå före och visa vägen. Som användare är man inte bara kund och konsument, utan i hög grad även medagerande när det gäller skapande av olika former av innehåll, där tillgång till ett fritt ocensurerat nät är A och O.

Intressant.


fredag 28 januari 2011

Är en konstruktiv dialog möjlig?

I söndags försökte jag få ett grepp om varför tongivande media gör så stort nummer av det s k näthatet och tyckte mig se att det rörde sig om hela skalan från enskilda individers oförmåga att tackla sådant som sårar eller provocerar till mediebranschens hantering av de plågor, som blotta existensen av internet och sociala medier ger upphov till. Saker som helt klart påverkar politikernas fotarbete i deras strävan att ligga bra till hos folket. En del av dem odlar gärna egna fördomar om sociala medier mot bakgrund att de fått sina fiskar varma i andra sammanhang. Sedan jag skrev har ämnet diskuterats i Kvällsöppet och andra forum. Idag ser jag att Sam Sundberg tar till orda i sin krönika i SvD under rubriken Näthatare och de som hatar nätet bland annat ”De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skillnaden mellan liv och död för politiska aktivister online.”


Han råder både bloggare och tidningar att fundera över hur vi bäst engagerar våra läsare i en konstruktiv dialog. Till skillnad mot Kvällsöppets Lennart Ekdal berör Sam Sundberg de fördomar som Marcus Birro själv gav uttryck för i sin artikel, vilken triggade igång det hela. Vore jag chef på TV4 skulle jag ägna en del möda åt utmaningen att syna forskningen när det gäller brottsligheten över tid och sedan klura ut hur media kan bidra för att slå hål på myterna om de ärliga svenskar kontra de brottsbenägna utlänningarna. Just brottsligheten är ju den nisch där alla politiska partier försöker överträffa varandra bland annat genom att skärpa straffen, vilket tycks vara det enda tänkbara när det gäller att ta itu med problemen. Att det sker på bekostnad av rättssäkerheten, spelar inte längre någon roll. Den rädsla som sprider sig, ofta på grund av okunskap, kan sedan exploateras av mindre nogräknade företag i ”trygghets- och säkerhetsbranschen”, vilket bland annat SVT:s Plus visar i ett av sina program. Undrar hur många andra varor och tjänster som prånglas ut med rädslan som grogrund? Frågor om detta borde kanske vara med i politikernas undersökningar om trygghet och säkerhet.


I övrigt noterar jag att SvD:s Sanna Rayman idag kommenterat idrottsborgarrådet Regina Kevius´ nedskärningar av föreningsstödet i Stockholms stad. Något som jag berörde häromdagen. Sanna Rayman efterlyser en bättre förklaring än en allmän hänvisning till stadens budget. Jag sökte efter en mera ideologisk förklaring, där jag utgick från att Regina Kevius lägger grunden för något, som ännu inte läckt ut vare sig till föreningslivet eller medborgare i allmänhet. Journalisten Dan Persson visar i ett inlägg på SvD:s Brännpunkt att det råder djup okunnighet om skattereglerna för sponsring, vilket inte gör borgarrådets utspel mer begripligt. Mitt intresse handlar om omvärldsbevakning eftersom det som sker i huvudstaden och dess närhet rätt snart inplanteras även här i Norrtälje.


Sedan något om ”nyheten” att Justitieutskottet föreslår riksdagen besluta att Säpo ska få rätt att signalspana, vilket SVT berättade om igår kväll. SvD återger ett TT-meddelande, i likhet med DN, där det framgår att Socialdemokraterna går Alliansen till mötes. ”Regeringspartierna var redan tidigare överens om att Säpo bör kunna beställa signalspaning från FRA, men huruvida det är FRA eller ett fristående organ som ska sköta det är en fråga som utreds. Förslaget ska överlämnas till justitieminister Beatrice Ask (M) i mars”. Det gillas naturligtvis inte av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ny Teknik gör en resumé av vägen fram till gårdagens beslut. Kan just undra hur många Socialdemokrater som hoppar jämfota av förtjusning? Röda Berget påminner om den ståndpunkt Socialdemokraterna intagit tidigare. Men i den villervalla som råder i det partiet finner de väl alltid ett försvar för att göra höger om marsch. En av partiets kronprinsar menar i Expressen att Socialdemokraternas kritik mot nuvarande lag bland annat berott på att Säpo hittills inte haft samma möjligheter till avlyssning som FRA. Sic!


Andra som skriver är Hax; MinaModerataKarameller; Christian Engström; Viktualiebroder; Sysadminbloggen; Pirat-Jonas; Mark Klamberg; Erica; Polisstaten; Piruetterna från riksdagen i juni 2008 har trots alla krumbukter från Centerpartiets och Folkpartiets sida, gett oss de övervakningslagar som vi redan då befarade. Det var inte så länge sedan som Ny Teknik hade en artikel om FRA:s hantering av datauppgifter, som Mark Klamberg då kommenterade. Själv minns jag att det var omöjligt att få svar på frågor om denna del av FRA:s verksamhet innan riksdagen legaliserade detta genom sitt beslut den 14 oktober 2009.


När det gäller lagen om Datalagring skriver regeringen nu in ett antal gummiparagrafer, som sedan ska fyllas med innehåll genom en förordning, vilken regeringen själv kan besluta om. Fingerfärdigt så det förslår! Det är därför som teleoperatörerna ännu inte vet vad som förväntas av dem. Här ställer Karl Sigfrid en viktig fråga med anledning av att en av dessa kan tänka sig att tillhandahålla anonymiseringstjänster åt sina kunder. Uppdatering: Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Tidningsutgivarnas VD Anna Serner kräver att regering och riksdag avvaktar den översyn som är på gång inom EU när det gäller Datalagringsdirektivet. Samtidigt säger de att det bästa vore att skrota lagen helt och hållet.


Hur som helst kommer nu Säpos och polisens behov av att hålla koll på när och vem eller vad vi söker upp via våra mobiler och datorer att fixas antingen genom FRA eller i en annan ordning. Med ett nytt tillskott av en förbudslag mot fotografering i privata miljöer, som Kulturbloggen uppmärksammat, blir det allt mer uppenbart att politikerna passar på att se om sina egna intressen när de säger sig måna om andras. Sedan förvånas dom över att nya partibildningar som Piratpartiet och Liberaldemokraterna växer fram. Hur ska vi medborgare kunna föra en vettig tillitsfull dialog med varandra, när vi inte kan känna tillit till landets lagstiftare – Sveriges riksdag?

Intressant.

onsdag 26 januari 2011

Vad väntar föreningslivet om hörnet?

