Hur många sväljer detta valfläsk?

Idag har jag roat mig med att översätta information som organisationen EDRI publicerat på sin hemsida Protecting Digital Freedom. Det luktar valfläsk lång väg av det som bjuds oss från ITRE – Industriutskottet i Europaparlamentet, vilket Christian Engström berättar om på sin blogg under rubriken Nätneutraliteten hotad efter omröstning i EU.

EDRI, som bevakar saken, spar inte på krutet i sitt utlåtade, vilket jag återger i sin helhet, då jag delar deras uppfattning att dagens EU-parlamentariker bedriver ett cyniskt spel – i utbyte mot borttagna roamingavgifter för mobiltelefoner ska deras väljare acceptera att internet, som vi känner det, ska paketeras och samlas i ett utbud från Telekomföretagen. Hur många räknar de med ska svälja detta valfläsk?

EDRI säger bland annat ”Om detta resultat inte röstas ner vid omröstningen i Europaparlamentet om två veckor, kommer resultatet att bli en svagare, fattigare online-miljö, till nackdel för europeiska medborgare och europeiska innovatörer. I slutändan kommer det att stå klart för de tidigare telemonopolleverantörer att ett sämre konkurrens- och innovationsbegränsande europeiskt internet skadar dem också, men då kommer det att vara för sent.”

Här följer deras inlägg i sin helhet:

”Industriutskottet i Europaparlamentet röstade i morse för ett förslag som innebär slutet för det fria, öppna och konkurrenskraftiga internet vilket har betytt såväl sociala som ekonomiska fördelar för europeiska medborgare och människor runt om i världen.

Jämfört med intentionerna bakom EU-kommissionens ursprungliga förslag , är Industrikommitténs text förvirrande, vilseledande och motsägelsefull. Resultatet innebär mer kryphål än lag, en cynisk exercis som säger sig förbjuda diskriminering och samtidigt effektivt tillåter det .

Enligt förslagen ska det vara möjligt för telekomföretag att prioritera sina egna online-tjänster genom att helt enkelt omdefiniera dem som "specialtjänster". Telekomföretag skulle också kunna hålla innovativa nystartade företag från marknaden genom att nå överenskommelse med stora utländska online-monopol. I slutändan, tillåter det telekomföretag att begränsa tillgängligheten för sina kunder - i huvudsak att skapa ett nytt monopol - samma typ av monopol som orsakade höga avgifter för mobiltelefoni. Om detta resultat inte röstas ner vid omröstningen i Europaparlamentet om två veckor, kommer resultatet att bli en svagare, fattigare online-miljö, till nackdel för europeiska medborgare och europeiska innovatörer. I slutändan kommer det att stå klart för de tidigare telemonopolleverantörer att ett sämre konkurrens- och innovationsbegränsande europeiskt internet skadar dem också, men då kommer det att vara för sent.

Denna dåliga text är delvis ett resultat av att huvudstupa rusa iväg för att förbjuda mobiltelefon roaming, för att skapa bra rubriker inför valet till Europaparlamentet. I verkligheten är den text som de antog om nätneutralitet så osammanhängande att det kommer att ta flera månader för Ministerrådet att fixa till den. Det innebär att den ambitiösa tidsfrist för sinande roaming som godkändes, vilket kommer att bli föremål för så många triumferande pressmeddelanden i dag, förmodligen inte kommer att bli respekterad.

En god nyhet - en nyhet som kan vara ett gott tecken inför den slutliga omröstningen i Europaparlamentet om två veckor - Industrikommittén röstade emot att ge den ledamot, som ansvarar för dessa spillror (Pilar del Castillo, EPP Group, Spanien) makten att förhandla om nästa steg i lagstiftningsprocessen med Ministerrådet - hon fick en röst för litet för att uppnå de 31 hon behövde för detta.”

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns stiftelsen .SE:s internetguide Spärrar och gräddfiler. Hela tiden måste vi medborgare hjälpas åt att baxa fram resultatet av politikernas och lobbyisternas samverkan, som vid en närmare granskning visar sig hota medborgarnas internet. Samtidigt måste vi hålla politikerna underrättade om vad som krävs för att nätet ska fungera som den viktig infrastruktur det är för såväl näringsliv som samhälle – här hemma och ute i den stora vida världen. Andra som skriver om detta är HAX och La Quadrature du Net. Avrundar med några exempel på Piratpartiets EU-politik, som Anders S Lindbäck lagt upp på sin blogg.

Intressant?

Ett monopol som förgiftar livet.

Inleder med IDG:s artikel om att Surfplattorna vandrar in i kommunerna. Självklart att politikerna vill ha dessa digitalt gated communities – appokrati är tryggare än demokrati. Många politiker har sedan flera år tillbaka kunnat hämta ut bärbara datorer för att kunna få sina handlingar via nätet, men många av dem har föredragit handlingarna i vanliga brev på posten. Men med en ”padda” kanske de vågar prova på. Anita Rissler i SeniorNet skriver att Apples Ipad lockar surfande seniorer. Om ovana seniorer vågar, då torde även politiker våga. Redan när jag läste Sam Sundbergs artikel i SvD Kultur insåg jag att appokratin naturligtvis passar de flesta politiker bättre än ett öppet och fritt internet. Vi har ju redan digitalt gated communities för skolelever. Men i USA har organisationen the American Civil Liberties Union (ACLU) engagerat sig i kampanjen ”Don´t Filter me” och påtalar olaglig censur av skolornas nät.

Vill sedan uppmärksamma en artikel i SvD Näringsliv att en tvist avgjorts i Belgien där en internetleverantör tagit strid för att freda sig mot upphovsrättsindustrins krav på ett ansvar för innehållet i kundernas aktiviteter på nätet. Den belgiska domstolen dömde till internetleverantörens fördel, men den berörde upphovsrättsägaren har överklagat domen och nu ska EU-domstolen avgöra om kravet är förenligt med EU-rätten. EU-domstolens generaladvokat tycker inte att det är OK att tvinga bredbandsleverantörerna att filtrera kundernas trafik för att stoppa fildelning. En inställning som TeliaSoneras jurist Patrik Hiselius länge slagits för. Något som vi i Piratpartiet applåderar, då vi arbetar för att informationen ska vara fri. Något vi inte är ensamma om.

Den 11 januari 2010 återgav jag vad Monica Horten, en brittisk forskare, trodde om utveckligen under det kommande decenniet:

”Blickar jag framåt för resten av decenniet, om denna utveckling fortsätter kan vi förutskicka att 2020 kommer att se Deep Packet Inspection (DPI) som norm för att övervaka användares kommunikation. "Tekniska åtgärder" kan införas för att skydda varumärken, barn och människors goda rykte med ärekränkning och förtal i lag, och antiterroristlagen, som slår mot Internet-användare, bloggare, webbhotell och webbplatsredaktörer. Webbplatser kan tvingas vara licensierade. Rädda Internetleverantörer, kommer under hot om skadeståndsansvar, blockera allt, som kan riskera att de hamnar i domstol - eller tar fel väg. De stora medieföretagen kommer ”mysa till det” och erbjuda användare olika premie-tjänster. Responsen från användarna kommer att bli en ökning av krypterad trafik, men de kommer också att betala premier för privilegiet att få tillgång till ett standardiserat innehåll. Som en följd av detta kommer den digitala klyftan blivit en avgrund. Endast de med teknisk kunskap eller pengar kommer att ha tillgång till informationssamhället. De utan pengar kommer att endast ha tillgång till statliga och andra offentliga sidor samt handelsplatser.”

Senare samma år godkändes hennes doktorsavhandling The Political Battle for Online Content in the European Union vid the University of Westminster.

