En sann bild av skivindustrins motiv?

Läser Göran Eriksson analys i SvD och ett par andra artiklar (SvD II, SvD III) samt AB I , II och III med bäring på IPRED1, vilka handlar om upphovsrättslobbyns krav på lagstöd för att själva få bedriva jakt på fildelare samt en Brännpunktsartikel, där Anders Mildner förklarar varför vi bloggare går igång och svårigheten för partierna att hantera denna opinion. Själv förundras jag över att det sitter så långt inne, innan en seriös tidning visar någon som helst lust att lyfta blicken bortom skivindustrins piratjakt för att se vad det verkligen handlar om – att industrin vill låsa in kulturella aktörer i gamla produktions- och försäljningsmönster. Utöver detta är det helt uppenbart att dessa lobbyister drar nytta av den motsättning, som finns mellan alliansens ledare och ledare för piratpartiet, vilka tidigare var med i moderaterna och folkpartiet.

När jag la märke till att det fanns riksdagsledamöter, som i likhet med upphovsrättslobbyn, försökt göra IPRED1 till en sak för eller emot Piratpartiet, förstod jag att jag själv måste skaffa mig mera kunskap. När jag läste att upphovsrättslobbyn var samlad i Antipiratbyrån, som korades till Årets lobbyist 2005, insåg jag att jag var på rätt väg. I åtskilliga inlägg, bl a igår, har jag redogjort för den forskning som bedrivits vid Forum för Småföretagsforskning (FSF), KTH och SOM-instituet. En forskning, som på olika sätt visar att lobbyisterna inom Ifpi och andra sammanslutningar borde tänka på en omstrukturering av sin verksamhet istället för att gå på i ullstrumporna med jakt på fildelare. Varför ska dessa näringar hållas mera under armarna än t ex skoindustrin, beklädnadsindustrin, varvsindustrin och idag bilindustrin?

Bland SvD:s artiklar finns denna om hur motsvarande lagstiftning fungerat i Danmark. Idag läser jag hos Christian Engström, sekreterare i Piratpartiet, en annan story ur verkliga livet om hur Stim går tillväga för att tvinga in en musiker i deras gamla produktionsmönster. Det är en riktig rysare för den som är anhängare av fri konkurrens och marknadsekonomi. Med högst tvivelaktiga metoder gentemot både konsumenter och producenter försöker de hålla ihop sina gamla imperier. Tvångsanslutning modell näringslivet?

Sedan promemorian passerat lagrådet är den nu på väg att bli en proposition d v s ett regeringsförslag, som regeringen enligt SvD just nu filar på. Självklart far då lobbyisterna och deras indoktrinerade fotfolk runt som skållade troll för att övertyga om deras rätt till denna lagstiftning. Jag kan bara hoppas att det finns riksdagsledamöter, som också låter sig påverkas av MinaModerataKarameller och Lars-Erick, vilka båda skriver insiktsfullt i denna sak. Olof tror dock att det krävs annonsering i DN och andra media med större spridning av krav på mer genomlysta och därmed mer demokratiska beslut i regering och riksdag och har därför en idé.

Öppna för en ”bättre balans”.

Idag skriver SvD att moderaterna är öppna för att hitta en "bättre balans" i det lagförslag som ska avslöja illegala fildelare på internet. Det säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. En öppning, som vi i bloggosfären måste hantera, som en invit till dialog. Själv har jag i en rad blogginlägg bland annat här, här, här och i NT-bloggen lyft fram att vi lever i en ny tid som kräver nya lösningar på anordningar, som kan hindra samhällets utveckling. Som utgångspunkt har jag haft allt jag lärt mig om vilken möjlighet till utveckling, som ligger i att den kloka massans kunskap tas till vara för en utveckling. I tillvaron på nätet går den öppenheten under benämningen Open Source. Genom att alla bidrar utifrån sina kunskaper och erfarenheter – utan tanke på upphovsrätt – kan en programvara, en applikation eller en verksamhet bli mycket bättre till större nytta för såväl individer som samhället i stort. Ett bra exempel är den kunskapsutveckling kring olika frågor, som vi sett när det gäller FRA, IPRED1, Telekompaketet o s v.

Mina ModerataKarameller har idag, som så många gånger förr, kunnat förklara så att min gamla mamma, hade kunnat förstå även om hon under sin livstid inte var i närheten av en dator. Alltså utgår jag från att våra lagstiftare ska klara av att tänka längre än vad lobbyisterna inom film-, musik- och bokbranschen vill. De senare slår naturligtvis vakt om sina intressen, men jag begär att lagstiftarna ska tänka ett snäpp längre. Själv har jag botaniserat i olika rapporter författade av olika forskare och förutom de, som jag tidigare länkat till, har jag funnit ännu en hos Forum för Småföretagsforskning (FSF) ”Patent- och Copyright behövs det?” av Karl-Henrik Pettersson, som kan laddas ner och är ett utdrag från boken "Det nya företagets samhälle" (SNS Förlag).

