Informationsfrihet förutsättning för demokrati.

Kollade igår på K Specials program När Beatles väckte den ryska björnen och roades av unga människors uppfinningsrikedom, när statens politiska ledning tvingat på befolkning ett uniformt levnadssätt. I den ungdomliga revolutionen bakom partifunktionärernas rygg spelade piratkopieringen av musiken en helt avgörande roll. Men, eftersom den sortens musik var förbjuden langades piratkopior samtidigt som en del ungdomar själva tillverkade instrument och började spela, medan andra kom på att man kunde återanvända sjukvårdens röntgenplåtar som material till grammofonskivor. De hängivna gick inte att stoppa och många hävdar att intresset för Beatles som i rätt tid och kunde bana väg för den politiska islossningen och senare murens fall. När statsmakterna gav efter och startade produktionsbolaget Melodija speds piratkopior snabbt till de flesta ryska hem. Den piratkopieringen gick med andra ord i bräschen för informationsfriheten. Programmet ligger ute fram till reprisen i SVT2 den 6/5. Det är väl använda 60 minuter, då det ger ett bra perspektiv på upphovsrättsindustrins glupska aptit i vår egen tid.

Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda intentioner, vilket utvecklingen i de kommunistiska länderna visat. Något som alla de svenskar, som älskar att trycka på medborgarna lagar och regler uppifrån, borde besinna. Det är en sak att bekämpa olika företeelser med hjälp av forskning i kombination med folkbildning, men något helt annat att i lag förbjuda samt censurera allt med anknytning till det i lag förbjudna. Igår visade radions P4 Växjö att polisen i Växjö och ledare i kommunen stoppar musiker med hänvisning till deras texter. Det som hänt är att man gjort sig skyldig till förhandscensur, vilket inte är tillåtet enligt vår grundlag. Att droger existerar i unga människors miljöer är naturligtvis ett problem, men frågan är om den företeelsen bäst bekämpas med den här sortens åtgärder. Det är en sak att göra vuxensamhället uppmärksam på att det finns musik, som förhärligar användning av förbjudna droger, men något helt annat att med hjälp av censur sopa företeelsen under mattan. Helt klart har utvecklingen här gått i samma riktning som utvecklingen i samhället i övrigt – mer av överhetens övervakning och kontroll och mindre av förväntningar att människor är kapabla att tillsammans skapa en bra utveckling av samhället.

Igår skrev ordföranden i Journalistförbundet ett inlägg på SvD:s Brännpunkt med anledning av Pressfrihetens dag bland annat ”majoriteten av EU:s medlemsländer vill ha mindre offentlighet och insyn i sin maktutövning. En del länder betalar lobbyister som propagerar för att släcka ner i det offentliga rummet”. Ser det som ödets ironi att det mitt i tidningstexten dyker upp en annons där ECPAT efterlyser anmälningar om barnpornografi. ECPAT:s överdrifter om omfattningen av denna brottslighet har utan mediagranskning fått ett oerhört stort inflytande med sina krav på censur och blockering av internet. Inte så sällan påhejad av företrädare för upphovsrättsindustrin, som behöver den moraliska upprördheten över minoriteten pedofiler och deras sexuella böjelser, för att bryta igenom värnet för yttrande- och tryckfriheten och därmed kunna få igenom sina krav på blockering och censur av upphovsrättsskyddat material. Det är lätt att instämma när Agneta Lindblom Hulthén skriver ”Det är vår skyldighet som publicister att reagera och berätta för medborgarna vad som håller på att hända”. Det gläder mig att den insikten finns. Sedan är det en annan sak om chefredaktörerna delar den uppfattningen.