Naturligtvis undrar jag om stiftelsen .SE som arbetar med projektet Digidel 2013 ägnar den här problematiken en tanke. Har en stark känsla av att utvecklingen går i den riktning som Fil.dr. Monica Horten beskrivit. Det finns för övrigt mycket klokt sagt och skrivet, som alltför snabbt hamnar i bokhyllor för att samla damm. Och låt oss för allt i världen inte glömma att vi har en kulturminister som anser att kopiering handlar om stöld, vilket hon uttalade i samband med att hon uttryckte sin glädje över Tingsrättens dom mot grabbarna bakom The Pirate Bay. Det första vittnade om en villfarelse eftersom immaterialrätt inte handlar om äganderätt utan är ett tidsbegränsat monopol, som i modern tid utsträckts in absurdum. Det andra visade att Lena Adelsohn Liljeroth var ute på djupt vatten, eftersom en minister inte ska uttala sig i ett ärende som ännu inte avgjorts i de rättsliga instanserna. Mot detta kulturella mörker krävs mobilisering av många starka krafter, varför jag gläds över initiativet att mera organiserat ta på sig uppgiften att missionera om kopimismen – denna urkraft i mänsklighetens historia. Christian Engström, Piratpartiets företrädare i Bryssel, har noterat detta samfunds tillblivelse och bidrar med formuleringen av ett par av de första grundläggande principerna.

Ser det som ett embryo till ett framåtsyftande projekt, eftersom det inte är så lätt ens samla alla pirater kring en gemensam definition av vår grundideologi, där vi i nuläget diskuterar om begreppet humanism är användbart. Detta då vi lämnat skyttegravarna både till höger och vänster inför utsikterna att kunna skapa något nytt byggt på tilltron till den fritt, kritiskt tänkande och ansvarstagande människan. Dagens Höger&Vänster-matadorer är varandras tes och antites och visar tydligt att de saknar förmåga att skapa synteser med fokus på grundbultar i vårt samhällsbygge. Vi behöver bara kolla in vilka tärande mellanhänder, som hålls vid liv med hjälp av nuvarande ordning för användningen av upphovsrätten, för att inse behovet av en annan ordning. Spotify, som tidigare setts som en ny väg, har nu visat sig vara en gren på samma gamla murkna stam. Marcus ombord på Livbåten bearbetar sin frustration över den saken.

När nu Upphovsrättsutredningens slutbetänkande är överlämnat till regeringen, kan vi räkna med att rätten att få betalt för andras användning av ett verk – privat eller kommersiellt – kommer att skrivas in i lagen och därmed smyger sig en stor osäkerhet in i den del av våra privata liv där vi hittills använt sånger och musik på de mest skiftande sätt. Något vi inte gjort för att tjäna pengar på andras skapelser, utan för att sång och musik ingår som naturliga element i våra liv. Därför måste vi nu fingranska lagen och ställa oss frågor hur dess bestämmelser kommer att detaljreglera denna del av våra liv. På Stims webbplats kan den intresserade kolla upp vilka som redan idag anses vara skyldiga att teckna avtal och erlägga avgifter. Sedan kan man ju undra om en jurist som älskar att vrida och vända på upphovsrättslagen till allmänhetens nackdel är den rätte att utreda vilken lag som behövs för att en balans mellan egennytta och allmännytta ska råda.

Avslutar med att tacka Juristen som förmått sätta ord på de olustkänslor som senaste Uppdrag granskning gav upphov till. Public service-media som SVT borde inse sitt ansvar när det gäller att slå vakt om sans och balans i diskussionen om hur våra lagar tolkas och tillämpas. Att brottsoffer och moraltanter går i taket är en sak, men grävande journalister!? Har tittarsiffrorna rasat eller vad är det frågan om?

Intressant.

Den politiska maktens hållfasthetslära.

Nyss hemkommen efter julfirande hos goda vänner öppnar jag min dator och kollar av mejl och Facebook. Då nås jag av en rad meddelanden som gör mig nästan lamslagen – några av Wikileaks läckta ambassadtelegram talar sitt tydliga språk och såväl Rick Falkvinge som Hax och Michael Gajditza formulerar sig på ett sätt som gör att jag förfäras – är detta beviset på att Sverige idag är en lydstat till USA? Nyheter24 bidrar genom att belysa det hela. I Expressen ser jag ett upprop till stöd för Wikileaks. Copyriot skriver också och tycker att vi bör vara försiktiga med orden och påminner om att de intressen, som ligger bakom detta, är minst lika starka här hemma i Sverige som de är i USA.

Då gäller det att ha i minnet är det inte är upphovsmännen och dito kvinnor som står i främsta ledet, utan det är de företag, som har vad man brukar tala om ”närstående rättigheter”, som oftast står i frontlinjen. Det betyder att de köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, Deras intressen fanns inte med i Bernkonventionen förrän de, som medlemmar i WIPO, hade lobbat sig in där under 1960-talet och sedermera stärkt sitt inflytande sedan WIPO lobbats in under FN:s beskydd 1974. Detta borde det talas mycket, mycket högt om. Det är nämligen där och då som snedbalansen till nackdel för våra d v s allmänhetens intressen uppstår.

De, som hängt med, vet vad i den tekniska utvecklingen, som föranledde WIPO att verka för att stärka de närstående rättigheterna under just dessa årtionden. Vad jag kan se är alla dom, som äger de ideella rättigheterna, helt i händerna på de företag, som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Det är dessa företags företrädare som nu missunnar mig och andra möjligheten att i likhet med tidigare ta del av olika verk och prata med varandra om dem - innan vi bestämt oss för om det vi hört och sett kan vara värt att äga och betala för.

Det är naturligtvis förmätet av mig och andra att inbilla oss att vi skulle vara dom som kan vrida denna obalans mera i samklang med den allmänna rättsuppfattningen – att allmänheten ska ha möjlighet att ta del och prata om värdet av ett utbud innan ett köp kan bli av och då i en form som passar oss som kunder. Men, innan man tillmötesgått oss som enskilda kunder, är regeringen och branschen nu inne på en modell med avtalslicenser, som främst gynnar kollektiva lösningar. En teknik, som är väl lämpad för individuella lösningar, blir med regeringens goda minne kapad av företag med intressen i kollektiva paketerbjudanden.

Dagens läsning sönderfaller i minst två olika delar – dels bekräftelsen att Sverige slagit sina påsar ihop med USA, vilket jag hittills värjt mig mot och dels bekräftelsen att det öppna och fria internet är på väg att paketeras för att passa upphovsrättsindustrins intressen och att våra internetleverantörer ska göras ansvariga för trafikens innehåll. Såväl budbärarimmuniteten som nätneutraliteten är i allvarlig fara.

Är detta verkligen i hela folkets intresse? Var är alla de media, som har folkets uppdrag att granska makten? Är deras journalister själva så involverade i upphovsrättssaken att de inte klarar att reda ut begreppen för alla oss andra? Ja, jag måste medge att frågorna snurrar runt i mitt arma huvud och att jag just nu inte ser någon utväg. Inte blir det lättare att hänga med när jag läser Emma Opassande. Samtidigt kan det naturligtvis vara klargörande att inta regeringens ståndpunkt och syna saken även från det hållet. Men, nog tycker jag att regering och riksdag borde fråga sig vad som kommer att utvecklas hos ett folk när upphovsrätten med dess närstående rättigheter tillåts lägga sig som en våt filt över allt modernt samhällsliv. Om Moderaterna tror att de kan abdikera från sitt ansvar för en samhällsutveckling i takt med tiden, bara för att Piratpartiet inte kom in i riksdagen, tar de gruvligt miste. Arrogans och ignorans är för ett samhällsbygge vad brist på kunskap om hållfasthetslära är för vilket husbygge som helst. Socialdemokraterna håller på att lära sig detta den hårda vägen. Undrar hur länge det dröjer innan Moderaterna inser att den saken även angår dem? Övriga som skriver är Alliansfritt Sverige; Kulturbloggen; Anna Troberg; och avslutningsvis Badlands Hyena. SVT rapporterar och SvD skriver om att Julian Assange tecknat ett kontrakt på en bok för att få råd med sitt försvar och att hålla Wikileaks på rätt köl.