Därtill kommer ett samtal, som jag hade på Stockholmsbussen härom dagen med en känd skådespelare, vars far var en omtyckt författare, som salig i åminnelse lämnade efter sig en upphovsrätt, vilken 70 år efter hans död nu förvaltas av sonen. För sonens personliga del kunde man skippa upphovsrätten, vilket skulle kunna ge honom själv bättre betalt vid varje tillfälle han anlitades av ett företag för en insats. Nu var det alltid ett snack om en tänkbar kommande användning av alstret d v s ett fiktivt värde, som också skulle värderas vid prissättningen av den första insatsen. Väl värt att tänka på.

Utifrån detta är jag idag beredd att föreslå att riksdagen initierar en översyn av upphovsrätten och i avvaktan på den översynen rensar bort alla krav från industrins lobbyister i IPRED1 samt Telekompaketet.

Rhodin, skribent hos Folkpartiet i Eslöv, deklarerade redan den 25 oktober sin inställning till IPRED1 eller Sanktionsdirektivet/privatpolislagen/piratjägarlagen beroende på var man står i sakfrågan. Andra som skriver är bl a Hanna Wagenius, Opassande, ProjektPåRiktigt, och Copyriot. Därtill kommer att Josef säger sitt om risken för ett stängt internet, Ipv6 (vad det nu är för något), Federley och FRA samt IPRED1. Mark Klamberg klargör en del frågor kring Telekompaketets behandling av Sveriges företrädare i EU där upphovsrättslobbyn också stökar till det. Olof morrar m a a trögheten hos våra riksdagsledamöter, när det gäller Riksdagssvar, vilket jag skriver under på. Men, om de tror att vi tänker ge upp har de räknat fel. Med tiden har vi något att berätta om hur det står till med demokratin i Sverige hösten-vintern 2008/2009. Intressant.

Lars-Erick, skriver om hur det känns att ha bidragit till valet av de politiker, som vi nu brottas med. Det är inte utan att jag känner igen mig i hans resonemang.

Sol och vår i projektvärlden?

När jag i går morse tog del av SvD:s artiklar om hur Kvinnoforums initiativtagare Bam Björling lyckats hålla igång en verksamhet, som naturligtvis skapat en hel del gott för olika projekts målgrupper men även för henne själv och hennes familj, kunde jag inte låta bli att dra visa paralleller med andra individer genom historien, vilka charmat sin omgivning och därigenom berikat sig själva. Det är helt otroligt att en styrelse med meriterade människor ur svenskt näringsliv kunnat svälja en lösning, där skutan hållits flytande under senare år genom att VD kunnat ta upp ett AVSLAG till fortsatt bidrag från staten, som en kundfodran i bokföringen. Rätt fräckt har VD:n försökt dra fördel av motsättningen mellan den förra socialdemokratiska regeringen och nuvarande alliansregering samt gjort gällande att den senare skulle vara skyldig att reglera den tidigare regeringens ”skuld”. Visserligen inlindat genom att i ett mejl referera till informella samtal och göra sken av att där funnits ett löfte innebärande att den nuvarande regeringen skulle reglera den ”skuld”, som uppstått genom en konflikt med den förra. Intressant.

Det är verkligen intressant att detta kunnat fortgå, utan att någon har haft kraft att sätta ner foten. Nu förefaller det vara ett antal s k ”whistleblowers”, som fått nog och tagit bladet från munnen. På den hemsida, som Bam Björling köpt loss från konkursboet, kan man ta del av hennes ”försvarstal”. Ett försvar, som hon inte var beredd att presentera genom att delta i TV4:s Kalla fakta. Däremot har hon lämnat ett skriftligt svar på frågorna, vilket redovisas i SvD. Hon får dock rådet av Annika Bryn att sätta sig i olika TV-soffor och rida ut stormen. I likhet med Gudrun Schyman på sin tid. Annika ser det som hänt, som ett resultat av mediernas behov av en häxa. Själv undrar jag om det inte är just detta synsätt – att en del kvinnor görs till ikoner – som bidrar till att de själva inte lägger märke till när de går över gränsen. Då ändamålet kan anses helga medlen istället för att se ändamålet som så viktigt att man inte kan låna sig till sånt, som kan äventyra arbetet. När det gäller risken att drabbas av hybris verkar det inte finnas någon skillnad mellan män och kvinnor.

Programmet har självklart väckt uppmärksamhet även i bloggosfären. Där skriver bl a Belinda Olsson om att det är hemskt att se hur en organisation av betydelse för många gör bort sig; Staffan Strömbäck, som skriver om ett tungt men rättvist bakslag; Rörmok´s weblog, som i egenskap av indirekt bidragsgivare ställer en hel rad relevanta frågor; Per Westberg, som också undrar över ett och annat och hoppas att de grävande journalisterna har rejält på fötterna när de går ut med detta; Leif Gripenstam, tidigare politisk sekreterare hos borgarrådet vid socialroteln i Stockholm och med egna hågkomster av Bam Björlings insamlingsförmåga, försöker göra det inträffade till partipolitik; Fredrik Federley, som tror att avslöjandet kommer att skaka om många bidragsberoende organisationer; samt Jinge, som anser att saken bör bli föremål för en polisutredning och om inget oegentligt skett borde Stockholms stad ändå se över sin rutiner för bidragsgivning. Idag ser jag i SvD och SvT/ABC att Stockholms stad och Sida ska låta utreda Kvinnoforums affärer. Det är bra.