Frågan är berättigad mot bakgrund av den diskussion som pågår om samhällets stöd till bland annat idrotten i Stockholms stad. Erfarenheten talar för att det bara är en tidsfråga innan det som händer i huvudstaden med tiden sprider sig till övriga delar av landet. En serie artiklar i SvD lockar till funderingar och debatt på olika håll både bland föreningsfolk i Stockholm och landet runt, där man försöker tolka vad som väntar under det här året då en förändring snabbt måste sjösättas för att hinna stabilisera sig före nästa val 2014.


För att förstå de förändringens vindar som blåser inom detta område, krävs både en tillbakablick och att söka efter de tankegångar som kommer till uttryck i dagsaktuella artiklar och böcker, vilket i sig kräver en rätt diger forskningsinsats. Något jag inte ger mig in i. Däremot vill jag dela med mig av texter, som jag själv snubblat över och vid en närmare läsning funnit vara intressant i sammanhanget. Hit hör artikeln Ett land i förening av Åsa Ottosson i STF:s årsbok 2010. Finns tyvärr inte tillgänglig på nätet, varför jag bara kan beröra en del av det avsnitt där hon refererar till Christer Leopold, som menar att man helt enkelt inte kan driva en ideell organisation som ett företag eller en myndighet om den ska bli framgångsrik. Om detta har han själv skrivit i boken ”Professionell ideell: om att verka med ideell logik”. På bloggen Ideella sektorn skriver han om föreningslivets samhällsnytta men också om sina synpunkterGåvoincitamentsutredningens förslag, där han menar att det förslag som presenterats hotar att skada föreningslivet. Han gillar själva idén med skatteavdrag, men menar att det måste utformas bättre. Det är dock rätt snårigt att försöka följa vad riksdagen beslutat med anledning av utredningens förslag. Rätt intressant att utredaren avråder från en sådan lösning men trots det lägger ett förslag med hänvisning till direktivet. En del riksdagsledamöter är otåliga och har lagt nya motioner i saken. Motioner som ska beredas i skatteutskottet den 3 februari 2011. Dessförinnan har Kristdemokraterna tagit fasta på ett löfte från statsministern om ett införande under denna mandatperiod mot bakgrund av KD:s engagemang i saken.


En sökning på nätet visar att frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer var en fråga som diskuterades i valrörelsen. Sanna Rayman i SvD, skrev den 22 juni ”Sluta sega om avdrag för gåvor. Måste medge att jag är rätt nyfiken på vad Christer Leopold och andra, tycker om det som nu pågår bakom stängda dörrar i Regeringskansliet? Inte utan att jag tycker att SvD och andra borde knacka på och ställa frågor. Saken berör en viktig del i det civila samhället. Jag kan också tycka att Norrtelje Tidning kunde försöka förklara vilka effekter en sådan förändring kan tänkas få på det lokala planet, innan det hela slutligen avgörs i riksdagen. Med flera riksdagsmän boende i kommunen borde det vara en självklarhet. Själv undrar jag naturligtvis vem eller vilka som ska avgöra vilka kriterier en organisation ska uppfylla för att dess givare ska erhålla skattelättnader? Kan andra bättre avgöra vad som hör till samhällsnyttan än valda politiker i Kultur- och Fritidsnämnden? Hur mycket kan den enskilde givaren själv bestämma – välja i en katalog bland organisationer som legaliserat en lotteridirektörs hutlöst höga lön och bonus, eller någon annan fiffig lösning? Ingen som läst vad jag tidigare skrivit på NT-bloggen kan vara förvånad över mina frågor. Där avhandlar jag ett tydligt exempel på vad en del ideella organisationer lånar sig till mot mindre än 30 procent av intäkterna. Därför undrar jag naturligtvis också hur blir det med insynen i det hela? Att detta med insyn kan vara problematiskt vittnar en lekmannarevisor på västkusten om.


Avrundar med en rapport från Bryssel när det gäller en eventuell gemensam upphovsrätt, vilket bl a SR:s program Mitt i musiken berättade om igår. Och ett ångande inlägg av Opassande som sätter ord på den ilska som hon och många av oss andra känner inför det som just nu pågår i samhället. Cyniker eller Maktspelare – det finns olika begrepp för att beskriva politikernas kalkylerande med tanke på att människor i allmänhet inte tar sig tid att syna korten, utan fortfarande litar på att politik handlar om rent spel. Sedan sitter både politiker och deras sympatisörer med ansikten som fågelholkar när allt fler väljare tappar förtroendet för dem.


Sist men inte minst: Delta i demonstration som Journalistförbundet tagit initiativ till i morgon kl 09.00 – 09.30 på Mynttorget i Stockholm. Varför skulle de ge sig ut på torget om allt var frid och fröjd? Men, å andra sidan kan jag tycka att många av dem bäddat för det som nu pågår. Trots det - Om huvudvärken och snuvan ger med sig, kommer jag att vara där. Oscar Swartz skrev den 12 november 2010 med anledning av lagrådsremissen, om djävulen i detaljerna och förklarade varför det behövs en folkstorm mot detta.

Intressant.

söndag 23 januari 2011

Det du sätter fokus på får du mera av.

Noterade igår att Expressen vill belysa problematiken med hätska kommentarer, som många förknippar med möjligheten att vara anonym i kommunikationen på nätet. Förutom särskilda artiklar skriver Thomas Mattsson om näthat och kommentarer. Det ser ut som om kändisar råkar mer illa ut än andra, vilket delvis kan förklaras med föreställningen att kända personers åsikter rent allmänt värderas högre än vanliga Svenssons. Även om det inte sägs, kan man anta att den, som känner sig i underläge, kan uppträda mer aggresivt än den som känner sig trygg i sig själv. Det innebär att den, som förstår att ett påhopp mera handlar om angriparens föreställningar än något hos en själv, också kan hantera situationen på ett mer konstruktivt sätt än den som tar åt sig på det personliga planet och alltför lätt tar på sig offerrollen eller känner för att svara med samma mynt. Rätt ofta tycker jag nog att många, som känner sig kränkta, uppträder som prinsar och prinsessor på ärten. Ett beteende som lått triggar igång de sämsta sidorna hos en meningsmotståndare. Jag tror att dispyten mellan Peter Englund och Björn Ranelid var av den arten. Men även om man kan förstå det, ger det ändå inte någon rätt att utsätta en annan för mobbning. Här gäller det dock att kunna skilja på mobbning, vilket är något satt i system av en eller flera under en längre tid, och påhopp i vredesmod, vilket varje vettig människa inser att man måste träna på att förhindra. Inte för att man ska fungera som något allmänt änglalikt föredöme utan för att fortsatt kunna respektera sig själv.