Intressant.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Ännu värjer sig många mot den informations- och kommunikationsrevolution som bland annat tagit gestalt i form av torrenttrackern The Pirate Bay. Den konstruktionen kommer snart att ersättas av någonting annat. Inte därför att dess konstruktörer nu står inför rätta när Hovrätten prövar Tingsrättens dom, utan därför att den tekniska utvecklingen går vidare, när andra konstruktioner ser dagens ljus. P3Nyheter bevakar rättegången, som beräknas pågå ytterligare ett par veckor. Lyssnandet gör att jag tränger allt djupare in i problematiken och ser att det handlar om en filosofi om den sociala och skapande människan, som banar sig väg genom den digitala utvecklingen, där konflikten mellan egenintresse och allmänintresse på nytt blir mycket tydlig i all sin komplexitet.

Läser ETC.se där Martin Halldin skriver under rubriken Akterseglad politik om antologin Efter Pirate Bay. Slutklämmen i Halldins artikel är ur ett informationspolitisk perspektiv mycket intressant. Halldin refererar till Rasmus Fleischer när han skriver ”Det finns en stark tendens i dag att politiker sätter sin tillit till stora företag som levererar en enda lösning, till exempel Spotify. Hackerpraktiken kommer inte försvinna och det kommer alltid dyka upp nya sätt att kringgå sådana storskaliga lösningar. Konflikten kommer bland annat att utspela sig på områden som rör upphovsrätt, begränsning av mjukvara och nätneutralitet. Till slut kokar det ner till en fråga som berör alla medborgare, menar Fleischer. – I längden kommer det kanske att handla om rätten att sprida kunskap – får du informera om hur du gör för att kringgå begränsningar? Det blir en yttrandefrihetsfråga”.

Efter att vi varit dränkt i producentlobbyns argumentation till försvar för långa skyddstider och rättssäkerhetskränkande åtgärder för att stävja människors naturliga beteende att dela med sig och samtala om det som intresserar, är det välgörande att här samlats röster med en syn på saken ur en mera samhällelig synvinkel. Jag låter mig inte blockeras av att det är en könsmässig snedbalans med 16 män och 1 kvinna, som bidragit till innehållet, utan ler när jag ser att producentlobbyns företrädare försöker göra ett nummer av den saken.

Med referens till Pelle Snickars skriver Halldin också ”Samtidigt som partierna alltmer börjar få upp ögonen för digital kultur så återstår mycket att göra. I kulturutredningen från 2009 nämns till exempel inte ordet ”fildelning” en enda gång. – Det är helt obegripligt. Det är som att staten inte har något ansvar för den digitala kulturen. Det är väldigt märkligt att kulturpolitiken inte räknar in den digitala sfären. Delandets kultur finns redan på nätet – hela internet är uppbyggt på den och det kommer inga lagar i världen kunna ändra på. Det måste man på något vis acceptera och kunna ha som utgångspunkt.”

Om det inte finns en uppgift för ett frihetligt liberalt politiskt parti i dagens läge, då vet jag inte vad vi ska ha politiska partier till. Computer Swedens Johan Hallsenius skrev häromdagen att Piratpartiet borde inte finnas och menar att det var fel att satsa på den politiska vägen istället för opinionsbildning med fokus på integritet och yttrandefrihet på nätet. - Vem orkar lyssna till ett parti som fick 38 491 röster i riksdagsvalet? skriver Johan Hallsenius avslutningsvis. Jag undrar: - Vem vågar låta bli? Dessutom glömmer han att 225.000 väljare röstade på Piratpartiet i EU-valet och att vi har förpliktelser mot dem. Jag kan förstå Hallsenius besvikelse, men han bortser från att människor i avsaknad av monetärt kapital måste satsa på att öka det sociala kapitalet, vilket handlar om att vinna de många människornas förtroende och det gör man inte i en handvändning. Speciellt om man har starka ekonomiska och opinionsmässigt starka krafter emot sig. Inte minst bland producenter med närstående rättigheter och en hel del media, som ser sig hotade av den digitala utvecklingen.

När det gäller problematiken med upphovsrätten i den digitala miljön har Mårten Schultz skrivit ett av de bästa inlägg i saken som jag hittills läst. Där ser vi att en tidningsartikel kan uppfattas olika beroende på vilka glasögon man har. Då är det föredömligt att Mårten tar sig tid att förklara mera ingående. TACK! Upphovsträtan har också läst Mårtens inlägg och artikel samt funderat. Samtal pågår m a o.

Intressant.

Inspel om personval och begreppet medborgare.

Inleder med Bertil Torekull som i Expressen argumenterar för att väljarna ska vägra välja mellan blocken och istället kryssa för en individ, som han anser håller måttet. För ett ögonblick känns det som att han tror det vara möjligt för en enda individ att rubba på den ordning som satt sig i riksdagen, där en liten klick bestämmer och resten av riksdagens ledamöter traskar patrull. Vad den ordningen leder till det har vi sett – igår sedan Fredrik Federley tagit bladet från munnen och tidigare när Fokus avslöjade spelet om FRA. Hax tar upp ett annat exempel, som visar att det uppenbarligen är svårt att bli respekterad som individ i den kultur som utvecklats i riksdagshuset, även om man tillhör en partigrupp där man säger att alla människor ska uppmuntras att göra egna val och respekteras när de gör det. Som kund i den butiken kan man bara rösta med fötterna genom att byta varumärke eller bygga upp ett nytt. Svensk Myndighetskontroll visar varför det senare inte är så enkelt. Ta bara ordet rättssäkerhet ... Lars-Erick efterlyser de etablerade partierna i diskussionen om rättsäkerhet och personlig integritet.

Karl Sigfrid, som blev hårt åtgången under riksdagsbehandlingen av FRA-lagen, berömmer i ett debattinlägg Thomas Bodström för att han nobbade drogtestet och därmed kan se sig som ett föredöme för andra, som står på sig när andra kliver dem för nära. Det visar att det finns riksdagskandidater som vill att rättssäkerheten ska fungera, där man är oskyldig till dess motsatsen bevisats. Jag gillar att Karl tror på det goda exemplets makt.

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant med referens till Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” om den politiska förskjutning som skett i synen på begreppet medborgare som idag ses som kund och konsument av samhällets insatser. Som engagerad i kampen för ett fritt och öppet internet förstår jag mycket väl vad han menar. Att jag håller i som jag gör i debatten om internets framtid, beror i hög grad på att jag vill ses som medborgare när jag vistas på nätet. Det betyder att jag kräver tillgång till samma demokratiska fri- och rättigheter när jag vistas på nätet som i livet vid sidan av tangentbordet. Här vill politikerna komma undan med att se internet som en plats enbart för affärsverksamhet, där kunders val styr i vilken utsträckning, som vi ska ha tillgång till internet som infrastruktur för den del av våra liv där vi fritt kan söka information, bygga upp kunskap om politik och samhälle, göra inköp och betala räkningar samt umgås och utbyta tankar med människor från när och fjärran.

När tillgång och efterfrågan ska styra utvecklingen, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut vad det kan innebära i sin förlängning. Idag nöjer sig många människor med att vara kunder, som köper olika paket ur kabelbolagens utbud och det finns tecken på att de stora bolagen gärna vill paketera sitt utbud och skriva in rätten till övervakning och kontroll för att tillfredsställa de företag som förser dem med en del av innehållet i utbudet. Ipred-lagen passar som hand i handske för den utvecklingen. Den som vill ta sig tid och läsa igenom hela rapporten från den offentliga utfrågningen, som Närings- och Kulturutskottet anordnade inför beslutet om Ipred-lagen i riksdagen, kan få en bild av hur pass mycket våra beslutsfattare bryr sig om att väga olika intressen mot varandra.