Självklart kommer det som hänt att utnyttjas av dem som ogillar genusforskning och särskilda insatser för att bryta kvinnors underläge i olika sammanhang – inte minst när det gäller en rättvisare fördelning av samhällets resurser, där verksamheter som bedrivs av män fortfarande är de största bidragsmottagarna. Bloggen Neo, som själv gjort ett försökt att belysa det som pågått inom Kvinnoforum två år tidigare, är inte sen att slå till och Pär Ström försitter inte heller ett tillfälle att både lufta sitt missnöje med att det finns krav på att statliga verksamheter ska granskas ur ett genusperspektiv och att kräva en kommission för att granska hela det feministiska bidragsträsket, som han uttrycker det. Självklart kommer alla, som ogillat att manliga politiker sagt sig vara feminister när F! gjorde entré i politiken, att nu vädra morgonluft. Det är väl känt att korpar och hyenor dras till platser där ett jaktbyte har fällts. Här bli det särskilt dramatiskt eftersom bytet trott sig vara oantastligt i hägn av jämställdheten.

Fara i resans riktning

Efter att ha skrivit om FRA och lagstiftningen kring denna verksamhet, praktiskt taget varje dag, kan man undra om det finns något att tillägga. Och det gör det. Men man behöver inte alltid formulera egna ord. Genom att sammanställa andras, kan man visa på det egendomliga spelet, som fortgår under statsministerns ledning. Idag publicerar SvD, ett TT-meddelande med anledning av GD Åkessons uttalande i Ekot. Ett uttalande som självklart utmanar. Börjar med Mitt i steget, som ser att FRA är utanför det politiska ledarskapets räckhåll och att FRA påbörjat en glidning i en riktning som Mitt i steget inte är övertygad om har uppfattats av det politiska ledarskapet; Mark Klamberg, som noterar att vi är tillbaka till den 18 juni; Kanaljen, som innerligt hoppas på ett internt uppror i alliansen; MinaModerataKarameller, som suckar över sorgebarnet FRA-lagen; samt Opassande, som också kommenterar detta.

När jag på jakt efter en kommentar i DN upptäcker Mats Bergstrands inlägg Bakom debatten med rubriken Så stoppas ett scoop, undrar jag hur vanligt förekommande det kan vara i vår del av världen. Själv önskar jag mig ett antal journalister med intresse att skapa en hel artikelserie, som kunde spegla långt flera riksdagsledamöters argument för och emot Författningsdomstol än de ledande i några berörda utskott, och göra detta innan partiernas positioner blivit totalt låsta i Sveriges riksdag? Hur stor sannolikhet finns det för att det, som sossarna hyser sådan rädsla inför, skulle kunna hända? Samtidigt är det väl ett fattigdomsbevis ifall alliansen inte finner lösningar för att förhindra ett sådant scenarium? Varför anstränger man sig inte? En tråd, som varken Politikerbloggen eller andra journalister börjat dra i trots att FRA-lagen och dess hantering har visat att folket verkligen behöver ett förstärkt skydd mot statens anspråk på intrång i våra privata liv. Och vad värre är – det finns mer att vänta av samma sort, det visar film- och musiklobbyns arbete till stöd för sanktionsdirektivet IPRED1 i riksdagen och att tilläggen till skydd för internetanvändare i Telekompaketet håller på att dribblas bort av Åsa Torstenssson och hennes sakkunnige sekreterare nere i Bryssel, vilket Hax skrivit om och där bloggkommentarerna är minst lika intressanta som inlägget. Här har lobbyn fått draghjälp av ett nytt nätverk etablerat inom Folkpartiet, som kallar sig Liberati. Josef säger en del om detta och ställer frågan: - Vem anser du ha mest förtroendekompetens i nätfrågor och nätförståelse - en doktorand i datavetenskap eller en popstjärna som blivit politiker...?