Idag skriver Anders Mildner i SvD om hur händelserna den 11 september 2001 gav oss ett hårdbevakat nät, men också hur lobbyn för upphovsrättsindustrin bidragit till detta utan att de blivit utsatta för någon nämnvärd medial granskning. Samtidigt pågår aktiviteter inom EU:s ministerråd om att införa ett centralt internetfilter inom EU, vilket Computer Sweden skrev om igår. Piratpartiets MEP Christian Engström skriver också om detta hos Dagens Arena. Och kallar saken vid dess rätta namn En digital järnridå. Det är således en riktig häxbrygd av olika reaktionära intressen som styr inriktningen i det framtida Europa. Som paraply över det hela vilar ACTA-avtalet, som enligt Hax, avancerat så långt att politikerna i EU håller på att diskutera om Europadomstolen eller parlamentets egen legal service ska få yttra sig före beslut. Anmärkningsvärt att ALDE tillhör dem som ser ut att välja det senare. Svensk Myndighetskontroll ger uttryck för vad många av oss känner. Nog är det rätt märkligt att politiker både här hemma och i EU är så ointresserade av att deras lagförslag ska prövas mot grundlagarna av en kompetent domstol.

Intressant.

Livet sett genom en professors brillor.

Under helgen läste jag understreckaren i SvD och förundrades över professor Torsten Petterssons puzzlande för att beskriva sambandet mellan dagens deckarboom och hans syn på internet som boven i en utveckling där han ser ett moraliskt förfall. Trots att han är professor i litteraturvetenskap faller det honom inte in att människor som gillar att skriva och beskriva sin samtid, väljer att skriva deckare eftersom det torde vara enklare att klara av än att skriva skönlitterära verk. Han ger dessutom deckargenren uppgiften att förklara och lägga våra bilder av samhällsutvecklingen tillrätta. Riktigt knepigt blir det när han ger sig på uppgiften att beskriva internet och dess roll.

Efter en riktig drapa om webbens typiska drag skriver han ”Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.” Man häpnar!!! På vilka grunder kan Pettersson komma med sådana påståenden, utan att närmare reflektera över vad det är som internet synliggör på ett annat sätt än vad media tidigare har gjort? Bara för att allt vad människor kan haspla ur sig och låna sig till tidigare har varit dolt för det stora flertalet av oss, betyder det inte att detta har varit obefintligt tills nu. Bara det faktum att han utgår från att fildelning står för ett moraliskt förfall, visar att han inte är kapabel att se och förstå sig på den mänskliga naturen. Särskilt i en tid då vi – på ett helt annat sätt än tidigare – kan dela med oss med hjälp av länkar och filer för att förklara för andra vad som berör oss på ett eller annat sätt.

Inte för att vi är mer brottsbenägna, utan därför att internet gör det möjligt att vidga vår krets av meningsfränder, men också våra möjligheter att pröva våra intryck och åsikter mot andras. Det är en högst påtaglig skillnad mot tidigare, då det handlade om papperskopior och kasettband – ibland i brev på posten. Tack vare internet har jag själv haft möjligheter att vidga mina vyer, fördjupa mina kunskaper och fått möjligheter att utbyta tankar och åsikter med många andra som likt jag själv är vetgiriga och vill förstå sig på den tid som vi lever i. Om samhället ”sammanbitet” vill bekämpa detta, då säger det mera om samhället, där professor Torsten Pettersson och hans gelikar just nu är tongivande, än om oss som kämpar för att få vara medborgare även när vi använder vår tid till aktiviteter på nätet. Vi, som ser på internet med andra brillor än professorn, vet att där finns endast nollor och ettor och hur dessa används avgörs av en människa av kött och blod vid tangentbordet. Att hon skulle vara mer brottsbenägen än den människa, som inte är uppkopplad, är ett påstående som jag vill jag se väl underbyggda bevis för istället för ett opportunt tyckande – alldeles särskilt som detta tyckande kommer från en av de lärde i universitetsvärlden.

Däremot tycker jag att Expressens Ann-Charlotte Martens sett ljuset när hon beskriver hur hon kommit till klarhet om det industriella komplex som gör sitt för att påverka våra tankar. Granne till deckarna bor filmerna, där polisen är hjältar och där spelar informations- och kommunikationstekniken en avgörande roll. Att Martens drabbas av en omskakande insikt visar att vi behöver mer av problematisering i pratet om teknikens användning. Inte genom att sätta på oss professor Torsten Petterssons brillor, utan genom att ställa oss frågor hur vi måste förhålla oss till allt det som flyter upp och synliggörs – inte så sällan med hjälp av etablerade medier. Hör det inte också till de mänskliga rättigheterna att man kan få vara naiv och okunnig till dess man lärt sig. Erfarenheter kallas det som våra misstag bidrar till och som vi skämtsamt brukar tala om som lärdomar den hårda vägen? Ska vi fortsätta frossa i brottslighet och tilltag av udda existenster och människor som gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller ska vi fokusera på det goda som följer av tillgången till information och kommunikation via nätet? Det är en fråga som professionella inom media måste ställa sig, inte minst mot bakgrund av att det i deras yrkeskår finns människor som gärna odlar sina aversioner mot den digitala utvecklingen.

