Myglas det i maktens korridorer?

Inleder med ett blogginlägg av Emma Opassande, som det osar om. Det ger mig anledning att ta en titt på vad som hänt när det gäller Polismetodutredningen. I januari 2009 kommenterade bland andra DN:s ledarsida det vid denna tid presenterade delbetänkandet av denna utrening. Den startade i december 2007 med ett särskilt uppdrag till särskilde utredaren chefsrådman Stefan Reimer (pdf-fil) som slutligt skulle redovisas senast den 31 maj 2009. Saken gällde att göra övervägangen om vissa straffprocessuella och polisrättsliga frågor angången de brottsbekämpande myndigheternas dolda spanings- och utredningsverksamhet. I det senare inryms hemlig teleavlyssning d v s signalspaning. Den 5 mars 2009 kunde vi höra att FRA:s Ingvar Åkesson protestera mot att SÄPO skulle bedriva en egen spaningsverksamhet. I juli 2009 överlämnade den särskilde utredaren Anders Eriksson betänkandet Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66) (pdf). Efter överlämnandet framkom att justitieminister Beatrice Ask inte var nöjd med resultatet, vilket bland andra SvD skrev om.

Advokatsamfundets Anne Ramberg skrev i tidningen Advokaten om sitt sommarlov 2009 och berör där spelet kring den hemliga avlyssningen och ger oss sin syn så saken.

Dessförinnan hade regeringen i ett tilläggsdirektiv beslutat att flytta fram tidpunkten för en redovisning av Polismetodutredningens slutbetänkandet till den 31 maj 2010.

Den minnesgode kommer ihåg vad som sedan hände Anders Eriksson och den 3 mars 2010 skrev bland andra Mark Klamberg om att regeringen tillsatt en ny enmansutredning. Sveriges Radios Ekot har berört saken vid några tillfällen. Den 5 maj 2010 skrev R&D att den tidsbegränsade lagen om buggning förlängts t o m 2012. Emma Opassande m fl gjorde under juli-augusti 2010 ett svärmarbete; redovisat i Översikt av övervakningslagar.

Av delbetänkandet i januari 2009 framgår att det finns skillnader i dagens lagstifning mellan Rättegångsbalken (RB) och Lagen om Elektronisk kommunikation (LEK).

Förutsättningarna för hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 19−21 §§ RB är följande.

1. Det ska finnas en skäligen misstänkt person.

2. Misstanken ska röra

a) brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader (även anstiftan och medhjälp),

b) dataintrång, barnpornografibrott som inte är ringa, narkoti-kabrott eller narkotikasmuggling, eller

c) försök, förberedelse eller stämpling till brott under a) och b).

3. Åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen.

4. Åtgärden ska avse uppgifter om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från teleadresser med viss anknyt-ning till den misstänkte.

5. Åtgärden ska beslutas av domstol.

Förutsättningarna för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till uppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK är följande (i jämförelse med rättegångsbalken).

1. Det ska vara fråga om misstanke om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än två års fängelse (även anstiftan och medhjälp omfattas men inte försöks-, förberedelse- och stämplingsbrott).

2. Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.

3. Åtgärden behöver inte vara av synnerlig vikt för utredningen.

4. Åtgärden är inte begränsad till vissa teleadresser.

5. Åtgärden beslutas av den brottsbekämpande myndigheten.

För att de brottsbekämpande myndigheterna ska få uppgifter om abonnemang från leverantörerna, t.ex. namn, adress, hemliga tele-fonnummer och IP-nummer, fordras inte samma svårhetsgrad rörande den misstänkta brottsligheten. I sådana fall är det enligt 6 kap. 22 § första stycket 2 LEK tillräckligt att det för brottet är föreskrivet fängelse och att det i det enskilda fallet kan bli fråga om annan påföljd än böter.

LEK, som bygger på EG-reglering, gäller sedan den 25 juli 2003. Rätt intressant att där finns ett par propositioner, 2006/07:119 och 2008/09:159 som ser ut att ha gått upp i rök. Varför? Har dessa förslag tillgodosetts på annat sätt. Eller kan det tänkas att de kommer att finnas med på ett hörn i slutbetänkandet, som enligt tilläggsdirektiv den 19 mars 2010 fått tiden för slutredovisning framflyttad till den 31 december 2010.

Det verkar minst sagt rörigt och en väldigt körigt i maktens boningar. Här kan det passa med en återkoppling till den DN-ledare som jag refererade till inledningsvis ”Förutom allt detta måste man tala i termer av rationalitet. 45 minuters presentation av ett tvåhundra sidor långt delbetänkande och inte ett ord om effektivitet. Siffror över hur många gånger olika tvångsmedel använts, men inga siffror över antalet fällande domar eller identifierade gärningsmän, eller hur många oskyldiga som i onödan utsatts för granskning. De flesta kan säkert acceptera att vissa arbetsmetoder för rättsskipning har ett pris. Men då vill man gärna vet det. Sedan kan man diskutera om man är beredd att betala det”.

Själv undrar jag: - Vilka resonemang förs inom regeringskansliet och de berörda myndigheterna när det gäller synen på internet och vi som vistas här? Minns att riksdagsman Karl Sigfrid (M) skrev att utredaren vid sin föredragning nämnde brott mot upphovsrättslagen som skäl för den nya lagen. Ska framflyttandet tolkas som att regeringen inte ville utmana folkopinionen med en slutredovisning före valet den 19 september? I så fall pågår ett kvalificerat mygel i maktens korridorer.

Håller med Anna Troberg – Kickstarta evolutionen i riksdagen med en röst på Piratpartiet!

Intressant.

Hala upp valrörelsen ur pottan, tack!

Det är lätt att hålla med Sanna Rayman, ledarskribent i SvD, när hon skriver ”Visst kan såväl alkohol- som drogmissbruk få ödesdigra konsekvenser. Men det måste finnas rim och reson i vilka verktyg vi tillgriper. Om medborgarna förväntas kissa i muggar när chefen begär det och utan knot låta poliser rota i våra väskor är väl det minsta man kan begära att vi får veta vilka segrar som är att vänta?

Vilka framgångar på brottsbekämpningsområdet finns i vågskålen mitt emot den där en god portion av vår integritet ligger? Att ställa den frågan till politiker i valrörelsen vore en betydligt större journalistisk gärning än att be dem om ett urinprov”.

Bra att en journalist börjat ifrågasätta den egna yrkeskåren. Jag håller med Full Mental Straightjacket – det är bara att börja hala och dra. Som bekant är det medias uppgift att syna hur politikerna förvaltat sina i förra valet erhållna mandat, innan de fikar efter nya. Den syneförättningen har vi sett väldigt litet av. Hans J skrev redan den 19 juli, i samband med Washington Posts artikelserie om hur myndigheterna i USA tappat kontrollen över sin egen övervakning, att vi här i Sverige är på god väg åt samma håll. En tillfällighet som ser ut som en tanke, är att aktörer i säkerhetsindustrin, ordnar en s k säkerhetsmässa som final i valrörelsen. Men utan närvaro av samhällets olika myndigheter för säkerhet och beredskap skulle mässan inte kunna marknadsföra sig som Norden största mässa för Säkerhet ¤ Brand & Räddning. Paradoxalt nog talar man om trygghet, men lever högt på att människors rädsla ökar.

På deras hemsida www.skydd.net finns under rubriken Invigning & Paneldebatt följande mycket talande text ”Hur hanterar vi dagens hårda samhällsklimat? Alldeles oavsett om man inte statistiskt kan belägga att det är ett hårdare samhällsklimat idag, så upplever många grupper i samhället att så är fallet”. Jag har bekanta som inte vågar gå ut efter kl 16.00, trots att de aldrig varit i närheten av något hot eller bedrägeri. Däremot har de läst och hört om äldre, som råkat illa ut. Jag vågar påstå att deras rädsla leder till en begränsning av deras livskvalitet. Undrar hur politikerna tänker kring detta om orsak och verkan och vad de själva bidrar med för att underblåsa känslor som gör att vi känner oss otrygga. I det här sammanhanget vill jag också återknyta till en kolumn skriven av Anders Mildner i SvD onsdagen den 10 februari 2010 Makthavarna måste lära sig av historien. Där finns också en viktig fråga att ställa: - Vad är värst: ett samhälle där dialogen är övervakad eller ett samhälle där medborgarna har förlorat tron på den?