Kompletterar med Widar Anderssons söndagskrönika i Folkbladet, där han gör en rätt intressant reflektion efter att han lyssnat på Jonas Sjöstedts resonemang i SVT:s gästsoffa, om USA-valet och Barack Obama. Det som gav upphov till Widars funderingar var Sjöstedts uttalande att han såg Obama, som någon slags ”folkpartist”. Tankegången avslutas med ett konstaterande att de nya moderaterna är på väg att bli det som folkpartiet aldrig blev. Jag vet inte om det är detta, som Anders Widén ser, när han granskat hur trovärdigt moderaterna lever upp till sitt tal om att vara ett lyssnande parti. Lars-Erick har läst vad Anders skriver och beskriver den frustration han känner över sakernas tillstånd. En annan som funderat över svårigheten att få igång en dialog mellan medborgare och riksdagsledamöter är Olof, som fått en feberhet idé om en Medborgartuta. Alla dessa tankar och idéer är sprungna ur samma känsla av det hopplösa i att få föra ett samtal i en fråga där vi, som medborgare, kan avgöra när saken är färdigdiskuterad. Just turerna kring en uppdatering av grundlagen visar att riksdagen själv kan hålla på att tröska en fråga i decennier utan att nå fram, när det handlar om hur en maktdelning ska kunna ske för att motverka ett missbruk av riksdagens lagstiftningsmakt. Istället har makten förskjutits från riksdagen till regeringens kabinett, vilka infört partipiskor och tvångsutkvittning för att hålla ihop den makt, som utskotten besitter i kraft av den arbetsfördelning som skett. Intressant?

Lagar vilar på den upplysta majoritets beslut?

Ser och hör i SvD I och II och SVT att Grundlagsutredningen nu är i mål, men frågan om Författningsdomstol och personvalet fortfarande är olösta knutar. Alliansen och mp har vikt sig för motståndet från socialdemokraterna och vänstern i fråga om Författningsdomstol. Spelet kring FRA-lagen har annars tydligt visat behovet av en Författningsdomstol, men det tycker uppenbarligen inte s och v. Sedan försöker de göra troligt att de kommer att riva upp FRA-lagen om de kommer till makten efter nästa val. Det är något som inte stämmer.

Personvalet är en annan fråga, där man kan se att politikerna inte vågar släppa kontrollen till förmån för ett aktivare folk. Handlar det om dåligt självförtroende, eller ...? Det är i så fall väldigt sorgligt, eftersom det är hemligheten till framgång i relation till väljarna. Till grundlagsutredningens förslag får vi säkert anledning att återkomma, eftersom vi är många, som blivit rejält ”lack” när vi upptäckt att en liten klick i regering och riksdag kan köra över våra medborgerliga fri- och rättigheter utan en rejäl ”demokratibävning” i riksdagshuset. Där råder det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlet.

Därför har vi ett nytt uppror under uppsegling – det gäller sanktionsdirektivet IPRED1 där lobbyister för film-, musik- och bokindustrin dolda bakom beteckningen Antipiratbyrån nu fått fart på sina frontsoldater i form av biografägare, filmare, artister och författare. De har blivit vad man brukar se som nödvändiga i en lyckad kampanj d v s ”nyttiga idioter” för en industri, som inte vill anpassa sin produktion och distribution till det nya medielandskapet. Även om det finns positiva signaler om att Motståndet växer mot fildelarlagen, vilket SvD och Expressen skriver om, är det svårt att tro att Socialdemokraterna och Centern klarar av den pedagogiska utmaning, som ligger i att förklara för Våra Gårdar och Folkets Hus bio att deras information om fildelningen, som förklaring till en eventuell nedgång i antalet besök, inte stämmer med den forskning som finns.

Andra som skriver om IPRED1 utifrån ett helt nytt perspektiv är MinaModerataKarameller; som upptäckt att engagemang i Folkpartiets nya grupp Liberati med Alexander Bard i spetsen är att engagera sig för IPRED1, varför Mary hoppat av istället för att vänta på att bli utslängd, vilket hänt Oscar; MiNimaliteter, som delger oss sin mejlväxling med Alexander Bard – något i mitt tycke oerhört intressant att få ta del av, samtidigt som jag undrar om Liberati verkligen är ett snilledrag. Sett i det ljuset tar jag del av Alexanders debattinlägg i SVT Opinion; Olof, som tycker att det är tråkigt att Camilla blivit insnärjd i detta spektakel, vilket jag instämmer i; Jens O, som bl a skriver om upprättslobbyns attityder till anhängare av Open Source och nyttjare av fildelning för att sprida sina egna verk; Andra sidan, som undrar om inte fildelning är en sund reaktion mot lagar som går upphovsrättsmaffians ärenden; samt Svensk Myndighetskontroll, som noterar att det finns och alltid kommer att finnas de som med näbbar och klor försvarar det som är och det som har varit istället för att se framåt och tänka, vad kan det bli!? Det är min ingång i denna sak och dessutom håller jag med Michael att det är helt fel att upphovsrättslobbyn ska få laglig rätt att sköta rättsväsendets sak. Där kan jag se att Alexander Bard inte biter den hand som föder honom - att profilera sig som en progressiv kraft i politiken är inte svårt för en kändis, som både politiker och mediamänniskor vill frottera sig med. Intressant.

Äkta dialog eller en dålig kopia?