Det som händer på det personliga planet måste sedan sättas in i ett större sammanhang,. Här tycker jag mig se att det finns en nedlåtande attityd bland alltför många journalister, som de odlar i förhållande till oss som uppskattar möjligheten att kunna uttrycka oss i sociala medier, utan att behöva bli silad genom deras filter. En attityd som naturligtvis får ytterligare näring när deras marknad – medierna – är utsatta för det förändringstryck, som digitaliseringen innebär, samtidigt som globaliseringen bidrar till att affärsmodeller måste omprövas. Det blir inte mindre stressigt när yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen är föremål för en översyn Här pågår en revolution mer eller mindre i det tysta där mediaägare drar fördel av att de genom betalning för ett genomfört uppdrag, förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, vilka sedan 1960-talet fått ett lika starkt stöd som de ideella rättigheterna. Något som jag som medlem i Piratpartiet försökt lyfta fram för att de som bidrar till det kulturella innehållet i våra liv, ska inse att processer i samspel med oss mera kan ses som ett viktigt samspel för framgång än ett hot. Den som vill kan se att mediernas ägare, som många andra uppdragsgivare drar fördel av att en frilansande journalist, som ännu inte skapat sig ett gott namn, är i ett förhandlingsmässigt underläge. Det försöker frilansare i Journalistförbundet råda bot på. Många företagsamma unga människor föredrar dock att pröva sina egna vingar med allt vad det innebär.


I gränssnittet mellan etablerade medier och sociala medier pågår en hel del fruktbara konflikter, där journalister och bloggare finner varandra i det gemensamma intresset för ett visst tema. Men alltför ofta ser vi också exempel på den aggresivitet som bloggare i sin underdogposition ger utlopp för på ett mer eller mindre konstruktivt sätt och där journalister utifrån sitt överläge i medierna i största allmänhet gärna fokuserar på avarter för att motivera krav på begränsningar när det gäller människors rätt att få vara anonym och att kunna interagera med den som skriver en artikel och andra läsare av det som avhandlas. Om nu journalister vill se sig som yttrandefrihetens främste försvarare, förstår jag inte varför de sätter fokus på det otrevliga istället för att anta utmaningen att visa vägen till en trevligare umgängeston. Dit hör att också ta itu med sina egna svagheter, istället för att gömma sig bakom andras oförmåga. Till framgångsreceptet för både journalister och oss som orerar i sociala medier hör att med omdöme tillämpa vad som sägs om fokuseringens betydelse – det du sätter fokus på, det får du mera av. Det skulle kanske rent av löna sig att anförtro kollen av kommentarerna till en socialt mogen journalist som inser värdet av att odla kontakten med tidningens läsare.


Opassande vrider på saken och ser flera sidor av detta som går under begreppet sociala medier. Deeped belyser saken ur ett vidare perspektiv och ser andra intressanta motsättningar än den mellan media och sociala medier. Jag kan bara hoppas att Thomas Mattsson anstränger sig att ta in vad det är som vi försöker förmedla.

Intressant.

lördag 22 januari 2011

Vinner gör den som skräms mest?

Under veckan som gått, då jag har valt göra annat än att blogga, har Anna Troberg gjort ett debattinlägg på DN.se Debatt där hon uppmärksammade att EU-minister Cecilia Malmström (i samband med konferensen 2011 anordnad av Folk och Försvar) passade på att skrämma upp konferensdeltagare, media och deras läsare, lyssnare och tittare med att skriva och prata om internets faror i form av cyberbrottslighet och cyberkrig. På avstånd från tangentbordet kunde jag se, höra och fundera: - Hur mycket av detta följer ett uppgjort schema, som Malmström snällt lånar sig till? Justitieutskottet hade som bekant en diger dagordning med bäring på en del av detta vid sitt möte i tisdags.


Rädd som Cecilia Malmström är för allt farligt som finns där ute i händerna på ett förfärligt ogreppbart antal ondskefulla människor med tillgång till datorer och internets kablar, är hon sinnebilden för den typ av människor som politiska maktspelare brukar förse med epitetet ”nyttig idiot”. Hon är för cyberbrottsligheten vad Drottning Silvia är för de uppblåsta uppgifterna om barnporren.


Oscar Swartz har - källkritisk som han är - synat även Malmströms uppgifter och delar med sig på SVT Debatt av det som han har funnit. Bakom dessa uppgifter döljer sig t ex förhållanden som en del företag i säkerhetsbranschen blåser upp för att visa på sin egen betydelse eller en del företagschefer inte klarar av att åtgärda hemma vid källan. När jag själv botaniserat i artiklar hos IDG.se och Ny Teknik kan jag se att det inte är helt lätt att ta reda på vad t ex datatrojanen Stuxnet handlar om. Inledningsvis skriver IDG att Israel och USA låg bakom den i attacken mot Irans kärnkraftverk och samtidigt skriver Ny Teknik att Ryssland varnar för ett ny olycka modell Tjernobyl. Några dagar senare påstår några svenskar i Ny Teknik att Stuxnet utvecklats i Vitryssland samtidigt som IDG.se skriver att programmeringen av Stuxnet inte var så perfekt. Wikipedia har hämtat uppgifter från ett par olika håll, men helt klart verkar det vara så att Stuxnet används av militärpolitiska strateger på det sätt som passar de egna intressena bäst. Helst ska folket inte lägga sig i utan snällt betala vad ”cyberkrigen” kostar både via skattsedeln och genom att avstå från medborgerliga fri- och rättigheter som nätmedborgare.


Anna har helt rätt i sin iakttagelse – det gäller för Cecilia Malmström och alla andra politiska höjdare att försätta oss i en allmän skräck för något obeskrivligt stort och otäckt, för att kunna driva igenom det ena efter det andra av övervakning och kontroll. När de sedan, genom Wikileaks läckta dokument, ertappas med att spela ett rätt högt spel bakom ryggen på oss medborgare, då svarar de med ”Inga kommentarer” med hänvisning till att det handlar om ”tredjepartsuppgifter”. Detta istället för att vara klyftiga nog och istället lämna oss uppgifter direkt ur den egna munnen. Bildt och Billström har uppenbarligen varit i Irak och haft vissa möten där flyktingpolitiken vädrats och en ambassadetablering diskuterats. Jag räknar till inte mindre än sex olika artiklar i SvD och kan tänka mig att det finns minst lika många i andra media.


Många politiker vill inte acceptera att internet är en informationens motorväg, som gör det möjligt för oss medborgare att delta i diskussioner som på olika sätt påverkar det som pågår omkring oss. Men den politiker som skaffar sig makt genom skrämsel bidrar till att skapa och underhålla en rädsla för andra människor och då särskilt – främlingar. Då blir det riktigt skrattretande att de blir förvånade när andra partier upptäckt att det går att skära egna pipor i den vassen. Men det gamla ordspråket håller än – Som man ropar i skogen, får man svar!


Den avslutande rundan för att se vad andra sysslat med i veckan får jag spara till i morgon.

Intressant.


torsdag 13 januari 2011

Bevis på vuxnas tillit till den unga människan?