Bussar som beskjuts i Malmö, ger signaler om att det i Malmö råder ett krigsliknande tillstånd, där våldet eskalerar. Ett våld där ingen verkar vilja ha hand om förståndet, utan låter prestige och kamplust styra. Precis som i så många andra konflikter. Under tiden skapas en bild av Skåne i det övriga landet, som inte heller är OK. Journalisten Niklas Orrenius har för övrigt samlat en serie reportage skrivna i Sydsvenska Dagbladet under tiden 2002 – 2008, vilka samlats boken ”Här är allt så perfekt”, som DN:s Maciej Zaremba skrivit om. Tål också att läsas ännu en gång.

Självklart sätter sådana bilder spår i livet och politiken. I Dagens samhälle kan vi idag läsa att tio partier utmanar Moderaterna i Vellinge, som fick drygt 67 procent av rösterna i förra valet. Artikeln finns tyvärr inte ute på webben. Har fått för mig att detta är en tidning, som i huvudsak finansieras av prenumerationer betalda av skattemedel. Då är det rätt märkligt att de ”låser in” intressanta artiklar i papperstidningen. Artikeln om Timbros rapport ”Enpartistaden” av Fredrik Segerfelt, är också ”inlåst” och går inte heller att hitta på Timbros hemsida. Magnus Wrede, Dagens samhälle, skriver bland annat ”I en rapport som presenteras före valet granskas bland annat Vellinge. - Där sitter några få personer med överallt, de styr och ställer och struntar i fullmäktige och den lokala demokratin”. Reportern ställer den retoriska frågan ”Men är det inte väljarna som i demokratiska val röstat fram partier med egen majoritet?” och får svaret: - Väljarna måste göras mer medvetna om dragen av korruption. Det brister mycket i kontroll, både från medier och revisorer. Vi behöver en konstitutionell diskussion om villkoren för lokal maktutövning. Det krävs begränsningar.”

Det är inte utan att jag känner igen mig i min egen kommun. Men dessa frågor göre sig inte besvär i valrörelsen. Hur mycket sägs egentligen om de ändringar av grundlagarna, som riksdagen godkände i juni före sommarlovet och som ska klubbas ännu en gång efter valet? Dessa viktiga lagar har knappast ballfaktor 10 på tidningarnas nyhetssidor. Ibland undrar jag om journalister inte vill att folk ska veta att riksdagen sedan år tillbaka kan ändra grundlagarna med hjälp av vanlig lag under vissa förutsättningar. Det var väl därför, som det var så lätt att piska igenom lagklustret kring FRA:s verksamhet. Dessutom är den kommunala självstyrelsen en helig ko. Ska en uppryckning ske, då måste folket sluta inbilla sig att någon annan fixar så att demokratin fungerar. Det kan bara enskilda individer i tillräckligt stor mängd, som då kallas folket, själva göra. Önskar att jag vore minst 25 år yngre och hade ork att tapetsera stan, med de affischer som Opassande och andra gjort som roliga inslag i valrörelsen. Den som reagerar på stavningen har nog inte förstått att lolcats har ett eget språk.

Ser att Infallsvinkel funnit SvD:s snackometer intressant och tycker att det är dags att även mindre partier särredovisas i opinionsmätningarna. Anna och många andra ligger i och gnor för att opinionsinstitutens radar ska upptäcka oss. Själv ska jag göra en visit i Österåkers kommun nu på söndag och däremellan vara ute på stan i Norrtälje och dela ut Piratpartiets flygblad samt prata med dem som vill byta ord med mig. Men jag ska också hinna med att ta emot äldsta barnbarnet och hennes tjejkompisar, som gör Norrtälje den äran under helgen. Helt otroligt att hon om några dagar fyller 15 år. Sedan blir det ett och annat skolbesök i närområdet.

Avslutar med ett tack till krönikören Lisa Magnusson på Aftonbladet som skrivit en mycket läsvärd och tankeväckande artikel om rabaldret kring Julian Assange – Med Assange blottas vår sorgliga syn på sexualitet. Gillar hennes inställning och tror att vi alla skulle tjäna på att nyktert se våldtäkt som ett straffbart våld mot en annan individ. Det är illa nog.

Intressant.

Inspel om personval och begreppet medborgare.

Inleder med Bertil Torekull som i Expressen argumenterar för att väljarna ska vägra välja mellan blocken och istället kryssa för en individ, som han anser håller måttet. För ett ögonblick känns det som att han tror det vara möjligt för en enda individ att rubba på den ordning som satt sig i riksdagen, där en liten klick bestämmer och resten av riksdagens ledamöter traskar patrull. Vad den ordningen leder till det har vi sett – igår sedan Fredrik Federley tagit bladet från munnen och tidigare när Fokus avslöjade spelet om FRA. Hax tar upp ett annat exempel, som visar att det uppenbarligen är svårt att bli respekterad som individ i den kultur som utvecklats i riksdagshuset, även om man tillhör en partigrupp där man säger att alla människor ska uppmuntras att göra egna val och respekteras när de gör det. Som kund i den butiken kan man bara rösta med fötterna genom att byta varumärke eller bygga upp ett nytt. Svensk Myndighetskontroll visar varför det senare inte är så enkelt. Ta bara ordet rättssäkerhet ... Lars-Erick efterlyser de etablerade partierna i diskussionen om rättsäkerhet och personlig integritet.

Karl Sigfrid, som blev hårt åtgången under riksdagsbehandlingen av FRA-lagen, berömmer i ett debattinlägg Thomas Bodström för att han nobbade drogtestet och därmed kan se sig som ett föredöme för andra, som står på sig när andra kliver dem för nära. Det visar att det finns riksdagskandidater som vill att rättssäkerheten ska fungera, där man är oskyldig till dess motsatsen bevisats. Jag gillar att Karl tror på det goda exemplets makt.

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant med referens till Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” om den politiska förskjutning som skett i synen på begreppet medborgare som idag ses som kund och konsument av samhällets insatser. Som engagerad i kampen för ett fritt och öppet internet förstår jag mycket väl vad han menar. Att jag håller i som jag gör i debatten om internets framtid, beror i hög grad på att jag vill ses som medborgare när jag vistas på nätet. Det betyder att jag kräver tillgång till samma demokratiska fri- och rättigheter när jag vistas på nätet som i livet vid sidan av tangentbordet. Här vill politikerna komma undan med att se internet som en plats enbart för affärsverksamhet, där kunders val styr i vilken utsträckning, som vi ska ha tillgång till internet som infrastruktur för den del av våra liv där vi fritt kan söka information, bygga upp kunskap om politik och samhälle, göra inköp och betala räkningar samt umgås och utbyta tankar med människor från när och fjärran.

När tillgång och efterfrågan ska styra utvecklingen, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut vad det kan innebära i sin förlängning. Idag nöjer sig många människor med att vara kunder, som köper olika paket ur kabelbolagens utbud och det finns tecken på att de stora bolagen gärna vill paketera sitt utbud och skriva in rätten till övervakning och kontroll för att tillfredsställa de företag som förser dem med en del av innehållet i utbudet. Ipred-lagen passar som hand i handske för den utvecklingen. Den som vill ta sig tid och läsa igenom hela rapporten från den offentliga utfrågningen, som Närings- och Kulturutskottet anordnade inför beslutet om Ipred-lagen i riksdagen, kan få en bild av hur pass mycket våra beslutsfattare bryr sig om att väga olika intressen mot varandra.