Läser i Metro artikeln om de svenska partiernas intresse att ”göra som Obama”, men upptäcker raskt att de talar om bloggosfären och andra sociala media som en viktig kanal, för det av partierna färdigstöpta innehållet, medan min bild av sociala mediers styrka ligger i möjligheten för många att stöta och blöta olika idéer innan man landar i något som flera vill engagera sig helhjärtat för. Just nu känner jag starkt att vi är en rätt stor grupp som filar på Political Open Source-dialoger i bloggarnas kommentarsfält, utifrån ett konkret projekt riksdagssvar.se Där gör vi i en mindre grupp allt vad vi kan för att förmå våra folkvalda i riksdagen att besvara fem frågor med fokus på den så kallade FRA-lagen och därmed sammanhängade ändringar och tillägg i andra lagar. Den bild vi har av politikernas attityd i förhållande till oss bloggare är den diamentralt motsatta – de gör allt för att sluta sig inom sitt skal eller rättare sagt huka i skydd av partibunkern. Det gäller framförallt politikerna i alliansen och socialdemokraterna.

Att Vänstern och Miljöpartiet utgör undantag föder olika funderingar. Något vi nog återkommer till längre fram. Men, eftersom vi i gruppen gör detta som ett medborgerligt projekt för att vitalisera demokratin, är vi fast beslutna att jobba på. Vi skapar en modern virtuell runsten, som berättar något om demokratin i Sverige åren 2008 - 2010. Därför är även artikeln ”Forskare: En enorm potentiell politisk opinion” intressant. Iakttagelsen att bloggarna lever i symbios med andra media utesluter inte att det skapas ett tryck i bloggosfären, som övriga media inte kan negligera. Egentligen är Metros särskilda avdelning för bloggosfären ett framsynt grepp, som det ska bli roligt att följa. Intressant.

Rick Falkvinge, ledare för det parti som tidigare än andra insett nätets betydelse, gör en genomgång och kommer med goda råd; Lars-Erick skriver om skillnaden mellan monolog och dialog; Anders Widén, som noterat att det är den politiska framgången man vill komma åt och funderar kring Makten och människan; Beta Alfa, som har sina tvivel om det ärliga uppsåtet; samt Erik Laakso I På Uppstuds, som också reflekterar kring Metros artiklar. Han har också ett läsvärt inlägg om lagar mot bakgrund av bl a FRA och IPRED1. Där fick jag en osökt möjlighet att byta spår till IPRED1 och filmlobbyns pågående hjärntvätt av riksdagens ledamöter och biografägarna, vilka är grenar på samma träd – Internet, som roten till allt ont i alltför många politikers sinnevärld. Börjar med Opassande, som till min stora glädje uppmärksammar en riksdagsledamot, som är klok nog att genomskåda vad han är utsatt för; MinaModerataKarameller, som tycker att fildelningslagen verkligen är en dum idé; och Mårtensson (en gång till) för det välformulerade inlägget Du döms härmed till fördumning.

Slutar med Josef som noterar att Åsa Torstensson gett ett glasklart svar till Max Andersson i fråga om Telekompaketet. Jag önskar att vi verkligen kunde känna tillit till detta. Men, som bekant – Bränt barn ...

I väntan på vadå?

En tacksamhetens tanke till Opassande, som hjälper till att höja kunskapsnivån i fråga om den desinformation, som Våra Gårdar och Folkets Hus i egenskap av biografägare lånar sig till. Att detta kan ske visar hur sorgligt eftersatt folkbildningen är inom de så kallade folkrörelserna. Kan man något om idéproduktion, tankesmedjor och Konsten att sälja en ideologi så är begreppet ”nyttiga idioter” en nödvändig beståndsdel. Den kunskapen borde bärare av den tradition, som kallas folkbildning, ha blivit skyddsympad med hjälp av. Men alls icke. Häromdagen fick jag något av en chock, när jag såg biografägarnas upprop och senare tog del av organisationen Sveriges Konsumenters tidning Konsumentmakt nr 3 om ny teknik. Som konsument förväntas jag delta i ett försvar för industrins ointresse att möta kundernas önskemål om kombinationsmöjligheter i ett nytt medielandskap.

Därför blir jag rent ut sagt lyrisk när jag läser den artikel i FilmNyheterna, som Emma länkat till. Förutom möjlighet att läsa om initiativet med biografägarnas helsidesannons i DN i söndags, finns där en helt suveränt skriven krönika av Kjell Häglund, filmkritiker och skribent, Redaktionschef på Residence, Krönikör i bland annat Magazine Café, Journalisten och Dagens Media, TV-skribent i Dagens Nyheter och Axess. Jag har i tidigare bloggposter skrivit om mina mejl till länets riksdagsledamöter med en vädjan att förhindra piratjägarlagen/privatpolislagen d v s sanktionsdirektivet IPRED1. Jag kan bara hoppas att riksdagsledamöterna är beredda att ta till sig det som Kjell Häglund och Daniel Åberg delar med sig av, istället för blunda för att vi lever i en ny tid där kunskap om ett kritiskt granskande förhållningssätt dukat under för den mytbildning, som vi begåvats med tack vare välavlönade lobbyister och deras eminenta förmåga att slå blå dunster i folkets ögon. Intressant.