Där är det vad jag kan se i huvudsak Patrik Hiselius, jurist och ansvarig för samhällskontakter på Telia Sonera, som talar för medborgarintresset (sidorna 26 – 28) även om Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter (sidorna 21 – 23) gör ett hyggligt försök att beskriva situationen när branschen satsat mera på att lobba på politiker för att få till skärpt lagstiftning än att gå kunderna till mötes. Han får dock underkänt när han uttalar följande ”Ordet ”pirat” har använts svepande de senaste åren. Det ska vara förbehållet den organiserade brottsligheten, de som masskopierar cd-skivor och dvd-skivor och så vidare och som kommersiellt driver piratsajter”. Detta trots att han borde veta att pirater existerar i form av medlemmar i Piratpartiet. Som pirat betackar jag mig för att bli klassad som tillhörande den organiserade brottsligheten.

När han gör sig till talesperson för internetföretagens kunder kan han inte vara okunnig om att upphovsrättsindustrins Antipiratbyrån drivit fram Piratbyrån, Även om de markerar att de ej vill bli förväxlade med Piratpartiet, kan personerna i den kretsen inte komma ifrån att de utgjort en inspirationskälla när Piratpartiet kom till och allt sedan dess. När jag försökt klura ut varför de vill hålla på sig, har jag förstått att det handlar om att kopimi-filosoferna vill vara fria tänkare på den politiska scenen, utan att vara bundna vare sig till Piratbyrån, som just nu vilar för eftertanke, eller till Piratpartiet. I ett demokratiskt samhälle är de fritt tänkande debattörerna betydelsefulla eftersom de etablerade partierna harvar på i gamla hjulspår och har svårt att lyfta blicken. Anna Troberg visar att pirater behövs för att hålla de etablerade partiernas syn på våra demokratiska fri- och rättigheter på rätt köl.

Om Björn Elmbrant verkligen vill en utveckling där man slutar bekriga varandra och kliver upp ur de gamla skyttegravarna till höger och vänster, då borde han träna upp sin förmåga se att det som han kallar ”krämarmentalitet” är lika illa tåld bland dem på den andra sidan, som vill stimulera ett blomstrande näringsliv. Lika litet som tomtar och troll härskar över internet, lika litet är ”krämarmentaliteten” förhärskande bland företagare. Bara genom att bearbeta de egna föreställningarna om ”dom andra”, kan alla goda krafter dra åt ett bättre håll. Tro det om du vill, men det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. När vi förstorar skillnaderna, då får vi på köpet en lagstiftning där de rigida människorna på ömse håll ges möjlighet att göra livet surt för oss alla.

Sedan ännu en länk till Anna Troberg – dags att vakna och lukta på kaffet med adress till Vänsterpartiet, men också alla andra i de etablerade partierna. Lägger därtill Christian Engström som spinner på samma tema. Dessutom länkkärlek till Gubben vid Rämen, som kommit igång efter sommaren och synar livet och politiken genom sina speciella googles.

Intressant.

Offentlighet är demokratins livselixir.

Ikväll fick vi förklaringen till varför Rick Falkvinge igår städade upp och byggde in mera säkerhet kring sin utrustning för information och kommunikation. I Rapports 19.30-sändning fick vi bekräftelse på att Piratpartiet ska sköta driften av en del av Wikileaks nya servrar, vilka placerats någonstans i Sverige. Rick berättar att avtalet skrevs under i söndags och Anna berättar att insatser för en levande demokrati kräver mer än bara prat. Hos Anders S Lindbäck finner jag länkar till SVT, NSD, HD, VLT samt Sydsvenskan som berättar att Piratpartiet donerar serverplats och bandbredd till Wikileak. Hos Christian Engström finns länkar även till Göteborgs-Posten och Australian IT News.

Sedan twittras och skrivs på Fejan om artiklar i bland annat Nyheter24 och dessutom Expressen, Aftonbladet, DN, SVD och andra som lagt upp TT:s notis. Därutöver kommenterar naturligtvis en hel rad mycket glada pirater som Henry Rouhivuori; free and thinking; Magnihasa; Fredrik; David; Värmlandspiraten; Ung Pirats Stefan Flod och en del andra som anser att Wikileaks behövs och därför tycker om det vi gör. Den sista länken gör mig nog suspekt i en del andras ögon, men jag är gammal nog att minnas kommunistskräcken här i Sverige på 1950-talet, vilket blev upphov till IB-affären. Jag är anhängare av att det allra mesta ska tåla att synas i dagsljus om vi vill berömma oss av att vara en demokrati. Har noterat att det skrivits mera om Wikileaks tilltag att publicera än att analysera och resonera kring det material som offentliggjorts. Nog säger väl det en hel del om var mediehusen har sina sympatier. Underförstått - Tipsa oss gärna, men inte i denna omfattning.

Efter detta kan det passa att bjuda på Piratpartiets valmanifest som lolcats, innan jag går vidare och berättar vad jag snappat upp om nätneutralitet och vad PTS säger om skyddet för den personliga integriteten som en viktig säkerhetsfråga. Igår såg jag i Ny Teknik att Niklas Lundblad var i hetluften för att försvara det förslag om nätneutralitet som Google formulerat tillsammans med nätoperatören Verizon. Samtidigt fick vi också veta att Google kommer att ta en fight med Oracle för att rädda den öppna källkod, som Oracle nu anser sig äga sedan de köpt upp Sun Microsystems. Annars är det som vi ser en bra illustration till hur det går till när ett företag anser sig ha förvärvat ett patent och därmed anser sig ha rätt att stänga andra ute och själv bestämma om dess fortsatta användning. Christian och Amelia får verkligen vara på alerten där nere i EU:s korridorer.

I IDG.se fick vi också veta att nätneutralitet är en icke-fråga här hemmavid enligt aktörer i branschen. Uppgifterna bygger på en rapport som Näringsdepartementet låtit revisionsbyrån PWC ta fram. Här sägs ”att slutkundsmarknaden i Sverige fungerar mycket bättre än i exempelvis USA och att det generellt finns tillräckligt många valmöjligheter för konsumenterna mellan olika leverantörer av internetaccess och tjänster”. Samtidigt krattas manegen åt regeringens Bredbandsforum. Hur vet man att det fungerar runt om i landet? Och vem eller vilka tjänar på att vi tror att det är så? Ja, så här i valtider gäller det väl att invagga oss alla i tron att allt här är frid och fröjd. Uppdatering: Ser att Patrik Fältström är kritisk, vilket gör att vi bör hålla koll. Annars noterar jag att PTS säger sig vara den myndighet som ska främja tillgången till en säker elektronisk kommunikation, där skyddet för min och andras personliga integritet sägs vara en viktig säkerhetsfråga. Med undantag dock för FRA och en del andra med uppgift att hålla koll på oss, men om det sägs inte ett ord. Sedan vill de att vi ska känna förtroende för dem.

Avslutar med Infallsvinkel, som puffar för 2022.nu med läsvärda texter om framtiden.

Intressant.

Står Barack Obama fast vid nätneutraliteten?

Klippet här ovan är daterat 14 november 2007. Undrar om USA:s president fortfarande står fast vid den uppfattning, som han så tydligt uttalar här? Eller om han kommer att göra en kovändning. Undrar också hur han förenar detta synsätt med de överenskommelser, som är på väg att undertecknas i ACTA-avtalet? Hos Hax finner jag länken till ACTA-bloggen med en del information om läget i de förhandlingarna. Där framgår att det handlar om ett avtal, som kommer att leda till lagändringar, vilket inte kan vara acceptabelt. Hemliga förhandlingar som leder till lagändringar!!! Uppdatering: FFII meddelar att EU-Ombudsmannen ser att medborgarna har ett klart intresse av information då ACTA-avtalet faktiskt kan göra det nödvändigt för EU att föreslå och anta nya eller ändrade lagar. Men det gör inte reglerna om insyn i lagstiftningsprocessen tillämpliga. Sic!