Där är det vad jag kan se i huvudsak Patrik Hiselius, jurist och ansvarig för samhällskontakter på Telia Sonera, som talar för medborgarintresset (sidorna 26 – 28) även om Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter (sidorna 21 – 23) gör ett hyggligt försök att beskriva situationen när branschen satsat mera på att lobba på politiker för att få till skärpt lagstiftning än att gå kunderna till mötes. Han får dock underkänt när han uttalar följande ”Ordet ”pirat” har använts svepande de senaste åren. Det ska vara förbehållet den organiserade brottsligheten, de som masskopierar cd-skivor och dvd-skivor och så vidare och som kommersiellt driver piratsajter”. Detta trots att han borde veta att pirater existerar i form av medlemmar i Piratpartiet. Som pirat betackar jag mig för att bli klassad som tillhörande den organiserade brottsligheten.

När han gör sig till talesperson för internetföretagens kunder kan han inte vara okunnig om att upphovsrättsindustrins Antipiratbyrån drivit fram Piratbyrån, Även om de markerar att de ej vill bli förväxlade med Piratpartiet, kan personerna i den kretsen inte komma ifrån att de utgjort en inspirationskälla när Piratpartiet kom till och allt sedan dess. När jag försökt klura ut varför de vill hålla på sig, har jag förstått att det handlar om att kopimi-filosoferna vill vara fria tänkare på den politiska scenen, utan att vara bundna vare sig till Piratbyrån, som just nu vilar för eftertanke, eller till Piratpartiet. I ett demokratiskt samhälle är de fritt tänkande debattörerna betydelsefulla eftersom de etablerade partierna harvar på i gamla hjulspår och har svårt att lyfta blicken. Anna Troberg visar att pirater behövs för att hålla de etablerade partiernas syn på våra demokratiska fri- och rättigheter på rätt köl.

Om Björn Elmbrant verkligen vill en utveckling där man slutar bekriga varandra och kliver upp ur de gamla skyttegravarna till höger och vänster, då borde han träna upp sin förmåga se att det som han kallar ”krämarmentalitet” är lika illa tåld bland dem på den andra sidan, som vill stimulera ett blomstrande näringsliv. Lika litet som tomtar och troll härskar över internet, lika litet är ”krämarmentaliteten” förhärskande bland företagare. Bara genom att bearbeta de egna föreställningarna om ”dom andra”, kan alla goda krafter dra åt ett bättre håll. Tro det om du vill, men det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. När vi förstorar skillnaderna, då får vi på köpet en lagstiftning där de rigida människorna på ömse håll ges möjlighet att göra livet surt för oss alla.

Sedan ännu en länk till Anna Troberg – dags att vakna och lukta på kaffet med adress till Vänsterpartiet, men också alla andra i de etablerade partierna. Lägger därtill Christian Engström som spinner på samma tema. Dessutom länkkärlek till Gubben vid Rämen, som kommit igång efter sommaren och synar livet och politiken genom sina speciella googles.

Intressant.

Vill vi ha ett övervakningssamhälle?

Frågan ställdes i morse i TV4 mot bakgrund av att Torbjörn Tännsjö skrivit boken Privatliv och där visar att han bytt perspektiv i frågan. Redan i december 2008 skrev Rick Falkvinge om den lag, som väntar oss, när datalagringsdirektivet ska implementeras i svensk lag. På gång redan då, har den ändå inte kommit längre än att de ledande politikerna kommit överens om att senarelägga detta beslut till efter valet i höst. Det är svårt se att det är för att slå vakt om vår demokrati, som man gör så. Mera handlar det om att inte väcka den björn som sover. Svenska folket vill man helst invagga i tron att regering och riksdag vet bäst, när det gäller övervakning och kontroll av oss medborgare. Det gör man bäst genom att bjuda över varandra med ett saltat och kryddat valfläsk. Under tiden visar Techrisk att den anda som ligger i tiden sprider sig.

I Ny Teknik förklarar Rick Falkvinge att den som kan sprida information till folket besitter makt och därför ligger det i Piratpartiets intresse att stödja organisationen Wikileaks. Men, det sker inte utan att det följs av problem, mot bakgrund av det som hänt kring Julian Assange. På halsen har vi fått en debatt om könsroller, som inte är konstruktiv. Självklart ska de kvinnor som vänt sig till polisen med sina funderingar ha rätt att bli behandlade på ett rättssäkert sätt. Jag håller med Emma, den som inte klarar att hantera sitt hat åt det ena eller andra hållet, gör samvaron mellan kvinnor och män en björntjänst. Självklart finns det krafter som vill göra ett stort nummer av att det bland oss pirater finns de, som är mera intresserade av att utforska kunskapen om intersektionalitet än att fortsätta i feministernas hjulspår, där de grävt ner sig sedan lång tid tillbaka.

Det är med all respekt för alla de kvinnor som gått före i kampen för bland annat lika och allmän rösträtt, som jag anser att dagens kvinnor och män måste få lov att söka en ny väg, där vi agerar utifrån kunskapen att det finns flera samverkande faktorer som samspelar när människor blir illa behandlade. Beroende på om man befinner sig i det väl inkörda hjulspåret eller nyligen har upptäckt att det finns andra teorier eller bara känner sig påhoppad så där i största allmänhet, tolkar man världen omkring sig. Det kan ingen förneka. Men, var man än befinner sig borde man kunna fråga sig: - Vad är det som hänt i vårt land när vi inte kan tala om en rättssak utan att hamna i ett uppslitande ordbyte utifrån ”könsmaktsordningen” eller en diskussion om informationsfrihet utan att ses som en person med en pervers sexuell läggning? I bägge fallen riskerar man att fördömas av alla moralister som är urstyva på att skaffa sig tolkningsföreträde på vad som är sanning.

Ett stort tack till Emma Opassande som ber oss Våga vägra hata. Håller med till 100 att vi ska respektera även kvinnorna. Tycker också att Isobel Hadley-Kamptz skickligt sätter ord på de upprörda känslor som omger saken. Men, på något sätt måste vi komma upp ur det feministiska hjulspår som omöjliggör all diskussion. Vi lever de facto i en brytningstid inom en rad områden, varför det inte är märkligare att utmana feminismen med kunskapen om intersektionalitet än att ifrågasätta i vilken utsträckning staten ska ha rätt att göra intrång i våra privata liv i namn av skydd mot terrorismen eller att kunna jaga buset. Trygghet är, som Svensk Myndighetskontroll skriver, något mycket mera.

Vid sidan av detta ser jag att Christian Engström, Markus ”Lake” Berglund och andra gillar att Thomas Bodström reagerade sunt inför P3:s drogtest. Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol hos Badlands Hyena har dock funnit ett ännu mer uppseendeväckande exempel på en drogtest, som hon kommenterar på sitt helt oefterhärmliga sätt. Säga vad man vill om Federley, men nog har han valt ett bra tillfälle att slå tillbaka för en oförätt. Men, även om man kan förstå hans handlande, tvivlar jag på att det kommer att ge någon effekt - varken inne i partihögkvarteret eller ute bland allmänheten, där de flesta ogillar hämdlystnad.

Själv tycker jag att Fredrik Federley gjort helt rätt, då han med detta visar att en människa till sist måste välja att se sig själv i ögonen. Därutöver är det ett bra exempel på hur de beskäftiga är totalt blinda för den enskilda individens rätt att få bestämma över sin egen kropp. I bästa välmening anser de sig ha rätt att ta till dylika metoder. Rätt intressant hur verkningsfullt det är att pröva på den metod, som man vill tvinga på andra. Att sedan Beatrice Ask tycker att hon ska gå före och visa på vägen, som mot ofrihet bär, kan möjligen vara ett utslag av samma osunda miljöpåverkan, som vi kan se i andra sammanhang där man håller hårt på regler och normer.

Intressant.

Vissa makthavare och media utmanas inte ostraffat.