Den frågan ställer jag mig sedan jag läst artikeln Magplask för hyrdatorer i skolan, som handlar om Gävle kommun, där IT-avdelningen och förmodar jag – kommunledningen – gjort en bedömning, som visar sig inte fungera ute i verksamheterna. Jan Svärdhagen, som arbetar som strategisk ansvarig för nätutbildning vid Högskolan Dalarna kommenterar på sin blogg IT & Etik och ger sin syn på saken. Hans jämförelse med ett barnlås i bilen är välfunnen. Det är precis där skon klämmer. Kan man verkligen sätta bärbara datorer i händerna på gymnasieelever, utan en mängd restriktioner? Helt klart ser IT-avdelningen med allt sitt säkerhetstänk att unga människor utgör en säkerhetsrisk, varför man valt en låst plattform, vilket visat sig föra med sig så pass många problem att IT-chefen nu valt att stoppa arbetet. Svärdhagen skriver ”Att de ska avgöra vilka rättigheter som skall sättas på datorerna är lika feltänkt som att låta vaktmästaren på skolan bestämma vilka böcker som skall användas i undervisningen.”


Hur kommer det sig att internet idag ses som en så riskfylld miljö att vuxna i de ungas närmiljö inte längre tror sig om att kunna delge unga människor att med frihet följer ett ansvar och vad som krävs för att systemet med hyrdator ska fungera på ett bra sätt. Om IT-avdelningen är så måna om säkerhet, som det här vittnar om, har de en uppgift i klassrummet. Inte för att komma med pekpinnar, utan vara en del i lärandet om detta informations- och kommunikationsverktyg. Vad jag kan förstå är det inte möjligt för lärare och elever i Gävle att arbeta så som Kristina Alexanderson gör med hjälp av Facebook.


Kristina berättar också om hur hon arbetar med Creative Commons och att eleverna därigenom får kunskap om upphovsrätten och att det finns kreatörer som från första stund har tagit ställning till hur deras verk får användas av andra. Regeringen har bekostat en särskild broschyr för att behaga upphovsrättsägare, de flesta företag inom nöjesindustrin med enbart närstående rättigheter, vilka de köpt upp av de som skapat verken i fråga. Men något motsvarande om Creative Commons och finansierat av Regeringskansliet finns inte vad jag vet. På den kanten är man fullt upptagen med att räkna ut hur man ska kunna skärpa upphovsrättslagen så att upphovsrättsbranschen får sin vilja fram att kan göra teleoperatörerna ansvariga för vad vi användare gör när vi är ute på nätet. Man kan verkligen ställa sig frågan Ska allt offras på upphovsrättens altare? En rubrik som Anne-Marie Eklund Löwinder använde sig av när hon i mitten av december förra året skrev hos Trendspaning.se om Veckans säkerhetsspaning.


Avrundar med Emanuel Karlstens rapport från Wikipedias 10-årsfest. Jag kan bara hoppas att de som älskar Wikipedia tar Emanuels ord till sitt hjärta. Bara genom att lyssna till allvarligt menad kritik från någon som gillar Wikipedia kan Wikipedia bli bättre. Jag vet att Piratpartiets Anna Troberg var där. Det ska bli intressant se vad hon tycker. Såg att hon var taggad på ett foto av Linda Skugge.

PS. Det var riktigt roligt att läsa artikeln om Piratpartiet i SvD. DS.

Intressant.

tisdag 11 januari 2011

Tänka sig – bloggare och journalister irriterar makten.

Inleder med Christian Engströms inlägg om att ett nytt dokument läckts, som visar att det refererats till den svenska ACTA-förhandlaren Stefan Johansson som sagt sig vara missnöjd med att svensk media och ”the usual blogger-circle” kritiserat hemlighetsmakeriet runt ACTA-förhandlingarna. Skuttade runt av glädje sedan jag läst detta. Yippie, det lilla gruskornet skavde i alla fall i lakejens skor. Sedan måste vi bjuda upp till dans om hur våra rättigheter enligt Lissabonfördraget ska tolkas i förhållande till detta avtal. Mer om detta här nedan.


Men först måste jag uttrycka min beundran för Anders Mildner, som klarar att stå i motvinden för att förmå fler att se med vilken frenesi Antipiratbyrån bedriver sin klappjakt på fildelare. Utan att åstadkomma någon mer än att driva på en utveckling där allt fler använder sig av anonymiseringstjänster. Där de ser tjyvar, där ser jag och många andra ett beteende som människor gjort sig skyldig till i alla tider – kopierat sånt som man velat använda sig av i interaktion med andra. När kassettskatten infördes var det i en ny situation, som löstes men hänsyn tagen till både detta mänskliga behov och en idé om att det skulle vara möjligt att fördela dessa pengar på ett juste sätt. Men alla vet att all sådan byråkrati med tiden kostar skjortan, varför idén om avtalslicenser där den största aktören står för huvudavtalet medan andra får hålla tillgodo med s k ”hängavtal”, mest gynnar alla dessa mellanhänder, vilket även gäller inkasserade avgifter på lagringsmedia d v s USB-minnen och externa hårddiskar. För att inte tala om alla dessa advokater som livnär sig på verksamheten. Dessutom avtalar man bort grundläggande demokratiska rättigheter.


I ett antal inlägg veckan som gick har jag försök lyfta fram att riksdagen gjort sig skyldig till ett kardinalfel när man antar att den enskilde upphovsmannen/-kvinnan har ett gemensamt intresse med de företag som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Riksdagsledamöterna har blundat för hur det kan komma sig att ”närstående rättigheter” som denna del rätteligen ska kallas, kom in i Bernkonventionen först under 1960-talet och att WIPO, deras intresseorganisation, hamnade under FN:s paraply 1974. Antagligen känner man inte till upphovsrättens historia och således vet man inte att det redan för 300 år sedan sattes tidsgränser för detta monopol med hänsyn tagen till tid för produktion, PR och försäljning, med möjlighet till en förlängning under ytterligare en period. Vad jag kunnat se är att dessa närstående rättigheter stärkts med hjälp av ett skickligt lobbyarbete, vilket gjort att dessa företag lyckats få igenom lika långa skyddstider för sina närstående rättigheter, som gäller för den ursprungliga ägaren. Riksdagen borde fråga sig om detta verkligen är till skydd för kreatörerna.


UR hade en intressant sändning den 7 juni 2010, där bl a Katarina Renman Claesson, som är forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, föreläste. Som forskare hade hon ställt sig frågan: - Varför har det blivit så här? Vilket ansvar har lagstiftaren? Det senare är en fråga som jag hoppas att den nu valda riksdagen får en antal lektioner i för att kunna förstå sin roll i en situation när det är i den nationella lagstiftningen som grundläggande mänskliga rättigheter ska värderas lika. Genom Lissabonfördraget och Bernkonventionen står det klart att upphovsrätten inte är överordnad andra rättigheter. I det ljuset måste jag medge att den slutsats jag drog häromdagen att Jan Rosén behöver biträde av andra kompetenser inte var särskilt smart. Jan Rosén måste antingen spotta upp sig eller bytas ut mot någon som bättre förstår att det är i Sverige som riksdagen ska agera så att andra medborgerliga rättigheter ges samma vikt som upphovsrätten samt att de närstående rättigheterna måtte förses med lagregler som begränsar producentintressena så att det råder en bättre balans i styrkeförhållandet mellan dem och kreatörerna samt i valda delar medborgarna.