Som ett motgift länkar jag till pressmeddelandet om Susanne Kjällanders avhandling Elever skapar eget lärande med digitala verktyg. Gillar också Emil Isbergs kommentar till DN:s artikel om EU-kommissionär Neelie Kroes åsikter om farorna på nätet. Får mig sedan ett gott skratt när jag läser bloggen Tysta tankar. Vi som minns hur det var då, vet att våra barn överlevde och i sin tur blev hyggliga föräldrar, med en rätt sund syn på utvecklingen. Nog är det väl bättre att vuxenvärlden skaffar sig kunskap och kan förhålla sig på ett vettigt sätt d v s ta ett eget ansvar och hantera det som sker på ett mera genomtänkt sätt, än att mobiltelefoner och datorer ska övervakas och polisen bli allena saliggörande. Det ska bli intressant se hur man inom kampanjen Digidel 2013 kommer att förhålla sig – om man kommer att fokusera på farorna eller se möjligheterna. Intill dess noterar jag att Föreningen för fri kultur och programvara och Creative Commons i de nordiska länderna ordnar ett framåtsyftande evenemang i Stockholm den 5 maj, vilket bloggen Majestatis Pluralis puffar för.

Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, som visar oss medlemmar vägen ut ur ett dilemma. Strongt! Vi behöver inte gå tillbaka i svunnen tid för att finna rakryggade politiker, även om Lars-Erick kan ha en poäng i att uppmärksamma dem. För att ta oss framåt gäller det att ta med sig det bästa av det som varit.

Intressant.

Är dataspelsvåld värre än statens våldsmonopol?

Så är vi där igen 30 år senare – hjärnforskare som påstår att våld i dataspel minskar barns förmåga till empati. Detta har legat latent under ytan under många år nu, även om den statliga instansen Medierådet pliktskyldigast försökt hålla balansen. På tröskeln till sin nya uppgift att fr o m 1 januari 2011 vara en statlig myndighet har man insett att internet är här för att stanna och därför inriktar man sig nu på innehållet och då är det intressant se hur de beskriver sin uppgift. När det gäller forskningsrön gör vi klokt i att fråga oss vem som är beställare. Om jag förstått saken rätt rör det sig här om en sammanställning av tidigare mer eller mindre seriösa rapporter, varför jag ser det som ett beställningsjobb, tänkt att ges legitimitet med hjälp av etablerade forskare. Sorry KI men så ser världen ut. Bra därför att forskarna omgående får mothugg av någon som kan säga att här som i allt annat gäller att simma lugnt. Saken berörs även på Newsmill.

Jag är verkligen ingen anhängare av våldet i filmer och spel, men inser att det inte skulle finnas där om det inte fyllde en funktion. Även den som påstår att det bara är för att tjäna pengar borde fundera på det kloka i att göra något som inte efterfrågas. Dessutom har jag rätt livliga samtal med mitt 10-åriga barnbarn, som känner till farmors känslighet och därför tagit som sin uppgift att visa och berätta hur dessa filmer görs och att det som händer inte är på riktigt. Det är sagor i samtiden helt enkelt. Min barndoms sagor kunde vara nog så otäcka och eftersom de användes för att avhålla oss barn från egna strövtåg i skogen eller att akta oss för djupa brunnar, var det ingen som sa att det bara var påhitt. Handgripligen visar barnbarnet hur han i datorn kan göra filmsekvenser som ser riktigt otäcka ut, men där han bara använder sig av olika förprogrammerade effekter. Vad jag ser är att han snabbt avdramatiserar det hela och därmed har blivit mer intresserad av att veta hur de som gör dessa filmer gör de olika sekvenserna än att förfäras över dess innehåll.