I allt det surr som uppstått på grund av en jouråklagares beslut att anhålla Wikileaks Julian Assange i sin frånvaro, försöker jag få ett grepp om det hela. Men det är inte lätt. Av Juristens funderingar drar jag slutsatsen att jag inte är helt fel ute när jag tycker att det inträffade säger intressanta saker om vårt rättsväsende. DN skrev igår att den ideella och obundna Rättssäkerhetsorganisationen (RO) har anmält jouråklagaren till JO för att få utrett om hon brustit i sin objektivitetsplikt. Uppdatering: Ser i Resume.se att det är Billy Butt, som är företrädare för RO, vilket förklarar en del. Eftersom BBC använt sig av honom i ett nyhetsinslag, har de nu sagt att de ångrar intervjun med honom. Så kan det gå - jag slarvade också med researchen, men tänker att detta att någon hållit på sedan 1993 för att söka resning för sin sak, kan väl också vara intressant. Igår skrev SvD bland annat att den tidigare överåklagaren Alhem anser att åklagarna måste förklara sig. Den artikeln finns i dagens papperstidning under rubriken Åklagarna tiger om Assange och att utredningen fortsätter. Åklagarmyndigheten la igår ut ett antal frågor och svar i ärendet på sin hemsida igår och där framgår att det hela spreds genom en läcka till en tidningsredaktion. Intressant om anställda i rättsväsendet gillar en del läckor men ogillar andra. Drar slutsatsen att det finns dom som resonerar att sådant läder ska sådan smörja ha, mot bakgrund av att Wikileaks konkurrerar om nyhetsmaterial genom sin arbetsmodell att läcka hemligt material. Detta trots att det omfattande material som offentliggjorts dessförinnan släppts till flera stora redaktioner i USA, Storbritannien och Tyskland.

SvD:s Anders Mildner har noterat att nätet fylls av skepsis inför anklagelserna. Redan i lördags rapporterade SvD om andra tidningars uppgifter där Julian Assange uttalat sig och sagt att påståendena är falska och att Wikileaks tidigare under veckan fått förvarningar om att de skulle utsättas för fula tricks. Redaktionschefen Martin Jönsson berättar på sin blogg om världsnyheten som var ute och vände. Hur som helst har Aftonbladet en intervju med Julian Assange med frågor om saken. Anna Troberg bekräftar att uppvaktningen från all världens media varit intensiv och förklarar att Piratpartiet arbetar för att hålla rågångarna när det gäller Wikileaks som organisation och Julian Assange som person. Uppgifter som TT vidareförmedlat till Rapport och andra. Mårten Schultz har synpunkter på medias agerande och Joakim Jardenberg lyfter i sitt inlägg betydelsen av journalistik och dess roll i vår tid.

Men, med tanke på att rättssäkerheten eroderat under nuvarande och tidigare regering och att Piratpartiet går till val med krav på skydd för den personliga integriteten är det inte konstigt att vi i Piratpartiet upprörs, när vi tycker oss se tecken på att den anklagades rättssäkerhet är i fara. Leo Erlandsson skrev redan den 1 augusti om vad vi har att vänta efter Wikileaks. Vissa makthavare och media utmanas inte ostraffat. Hax ger en inblick i hur lätt en person, som ber polisen om råd i en allvarlig rättssak, kommer undan ansvaret för det som sedan följer, eftersom det är åklagaren som har en anmälningsskyldighet. I likhet med Emma Opassande undrar jag om vi kommer att få veta vem eller vilka som bär ansvar för denna i mitt tycke mycket illaluktande soppa. Hur som helst bidrar det inte till att öka förtroendet för rättsväsendet och inte heller för en del journalister, som inte kan hantera att läsare fått tillgång till verktyg, som gör att de kan syna hur nyheter skapas. Till det kommer att en del gillar att vara känd som en reporter som ger järnet. Jag vet inte om det är min allergi mot skvallerkärringar, som gör att jag inte är imponerad.

Intressant.

Kan politiker hålla vad de lovat?

Rick Falkvinge och Hanna Wagenius har inbjudits till SVT:s YouTube-kanal för att svara på Antes undring: - Har ni glömt frågan om fildelning? Programledare Nadia Jebril, SVT debatt på youtube.com/valet.

Debatten aktualiserar problemet med att politikerna före ett val säger ett och sedan efter valet gör något annat. Effekterna av intervjun med Maud Olofsson i SvD blev bland annat att en av de aktiva i Centerpartiet med kunskaper om internet och därtill hörande teknik öppet har deklarerat att han nu kommer att rösta på Piratpartiet i valet den 19 september, vilket jag nämnde i mitt inlägg igår.

Idag skriver Mathias Sundin (FP) i ett debattinlägg på SvD Brännpunkt att enda möjligheten är att med väljarkontrakt åstadkomma en ändring. Fredrik Moberg tror inte på det konceptet, utan har i likhet med mig själv kommit fram till att det enda som kan leda till en förändring är att tillräckligt många väljare inser att man ibland måste välja att rösta på ett parti som sätter fokus på grundbultar i ett samhälle där informations-, kunskaps- och kulturskapande processer är det som fångar allt fler människors engagemang. Jag känner igen mig i Mathias´ resonemang, men ibland måste man inse svårigheterna att förändra partier inifrån när partiets ledare slagit sig till ro i de gamla invanda hjulspåren och omgett sig med ja-sägare.

Många är intresserade av den här diskussionen bl a Infallsvinkel, som känner för en mera drastisk demonstration, vilket visar hur brist på ordhållighet kan upplevas. Även om tanken är lockande, så ogillar jag den typen av demonstrationer. Det är en sak om besvikna centerpartister känner för att på detta sätt visa vad man tycker, men nog är det bättre att göra som Markus ”Lake” Berglund d v s högt och ljudligt tala om varför han ser sig tvungen att rösta med fötterna. Han skrev först i affekt, men står fast vid att en röst på Piratpartiet kan innebära att det parti, som han gillar mest – Centerpartiet – ska skärpa till sig. Han inser att alldeles oavsett vilket parti man hittills röstat på, är det nu nödvändigt att alla, som fortsatt vill ha tillgång till ett öppet och fritt internet, ger Piratpartiet sin röst. Anders Lindbäck har kollat hur många som skrivit under väljarkontraktet Nej till datalagring och konstaterar att det bland de etablerade partierna är en försvinnande liten del.

Jag ryser när jag tänker tanken att ett bakslag för Piratpartiet av de andra partierna kan tas till intäkt för att väljarna gett dem fullmakt att trava på med sin politik där ett fritt, öppet och neutralt internet fortsatt ska ses som ett tillhåll för all sköns nedbrytande krafter, som det är tillåtet att övervaka, filtrera, blockera och censurera. Den synen på oss medborgare står i bjärt kontrast till den tilltro, som krävs, för att vi ska känna lust vara med och skapa en bättre värld. Det vore oerhört trist om dagens ludditer fick bestämma. Hittills är det allt positivt, som nätet gett och ger mig, som varit min drivkraft, men ibland händer det att rädslan för ett bakslag griper tag i mig.

Det är ingen angenäm känsla och jag förstår varför en del partistrateger frestas ta till skrämseltaktik för att vinna röster. Det motverkar jag med att läsa Khalil Gibrans ord om Förnuft och Känsla, där en strof lyder: ”Låt därför er själ lyfta ert förnuft till känslans höjder och jubla. Och låt den styra era känslor med förnuftets hjälp så att känslorna varje dag förnyas och som Fågel Fenix höjer sig ur sin egen aska.”. Att vila i förnuftet och verka i känslan måste tolkas som att jag fortsatt ska tro på möjligheten att vinna väljare genom att fortsätta berätta om nätets förtjänster men också de krafter som hotar det öppna och fria nätet. Lars-Erik kommenterar DN/Synovates mätning av opinionen och noterar att var femte väljare är osäker. Han tycker i likhet med mig och många andra att det hade varit intressant om Piratpartiet varit ett av opinionsinstitutens alternativ. Rick Falkvinge gör en folkbildande insats, men han borde fundera en del på pedagogiken – dumstruten togs bort när kunniga pedagoger förklarat varför den inte fungerade ;)

Det kostar att rädda världen skriver Josh – även pengar. Jag vet vad han talar om. Det tär på kassan att vara aktiv. Instämmer med Josh – skänk partiet ett bidrag.