Ännu en lärorik dag är tillända. Avrundar med att glädja mig åt det arbete som Anna och de andra i Piratpartiets ledning lagt ner under helgen och att Opassande Emma valt att ställa upp som Kommunikationsledare.

söndag 9 januari 2011

Vara lyckligt ovetande – ett idealtillstånd?

Läser Hax Fri information är demokratins livsluft och tänker:- Om demokratin kan ses som en kropp, räcker det inte med att kunna andas. Många är vi som ställer krav på journalister i hopp om att de ska upplysa ett folk som förefaller vilja vara ovetande. Ofta därför att det är hart när omöjligt att informera den, som räknar med att public service media ska hålla dem informerade om det som en medborgare bör känna till. Opinionsbildning är, om man inte besitter resurser att anlita PR-företag, något mycket tidskrävande. Samtidigt kan vi se att nyhetsredaktioner är misstänksamma mot uppgifter, som förs fram med hjälp av olika PR-mässiga grepp samtidigt som de också kan svälja sånt med både hull och hår.


Ett upplyst folk som inser att det måste vara deras eget verk att befria den information, som makthungriga eller ignoranta individer inom olika samhällsområden smusslar undan från offentligheten, borde också tillskrivas en viktig funktion för en livsbejakande demokrati. Av det skälet måste Wikileaks försvaras, även om man kan ha betänkligheter om dess grundare Julian Assange. För det kan väl inte vara så att svenska politiska kommentatorer lever i symbios med de makthavare som de har till uppgift att granska? I så fall har vi politiker och journalister som ser det som ett idealtillstånd att folket hålls lyckligt ovetande i en del sammanhang.


Samtidigt pågår en behandling av flyktingar och invandrare i vårt land, som det krävs modiga reportrar för att vi ska få vetskap om. Sydsvenskans Niklas Orrenius är en sådan modig rapportör – Stenen i ryggen blev droppen. Det är förfärande läsning, men mest upprörs jag nog av att en rektor tycker sig ha gjort sitt efter en polisanmälan samtidigt som polisen inte lyfter ett finger för att utreda saken. Både i det ena och det andra fallet känner jag hur arg jag blir. Rektorn borde inte kunna komma undan med en polisanmälan och polisen, som hela tiden begär allt fler möjligheter till tvångsåtgärder mot människor i största allmänhet, borde avkrävas att börja använda de åtgärder de redan förfogar över. När det gäller unga lagöverträdare finns sedan en tid tillbaka en överenskommelse om samverkan mellan berörda myndigheter, som varken rektor eller berörd polis verkar vara medvetna om. Där sägs bland annat ”En över hela landet väl fungerande lokal samverkan som genom aktiv medverkan från alla berörda leder till förbättrad kvalitet och effektivitet samt en ökad enhetlighet i handläggningen av ärenden om unga lagöverträdare.”. Detta fungerar uppenbarligen inte i Ystad med omnejd.


Det har varit i säck det som är i påse, brukade min mamma säga, när hon hörde något som hon trodde kom från en annan avsändare än den som ordade i saken. Det skulle vi kunna säga både om händelsen i Tomelilla här hemma och i Arizona, USA. Nu går diskussionens vågor höga om politikernas och den politiska retorikens roll i det som hänt. Självklart kommer unga människors mobbning av flyktingar och invandrare inte ur tomma luften lika litet som en vettvillings beskjutning av en politisk meningsmotståndare, som varit uppsatt som mål på en karta med ett kikarsikte som markör. Sveriges Radio uttalar sig försiktigt i saken. Även om vi har åsikts- och yttrandefrihet, måste vi inse att vi måste handskas med denna frihet på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt kan ett sådant ansvar inte innebära att alla lättkränkta och lättsårade individer ska vara utan eget ansvar för hur de hanterar sitt sätt att vara. Någonstans måste det finnas en balans mellan det ena och det andra. En balans som kräver ett ömsesidigt ansvar när det gäller hänsyn och tolerans. Det håller inte att kräva hänsyn av andra och samtidigt förbehålla sig rätten att vara okunnig om toleransens innebörd – att stå ut med sånt som man ogillar. Sedan finns det psykiskt instabila människor vars farlighet det kan vara nära nog omöjligt att värja sig mot.


En händelse som ser ut som en tanke är de funderingar som Opassande Emma bjuder på denna söndag – Jag var bättre förr. Och jag kan väl erkänna att det hänt att jag tänkt att livet hade kunnat vara annorlunda om jag valt att intressera mig för något annat än politik och samhällsutveckling under ungdomsåren. Men, det hjälper föga att tänka så, däremot måste det kunna vara legitimt att välja sina strider. Det finns så mycket att förbättra att det måste vara många människors verk.


Jag har mitt fokus på ett öppet och fritt internet med allt vad det innebär av att bygga kunskap och utmaningar för att förstå mig på vad globaliseringen bär med sig i vår egen del av världen. Håller på att lära mig att sovra d v s fokusera på det som har bäring på det som jag har intresserat mig för och vilka samband som kan finnas mellan nöjesindustrins egna organisatoriska problem och kraven på generella avgifter från kabel-tv-företagen för vidaresändning av upphovsrättsskyddat material. Sedan kan jag göra en och annan tillfällig utflykt, som här ovan, då det tangerar mitt intresse för demokratiska fri- och rättigheter, händelser som luktar maktmissbruk eller att göra andra till nyttiga idioter samt det som rör barns och ungdomars väg in i vuxenlivet. Att jag väljer att inte engagera mig i en hel rad andra viktiga frågor, är en överlevnadsstrategi, som jag hoppas få syndernas förlåtelse för, även om jag vet att den som brinner för något kan ha svårt att inse att andra kan brinna för något annat och att både det ena och det andra behövs samtidigt som det gäller att se upp så att ens engagemang inte leder till fanatism.


Avrundar med Christian Engström och Amelia Andersdotter som arbetar för att hjälpa piratpartister och andra aktivister i Tunisien. Ibland undrar jag om inte politiska ledare håller varandra om ryggen av rädsla att förlora inflytande i den internationella politiken.

Intressant.

lördag 8 januari 2011

Allt strävar efter sin egen jämvikt.

Går det att finna en vettig balans mellan juridik, ekonomi, demokrati och rättssäkerhet när det gäller upphovsrätten? Det undrar jag sedan jag läst ytterligare ett inlägg av Kevin Kelly. Jag inledde igår med inlägget Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn och har översatt det han skriver för att underlätta för den, som i likhet med mig själv, kan ha svårt att hänga med. Google Översätt fixar inte alltid en översättning, som är begriplig i alla dess delar, vilket kräver en del sökande i andra källor.