Det påminner mig om när hans pappa var i samma ålder och fick följa med mig på en veckas sommarkurs om att använda dia och film i arbete bland barn och ungdomar. Där fanns, förutom en rätt stor grupp vuxna med arbete som lärare, fritidsledare och instruktörer, kursledarens unga dotter och min son, som fick samma uppdrag, som vi vuxna, och tillsammans gjorde ifrån sig långt bättre än många av oss vuxna, eftersom de inte bar på en mängd om och men, som hindrade dem från att ta in kursledaren Ola Olssons goda råd och pröva sig fram. Sammanfattningsvis finner jag det rätt märkligt att vi drygt 35 år senare ser ut att stå och stampa på samma fläck – att rörliga bilder hjärntvättar oss. Marcus ombord på Livbåten är upprörd och gör sitt bästa att förklara hur den här typen av sanningar skapas. Tanken att de säger vad den som betalar vill ha, är inte främmande för honom heller.

Sedan måste jag dela med mig av julklappen från Copyswede som IDG.se skriver om. Det blir till att se om sitt hus. För övrigt är det rätt intressant att DN.se återger nyheter från US som visar att ett uppvaknande är på gång där borta. Guld värt att en tidigare FBI-polis idag jobbar hos medborgarrättsorganisationen ACLU. När får vi se något liknande här hemma? Måste också visa upp Nicklas Lundblads användning av Google Books Ngram Viewer för orden privacy, liberty, security under de senaste tvåhundra åren. Intressant.

Politiker måste granskas från alla håll.

Först några rader om Maria Abrahamssons inlägg i dagens SvD. Strongt av henne att tala klarspråk om hur det går till idag, när ”politiskt korrekta” tjänstmän går politikernas ärenden. Till skillnad mot Maria Abrahamsson har jag dock svårt att tro att BRÅ:s ledande tjänstemän gjort detta utan att ha försäkrat sig om vad politiken vill ha. Samtidigt är det märkligt att politiker, som orerar så mycket om vikten av utbildning och forskning, rätt ofta visar förakt för kunskap när forskningsresultat inte passar in i det politiska upplägget.

Sedan något om DN:s ledare under rubriken Bättre är inte bra med kommentarer till den lagtext kring FRA:s signalspaning, vilket nu presenterats och av en majoritet i riksdag och regering påståtts uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet när det gäller FRA:s trålning i svenska folkets trafikdata. Det som tidigare rörde ”yttre hot”, har nu specificerats att gälla inte bara terrorism och skydd för svensk trupp utomlands, utan även gränsöverskridande brottslighet, vilket nu öppnar upp för den ändamålsglidning, som vi alla kritiker uttryckte farhågor för. ”Är dikena väl grävda är det lätt att annat också flyter med”, som det så träffande beskrivs.

Mark Klamberg hade en kort kommentar före jul kring det som inte blir föremål för någon ändring, vilket är nog så intressant. Opassande har noterat DN:s ledare idag som något stort, men jag tycker nog att det hade varit riktigt stort om DN hade varit ordentligt grävande tiden innan eländet röstades igenom. Igår och idag detta övervakningens år 2009 är vi många som bearbetar våra känslor: Olof skriver om Sveriges politiska maskin; Anders Widén om behovet av en Idédebatt; Mårtensson om nya FRA-diskussioner; Erik Hultin vill skapa opinion för Författningsdomstol; Anohito.. rekommenderar boken Laglöst land av Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist; Svensk Myndighetskontroll har nu börjat kryptera sin post ; JörgenL förklarar varför han gått från s till Piratpartiet; Karl Sigfrid, ställer några intressanta frågor om Pirater, politik och pengar, vilka är värda en seriös diskussion utifrån våra olika perspektiv. Jens O bidrar med exempel på nya hot mot de mänskliga rättigheterna, som Scaber Nestor dödförklarat. Intressant.

Slutar med MinaModerataKarameller, som oförtrutet går vidare i sin pedagogiska gärning att leda i bevis hur felaktigt det är att tala om stöld av upphovsskyddade verk, när det finns möjligheter att låta andra använda sig av dem på ett nytt sätt. Det vore också något för de stora drakarna att skriva mera om.