Men mitt i bedrövelsen, när jag börjat leka med tanken att engagera mig i Piratpartiet – inte minst sedan jag läst Christian Engströms Tankarna bakom Piratpartiet – nås jag dock av uppmuntrande tillrop från Lars-Erick, som berättar att Camilla Lindberg kommer att bli Folkpartiets talesperson i IT-frågor. Han gör också sitt bästa för att pröva argumenten kring den politiska utvecklingen i FRA-lagens och annan integritetskränkande lagstiftnings kölvatten i inlägget ”Sorry, jag får inte ihop det, detta med piratpartiet”. Problematiserar med fokus på svårigheterna att åstadkomma något i ett vågmästarparti, som kanske inte kan bli vågmästare; men landar till sist i följande: ”Ändå - partisystemet måste reformeras! Riksdagens arbetssätt måste reformeras. Riksdagen måste bli en folkrepresentanternas forum för kontroll av makten! Frågan är "bara" hur.”.

Just det, Lars-Erick! Partiledare och partisekreterare är just nu lyriska över hur sociala medier kom till användning i Obamas valkampanj. Lyckligtvis finns det nyktra iakttagare som Anders Mildner, här i SvD. Något, som även Mitt-i-steget uppmärksammar och drar egna slutsatser av. Slutsatser, som jag – en av de aktiva i riksdagssvar.se – verkligen kan skriva under på. I Sverige tilltalas riksdagens stora partier av möjligheten att använda nätet som en kraftig megafon för meddelanden till oss, men verkar vara oförmögna att kommunicera med oss. Om det inte sker på deras villkor. Här ett smakprov hos Anders Widén.

ProjektPåRiktigt har i vart fall bestämt sig; Josef säger... Det kokar fortfarande; Jens O skriver om Telekompaketet i skuggan av Obama; Rohdin avslöjar sina obskyra åsikter kring IPRED1; och Satmaran avslöjar att hon gjort slut med fp och satsar på pp.

Dålig personalpolitik kostar – nu 100.000 kronor till.

Läste tidigare idag i NT och SKTF-tidningen och hört i lokalradion att kommunen av Arbetsdomstolen dömts att betala 100.000 kronor till fackförbundet SKTF för brott mot Medbestämmandelagen (MBL), vilket jag naturligtvis inte kan låta bli att skriva om på NT-bloggen. Är någon förvånad? Inte jag. Ingenting har förändrats sedan dåvarande lokala ordförande i Lärarnas Riksförbund, Kenneth G. och jag, då ordförande i SKTF:s lokalavdelning, för sidådär 17 år sedan blev utvisade från en kurs för arbetsledare, vilken hölls i regi av personalkontoret. Jag hade dagen innan fått en signal från arbetsledare, som själva arbetade fackligt, att det fanns en del underligheter, som fördes till torgs på dessa kurser, varför jag bad Kenneth, när vi hade träffats för att justera ett protokoll, att göra mig sällskap till den utbildningsomgång, som just då genomfördes i Sparbankens lokaler.

Vi smög oss in bakvägen och satte oss längst bak i salen, men det tog högst ett par minuter innan personalchefen kom sättandes och underrättade oss om att vi inte fick vara där. Jag hade förberett mig på detta och hade som plan B att avtala en tid med honom för en genomgång av en facklig fråga. Vi gick ut, inte riktigt lika tyst som när vi kom in ;-) och sedan satte vi oss på ett fik i närheten och talade om det, som vi hade varit med om. Fackliga företrädare hade blivit utvisade från en kurs för arbetsledare!!! Som vanligt i de lägen, då personalchefen ”platsat” mig, kunde jag efteråt antingen skratta mig halvt fördärvad eller stå utanför fackföreningsexpeditionen och storgråtande krama det stora trädet där utanför.

Den här gången hade jag svårt att dricka ur mitt kaffe mellan skrattanfallen :-D Efteråt fick jag höra av dem, som suttit tillräckligt nära för att höra, att NN väääst: - Helvete, facket är här, varpå personalchefen rest på sig och gått för att visa ut oss. Tala om samverkan i en god och öppen anda?! Och det verkar sitta i! Och ändå har man flyttat till ett annat hus än det, som man höll till i då, och fackliga företrädare har kommit och gått. En annan gång, när jag känner mig något modigare, ska jag berätta om den gången när jag en gång för alla lyckades frigöra mig från mina upplevelser av tillkortakommanden på grund av den flitiga användningen av härskartekniker visavi mig som fackligt förtroendevald. Intressant.

Konsten att hantera sin politiska vanmakt?