Intressant.

Lustig känsla att vara en illustration.

I veckans snackisar hos SVT görs det rätt stort nummer av att Piratpartiet är överrepresenterade bland de tongivande bloggarna i bloggosfären. Intressant dock att man inom de etablerade medierna inte i någon större utsträckning frågar sig varför. När jag själv väcktes ur min törnrosasömn och upptäckte att det parti, som jag hade röstat på – var på väg att driva igenom FRA-lagen, började en resa där jag lärt mig allt mer om etablerade politikers och traditionella mediers förhållningssätt gentemot informations- och kommunikationstekniken samt internet. Ju mer jag lärde mig om deras inställning desto närmare drevs jag mot Piratpartiet, som jag idag ser på med helt andra ögon. Där jag i juni 2008 såg ett parti som försvarade fildelande fjortonåriga fjunisar, ser jag idag ett parti, som med kraft står upp för demokrati och mänskliga rättigheter samt ett starkt skydd för integritet och rättssäkerhet.

Dessutom har den ökande kunskapen om IT och Internet tvingat mig att sätta mig in i vilka krafter som arbetar för reglering, blockering, filtrering och censurering av internet. Därför inger det mig en rätt lustig känsla att ett av mina blogginlägg får utgöra en illustration till det som man i SVT:s studio finner så anmärkningsvärt att det måste ordas särskilt om det, d v s fenomenet med politiska bloggare som ställer upp för Piratpartiet. Med tanke på den syn på internet, som är förhärskande bland etablerade politiker och dito medier, vore det mer egendomligt om inte politiskt medvetna nätanvändare gick åt det hållet. Som en god illustration till detta länkar jag till Markus ”Lake” Berglund som nu bestämt sig att rösta på Piratpartiet istället för det parti, som han är medlem i – Centerpartiet. Välkommen i gänget!

I det sammanhanget kan det passa med en länk till dagens bloggpost i Norrtelje Tidning, där jag vill belysa informationens roll i kunskapsprocesser med utgångspunkt från andra mediers syn på Wikileak. Till det senare har jag fått ytterligare en pusselbit – en artikel i New Statesman, som C Magnus Berglund skrev om på Facebook. Där kan man läsa om hur Julian Assange arbetar för att skadorna av en publicering ska kunna minimeras. Sedan en liten runda till Opassande; Christian Engström; Hans J; och Oscar Swartz.

Intressant.

Vi satsar alla vårt förtroendekapital.

Lars Gustafsson, Författare och Distinguished professor emeritus vid University of Texas, Austin har i ett öppet brev till styrelsen för Piratpartiet, begärt sitt utträde med anledning av att styrelsen beslutat att skydda en del av organisationen Wikileaks servrar. När jag nämnde detta i en tidigare postning med en länk till Lars Gustafssons blogg, tyckte jag att det skulle bli intressant se vilken tidning som skulle bli först med den nyheten. Oops. Intressant, det ser ut att vara Expressen Kultur Sedan TT spritt nyheten hakar GP Kultur & Nöje på. Rolling stones?

Även om alla medlemmar är värdefulla i kraft av sin numerär, finns det därutöver en och annan som i kraft av sitt intellektuella förtroendekapital har en större tyngd än oss andra, och därför är naturligtvis förlusten av medlemmen Lars Gustafsson kännbar. Men, ur en demokratisk synvinkel kan det inte vara så att hans tolkning av vad organisationen Wikileaks står för, måste anammas av styrelsen av det skälet. Vi har alla var och en ett förtroendekapital att förvalta. Lars Gustafsson gör det på sitt sätt med hänsyn tagen till situationen i sitt nya hemland USA, där kriget mot terrorismen antagit svåröverskådliga proportioner.

Att Piratpartiet skulle ge sig in i ett samarbete med en organisation, som på sakliga grunder skulle kunna klassas som ”anti-USA-orienterad” faller helt på det orimliga i påståendet. Det står nog mera för det gamla vanliga – den som inte är med mig, den är emot mig. Jag är gammal nog att ha hört mycket om McArthy-ismen och varit nära de som sysslade med kommunistjakten på 50-talet, vilket var förspelet till IB, som sedan ledde till IB-affären. Idag har vi FRA. Jag minns mycket väl den mycket upprörda diskussionen, sedan vi i ungdomsklubbens styrelse haft besök av en kriminalpolis, som ville värva oss som rapportörer av ungdomar anslutna till Kommunistisk Ungdom. Även om vi i styrelsen sa nej, då vi inte ville hålla på med angiveri, vet jag att det fanns medlemmar i klubben som trots det ställde upp. Jag har således på nära håll sett vad skräck för inbillade faror kan göra med människor.

Att läcka material, som genom sin mängd kan ge en tillförlitlig bild av krigets verkliga ansikte, är ett av de få sätt som står människor till buds för att få hejd på våldsspiralen i krig. Om jag förstått saken rätt växer opinionen mot kriget även hemma i USA, men det är inte vad jag kunnat se det huvudsakliga skälet till Piratpartiets intresse att ställa upp. För oss handlar det om att stå upp för Informationsfriheten. En viktig princip som Reportrar utan gränser betonar och som även Lars Gustafsson torde bejaka i normalfallet. Tanken är ju att risken för att offentlighetens ljus kan falla på det som händer, ska göra att man håller sig till de spelregler som finns. Det komplicerar krigföringen varför vi inte kan bortse från att stater världen över – även Sverige – vill tygla den teknik, som gör sådana läckor möjliga.

Det går inte att missta sig. Just nu pågår ett veritabelt krig på samhällets alla nivåer mellan dem, som vill låsa in informationen och göra den tillgänglig endast för en utvald skara, och dem, som i likhet med flertalet av Piratpartiets medlemmar, är övertygad om att vi har mer att vinna än förlora på offentligheten. Ett bra exempel på det senare finner jag hos Techrisk, som berättar en solskenshistoria om hur en publicering av gamla fotografier ur RAÄ:s arkiv fick ett ökat värde när en läsare läste om saken och ville komplettera bilderna med ytterligare kunskap om deras innehåll. Nog kan man undra vad som ger bäst utdelning i det långa loppet – att fokusera på möjligheterna eller att överdriva farorna och rusta oss för att möta en massa hjärnspöken.

Kan vi inte låta medborgarna i USA och andra av kriget berörda länder ta ställning till om det är bra eller dåligt att dokumenten gjorts tillgängliga. Vi måste utgå från att Wikileaks också har ett förtroendekapital att förvalta och det kan ingen annan göra åt dem. Även om jag i likhet med Calandrella skänkt problematiken en tanke, utgår jag från att de gjort ett val med tanke på de omständigheter, som de tvingas leva under.

Avrundar med Opassande, som skriver om Dagens kulturpolitiska garv med länk till Birger Schlaug som gjort en egen iakttagelse om Expressen Kulturs engagemang i valrörelsen; Anna Troberg, som bl a kommenterar Lars Gustafssons begäran om utträde; Hax gör också ett försök; Rick Falkvinge samlar info från internationella media. Ser hos Lars Gustafsson att han fått ett svar från Rick och att utträdet är bekräftat. Som vanligt finns mycket intressant att läsa i kommentarstrådarna.

Intressant.

Emmas kommentar räcker långt.

Idag gör jag det enkelt för mig - lägger en länk till Emma Opassande, som kommenterar varför det som Piratpartiet erbjudit Wikileaks är så viktigt. Men Futuriteter visar att människor kan se på detta på olika sätt. Men, nog är det väl ändå magstarkt att tolka krav på öppenhet om det som pågår under krigets täckmantel som uttryck för en antiamerikansk hållning. Jag trodde att Lars Gustafsson var en klok karl. Men, han har nog varit hårt ansatt tidigare för sina piratsympatier och fick nu ett osökt tillfälle att dra sig tillbaka. Intressant dock se vilka media som gör stort nummer av den saken.