Ingenstans är trenden mot konstant rörelse tydligare än i nöjesbranschen centrerad i södra Kalifornien. Hollywoods "kultur-industriella komplex" omfattar inte bara film utan även musik, multimedia, temapark, design, TV-produktion och reklam.

Stora filmstudior gör inte längre film. Lösa entreprenöriella nätverk av småföretagare gör filmer, som visas under de stora studiornas namn. Förutom olika kameramän, plockas ca 40 - 50 andra företag, plus frilansare, ihop för att producera en film, dessa inkluderar specialeffektsäljare, produktplaceringsspecialister, ljustekniker, administration, säkerhetsfolk och cateringföretag. De fungerar som en finansiell organisation för att genomföra filmprojektet, och sedan när filmen är klar, skringras man. Rätt snart kommer de att träffas igen som andra filmskapande enheter i helt nya ad hoc-arrangemang. Cyberpunkförfattaren Bruce Sterling har på sitt eget oefterhärmliga sätt beskrivit flödet i "Hollywood-film adhocracies." Att göra en film, säger han, "Du handplockar ett gäng frilansare, exponerar en film, med hjälp av filmen som skylt säljs birättigheter och sedan den blivit överförd till video, försvinner alla."

Färre än tio underhållningsföretag sysselsätter mer än 1.000 anställda. Av de 250.000 människor, som deltar i underhållningskomplexet i Los Angelesområdet, sysselsätter uppskattningsvis 85% av företagen 10 personer eller färre. Joel Kotkin, författare till artikeln i Inc. Magazine, "Varför varje företag kommer att se ut som nöjesbranschen," skriver: "Hollywood har muterat från en industri av klassiska stora, vertikalt integrerade företag till världens bästa exempel på nätverksekonomin. Så småningom kommer varje kunskapsintensiv industri hamna i detta platta, finfördelade tillstånd. Hollywood har precis kommit dit först". När detta skrevs 1995 sågs det som en milstolpe i utvecklingen.”


Sett i detta ljus måste man fråga sig om det inte är hög tid att ifrågasätta det rimliga i att den del av upphovsrätten, som dessa underhållningsföretag köpt upp för sin produktion, ska vara skyddade under lika lång tid som den rättmätiga upphovsrättsinnehavarens ideella rätt d v s livstid +70 år. Vad skulle hända om man lagligen begränsade de närstående rättigheterna till ett antal kortare perioder, för att stärka kreatörens förhandlingssits och tills samhället upprättat en databas med möjlighet att registera olika överenskommelser under olika licenser?


Om regeringen menade allvar med att vi ska ha en upphovsrättslagstiftning som främjar kreativitet borde den utredning, som Jan Rosén fått regeringens uppdrag att genomföra, ges ett nytt utvidgat uppdrag, möjligen under annan ledning. Han sa tidigare till bland andra DN:s Erika Svantesson att skyddstiderna måste synka bättre, men drog då en helt galen slutsats. Det är säkert så att Jan Rosén är Sveriges skarpaste hjärna när det gäller den lagstiftning kring upphovsrätten som hittills växt fram med hans och andras hjälp. Men jag tvivlar starkt på att Jan Roséns kunskaper om den globala ekonomiska utvecklingen är så väl utvecklad att han är kapabel att inse att de s k närstående rättigheterna måste ses som något väsensskilt från kreatörens rättigheter till sitt verk. Sedan jag läst artikeln Jan Rosén om juristen i informationssamhället tycker jag att det är uppenbart att han idag ser uppgiften att fostra nätsurfande tonåringar som sin främsta uppgift.


Bakgrunden till Jan Roséns uppdrag är enligt Regeringskansliets webb ett direktiv från den 10 april 2008 om en översyn av vissa frågor om upphovsrätt, Dir. 2008:37. ”I uppdraget ligger att se över bestämmelserna om upphovsrättens övergång i 3 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), vissa frågor om avtalslicenser m.m. samt hela upphovsrättslagen i redaktionellt och språkligt hänseende. Enligt direktiven skulle frågorna om upphovsrättens övergång och vissa frågor om avtalslicens redovisas i ett delbetänkande senast den 31 oktober 2009 och uppdraget i övrigt senast den 31 oktober 2010. Genom beslut om tilläggsdirektiv den 25 juni 2009 utökades uppdraget till att omfatta vissa ytterligare frågor avseende framför allt avtalslicenser. Samtidigt förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske den 31 januari 2011, och tiden för delbetänkandet flyttades fram (dir. 2009:65).”


Den 8 april 2010 överlämnades delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Då förlängdes utredningstiden och kvarvarande del av uppdraget ska redovisas senast den 8 april 2011. När delbetänkandet presenterades skrevs ytterst litet om dess innebörd, i vart fall skedde inte någon mer ingående granskning. Mårtensson, Carls konsumentblogg Cybernormer m fl försökte bli klok på innebörden av det hela vilket ledde till berättigade frågor. Under den här och tidigare process har det diskuterats om Jan Rosén besitter den opartiskhet som saken kräver. P3 visade redan i maj 2009 att han själv inte ser att hans engagemang kan vara rätt enögt. Mathias Klang visar med sitt inlägg i samband med en rättssak att Jan Roséns tolkningar, som Tingsrätten stödde sig på, att ”en konsekvent tillämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först”. Anders Widén ser Värsta bortklantade affären - ever.


Det är således hög tid för alla intresserade av rimligare regler för immateriell rätt att vässa argumenten och verka för en annan tingens ordning. I den här saken krävs inte bara juridisk sakkunskap utan minst lika mycket kunskap om global ekonomi, företagsamhet och alla andra mänskliga rättigheter än den som Jan Rosén närmast maniskt har hakat upp sig på. Vore det någon stake i de riksdagsledamöter, som säger sig värna om kreatörernas rättigheter och privatpersoners rätt till användning av material för kultur och kunskap samt skydd för internetanvändarnas integritet skulle man snarast se till att Jan Rosén fick sällskap av människor med sådan kompetens samt förlänga tiden för utredningen. Om Sverige vill vara bäst i klassen inom EU krävs ett rejält omtag, även i den här frågan.


Glädjande nog går det kreativa livet vidare, trots Jan Rosén och andras krampaktiga försök att bromsa utvecklingen. Kristina Alexandersson bjuder på goda exempel. Från Bryssel ställer Hax frågan Vilka politiker vill vi ha och Skivad lime tar avstamp i det som är alarmerande och tycker sig se hoppfulla tecken till en positiv förändring. Intensifier har tagit del av det som just nu upprör. Vad är det vi ser? Juridiken som bekämpar tekniken eller mäktiga intressen som demonstrerar sin makt? Eller en kombination av både det ena och det andra?