Staters och myndigheters ointresse för öppenhet och transparens, leder till att medborgarna blir beroende antingen av läckor eller att berörda människor vågar ta bladet från munnen och gå ut offentligt med sina farhågor. Opassande beskriver läckornas betydelse och en hel räcka anställda vid KI tar tjuren vid hornen och gör ett offentligt uttalande på DN-debatt. Opassande är en del av den sfär där man tillsammans kan lyfta fram och synliggöra viktiga skeenden i vårt samhälle. De anställda vid Karolinska Institutet kommer att vara beroende av etablerade medias intresse av att ta tag i och belysa den story, som de ger oss en bild av i sitt inlägg.


Tolv anställda borde man inte kunna negligera. Annars tycker jag att de kan leka med tanken att starta en gruppblogg för att vädra ut det dåliga arbetsklimat, som frodas i miljöer där någon på toppen statuerar exempel. Det ska bli intressant se om de etablerade medierna gör sitt jobb eller om locket kommer att läggas på, eftersom en vädring i en sådan miljö kräver ett rejält jobb. Det är dock inte alls säkert att forskning bäst bedrivs under toppstyrning. Hur som helst är det trist att denna viktiga forskningsmiljö riskerar att äventyras på grund av ett omoget ledarskap.


Men, det händer omkring oss både nu och då. Gott ledarskap är vi beroende av var vi än är. För mig som medborgare är det fråga om det politiska ledarskapet som måste göras ansvarigt när politiker och tjänstmän inte förstår varför det är viktigt att det finns människor som blåser i visslan. Om det sker anonymt eller genom undertecknade inlägg på debattsidor är av underordnad betydelse. Uppenbart är att ledningen vid KI vill visa vem som bestämmer. Samtidigt avslöjar ledningen i samma ögonblick hur oskicklig man är. Avslutningsvis säger undertecknarna:

"Detta gäller inte bara tankefrihet utan också anslagstilldelning från forskningsråd och stiftelser. I dag söks stora externa forskningsanslag i all väsentlighet direkt från universitetsledningarna snarare än från forskarna själva. Detta kan påverka forskningen negativt och ge en inriktning mot vad som för tillfället anses strategiskt och politiskt korrekt."

Det vore sorgligt om inte ansvariga politiker inser att de måste ta de anställdas oro på allvar. Men att ta människors oro på allvar det tillhör inte det enklaste. Det vet alla som arbetat med att synliggöra hoten mot ett öppet och fritt internet. Hos Mark Klamberg ser jag att EU:s dataskyddsmyndighet släppt en rapport om datalagringsdirektivet. Hax skrev häromdagen om en rapport som EU-kommissionen beställt. Jag vet inte om dessa rapporter hänger samman och på vilket sätt vi kommer att se effekter av dem. Det blir att kolla runt.

Intressant.

Informationspolitisk hinderlöpning.

Så har Moderaterna genom Henrik von Sydow utmanat Vänsterpartiets Hans Linde i frågan om en modell för att överföra pengar från internetanvändare till producentföretag, vilka förvärvat upphovsrätt till olika verk. Den förre tar ett uttalande från Siv Holma (V), ordförande i riksdagens kulturutskott, som intäkt för att tala om att de rödgröna vill införa en särskild bredbandsskatt om de vinner valet 2010. Hans Linde protesterar och pekar på att Holmas åsikt inte varit uppe till beslut i Vänsterpartiet, där man lanserat idén med digitala bibliotek, som alternativ till en bredbandsskatt, eftersom där redan finns ett system för biblioteksersättning som man kan bygga vidare på.

Som Hax mycket riktigt påpekar pekar von Sydow finger åt Holma, Linde & Co, men har själv inget att komma med när det gäller att hävda användarnas behov av regler, som inte gör alla med en internetuppkoppling till misstänkta förbrytare i behov av övervakning och kontroll. I kommentarerna påminner Månkaninen om att ”M redan infört en extra internetskatt eftersom FRA-avlyssningen ska betalas av ISPerna som naturligtvis tar ut kostnaden av sina kunder”. Datalagringsdirektivet är inte heller gratis – över skattsedeln eller över telefonräkningen torde gå på ett ut. Egentligen är det rätt intressant vad politiker kostar på sig när det är andra som förväntas betala.

På ett parallellt spår löper Näringsdepartementets förslag om hur EU:s direktiv för det så kallade Telekompaketet ska införas i Sverige, vilket SvD skriver om. Helt klart tar Åsa Torstensson lätt på Nätneutraliteten. Hon tycks vara övertygad om att den saken bäst hanteras om staten endast underlättar för kunderna att snabbt byta operatör. Markus ”Lake” Berglund har uppmärksammat saken och för en bra diskussion i kommentarstråden om det komplexa i att göra internet till en djungel, där juridiken fortsatt har mera makt än politiken i förhållande till tekniken. Full Mental Straightjacket och andra skriver om att Chile klarat av att göra det som Sverige inte ser ut att klara av. Men, om jag minns rätt var det väl denna marknadsliberala linje som Gunnar Hökmark (M) kämpade för när striden stod som hetast i EU-parlamentet och vi vet alla vilka som sitter på makten i dessa frågor både där och här.

Just därför är Moderaternas förhållningssätt viktigt att syna i sömmarna. Ända sedan jag tog del av debatten, som Lake hade i Norrtelje Tidning med moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulla Malutchenko, har jag försökt klura ut vad Moderaterna egentligen vill göra för att ta tillvara internets möjligheter i samhället. När sedan Pelle Snickars, som jag tidigare uppfattat som en internets riddare, i en understreckare den 3 juli skrev om en nyutkommen bok av Nicholas Carr, trillade en polett ner. Jag läste artikeln på väg till Almedalen och gillar att Olof gjorde en video-snutt på det samtal om artikeln, som jag fick med Anna Troberg, Piratpartiets vice partiledare.

Det jag tycker mig se är att det växer fram en ohelig allians mellan ledande politiker, tongivande kulturpersoner och journalister med idéer om att folket ska kunna frälsas från ondo med hjälp av ett internet, där endast material som producerats av människor med en viss kvalitetsstämpel ska kunna distribueras fritt. Göran Widham på Livbåten ger oss ett utmärkt exempel på DN:s förmåga att hantera nyhetsmaterial med fokus på internet. Om man sedan granskar M:s informationspolitik kan man se att de gör ett stort nummer av att folket ska få tillgång till allt det material, som på ett eller annat sätt har processats och redan passerat olika nivåer i myndigheternas kvarnar. Det är gott och väl, men om folket ska upptäcka det intressanta i att delta, är det dialogerna före besluten, som är de mest utvecklande. På Näringsdepartementets sida, som jag länkat till här ovan, saknas t ex en särskild knapp för Yttranden där man enkelt skulle kunna lägga in yttranden, som kommer in under remisstiden. En rätt enkel åtgärd, som skulle underlätta för intresserade att få tillgång till andras olika sätt att se på saken, vilket kan stärka känslan av delaktighet i en demokratisk process. Nu får vi mest ägna oss åt en informationspolitisk hinderlöpning.

Noterar Lars-Ericks ansträngningar att lyfta upp frågor om internets möjligheter – snyggt jobbat! Sedan några ord om Svensk Myndighetskontrolls förslag för att förändra klimatet för de av sharialagar kringskurna iranska kvinnorna – ge dem asyl i väst och låt de män, som rutar in deras liv, smaka på ett liv dem förutan. En remix av Lysistrates kärleksstrejk, som vore väl värd att pröva? Annars är min bild av iranska kvinnor att de inte låter sig kuvas så lätt. Med uttryck som ”buga så djupt att de inte ser att du ler” hanterar de olika situationer i maktens närhet, vilket kan innebära att även kvinnor i burkor kan vara frihetskämpar. När jag igår avböjde att delta i debatten på temat S D handlade det inte om att jag ser andras nappatag med dem som onödiga eller kontraproduktiva, utan att det gäller att spela på flera strängar.

