Livet sett genom en professors brillor.

Under helgen läste jag understreckaren i SvD och förundrades över professor Torsten Petterssons puzzlande för att beskriva sambandet mellan dagens deckarboom och hans syn på internet som boven i en utveckling där han ser ett moraliskt förfall. Trots att han är professor i litteraturvetenskap faller det honom inte in att människor som gillar att skriva och beskriva sin samtid, väljer att skriva deckare eftersom det torde vara enklare att klara av än att skriva skönlitterära verk. Han ger dessutom deckargenren uppgiften att förklara och lägga våra bilder av samhällsutvecklingen tillrätta. Riktigt knepigt blir det när han ger sig på uppgiften att beskriva internet och dess roll.

Efter en riktig drapa om webbens typiska drag skriver han ”Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.” Man häpnar!!! På vilka grunder kan Pettersson komma med sådana påståenden, utan att närmare reflektera över vad det är som internet synliggör på ett annat sätt än vad media tidigare har gjort? Bara för att allt vad människor kan haspla ur sig och låna sig till tidigare har varit dolt för det stora flertalet av oss, betyder det inte att detta har varit obefintligt tills nu. Bara det faktum att han utgår från att fildelning står för ett moraliskt förfall, visar att han inte är kapabel att se och förstå sig på den mänskliga naturen. Särskilt i en tid då vi – på ett helt annat sätt än tidigare – kan dela med oss med hjälp av länkar och filer för att förklara för andra vad som berör oss på ett eller annat sätt.

Inte för att vi är mer brottsbenägna, utan därför att internet gör det möjligt att vidga vår krets av meningsfränder, men också våra möjligheter att pröva våra intryck och åsikter mot andras. Det är en högst påtaglig skillnad mot tidigare, då det handlade om papperskopior och kasettband – ibland i brev på posten. Tack vare internet har jag själv haft möjligheter att vidga mina vyer, fördjupa mina kunskaper och fått möjligheter att utbyta tankar och åsikter med många andra som likt jag själv är vetgiriga och vill förstå sig på den tid som vi lever i. Om samhället ”sammanbitet” vill bekämpa detta, då säger det mera om samhället, där professor Torsten Pettersson och hans gelikar just nu är tongivande, än om oss som kämpar för att få vara medborgare även när vi använder vår tid till aktiviteter på nätet. Vi, som ser på internet med andra brillor än professorn, vet att där finns endast nollor och ettor och hur dessa används avgörs av en människa av kött och blod vid tangentbordet. Att hon skulle vara mer brottsbenägen än den människa, som inte är uppkopplad, är ett påstående som jag vill jag se väl underbyggda bevis för istället för ett opportunt tyckande – alldeles särskilt som detta tyckande kommer från en av de lärde i universitetsvärlden.

Däremot tycker jag att Expressens Ann-Charlotte Martens sett ljuset när hon beskriver hur hon kommit till klarhet om det industriella komplex som gör sitt för att påverka våra tankar. Granne till deckarna bor filmerna, där polisen är hjältar och där spelar informations- och kommunikationstekniken en avgörande roll. Att Martens drabbas av en omskakande insikt visar att vi behöver mer av problematisering i pratet om teknikens användning. Inte genom att sätta på oss professor Torsten Petterssons brillor, utan genom att ställa oss frågor hur vi måste förhålla oss till allt det som flyter upp och synliggörs – inte så sällan med hjälp av etablerade medier. Hör det inte också till de mänskliga rättigheterna att man kan få vara naiv och okunnig till dess man lärt sig. Erfarenheter kallas det som våra misstag bidrar till och som vi skämtsamt brukar tala om som lärdomar den hårda vägen? Ska vi fortsätta frossa i brottslighet och tilltag av udda existenster och människor som gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller ska vi fokusera på det goda som följer av tillgången till information och kommunikation via nätet? Det är en fråga som professionella inom media måste ställa sig, inte minst mot bakgrund av att det i deras yrkeskår finns människor som gärna odlar sina aversioner mot den digitala utvecklingen.