Intressant?

torsdag 6 januari 2011

Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn.

När jag hör och ser denna närmast maniska jakt efter trygghet och säkerhet, undrar jag en hel del över människan och mänskligheten och hur politikernas krav på övervakning och kontroll hänger ihop med nya tankar om det innovativa klimat som krävs för att vi ska vara uppfinningsrika och finna lösningar på de utmaningar som vi ställs inför. Sedan jag bland annat läst en del av Kevin Kellys tankar om detta funderar jag i hur hög grad vi människor är beredda på de nya krav detta ställer på oss, eller om det nya ”klassperspektivet” blir synligt i glappet mellan dem, som inser att innovation är ständiga störningar som pockar på kloka lösningar och dem, som vägrar acceptera förändringar med allt vad det innebär.


Kelly skriver bl a ”Innovation är störningar, ständig innovation är evig störningar. Detta verkar vara målet för ett väl fungerande nätverk: att upprätthålla en evig obalans. Några ekonomer som studerat den nya ekonomin (bland dem Paul Romer och Brian Arthur) har kommit till liknande slutsatser. Deras arbete visar att den kraftiga tillväxten livnär sig genom att befinna sig på kanten av konstant kaos. "Om jag har haft ett konstant syfte är det att visa att omvandling, förändring och oreda är naturliga i ekonomin", skriver Arthur. Skillnaden mellan kaos och kanten av kaos är hårfin. I sina försök att bevara obalansen och vara innovativa, har Apple Computer vacklat för långt off-balance och trasslat in sig. Eller, om man har tur, kan de upptäcka ett nytt berg att bestiga efter en nära döden-upplevelse. Den mörka sidan av flödet är att den nya ekonomin bygger på ständig utplåning av enskilda företag, som andra är snabbare än, eller en omvandling till ännu nyare företag inom nya områden. Branscher och yrken upplever även denna omvandling. Med det följer snabbare byten av anställningar för arbetstagare – livstidsanställningar är på väg ut. Istället kommer karriärer – om det är ordet för dem – alltmer att likna nätverk av multipla och samtidiga åtaganden med en konstant flöde av nya kunskaper och omoderna roller. Omkring 20% av den amerikanska arbetskraften har redan en annan överenskommelse än den traditionella som anställd i relation till en arbetsgivare. Och 86% av dem uppger sig vara glada över det.”


Kevin Kelly är chefredaktör och grundare av Wired och således en auktoritet när det gäller informations- och kommunikationsteknologins utveckling. Naturligtvis undrar jag om Ipad är det nya berget att bestiga eller om Apple trasslat in sig ännu mera. Början till slutet för sociala medier frågar sig Kulturbloggen. Har dock svårt att tänka mig det så länge som Brit Stakston, JMW Kommunikation, och alla andra som gillar sociala medier lever och har hälsan.


Sett i detta ljus blir de senaste påfunden från Copyswede värt att uppmärksamma. Copyswede – insamlingsorganisationen som företag med uppköpta upphovsrätter skapat för att driva in avgifter för andras användning av denna upphovsrätt, slår nu till. Bland annat genom höjda avgifter på olika lagringsmedia för laglig privatkopiering från och med den 1 april 2011 och att kräva kabel-tv-bolagen på ersättning för att de vidarebefordrar SVT Play i sina kanaler och då måste stå för den avgift, som SVT tidigare betalt under en övergångsperiod. Något som bland andra Teliasonera nu protesterar mot. Göteborgs-Posten, bidrar med sin bild av det som sker. Med örat mot rälsen inser i likhet med många av oss andra att det handlar om upphovsrättsindustrins glupande aptit. Futuriteter gör en bra jämförelse. För det är väl inte frågan om ett försök att ta betalt för piratkopieringen den här vägen? Hur som helst är det svårt att se hur detta, som pågår med politikernas aktiva hjälp, stämmer med tankegångarna här ovan om den globala ekonomin. En och annan politiker tror fortfarande på möjligheten att ändra på galenskapen – här Sebastian Hallén FP. Andra försöker bilda ett nytt parti eftersom de som finns har stagnerat.


Efter förlikning har en uppgörelse tidigare träffats mellan Copyswede och kabel-tv-företagen Com Hem m fl om upphovsrättsersättning för vidaresändning av SVT:s ordinarie program till kabel-tv-företagens kunder, vilka i sin tur får betala detta genom påslag på hyran eller månadsavgiften. Fastighetsägarna har tidigare hävdat att hyresgästerna redan gjort rätt för sig genom erläggandet av tv-licensen, men om det inte går att få rätsida på problemet har kabel-tv-företagen rätt att med hänvisning till sina avtal debitera fastighetsägaren den nya kostnaden.


Mot den här bakgrunden är det intressant att titta tillbaka och fräscha upp hur diskussioner förts. Ett exempel är denna från den 7 juni 2010 i UR. D v s före valet 2010, då de etablerade partierna gjorde sitt bästa för att visa att Piratpartiet inte behövdes :). Efter att ha hört FP:s Johan Pehrson och hans skröna om att kopiering kan liknas vid stöld av grannens gräsklippare, blev jag glatt överraskad av Madeleine Sjöstedt. Hon har rent konkret tagit strid för Stadsteaterns rätt att med stöd av ett giltigt avtal använda en del musik i sina föreställningar och då synliggjort att en upphovsman inte alltid tycker som det bolag, som köpt upp dennes ekonomiska del av upphovsrätten. Bland en del politiker finns helt klart ett stöd för uppfattningen att det är hög tid att sära på rättigheterna d v s upphovsrätten för kreatören och de närstående rättigheterna. De senare gäller för de företag som köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, vilken de åberopar när deras indrivare i Copyswede kräver sin tribut i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Avkorta radikalt avtalstiden för detta tidsbegränsade monopol, vilket möjligheten att avyttra upphovsrätten mot ekonomisk ersättning de facto handlar om.


Anders Mildner skriver i sitt Tack och hej då-inlägg hos SvD bland annat ”Genom att vägra att se att delar av det som gårdagens medieindustrier har producerat håller på att förvandlas till nischer, försöker regeringen just nu bygga ett slags hembygdsrum för dåtidens kultur – och därefter tvinga samtidsmänniskorna att leva hela sitt liv där. Det fungerar inte som affärsmodell och det fungerar verkligen inte som kultur. Och oavsett hur många repressiva övervakningslagar man än kramar ur sig kan resultatet inte bli annat än ett skakigt bygge som förr eller senare kommer att rasa ihop. Vad vi behöver prata så mycket mer om är alla de missade möjligheter som vi förlorar på vägen, medan snickrandet på den här drömmen om ett liv i det förgångna pågår.”