Som motvikt måste jag naturligtvis lägga alla positiva röster som fanns i min tidigare bloggpost, men till det också Pirat-Janne, Hax, Caspian Rehbinder och Full Mental Straightjacket. Med vilken verkan det kan ha. Det är inte lätt att väga emot en gigant. Men jag hoppas naturligtvis att det finns många andra som inser betydelsen för demokratin att det finns en whistleblower av Wikileaks kaliber.


Uppdatering I: Niklas Dougherty ger oss en värdefull historisk orientering. Anna bidrar med en redovisning av medieintresset så här långt.

Offentlighet är demokratins livselixir.

Ikväll fick vi förklaringen till varför Rick Falkvinge igår städade upp och byggde in mera säkerhet kring sin utrustning för information och kommunikation. I Rapports 19.30-sändning fick vi bekräftelse på att Piratpartiet ska sköta driften av en del av Wikileaks nya servrar, vilka placerats någonstans i Sverige. Rick berättar att avtalet skrevs under i söndags och Anna berättar att insatser för en levande demokrati kräver mer än bara prat. Hos Anders S Lindbäck finner jag länkar till SVT, NSD, HD, VLT samt Sydsvenskan som berättar att Piratpartiet donerar serverplats och bandbredd till Wikileak. Hos Christian Engström finns länkar även till Göteborgs-Posten och Australian IT News.

Sedan twittras och skrivs på Fejan om artiklar i bland annat Nyheter24 och dessutom Expressen, Aftonbladet, DN, SVD och andra som lagt upp TT:s notis. Därutöver kommenterar naturligtvis en hel rad mycket glada pirater som Henry Rouhivuori; free and thinking; Magnihasa; Fredrik; David; Värmlandspiraten; Ung Pirats Stefan Flod och en del andra som anser att Wikileaks behövs och därför tycker om det vi gör. Den sista länken gör mig nog suspekt i en del andras ögon, men jag är gammal nog att minnas kommunistskräcken här i Sverige på 1950-talet, vilket blev upphov till IB-affären. Jag är anhängare av att det allra mesta ska tåla att synas i dagsljus om vi vill berömma oss av att vara en demokrati. Har noterat att det skrivits mera om Wikileaks tilltag att publicera än att analysera och resonera kring det material som offentliggjorts. Nog säger väl det en hel del om var mediehusen har sina sympatier. Underförstått - Tipsa oss gärna, men inte i denna omfattning.

Efter detta kan det passa att bjuda på Piratpartiets valmanifest som lolcats, innan jag går vidare och berättar vad jag snappat upp om nätneutralitet och vad PTS säger om skyddet för den personliga integriteten som en viktig säkerhetsfråga. Igår såg jag i Ny Teknik att Niklas Lundblad var i hetluften för att försvara det förslag om nätneutralitet som Google formulerat tillsammans med nätoperatören Verizon. Samtidigt fick vi också veta att Google kommer att ta en fight med Oracle för att rädda den öppna källkod, som Oracle nu anser sig äga sedan de köpt upp Sun Microsystems. Annars är det som vi ser en bra illustration till hur det går till när ett företag anser sig ha förvärvat ett patent och därmed anser sig ha rätt att stänga andra ute och själv bestämma om dess fortsatta användning. Christian och Amelia får verkligen vara på alerten där nere i EU:s korridorer.

I IDG.se fick vi också veta att nätneutralitet är en icke-fråga här hemmavid enligt aktörer i branschen. Uppgifterna bygger på en rapport som Näringsdepartementet låtit revisionsbyrån PWC ta fram. Här sägs ”att slutkundsmarknaden i Sverige fungerar mycket bättre än i exempelvis USA och att det generellt finns tillräckligt många valmöjligheter för konsumenterna mellan olika leverantörer av internetaccess och tjänster”. Samtidigt krattas manegen åt regeringens Bredbandsforum. Hur vet man att det fungerar runt om i landet? Och vem eller vilka tjänar på att vi tror att det är så? Ja, så här i valtider gäller det väl att invagga oss alla i tron att allt här är frid och fröjd. Uppdatering: Ser att Patrik Fältström är kritisk, vilket gör att vi bör hålla koll. Annars noterar jag att PTS säger sig vara den myndighet som ska främja tillgången till en säker elektronisk kommunikation, där skyddet för min och andras personliga integritet sägs vara en viktig säkerhetsfråga. Med undantag dock för FRA och en del andra med uppgift att hålla koll på oss, men om det sägs inte ett ord. Sedan vill de att vi ska känna förtroende för dem.

Avslutar med Infallsvinkel, som puffar för 2022.nu med läsvärda texter om framtiden.

Intressant.

Många röster behövs i en levande demokrati.

Blir glad när Mikumaria bjuder på en länk till Anders Mildner, där han skriver om att komma tillbaka till vardagslivet efter SSWC. Underbart att de delar med sig av sina upplevelser till oss andra som inte var med. Hos IDG.se hittar jag foton med detta sköna gäng. På Marias blogg har jag valt ett inlägg där hon förklarar hur hon använder Creative Commons License, vilket jag själv och en del av mina Fejan-vänner kan ha nytta av.

Apropå detta med Fejan – har jag nu läst ikapp artiklarna i SvD i ämnet och tycker mig se att artikelförfattarna låter sin egen syn på företeelsen färga av sig. Undrar en kort stund om artikelförfattarna skulle kunna skriva en artikel tillsammans, där de berättade för oss ifall arbetet med artiklarna lett fram till nya insikter eller bara stärkt dem i deras tidigare uppfattning om saken? Eftersom jag själv rätt ofta ser det jag läser, som ett material för mitt eget kunskapsbyggande, är jag naturligtvis nyfiken på hur journalister gör sitt urval av information och bygger upp sina artiklar, men också i vilken utsträckning de gör nya väl underbyggda rön som leder fram till nya slutsatser.

Eller handlar det hela bara om konsten att hantera ett material efter en viss mall, där man i stor utsträckning litar på kollegor och sedan traskar patrull? Ungefär som i riksdagen där makten ligger i arbetet innan utskotten bestämt sig och därmed hela riksdagen. Det senare undrar jag, sedan jag läst redaktionschefen Martin Jönssons inlägg om SvD:s Inger Attefalls och andra journalisters hantering av information om svininfluensan. Minns hur jag själv upplevde att det var bäst att lyssna till dem som talade om en pandemi som krävde extraordinära åtgärter. Även om jag, som ingick i en riskgrupp, lät mig nöja med den första injektionen.

Annars riktas en stor del av medias uppmärksamhet på politikernas olika utspel inför valet 2010. Eric Erfors i Expressen har lagt märke till att offentligt anställda kramas av politiker från både höger och vänster och att rollen som arbetsgivare inte riktigt hänger samman med rollen som välmenande politiker i behov av offentliganställdas röster. Igår dristade jag mig till att se vad de har att välja mellan: - Moderater, som vill att verksamheter ska tas över av privata företag eller Socialdemokrater, som vill att verksamheter ska tas över av kooperativ eller ideella organisationer, vilka i bägge fallen har ledare som inte så sällan ser om sitt eget hus. Förändringar tänkta att tända en eld i baken på de offentligt anställda, som med tiden blivit rejält trötta på den tunga överrock bestående av högre chefer och politiker, som de måste dras med, samtidigt som de kämpar med att skapa arbetsglädje i sin egen vardag.

”Fredrik Reinfeldt konkurrerar hårt om jobbet som förstekramare och har under sina resor i Sverige ofta förlagt sina besök till någon arbetsförmedling, äldreboende eller skola”. Men, jag säger inget om att den som vill bygga om Folkhemmet måste resa runt och inspektera hur det arbetet fortskrider. Erfors har dock satt fingret på en intressant punkt – att det är de politiker, som jobbar heltid med lagstiftning i riksdagen, som uttalar sig som om de vet bäst när det gäller skola, vård och omsorg. Varför är det så?