Som ett motgift länkar jag till pressmeddelandet om Susanne Kjällanders avhandling Elever skapar eget lärande med digitala verktyg. Gillar också Emil Isbergs kommentar till DN:s artikel om EU-kommissionär Neelie Kroes åsikter om farorna på nätet. Får mig sedan ett gott skratt när jag läser bloggen Tysta tankar. Vi som minns hur det var då, vet att våra barn överlevde och i sin tur blev hyggliga föräldrar, med en rätt sund syn på utvecklingen. Nog är det väl bättre att vuxenvärlden skaffar sig kunskap och kan förhålla sig på ett vettigt sätt d v s ta ett eget ansvar och hantera det som sker på ett mera genomtänkt sätt, än att mobiltelefoner och datorer ska övervakas och polisen bli allena saliggörande. Det ska bli intressant se hur man inom kampanjen Digidel 2013 kommer att förhålla sig – om man kommer att fokusera på farorna eller se möjligheterna. Intill dess noterar jag att Föreningen för fri kultur och programvara och Creative Commons i de nordiska länderna ordnar ett framåtsyftande evenemang i Stockholm den 5 maj, vilket bloggen Majestatis Pluralis puffar för.

Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, som visar oss medlemmar vägen ut ur ett dilemma. Strongt! Vi behöver inte gå tillbaka i svunnen tid för att finna rakryggade politiker, även om Lars-Erick kan ha en poäng i att uppmärksamma dem. För att ta oss framåt gäller det att ta med sig det bästa av det som varit.

Intressant.

Ett monopol som förgiftar livet.

Inleder med IDG:s artikel om att Surfplattorna vandrar in i kommunerna. Självklart att politikerna vill ha dessa digitalt gated communities – appokrati är tryggare än demokrati. Många politiker har sedan flera år tillbaka kunnat hämta ut bärbara datorer för att kunna få sina handlingar via nätet, men många av dem har föredragit handlingarna i vanliga brev på posten. Men med en ”padda” kanske de vågar prova på. Anita Rissler i SeniorNet skriver att Apples Ipad lockar surfande seniorer. Om ovana seniorer vågar, då torde även politiker våga. Redan när jag läste Sam Sundbergs artikel i SvD Kultur insåg jag att appokratin naturligtvis passar de flesta politiker bättre än ett öppet och fritt internet. Vi har ju redan digitalt gated communities för skolelever. Men i USA har organisationen the American Civil Liberties Union (ACLU) engagerat sig i kampanjen ”Don´t Filter me” och påtalar olaglig censur av skolornas nät.

Vill sedan uppmärksamma en artikel i SvD Näringsliv att en tvist avgjorts i Belgien där en internetleverantör tagit strid för att freda sig mot upphovsrättsindustrins krav på ett ansvar för innehållet i kundernas aktiviteter på nätet. Den belgiska domstolen dömde till internetleverantörens fördel, men den berörde upphovsrättsägaren har överklagat domen och nu ska EU-domstolen avgöra om kravet är förenligt med EU-rätten. EU-domstolens generaladvokat tycker inte att det är OK att tvinga bredbandsleverantörerna att filtrera kundernas trafik för att stoppa fildelning. En inställning som TeliaSoneras jurist Patrik Hiselius länge slagits för. Något som vi i Piratpartiet applåderar, då vi arbetar för att informationen ska vara fri. Något vi inte är ensamma om.

Den 11 januari 2010 återgav jag vad Monica Horten, en brittisk forskare, trodde om utveckligen under det kommande decenniet:

”Blickar jag framåt för resten av decenniet, om denna utveckling fortsätter kan vi förutskicka att 2020 kommer att se Deep Packet Inspection (DPI) som norm för att övervaka användares kommunikation. "Tekniska åtgärder" kan införas för att skydda varumärken, barn och människors goda rykte med ärekränkning och förtal i lag, och antiterroristlagen, som slår mot Internet-användare, bloggare, webbhotell och webbplatsredaktörer. Webbplatser kan tvingas vara licensierade. Rädda Internetleverantörer, kommer under hot om skadeståndsansvar, blockera allt, som kan riskera att de hamnar i domstol - eller tar fel väg. De stora medieföretagen kommer ”mysa till det” och erbjuda användare olika premie-tjänster. Responsen från användarna kommer att bli en ökning av krypterad trafik, men de kommer också att betala premier för privilegiet att få tillgång till ett standardiserat innehåll. Som en följd av detta kommer den digitala klyftan blivit en avgrund. Endast de med teknisk kunskap eller pengar kommer att ha tillgång till informationssamhället. De utan pengar kommer att endast ha tillgång till statliga och andra offentliga sidor samt handelsplatser.”