Mest av allt ogillar jag politiker som tassar runt och inte vågar se sambandet mellan ökande fördomar och många svenskars negativa attityder till bildning och lärande. Med hjälp av studenter vid några universitet och högskolor skapade Norrtälje kommun en Integrationsbarometer för en del år sedan. Om jag minns rätt vågade ingen politiker dra några slutsatser och göra några förebyggande insatser. När det ansvariga kommunalrådet inte kunde gömma sig bakom något tjänstemannaförslag, las rapporten till handlingarna. Det enda påtagliga beviset på att främlingsrädslan ändå kom upp till diskussion är Regler för politiska partiers besök i kommunala skolor. Det vore intressant med en sakkunnig analys av detta dokument.

Klarsynt analys eller önsketänkande?

Efter några dagar på sjukhuset för att förbättra orken med en blodtransfusion, är jag åter vid tangentbordet för att om möjligt ta igen det jag har missat. Tidningarna skummas och jag fastnar naturligtvis för ledaren i Norrtelje Tidning igår med rubriken Motvind för Piratpartiet. Jag läser och begrundar eftersom den politiske chefredaktören Reidar Carlsson är känd som en klok person här i den bygd där vi båda verkar. Först gör han ett rätt stort nummer av många piraters eftersläpning med att förnya sitt medlemsskap, vilket vi enligt stadgarna måste göra en gång om året för att styrelsen ska veta att medlemsuppgifterna är aktuella. Sedan har han noterat att det pågått en intern dispyt, som han verkar tro vara förklaringen till trögheten att uppdatera medlemsskapet. Om pirater, vana vid nätet, inte genast surfar in på partiets webbplats, och fixar detta, kan det naturligtvis inte ha någon annan förklaring än att Piratpartiets frågor är ointressanta!?

Men, jag tror att det handlar om en prioritering av vad man tar sig tid till. Mindre intresserade av organisationsfrågor, men desto mer intresserade av informationspolitiska frågor med fokus på ett öppet och fritt internet, där nätneutralitet ska råda, iakttar många med rätt stor förvåning meningsutbytet mellan vad jag vill beteckna ”statsvetarna” vs ”teknikerna”. De förra fastklistrade vid en organisationsmodell framväxt under den socialdemokratiska eran medan de senare förtrogna med informations- och kommunikationsteknikens verktyg och internet vill verka för något helt nytt. Med mindre angenäma erfarenheter av det förra är jag rätt nyfiken på det senare. Rätt eller fel, men i mitt liv har jag lärt mig att den öppna diskussionen är att föredra framför det maktspel, som andra partiers ledande personer utvecklar i slutna rum. Sedan kompliceras naturligtvis denna öppenhet, när en del av de inblandande saknar förmågan att hålla isär sak och person, både den egna och andras. Men det är problem inom alla partier och lyckligtvis något som vi inom Piratpartiet kommer att lära oss hantera snabbare än andra, som fortfarande försöker hålla interna motsättningar hemliga. Något som inte är möjligt när var och varannan person öppnar sitt hjärta i olika medier på nätet. Därför undrar jag om inte Reidar Carlssons analys färgats av ett önsketänkande, även om Marcus Fridholm uttrycker farhågor för att motsättningarna kan äventyra våra möjligheter.

Reidar Carlsson talar om ett ointresse för de frågor om bidragit till Piratpartiets framväxt, vilket skulle kunna tolkas som ett ointresse för det svek, som bland andra Centerpartiets riksdagsledamöter gjorde sig skyldiga till när de drev igenom lagarna kring FRA:s verksamhet. När jag ser tillbaka på min väg in i Piratpartiet, då ser jag att Centerpartiets och övriga allianspartiers riksdagsledamöter spelat en alldeles avgörande roll. Här har enskilda medborgares rätt till skydd för sin personliga integritet och rättssäkerheten vägt lätt i förhållande till FRA:s önskemål om att med hjälp av sina superdatorer ägna sig åt en kartläggning av oss alla genom att få tillgång till våra trafikdata – uppgifter om vem eller vilka vi har kontakt med, vilka webbsidor vi besöker o s v. De riksdagsledamöter, som medverkade till skapandet av detta lagkluster, har inte gjort sig förtjänta av ett förnyat förtroende. För att markera detta tydligt och klart måste svenska folket göra ett annat val 2010 än de gjorde 2006.

Det är här som Piratpartiet kommer in i bilden. Även om PP saknar ett heltäckande partiprogram inom politikens samtliga sakområden, torde frågorna som rör medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter vara av en sådan vital betydelse att det för ett tillräckligt stort antal medborgare överskuggar allt annat. Genom att välja in Piratpartiet i riksdagen skickar väljarna mycket kraftiga signaler in i den lagstiftande församlingen – Sveriges Riksdag.

Läser Rick Falkvinges debattinlägg med anledning av årsdagen av den rättegång som bidrog till att synliggöra hur upphovsrättsindustrins propaganda sipprat in hos en majoritet av lagstiftarna i Sveriges Riksdag. Innan rättegången hade jag sökt efter förklaringar till att det föreföll att finnas en lagstiftning där den, som tillhandahåller teknik, som kan användas för brottsliga gärningar, kan straffas för något som kallas tillgängliggörande. Under den här tiden kunde jag finna förklaringar till politikernas, men också en hel del journalisters attityder gentemot The Pirate Bay, som blivit en mycket stark symbol för teknikens möjligheter, inte minst bland Piratpartiets anhängare. Och det motsatta för dem som fokuserade på teknikens faror. Utan överdrift kan man tala om att här hade pågått ett mångårigt ställningskrig, som nu skulle slitas genom en dom i domstol, med stöd av lagar som pressats fram av upphovsrättsindustrin med hjälp av slipade advokater. Att utvecklarna av en teknik skulle kunna dömas för något som användarna ägnat sig åt, trodde jag till att börja med inte skulle kunna vara möjligt. Men, när jag fått klart för mig att rättegången föregåtts av en remarkabel razzia kunde även jag se att rättegången var ett politiskt skådespel med förutsägbara roller.

Tio dagar senare – den 27 april 2009 – fällde en av upphovsrättsadvokaterna, Peder Danowsky, det remarkabla yttrandet: – Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden. Detta med anledning av att Tele 2 lovat sina kunder att inte lagra uppgifter om deras trafik på nätet, vilket SvD skrev om. Dagarna innan pågick striden som hetast kring Telekompaketet i Bryssel, vilket Oscar Swartz gjorde en bra sammanfattning av under rubriken Alla mot regeringen: Rädda nätet!

I DN kunde vi läsa att Sveriges delegat i rådsarbetsgruppen för telekommunikationer, Jörgen Samuelsson, ansåg att tillgången till ett fritt internet inte kunde räknas till de mänskliga rättigheterna. Den argumentationen gjorde mig riktigt rejält upprörd och jag skrev på min blogg: ”Jag är hjärtligt trött på att få ”svältande barn i Afrika”, ”barnporr” och all sköns andra vidrigheter i halsen, när jag anser att vi med kraft bör stå upp för åsiktsfriheten, yttrandefriheten, brevhemligheten samt rätten att själv fritt få välja programvara och därutöver rättssäkerhet om någon anklagas för brott eller intrång i någon annans rättigheter!!! - - - Om vi måste offra våra mest fundamentala mänskliga rättigheter för att fattiga och plågade barn ska bli juste behandlade av enskilda individer och grupper i världssamfundet, då är det med förlov sagt inte mycket bevänt med det politiska arbetet i detta samfund.” Det tycker jag fortfarande! Vid den här tiden hade jag också börjat bli rejält irriterad på en del journalisters attityder mot oss, som med teknikens hjälp slåss för våra medborgerliga fri- och rättigheter, vilket jag visar i ett inlägg till den här artikeln i SvD. Public servicemedia verkade vara måttligt intresserade av den kamp som pågick runt om i världen.