Förutom att Filippa Reinfeldt, ansvarig för vård och omsorg i vårt län, blir förminskad i sin roll, ger mediernas fokusering på kommunala och landstingskommunala frågor de ledande politikerna en möjlighet att smita undan frågor om hur de ser på grundlagarna och hur de hanterar lobbyister med uppdrag från olika intressen samt kraven på öppenhet och transparens när det gäller bidragen till det politiska arbetet, som inte alltid sker i form av pengar. Det innebär att de frågor som Piratpartiet fokuserar på har svårt att ta sig in på den publika arenan – om det inte handlar om barnpornografi där våra vedersakare tog chansen att förvrida perspektivet från en ideologiskt viktig diskussion om informationsfrihet vs integritet till att oskadliggöra oss genom att piska upp stämningen med påståenden om att vi pirater ville skydda pedofiler. Göran och Marcus ombord på Livbåten reder också ut varför Pirater är en träffande beteckning på oss. Det gäller att ha ett öppet sinnelag. Något som bland andra Lars-Erick ofta visat prov på.

Själv känner jag glädje över att jag 1. fått möjlighet att vara en del i allt detta som pågår just nu; 2. fortsatt känner tillit till människans förmåga att göra vad gott är samtidigt som jag kan bejaka den teknik som underlättar kommunikation och insamling/spridning av information; och 3. insett att man aldrig är för gammal för att ta ett ansvar när det gäller att hålla dialogen om demokratin igång.

Här är jag en av många pirater som ger input i den dialogen.

Intressant.

Kölhala dom – rösta på ett annat parti.

Idag var jag i behov av en ordentlig sovmorgon. Kom hem vid 23-tiden igår efter en hel dag på väg hem efter seglingen med piratskutan Arwen. Fortfarande har jag känslan av att fortfarande vara ombord, då balanssinnet ännu inte noterat att jag fått fast mark under fötterna. Det har varit en fantastisk vecka på många olika sätt. Gästbloggade vid ett par tillfällen, vilket jag länkar till här och här.

Väl hemma försöker jag skapa mig en bild av världen här hemmavid och runt omkring. Skrivsugen som jag är gör ni klokt i att bereda er på ett extra långt blogginlägg.

Ser att Julian Assange, Wikileaks talesperson, är en flitigt anlitad person. Både SvD och DN har ordnat möjligheter till chat åt sina läsare samt intervjuat honom och i många andra medier avhandlas företeelsen och frågor ställs som leder till funderingar om för- respektive nackdelar med att göra hemligstämplade handlingar offentliga. Hos TED Ideas worth spreading har jag funnit en intervju om varför världen behöver Wikileaks. Har lyssnat och blivit riktigt nyfiken på Julian Assange som person. Hos The Guy Interpreter har jag läst att Julian Assange under sin ungdomstid var Australiens mest kända etiska hackare. I TED- intervjun vill Assange ogärna använda sig av ordet ”hacker” då det bland människor ovana vid datanördarnas språk lätt leder tankarna till fantasibilder av ryska maffian som vill hacka mormors bankkonto. Jag vet att jag själv hade den uppfattningen då många s k public service-media oftast använder ordet hacker i sådana sammanhang, medan det i själva verket enbart handlar om att kunna skapa en fungerande programkod. Mårtensson hoppas naturligtvis att hans parti ska begripa vad det är fråga om.

Piratpartiet har tidigare erbjudit Wikileaks bandbredd och serverplats och Anna Troberg ställer idag den berättigade frågan ”Vad kommer partierna att göra för att skydda Wikileaks demokratiarbete?”

Även i en demokrati behövs människor som är beredda att visa upp vad som döljer sig bakom den yta, som politiker och administration visar upp offentligt. Det är därför som public service-media är en så viktig institution i en demokrati. Men, när man tänker efter, kan det (även i den bästa av världar) vara så att det knyts speciella band mellan politiker och journalister, som sätter granskningen ur spel. För att få vara med i det långa loppet måste en reporter vara aktsam med den information, som vederbörande fått sig till livs. Ju bättre relationer desto mer kan man få veta, men desto svårare blir det att vara kritisk. Jag kan tänka mig att det är den gradvisa förändringen i relationen mellan makthavare och media som gör det nödvändigt med aktörer som Wikileaks. Detta parallellt med skydd av s k whistleblowers bland annat genom källskydd.

I andanom hör jag hur diskussionens vågor går höga bland journalister kring just detta att göra hemligstämplat material offentligt. Journalister med goda relationer i förhållande till makthavare kan redan idag sitta inne med hemlig eller förtrolig information och ogillar givetvis att sådan info kan komma att spridas till kreti och pleti. Den diskussionen känner vi igen från tillfällen när motsättningar mellan journalister i etablerade medier och aktiva skribenter i olika sociala medier gått i dagen. Då brukar jag luta mig tillbaka och le för mig själv – tänk att det fortfarande finns människor som tror att yrkesetik och gott omdöme är något som kommer av sig självt tillsammans med betyg från universitet eller högskola. Det är i det verkliga livet inget, som någon kan ta för givet, när teorin kolliderar med praktiken, men chansen är naturligtvis större om detta tagits på allvar och finns med i utbildningen.

När det gäller förhållandet mellan eliten och de glada amatörerna såg jag Brit Statston tidigare idag twittra om ett blogginlägg, som passar osökt i sammanhanget. Här påminns eliten om det ansvar som följer av att ha både orden och tekniken i sin hand. Kan tänka mig att Deeped och alla andra haft en givande samvaro på SSWC under helgen som gick. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att puffa för FSCONS 2010 – här genom Techrisk.

Hur som helst har uppståndelsen kring Wikileaks på nytt satt fart på mina tankar kring FRA:s möjligheter att i sin utvecklingsverksamhet kartlägga hela svenska folket och dra slutsatser. Blotta tanken ger mig rysningar av obehag. Även om Julian Assange lutar sig mot att deras kryptering är så säker att inte ens FRA kan knäcka koden och utifrån det anser Sverige vara ett tryggt land att ha Wikileaks servrar i, är jag så naiv att jag – medborgare i en demokrati – anser mig ha rätt till skydd mot Storebror staten. Ingen medborgare ska behöva kryptera sina rörelser för att slippa bli utsatta för statens intrång. Därför tycker jag och en del andra pirater att det snackas alldeles för litet om det som riksdag och regering redan dragit in oss i. Folket borde inse att de kan ge politikerna bakläxa, genom att inte ge dem förnyat förtroende. Precis som man gjorde i EU-valet.

Om Socialdemokraterna överlåter skattefinansierad verksamheten till kooperativ och ideella organisationer eller Moderaterna överlåter det hela till privata företag, där chefer och ledning i bägge fallen kan se om sitt eget hus, det går väl på ett ut. Tanken, som de missar att förklara för de offentligt anställda, är att den konkurrensen ska göra den i deras egen regi bedrivna vården, skolan och omsorgen mycket bättre. Men något brott i tänket måste det väl ändå vara när man tror att lovord för konkurrenterna ska ingjuta arbetslust i den egna personalen, som oftast är urless på den överrock de försetts med i form av högre chefer och politiker. Annars är detta en illustration som visar att även detta krig skördar offer. Inte undra på att det leder till TUT eller TJUT eftersom No size fits all. Jag förstår att Oscar vill ha en hel hög med skämskuddar och att Svensk Myndighetskontroll fått mer än nog.

Därför behöver vi ingjuta en helt ny energi i partiorganisationerna. Till att börja med genom att rösta på ett annat parti än det gamla vanliga i valet 2010. Så som många gjorde i EU-valet. Efter det valet har flera av de etablerade politikerna vaknat upp och insett behovet av en uppryckning. Men det kommer inte att hålla i sig – om inte Piratpartiet tar sig hela vägen in i riksdagen. Hittills har man skjutit på en del saker till efter valet i höst. Oaktat det finns det saker att fundera på som här hos Anders S Lindbäck.

