Läser Hax Fri information är demokratins livsluft och tänker:- Om demokratin kan ses som en kropp, räcker det inte med att kunna andas. Många är vi som ställer krav på journalister i hopp om att de ska upplysa ett folk som förefaller vilja vara ovetande. Ofta därför att det är hart när omöjligt att informera den, som räknar med att public service media ska hålla dem informerade om det som en medborgare bör känna till. Opinionsbildning är, om man inte besitter resurser att anlita PR-företag, något mycket tidskrävande. Samtidigt kan vi se att nyhetsredaktioner är misstänksamma mot uppgifter, som förs fram med hjälp av olika PR-mässiga grepp samtidigt som de också kan svälja sånt med både hull och hår.
Ett upplyst folk som inser att det måste vara deras eget verk att befria den information, som makthungriga eller ignoranta individer inom olika samhällsområden smusslar undan från offentligheten, borde också tillskrivas en viktig funktion för en livsbejakande demokrati. Av det skälet måste Wikileaks försvaras, även om man kan ha betänkligheter om dess grundare Julian Assange. För det kan väl inte vara så att svenska politiska kommentatorer lever i symbios med de makthavare som de har till uppgift att granska? I så fall har vi politiker och journalister som ser det som ett idealtillstånd att folket hålls lyckligt ovetande i en del sammanhang.
Samtidigt pågår en behandling av flyktingar och invandrare i vårt land, som det krävs modiga reportrar för att vi ska få vetskap om. Sydsvenskans Niklas Orrenius är en sådan modig rapportör – Stenen i ryggen blev droppen. Det är förfärande läsning, men mest upprörs jag nog av att en rektor tycker sig ha gjort sitt efter en polisanmälan samtidigt som polisen inte lyfter ett finger för att utreda saken. Både i det ena och det andra fallet känner jag hur arg jag blir. Rektorn borde inte kunna komma undan med en polisanmälan och polisen, som hela tiden begär allt fler möjligheter till tvångsåtgärder mot människor i största allmänhet, borde avkrävas att börja använda de åtgärder de redan förfogar över. När det gäller unga lagöverträdare finns sedan en tid tillbaka en överenskommelse om samverkan mellan berörda myndigheter, som varken rektor eller berörd polis verkar vara medvetna om. Där sägs bland annat ”En över hela landet väl fungerande lokal samverkan som genom aktiv medverkan från alla berörda leder till förbättrad kvalitet och effektivitet samt en ökad enhetlighet i handläggningen av ärenden om unga lagöverträdare.”. Detta fungerar uppenbarligen inte i Ystad med omnejd.
Det har varit i säck det som är i påse, brukade min mamma säga, när hon hörde något som hon trodde kom från en annan avsändare än den som ordade i saken. Det skulle vi kunna säga både om händelsen i Tomelilla här hemma och i Arizona, USA. Nu går diskussionens vågor höga om politikernas och den politiska retorikens roll i det som hänt. Självklart kommer unga människors mobbning av flyktingar och invandrare inte ur tomma luften lika litet som en vettvillings beskjutning av en politisk meningsmotståndare, som varit uppsatt som mål på en karta med ett kikarsikte som markör. Sveriges Radio uttalar sig försiktigt i saken. Även om vi har åsikts- och yttrandefrihet, måste vi inse att vi måste handskas med denna frihet på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt kan ett sådant ansvar inte innebära att alla lättkränkta och lättsårade individer ska vara utan eget ansvar för hur de hanterar sitt sätt att vara. Någonstans måste det finnas en balans mellan det ena och det andra. En balans som kräver ett ömsesidigt ansvar när det gäller hänsyn och tolerans. Det håller inte att kräva hänsyn av andra och samtidigt förbehålla sig rätten att vara okunnig om toleransens innebörd – att stå ut med sånt som man ogillar. Sedan finns det psykiskt instabila människor vars farlighet det kan vara nära nog omöjligt att värja sig mot.
En händelse som ser ut som en tanke är de funderingar som Opassande Emma bjuder på denna söndag – Jag var bättre förr. Och jag kan väl erkänna att det hänt att jag tänkt att livet hade kunnat vara annorlunda om jag valt att intressera mig för något annat än politik och samhällsutveckling under ungdomsåren. Men, det hjälper föga att tänka så, däremot måste det kunna vara legitimt att välja sina strider. Det finns så mycket att förbättra att det måste vara många människors verk.
Jag har mitt fokus på ett öppet och fritt internet med allt vad det innebär av att bygga kunskap och utmaningar för att förstå mig på vad globaliseringen bär med sig i vår egen del av världen. Håller på att lära mig att sovra d v s fokusera på det som har bäring på det som jag har intresserat mig för och vilka samband som kan finnas mellan nöjesindustrins egna organisatoriska problem och kraven på generella avgifter från kabel-tv-företagen för vidaresändning av upphovsrättsskyddat material. Sedan kan jag göra en och annan tillfällig utflykt, som här ovan, då det tangerar mitt intresse för demokratiska fri- och rättigheter, händelser som luktar maktmissbruk eller att göra andra till nyttiga idioter samt det som rör barns och ungdomars väg in i vuxenlivet. Att jag väljer att inte engagera mig i en hel rad andra viktiga frågor, är en överlevnadsstrategi, som jag hoppas få syndernas förlåtelse för, även om jag vet att den som brinner för något kan ha svårt att inse att andra kan brinna för något annat och att både det ena och det andra behövs samtidigt som det gäller att se upp så att ens engagemang inte leder till fanatism.
Avrundar med Christian Engström och Amelia Andersdotter som arbetar för att hjälpa piratpartister och andra aktivister i Tunisien. Ibland undrar jag om inte politiska ledare håller varandra om ryggen av rädsla att förlora inflytande i den internationella politiken.