I februari 2010 kunde vi läsa i SvD att Antipiratbyrån lagt in en ny beställning om en skarpare lagstiftning mot fildelare. - Vi kräver inte att få ut identiteten, vi vill bara att varningsbrevet ska nå fram till rätt adress. En oberoende instans ska kunna skicka information till den som bryter mot lagen, möjligen en statlig instans eller en tredjepartsorganisation, säger lobbyns jurist Henrik Pontén till tidningen. Den som följt turerna ute i Europa vet att den typen av brev fungerar som utpressning, där människor inför risken att förlora, inte vågar göra annat än betala. Eftersom lobbyns verksamhet ses som viktigt för näringen, har de ett kraftigt övertag, varför det är följdriktigt att de nu gör allt vad de kan för att stänga in upphovsrätten med hjälp av handelsavtalet ACTA.

Senaste ACTA-rundan avslutades i Wellington på Nya Zealand i fredags och i lördags var den stora nyheten i DN, SvD, R&D, Europaportalen.se och att de hittills hemliga handlingarna ska offentliggöras. Men inte i sin helhet. Hax kommenterade och refererade till Christian Engström m fl. Därför måste vi hålla trycket upp och samla information om den diskussion som pågår världen runt. Förra tisdagen refererade jag till ledaren i The Economist och Michael Geist, bägge med synpunkter som håller för en repetition. Idag har avtalstexten släppts till viss del, men jag vet inte om hemlighetsmakeriet är mindre för det.

För övrigt kämpar Anna Troberg vidare med Pernilla Gunther i KD; Integritet och Frihet skriver att ACTA är värre än befarat och att Nöjesindustrin vill leka spioner i din dator; och Hax skriver mer om ACTA med många intressanta länkar.

Intressant.

Håll dig ajour med ACTA-rundan

Michael Geist, Professor i Juridik, bosatt i Canada är insatt i saken och har skrivit en hel del om ACTA-avtalet - här del 3 av hans genomgång. Om flera moderater vore lika insiktsfull som Karl Sigfrid hade mycket varit vunnet. Men som Hax uppmärksammat finns andra tongångar, som det ska bli intressant att se genomslagskraften av i detta val. Ordförandelandet Spanien försöker bidra med kluriga lösningar, vilket Rick skriver om. Mer sådant och ingen behöver undra över varför Piratpartiet finns och att jag är en av partiets riksdagskandidater.

Opassande försöker förklara för den som inte lever med internet. Själv har jag ännu inte kvalat in i den ligan, men antar att jag nog blir tvungen att mecka ihop de olika kanalerna för att bättre kunna hänga med.

Lära i skolan för livet.

Läser artikeln Dagens kunskapssyn är förlegad i IDG.se och blir varm i hjärtat, eftersom jag sedan barnsben präglats med uttrycket ”kunskap är makt” och idag upptäckt internet som kunskapskälla. En kunskapskälla, som allt fler vill filtrera för att ”folk” inte ska få i sig ”olämpliga” saker, medan jag tycker att just detta att lära sig hur man själv bedömer vad som har ett värde, är roten till en gedigen kunskap.

Artikeln är en värdefull motvikt till den svartsyn som många har i förhållande till internet, där olika grupper har olika mer eller mindre ömmande skäl för ropet på förbud, granskning och filtrering som i sin förlängning leder till att internetleverantörer måste övervaka allt i sina nät för att inte själva råka illa ut, vilket i sin tur leder till att människor stängs av från användningen utan att de får veta varför. Igår fick jag höra att en av mina piratvänner Carl-Johan Rehbinder inte kunde komma in på sitt Facebook-konto – det var avaktiverat. Han vet inte varför. Men, att det sker utan förvarning reser naturligtvis en hel del frågor, vilket Calle tar upp i sitt blogginlägg om saken.

Förutom att kämpa för bibehållandet av ”budbärarimmunitet” d v s att en internetleverantör inte ska göras ansvarig för innehållet i trafiken på nätet, måste vi bevaka nätneutraliteten. DN på plats i Bryssel rapporterar från förhöret igår med den blivande EU-kommissionären Neeli Kroes, som var ovanligt tydlig på den punkten. Det finns hopp för framtiden tydligen, men vi får inte slappna av.

Till sist måste jag säga några ord om det som Brit Stakston twittrade om för en stund sedan – dagens talkshow hos JMW Kommunikation, där jag inbjudits att medverka. Pirrigt! Men, också intressant – och en utmaning. När jag fick frågan att vara med i JMW:s talkshow med sändning på nätet, tänkte jag att det kan vara ett bra sätt att tackla den scenskräck eller om det är prestationsångest, som jag kan känna i sammanhang när en viktig sak kräver att jag gör mitt bästa. Samtidigt kan jag ju inte göra en insats om jag väljer att fly när tillfälle ges. Läste också för en stund sedan Brit Stakstons goda råd till politiker i samband med IDG-artikeln och där är punkt 1 Var dig själv. Det tar jag fasta på och resten ger sig. Jag kommer ju att vara hos proffs på kommunikation! Den, som gillar internet, kan inte banga ur inför risken att göra bort sig. Skulle det hända får jag vädja till Göran Widham och Facebook-gruppen ”Shit happens – stödgrupp för politiker” att göra en insats :-) Hur som helst – håll tummarna!

Intressant.

Nätneutralitet, ACTA-avtalet m m

Så har då Ordförandeskapets Visbyagenda om EU:s framtida IT-politik klarats av och självklart är jag intresserad av resultatet. Som underlag för konferensen fanns dels konsultrapporten A green knowledge society /Ett grönt kunskapssamhälle och en alternativ rapport Our Visbyagenda/Vår Visbyagenda, vilka är tillgängliga genom länkar i DN:s artikel Internetexpert: Bra med EU-regler för nätneutralitet. Gotlands Tidningar skriver också om arrangemanget – skoj notera att där refereras till PP:s lokala företrädare. För mig som nätmedborgare är det viktiga diskussioner som förs.

I det sammanhanget tycker jag att Juliagruppen och WeRebuild.eu är viktiga aktörer. De medverkade i det seminarium som Näringsdepartementet anordnade den 28 oktober. I detta inlägg på Departementets blogg finns en länk till eftersändningen, värd att titta på. Munkhammars medverkan var intressant, då han synliggjorde konflikten mellan ett helt efterfrågestyrt internet, där kunderna betalar för vad de önskar ha tillgång till, och en del andras uppfattning att internet är en infrastruktur, som bör vara tillgänglig för alla, vilket innebär att staten bör svara för detta nät i likhet med vägnätet.

I DN-artikeln, som jag inledde med, är det Patrik Fälthström, medlem i regeringens IT-råd, som uttalar sig och spontant tänker jag: - Hur mycket kommer regeringen att lyssna på det örat? Ja, det återstår att se. Det framgår inte av artikeln, eftersom ett konkret förslag inte läggs fram förrän inför ministerrådets möte i december och den 1 januari tillträder Spanien som ordförandeland.