Om inte det räcker och du inte litar på mina ord, länkar jag istället till Emma Opassande, som gjort sig känd som en mycket påläst och omdömesgill person. Även hon undrar varför demokratins allra viktigaste frågor inte finns i valdebatten. Att det kan vara si och så med trovärdigheten bland experter, twittrade någon om med en länk till DN. Josh är som vanligt klok nog att låta den som känner honom göra en insats. I Härnösand gör lokala pirater sitt bästa för att göra bort sig, rapporterar Erik Hultin. Mycket trist då det visar brist på respekt för andras åsikts- och yttrandefrihet. Det är med respekt som med kärlek – bara genom att ge kan man få <3.

Avslutar med Skivad lime, som bjuder på inspiration genom Alestorm – Aaaaaarrrrrrrgh!

Intressant.

När krutröken lagt sig ser man bättre.

Idag skriver Opassande ett inlägg färgat av hjärteblod. Hon skriver ofta mycket bra och tänkvärt, men idag tycker jag att hon fångat något mycket angeläget, som alla pirater och sympatisörer bör ta till sig. Piratpartiet är vad vi alla tillsammans gör det till.

När jag gått i clinch med min inställning till huvudregeln att Informationen i en demokrati måste vara fri har jag funnit att jag tidigare tagit för givet att vi i PP kan acceptera ett enda undantag från denna regel – dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Den typen av bilder är inga pärlor viktiga att visa upp för omvärlden. Dessutom handlar det om brottsoffers rätt till integritet och där anser jag att integriteten väger över och talar för ett undantag från huvudregeln. Jag kan se att de senaste dagarnas turbulens uppstod på grund av ett glapp mellan ett krav på total informationsfrihet och en frihet med ett visst angivet undantag, med tanke på integritetsaspekten.

Det var ett glapp som jag tidigare inte varit riktigt medveten om, men nu tvingats klarlägga inte minst för att kunna förstå var jag själv står och varför. Det handlar inte om att vara strategisk eller att lägga mig platt för en sexualneurotisk opinion. Det handlar om att ge företräde för dessa unga brottsoffers rätt till integritet. Om bilder i manga-serier kan förbjudas med stöd av den lag som trädde i kraft den 1 januari 1999, då måste den lagen ses över och dessutom måste ”tittförbudet” som infördes i lag med giltighet från den 1 juli 2010 rivas upp. Att alla bilder på nakna eller lättklädda barn – verkliga och fiktiva – skulle kunna ses som pornografiska och därmed förbjudna att titta på, det är fullkomligt absurt. Det tycker även småbarnsföräldrar samt mor- och farföräldrar. Undrar om inte det gamla ordspråket äger sin giltighet i fråga om de människor som driver fram dessa överdrifter: ”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”.

Journalistförbundets ordförande finns bland dem som förstod det som Rick Falkvinge försökte säga, men inte lyckades få fram. Jag har skrivit en insändare eller ett debattinlägg efter det att jag varit ute på stan och delat ut flygblad, då jag stärktes i min uppfattning. Hoppas att den politiske redaktören vid Norrtelje Tidning bereder plats för detta i papperstidningen så snabbt som möjligt. Uppdaterat med en länk i webbtidningen. Tycker att det har ett nyhetsvärde även utanför vårt parti, vilket kan göra att den kommer ut rätt snabbt. Tänker sedan på Annas blogginlägg I motgång har vi chansen ... Nu kavlar vi upp ärmarna och ger järnet. Till det hör att göra ett konstruktivt arbete med sjökorten på vårt forum.

Inspiration kan vi hämta i inlägg på webbplatsen 2022.nu där allt är läsvärt. När jag valt mina favoriter då kommer jag att länka till dem – när jag nu kan ta mig tid till det. Just nu måste jag göra mig klar inför äntringen av piratskutan Arwen. Maloki ringde och ville att jag ska vara i Smögen redan i morgon. Det innebär att jag kommer att höra av mig högst sporadiskt fram till den 18 augusti. Ha det så bra till dess.

Intressant.

Översyn av sjökorten – en viktig del av problemlösningen.

Upptäckte strax efter förra inlägget att jag hade bokat tvättstugan, för att kunna vara hel och ren vid seglatsen på västkusten i nästa vecka. Därför fick jag lov att ändra dagens planer. Besöket på stan fick stanna vid inköp av tvättmedel och en del matvaror hos ICA-Kryddan. Några samtal blev det dock med människor, som ville prata om saken då de läst mina svar i dagens tidning. Det bådade gott inför fortsättningen, d v s utdelningen av flygblad, som jag får ta i morgon lördag.

Medan jag väntade på att tvättmaskinen skulle göra sitt, tog jag en runda på nätet för att skaffa mig en bild av läget. Innan jag gick till några av dem som länkat till mig hälsade jag på hos Opassande, som klarar att gå från tillståndet ”Hela havet stormar” till att sätta ord på sakernas tillstånd, utan att väja för det som kan svida. Även om hon är oändligt trött på oss, som inte vill inse hur låget är, utan gärna vill att tillvaron ska se ut på ett annat sätt, kan hon på ett beundransvärt sätt ändå ta nya tag. Och mycket riktigt, efter en genomgång av läget ger hon oss en uppgift, förutom att bearbeta sjökorten eller valmanifestet som nu öppnats upp i forumet ”jag vill också att folk tar sig en rejäl funderare på vad vi ger för intryck utan att för den sakens skull falla in i nåt slags “måste blidka alla”- syndrom. Det handlar snarare om att kunna identifiera problem för att kunna lösa dem. Tycker att vi alla ska ta det till oss och se vad vi kan bidra med.

Sedan hälsade jag på hos Magnihasa – klokt resonerande som vanligt. Tyvärr tror jag inte att det hjälper även om Magnihasa använder sig av en liknelse, som är lätt att förstå. Vi kan inte komma ifrån att vi har att göra med människor, som blockeras av ordet barnporr så till den grad att de slår ifrån sig och vägrar ta in att det måste finnas gränser för hur långt ett rättssamhälle kan gå när det gäller att visa avsky inför brott mot barn. Christian Engström visar varför det är viktigt att vi vågar diskutera saken. Om Maria Arbrahamsson törs, varför skulle inte vi våga? Vi som i olika diskussioner drivit frågan om rättssäkerhet som en ovärderlig beståndsdel i de demokratiska fri- och rättigheterna. Hax visar att debatten går vidare.

Gick sedan till Deepedition, som bjöd på en mycket smärtsam läsning, men just därför så mycket mera angelägen. Han är ett proffs när det gäller konsten att sälja idéer och därför inte någon som jag kan skaka av mig hur lätt som helst. Och när jag ser att en del pirater varit så omdömeslösa att de vräkt korkade uttalanden över människor, som vill oss väl, blir jag rädd för att jag med mitt agerande kan ha bidragit till det. Jag som argumenterat för att vi måste anta utmaningen att hantera en situation, som uppstått på grund av öppenhet och transparens och göra det på ett annat sätt än de andra partierna. Det ger mig ångest. När vi sedan hudflänger människor med andra åsikter, visar vi att vi inte tolererar andra åsikter än våra egna. Vill vi demokratin väl måste vi hålla i minnet att åsikts- och yttrandefriheten förutsätter en saklig argumentation.

Kände dock en stor tröst när jag läste Mymlans Gnaget Känner mig oändligt tacksam, för att hon inser att det inte är enkelt att navigera i den etablerade politikens farvatten om man vill göra skillnad. Känner också tacksamhet mot Lars-Erick som med sina erfarenheter klarar av att se Piratpartiet med både fel och förtjänster. Tänker på en strof ur en dikt av Sören Kirkegaard

All äkta hjälpsamhet börjar

med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta, så kan jag heller inte hjälpa någon.

Avrundar med Beelzebjörn, som har en hel rad länkar till olika skribenter vilka ger sin bild av hur landet ligger. Nu tänker jag inte grotta ner mig mera i detta, utan fokusera på 1. Emmas önskan, 2. uppgiften att bidra till översynen av sjökorten i forumet och 3. vara ute och möta människor och föra en dialog om våra fokusområden.

Intressant.