Gillar att Sanna Rayman i SvD försöker mana på Försvarsdepartementet, som inte ser ut att göra sig någon brådska när det gäller FRA-lagen med dess tillägg. Sedan den 25 september har vi väntat på att få svart på vitt på ifall de femton punkterna verkligen håller måttet. Nu står vi här drygt en månad senare och får veta att FRA-lagen träder ikraft den 1 januari 2009, som om inget av betydelse har hänt. Normalt borde regeringen för sin egen trovärdighets skull föreslå riksdagen besluta att lagens ikraftträdande skjuts upp till dess att allt det, som hör till denna lag, redovisats. Och då skulle varken jag eller någon annan ha bekymmer med rubrikens frågeställning. Nu förstår jag hur naivt det varit att vänta sig ett hederligare spel efter allt som varit. Frågan är nu hur vi kritiker ska förhålla oss till detta.

Jag tillhör dem som tycker att fördröjningen är något, som de internt kritiska ledamöterna i riksdagen måste hantera. Vore jag en av dem skulle jag ställa till ett oherrans liv. Jag skulle inte vänta i flera år för att skriva en bok om livet i maktens korridorer, utan här och nu skulle jag berätta högt och ljudligt om vad som förevarit i de inre rummen. Annars förlorar de ansiktet inför oss som satte vårt hopp till dem. För mig, en kritiker utanför riksdagen, är det inträffade helt i linje med tidigare rävspel, vilket ytterligare stärker argumenten för krav på att lagen rivs upp och görs om. Det går inte att lita på att politikerna verkligen bryr sig om den kritik, som riktats mot dem; både om de odemokratiska metoderna, som gör att vi inte kan acceptera FRA-lagen som en i demokratisk ordning beslutad lag, och de kränkningar av integriteten som lagen de facto innebär från dess första dag. Under tiden kommer flera lagförslag med udden riktad mot oss som använder internet i vårt dagliga liv.

Detta utan tanke på vad det kommer att innebära för Sverige – en nation som vill ligga på framkant när det gäller utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken för såväl individ som samhälle. Regeringen satsar 125 miljoner på it-forskning skriver bl a Ny Teknik och idag talar alla lyriskt om vad sociala media har betytt för vitaliseringen av presidentvalskampanjen i USA, här bl a i SvD. Jag läser och känner att jag börjar bli dj-ligt trött på den undfallenhet, som min operatör Telia Sonera och alla andras internetoperatörer visar, när det gäller alla de krav på intrång i kundernas trafik som EU, regeringen och riksdagen producerar. Här pekar vi finger åt Kina för censur av internet, men blundar för att den egna staten vill lägga under sig kundernas trafikuppgifter. Utan ljudliga protester är man från det hållet uppenbarligen idag beredd att bistå lobbyister med uppgifter om ip-nummer, trots att man där vet det tekniskt omöjliga i att betrakta ett ip-nummer, som något knutet till en enskild individ i likhet med ett personnummer. Det kanske är hög tid att åstadkomma en bloggbävning, men nu med våra internetoperatörer som måltavla – ett kunduppror helt enkelt. I en marknadsekonomi har vi uppenbarligen ingen talan som medborgare, varför vi måste pröva vår konsumentmakt. Intressant?

Konsumentmakt. Googlade på detta ord och upptäckte att det finns en organisation, som heter Sveriges Konsumenter. Men, när jag kollade vad denna organisation pysslar med, upptäckte jag att deras attityd till internet och internetanvändare är minst lika okunnig och fördomsfull som regeringens och riksdagens. Sedan jag läst Oscar Swartz´ inlägg Piratpartiet och framtiden, börjar jag känna en viss dragning åt Piratpartiets håll. Enligt min humla är den 5:e november en dag, då fler kan komma ut som Pirat. Anna Troberg och Opassande tecknar en bakgrund. Mårtenssons inlägg gör att jag inser varför jag håller på att bli piratpartist. Vet inte om det finns flera som tänker som jag, men här några andra, som bryr sig: MinaModerataKarameller, Scaber-Nestor, Ankersjö, Lars-Erick, Drottningsylt, Lars-Erick igen, Anders Widén, Mark Klamberg och ProjektPåRiktigt.

Sanningskommission om FRA ... och IPRED1?

Centern vill granska FRA:s historia läser jag i min morgontidning SvD. Det var på tiden att de visar att de menade allvar med detta sitt förhållningssätt, men sedan är frågan: - Spelar det någon roll!? Försvarsminister Sten Tolgfors (m) är inte intresserad. Han menar att det redan är avgjort vad som ska göras, när det gäller FRA. Men, om det är riktigt sant vet vi inte. Politruck, som lyssnat på SR:s Ekot, misstänker fulspel i skuggan av USA-valet samt en strategi som går ut på att vi i bloggosfären, vilka engagerat oss i kampen mot denna styggelse, nu ska börja kräva att tilläggen ska genomföras. Men då glömmer strategerna att vi länge ansett att FRA-lagen ska rivas upp och göras om. I ljuset av den förhalning som pågår, kan man se på Centerns nyvaknade intresse för tidigare krav med olika ögon.