Medan vi väntar på det fortsätter vi hålla koll på processen kring det hemliga Acta avtalet. DN Europa2009 berättar idag att det som sagts på mötet i Seoul fortfarande är hemligt. (För alla, utom de s k insiders, som vi har fått uppgift om via Keionline är det väl bäst att tillägga). It-jurister varnar för Acta-avtalet skriver DN och refererar till ett par jurister, som tittat på det PM som EU-kommissionen upprättat. Där sägs bland annat ”Operatörerna måste ställa upp på ett system där användare kan stängas av eller få sin uppkoppling begränsad efter varningar om att de gjort intrång i upphovsrätten”. Det innebär att operatörerna tvingas till formuleringar i avtalsvillkoren, som betyder att de inte längre kan anses ha den budbärarimmunitet, som e-handelsdirektivet bygger på. Den ena handen vet uppenbarligen inte vad den andra sysslar med.

Dessutom kommer dessa avtalsvillkor att leda till att upphovsrättslobbyn kan fortsätta med sin destruktiva verksamhet. I en kommentarstråd till ett tidigare inlägg fick jag följande:

”Men den dagen en domstol dömt att någon inte får ha access till nätet, tror du då att personen kan vända sig till en annan ISP? Nej just det, att ge en sådan person access skulle ju vara att obstruera rättvisan. Kontentan blir att det helt enkelt måste bli förbjudet att lämna sitt trådlösa nätverk öppet för andra, att dela med sig måste bli förbjudet, eftersom det då är att obstruera rättvisan. Dessutom, om staten skall ha någon som helst möjlighet att straffa folk som ger dömda access, så måste inloggning till internet ske med identitetskontroll under hot om straff. Din uppkopplade får inte användas av någon annan än du själv”.

Ja, det citerade visar att diskussionen om huruvida det är rimligt att upphovsrättslobbyn ska få styra internets framtid på sätt, som nu sker, den lär öka i styrka allt eftersom användare får klart för sig vad som pågår. I det sammanhanget kan det vara intressant att känna till de möjligheter till inflytande, som vi har, som EU-medborgare, nu när den för en del så misshagliga Lissabonstrategin ska gälla. DN skriver i en artikel att en miljon EU-medborgare kan kräva att en fråga, som ligger inom EU-kommissionens ansvarsområde, ska tas upp på kommissionens agenda och behandlas enligt den vanliga tågordningen. Kommissionen vill ha in synpunkter senast den sista januari när det gäller ett regelverk kring detta, som t ex åldersgräns och eventuell tidsbegränsad insamlingstid o s v. Här har PP en given uppgift.

Andra som berör samma tema – Karl Sigfrid; Liberal och långsint; Opassande; och Svensson. Den senare påstår att det handlar om odemokratisk kapitalism, men glömmer då att det är de demokratiskt valda politikerna, som förhandlar för vår räkning och skriver under avtalet. Det är politikerna som har uppdraget att väga samman olika intressen.

På det mejl, som jag skrev häromdagen har jag fått 1 svar av uppemot 57 möjliga:

Hej!

Tack för ditt viktiga mail med användbar länkning till de olika källorna.

Jag måste medge att jag tycker detta är synnerligen svårt och snårigt. Jag försöker ordentligt sätta mig in i telecompaketet och Acta-avtalet.

Bästa hälsningar

Helena Bargholtz

Riksdagsledamot Stockholms län

Folkpartiet Liberalerna

Justitie- och konstitutionsutskotten

Ett varmt tack till Helena Bargholtz, som jag önskar lycka till när det gäller att skaffa kunskap i saken innan hon fattar beslut.

DNMR har sökt svar på frågan: - Hur stoppa ACTA? Säga vad man vill om allt detta, men nog hjälper det oss att förkovra oss i hur världen styrs ;-) MinaModerataKarameller skrev igår om att flera myndigheters e-postservrar är belägna i andra länder, vilket innebär att de kommer att finnas med i de trafikdata, som passerar landsgränsen. Således är jag i gott sällskap, när allt det, som jag gör på nätet ska levereras in till FRA. Men, förresten är det inte så att en kopia av alla svenskars trafikdata kommer att via samverkanspunkter levereras till FRA:s utvecklingsverksamhet från och med den 1 december? Det sägs att elände bärs med jämnmod om det bärs lika av alla, men dit har jag inte kommit än.

Intressant.

Livet börjar vid 40?

Idag är det 40 år sedan två datorer första gången kommunicerade med varandra över ett nätverk ... så inleds ingressen till Nicklas Lundblads understreckare i dagens SvD, rubricerad Det är dags att ta internet på allvar. Det är ett läsvärt bidrag till den minst sagt heta debatt om internets framtid, som just nu rasar på olika håll. Igår var jag förhindrad att följa Näringsdepartementets seminarium om nätneutralitet och öppna nät, varför jag nu försöker uppdatera mig genom att se sändningen i efterhand samt läsa vad som skrivs om detta i olika media – här Computer Sweden.

Medan jag lyssnar ser jag att SvD skriver om att Konsumentverket ska träffa de stora teleoperatörerna på måndag i nästa vecka, för att klargöra sin uppfattning att operatörerna har ett ansvar för sina fakturor även när de förmedlar betalteletjänster. Jag har skrivit om att en del oseriösa aktörer opererar och drar nytta av att den del mobilanvändare inte har garden uppe när de lockas att delta i olika aktiviteter, som senare visar sig vara en form av abonnemang på ”vinsterbjudanden” eller ”svar på olika tester”. En av de bloggare, som ofta får ta emot kommentarer när människor känner sig lurade, heter Niklas Palmér, där kommentarstråden fungerat som hjälp för många människor, som försöker förstå hur de blivit indragna i denna ”affärsverksamhet”. Själv har jag ihärdigt försökt väcka branschens eget ansvar när det gäller missbruket av betalteletjänster både genom kommunikation med Joakim Rolander hos Etiska rådet för betalteletjänster och samtal med företrädare för Stockholms Handelskammare. Skälet till mitt engagemang är dubbelbottnat – vill gå till botten med denna form av ”lurendrejeri”, sedan mitt minderåriga barnbarn drabbats, samt agera för ett etiskt ansvarstagande från branschens sida för att undvika lagstiftning, som innebär att teleoperatören ska göras ansvarig för innehållet i det som sänds via nätets kablar. För nätets framtid är båda dessa saker viktiga.

I det sammanhanget kan det vara intressant att ställa sig frågan hur företag, offentlig sektor och organisationer förhåller sig i etiska frågor. Med utgångspunkt från en rapport från KPMG har SvD i papperstidningen en bra artikel rubricerad Bra resultat går före etik. KPMG:s företrädare anser att företagen skulle passa på att under lågkonjunkturen städa och stärka sina varumärken eftersom det kommer att löna sig bättre i längden. Men, sedan handlar det också om möjligheten för whistleblowers att kunna anmäla oegentligheter utan att råka illa ut. Det gäller inte minst inom offentlig sektor där åtta av tio anställda uppger sig ha vetskap om eller bevittnat oegentligheter det senaste året. En fråga som inställer sig här är: – Hur sköter public servicemedia sin uppgift? Varför vågar de vars meddelarskydd anses vara starkt inte blåsa i visselpipan?

Eller kan det vara så att den typen av frågor hamnar i bakgrunden när tidningarna är fullt upptagna av diskussionen om att ta betalt för länkning på nätet, vilket just nu är en het fråga i Tyskland enligt SvD. Och DN via TT. Men att den saken inte är lätt som en plätt förstår jag när jag sedan läser Juridikbloggen. Tack och lov! Calandrella skriver i Calendern om nödvändiga åtgärder. Satir är ett motgift mot uppgivenhet. Opassande bjuder på intressant läsning, med ett inlägg av Tuva Novotny, som förtjänar stor spridning. Roligt att hon inser vad Piratpartiet kämpar för. Enligt min humla funderar kring människors rättsmedvetande. Scaber Nestor roar sig med att berätta något som gör att jag funderar över det samhällsklimat, där Föreningen Sveriges Öga och Öra vädrar morgonluft. Född norrlänning med några år på nacken tänker jag på Enboms-affären, som Tomas Bresky skrivit en bok om.

Intressant.