Senare samma år godkändes hennes doktorsavhandling The Political Battle for Online Content in the European Union vid the University of Westminster.

Naturligtvis undrar jag om stiftelsen .SE som arbetar med projektet Digidel 2013 ägnar den här problematiken en tanke. Har en stark känsla av att utvecklingen går i den riktning som Fil.dr. Monica Horten beskrivit. Det finns för övrigt mycket klokt sagt och skrivet, som alltför snabbt hamnar i bokhyllor för att samla damm. Och låt oss för allt i världen inte glömma att vi har en kulturminister som anser att kopiering handlar om stöld, vilket hon uttalade i samband med att hon uttryckte sin glädje över Tingsrättens dom mot grabbarna bakom The Pirate Bay. Det första vittnade om en villfarelse eftersom immaterialrätt inte handlar om äganderätt utan är ett tidsbegränsat monopol, som i modern tid utsträckts in absurdum. Det andra visade att Lena Adelsohn Liljeroth var ute på djupt vatten, eftersom en minister inte ska uttala sig i ett ärende som ännu inte avgjorts i de rättsliga instanserna. Mot detta kulturella mörker krävs mobilisering av många starka krafter, varför jag gläds över initiativet att mera organiserat ta på sig uppgiften att missionera om kopimismen – denna urkraft i mänsklighetens historia. Christian Engström, Piratpartiets företrädare i Bryssel, har noterat detta samfunds tillblivelse och bidrar med formuleringen av ett par av de första grundläggande principerna.

Ser det som ett embryo till ett framåtsyftande projekt, eftersom det inte är så lätt ens samla alla pirater kring en gemensam definition av vår grundideologi, där vi i nuläget diskuterar om begreppet humanism är användbart. Detta då vi lämnat skyttegravarna både till höger och vänster inför utsikterna att kunna skapa något nytt byggt på tilltron till den fritt, kritiskt tänkande och ansvarstagande människan. Dagens Höger&Vänster-matadorer är varandras tes och antites och visar tydligt att de saknar förmåga att skapa synteser med fokus på grundbultar i vårt samhällsbygge. Vi behöver bara kolla in vilka tärande mellanhänder, som hålls vid liv med hjälp av nuvarande ordning för användningen av upphovsrätten, för att inse behovet av en annan ordning. Spotify, som tidigare setts som en ny väg, har nu visat sig vara en gren på samma gamla murkna stam. Marcus ombord på Livbåten bearbetar sin frustration över den saken.

När nu Upphovsrättsutredningens slutbetänkande är överlämnat till regeringen, kan vi räkna med att rätten att få betalt för andras användning av ett verk – privat eller kommersiellt – kommer att skrivas in i lagen och därmed smyger sig en stor osäkerhet in i den del av våra privata liv där vi hittills använt sånger och musik på de mest skiftande sätt. Något vi inte gjort för att tjäna pengar på andras skapelser, utan för att sång och musik ingår som naturliga element i våra liv. Därför måste vi nu fingranska lagen och ställa oss frågor hur dess bestämmelser kommer att detaljreglera denna del av våra liv. På Stims webbplats kan den intresserade kolla upp vilka som redan idag anses vara skyldiga att teckna avtal och erlägga avgifter. Sedan kan man ju undra om en jurist som älskar att vrida och vända på upphovsrättslagen till allmänhetens nackdel är den rätte att utreda vilken lag som behövs för att en balans mellan egennytta och allmännytta ska råda.

Avslutar med att tacka Juristen som förmått sätta ord på de olustkänslor som senaste Uppdrag granskning gav upphov till. Public service-media som SVT borde inse sitt ansvar när det gäller att slå vakt om sans och balans i diskussionen om hur våra lagar tolkas och tillämpas. Att brottsoffer och moraltanter går i taket är en sak, men grävande journalister!? Har tittarsiffrorna rasat eller vad är det frågan om?

Intressant.