Dr PO twittrade häromdagen ”Hör ni knakandet? Ljudet av en dinosaurie som håller på att tappa fotfästet. Galen straffskatt ge...” med länk till IDG:s artikel. Det kändes som ett gott tecken. Det som skrivs och sägs visar att Moderaternas Henrik von Sydow får lov att skärpa sig – frivilliga överenskommelser, pyttsan. Öppna ögonen och se – det handlar om utpressning! Allt medan kunder, hyresgäster och bostadsrättsinnehavare förväntas betala utan knot. Han kan naturligtvis inte bita den hand som föder hans parti, men om Kevin Kelly och andra har rätt, borde Henrik von Sydow vara bland de första att inse effekterna av globaliseringen och undanröja de hinder ”närstående rättigheter” utgör för informations- och kommunikationsteknologins utveckling.


Avslutar med att sända en riktigt varm kram till grabbarna ombord på Livbåten för deras blogginlägg Att bota Founders Syndrome, som visar att de inte har något själsligt behov av att bearbeta något i det förflutna inom Piratpartiet i offentligheten, utan mera handlar om funderingar inför framtiden. Jag har frågat mig själv: - Vill jag verka för en kreativ, lösningsinriktad organisation eller ägna min kraft åt att fostra andra? Jag är definitivt mer intresserad av det förra än det senare, då jag räknar med att vuxna människor tar ett eget ansvar för sin personliga utveckling, eftersom ingen annan kan göra det jobbet åt en. Därför har jag bestämt mig för att fokusera på hur jag bäst kan stötta Anna i hennes roll som partiledare. Känner att vi har ett spännande år framför oss.

Intressant.

tisdag 4 januari 2011

Orsak och verkan när folket ska fostras.

Sedan jag i början av 50-talet flyttat från obygden i Södra Lapplands fjälltrakter och vidare söderut några år senare har jag ofta sagt att jag vill slippa snö, is och kyla, men idag är det en sådan härlig vinterdag att jag inte kan annat än att njuta - drygt 10 grader kallt och en blek vintersol som ger liv åt snön med alla dess iskristaller. Solförmörkelsen såg jag inte mycket av då jag blind och döv för omvärlden fördjupat mig i morgontidningen. Där fångade mig bland annat artikeln Digital sexualmoral i SvD, där Tobias Brandel fokuserat på att en del teknikföretag idag uppträder som ”goda seders beskyddare” och därför censurerar innehållet i sina produkter, med benäget bistånd av bokförlag och tidningar.


De senare har länge sett sig själva som de främsta försvararna av det fria ordet, men med digitaliseringen av medierna hörs nu ett annat ljud från det hållet. Många journalister ser sig själva som journalistikens och den goda smakens riddare och förfäras över all den smörja, som de hittills varit förskonade från eftersom ”det obildade packet” tidigare inte gjort sig besvär att kommentera särskilt ofta per brev och telefon, när de haft synpunkter på det som man läst om i tidningen, hört i radion eller sett på TV. Idag har man däremot kommunikationsredskap i sin hand och kan enkelt höra av sig eftersom tidningens, radions och TV:ns redaktioner och journalister befinner sig bara några musklick bort.


Om datorjätten Apple intagit det här förhållningssättet, beror det med all säkerhet på att de bedömt det vara ett framgångsrecept, eftersom man vet att såväl politiker som den industri som lever på att fylla alla kanaler med innehåll, gärna inbillar sig att de besitter förmåga att fostra människor runt hela klotet. Det är ingen tillfällighet att Ungern, som nyss tagit över ordförandeskapet i EU, vill visa sig lika duktig som andra när det gäller metoder för att censurera innehållet på nätet. Trots alla piraters ansträngningar att uppmärksamma politikerna på svårigheterna, finns det uppenbarligen mycket starka ekonomiska intressen i dessa teknikföretag, där man inbillar sig att man ska klara av att begränsa människors intresse av att finna egna egna interaktiva vägar till information, kultur och kunskap. Dessa teknikföretag har slagit följe med den underhållningsindustri, som lever högt på sina inköpta ”närstående intressen” sedan de köpt ut de egentliga upphovsrättsinnehavarna.


Tobias Brandel har en poäng när han påtalar att detta sker med medias goda minne, även om han får det att verka som att teknikföretagen är bovarna. Vad jag kan se är att de gjort en analys om den tänkbara politiska utvecklingen, både vad gäller moraluppfattningar som kravet på övervakning och kontroll av trafikens innehåll, och anpassat sig därefter. Pengar finns väl att hämta med hjälp av den anpassningen. Orsak och verkan således. Vad som är synnerligen besvärande i den utvecklingen, är att media och deras journalister ännu inte verkar ha bestämt sig om man står på åsikts- och yttrandefrihetens sida, eller om man ska välja den pragmatiska vägen, eftersom man ser sig själva som ett nödvändigt filter för vad som är lämpligt att komma allmänheten till del. Väljer man det senare visar det bara att Ungern läst av tidens trend och träffat rätt.


Även om Expressens Johannes Forssberg är tydlig, när han efterlyser andra politikers stöd för Birgitta Ohlssons uttaladen om Ungerns agerande, är jag rädd för att han talar för döva öron. Det vill till att de tongivande i hans egen bransch tar ställning för uppfattningen att sambandet mellan demokrati och fri information, något som bl a Knight-kommissionen verkar för. Det som man sätter fokus på får man mera av. Därför vägrar jag att ge upp.


Det är naturligtvis fåfängt att tro på att Apple gjort en rejäl felkalkyl, men det kan inte vara fel att sätta sin lit till att människor i allmänhet ska börja fråga sig om folket, d v s vi vanliga dödliga, är ett sådant pack att vi behöver de filter, som alldeles för många politiker och en hel del journalister anser sig vara utvalda att vara åt oss.

Intressant.

söndag 2 januari 2011

Att tolka det som händer.

När Rick Falkvinge överlämnar partiledarskapets stafettpinne till Anna Troberg väcker det givetvis uppmärksamhet och det börjar spekuleras kring frågan Varför? Rick skriver själv att han följer sin tidigare uppfattning att fem år är nog och att han vill gå vidare som evangelist för piratrörelsen ute i vida världen. Emma Opassande kommenterar och bekräftar att hon känt till hans planer sedan en tid tillbaka. Oscar Swartz ger sin syn på saken och Anna Troberg berättar mer ingående att styrelsen nu ska säga sitt, men vad jag kan se är ingen bättre lämpad än Anna att ta vid. Hax tar fasta på det gny som funnits och ser att nu kommer utmaningen för alla aktiva pirater. Hur det blir med den saken kan bara var och en av oss ta ett eget ansvar för. Vara och göra mot andra så som man vill att andra ska vara och göra mot en själv, det kan vara en god regel. Jag håller med Christian Engström – Tack Rick! Nu kör vi vidare. Sedan kommer Ulf Bjereld med en intressant kommentar, som ger mig och andra pirater något att tänka på. Hur som helst ser jag fram mot partiarbetet under det år som kommer.

Intressant.