Och, det finns fler frågor av vikt för den personliga integriteten på regeringens bord just nu; direktivet IPRED1, gemenligen kallat piratjägarlagen eller privatpolislagen (beroende på vilken hållning man intagit) och bevakningen av tilläggen i Telekompaketet i Bryssel. Antar att det finns fler än jag, som ser att IPRED1 är en gren på samma träd – okunnigheten om internet - här kombinerat med ovana vid marknadsekonomin bland kulturarbetare. När jag upptäckte den lobbyverksamhet, som pågår - vilket jag bloggade om i går i Norrtelje Tidning – gjorde jag också ett inlägg på Newsmill, men vet i skrivande stund inte om detta kommer att publiceras. Men, det spelar mindre roll – jag känner i vilket fall som helst att jag använt mig av ordens makt så långt som jag förmår. Josef säger... att det även finns andra för internetanvändare viktiga frågor. Intressant.

Flera som bloggar om FRA är Jinge, Satmaran, Mitt-i-steget, Anders Widén, Opassande och Mark Klamberg. Ser också att Opassande noterat att organisationen Våra Gårdar också ingår i filmlobbyn till stöd för IPRED1 eller piratjägarlagen/privatpolislagen. Våra Gårdar är för nykterhetsrörelsen vad Folkets Hus och Parker är för arbetarrörelsen. Filmlobbyns fotfolk anfaller på bred front, men bär sorgligt nog inte sanningens banér i den här striden! Se biofakta hos Daniel Åberg.

Länets socialdemokrater om IPRED1

Har idag fått svar från Sthlms läns socialdemokrater på mitt mejl till länets samtliga ledamöter i riksdagen med en vädjan om att "Motverka övergrepp från branscher mot enskilda individer". Detta med hänvisning till det lagförslag som är på G. Det skrevs om saken i bl a IDG.se den 9 oktober och AB, DN den 22 oktober.

Hej!
Tack för det mail som du skickat till flera socialdemokratiska riksdagsledamöter. Jag har fått i uppdrag att besvara det.

Vi anser att det bör finnas en balans mellan upphovsmännens intressen över sitt eget verk och samtidigt människors intresse av att få ta del av offentliggjorda verk. Det är också alla EU-länder överens om, och vi står fast vid Sveriges internationella överenskommelser.

Regeringen utarbetar nu ett lagförslag i syfte att, med hänvisning till direktiv 2004/48/EG, ge upphovsrättsinnehavaren möjlighet att via domstol, av Internetleverantören, begära ut information om vem som haft tillgång till en viss IP-adress vid en viss tidpunkt då det finns sannolika skäl för att någon gjort sig skyldig till ett upphovsrättsintrång. Propositionen "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område" kommer att läggas november 2008 för behandling under våren. Lagförslaget är tänkt att träda i kraft första april 2009.

En första genomgång av Lagrådets remissvar visar dock att regeringen har slarvat med beskrivningen av hur den nya lagen kan komma att påverka den personliga integriteten. Vi förutsätter att regeringen tar denna kritik på allvar och att det i lagförslaget som läggs fram till riksdagen i november ges en bättre genomgång av konsekvenserna för den personliga integriteten. Det är viktigt att alla kort läggs upp på bordet innan riksdagen tar ställning. Vi hoppas att regeringen har lärt sig detta av FRA-debatten. I vår skuggbudget har vi bland annat föreslagit att en fristående integritetsombudsman ska inrättas. Denne ska ha till uppgift att på ett samlat sätt tillvarata integritetsskyddsintresset och vaka att dess gränser inte överträds.

Vi tycker att nya lagar måste ha legitimitet och vara väl avvägda. Balansen mellan en lagstiftning som faktiskt skyddar upphovsrätten men inte kränker enskilda människors integritet måste därför finnas även i den nya lagen.

Har du andra frågor om vår politik så är du välkommen att höra av dig till oss igen.

Med vänliga hälsningar
Socialdemokraterna (S)var Direkt
- - - - -
Se, dela och kommentera. Besök vår TV-kanal på nätet.
http://youtube.com/socialdemokraterna

Skrev på nytt med en följdfråga:

Tack för svar!
Om jag tolkat detta rätt, betyder det att socialdemokraterna, ser att det finns hot mot enskilda individers rättssäkerhet i det förslag, som lagrådet prövat. Lagförslaget, som drivits fram av bl a film- och musikindustrin, innebär en annan rättsordning där kunder till en operatör, kan bli utlämnad åt ett företags indrivningsverksamhet och måste bevisa sin oskuld istället för att garanteras en rättssäker hantering, där kunden ska ses som oskyldig intill dess att motsatsen bevisats. Och i så fall känner jag mig tillfreds, men ... och detta är ett viktigt men ... hur går detta ihop med den helsidesannons i DN, som jag fann en kopia av på Folkets Hus och Parkers hemsida under knappen Bloggar, vilken visar att en rörelsegren, som står socialdemokraterna nära, lobbar för den ordning, som jag och många med mig befarar ska bli lag även i Sverige.

Jag citerar:

”För att få bukt med den illegala nedladdningen av film uppmanar vi nu riksdagens ledamöter att stödja två

förslag som nu diskuteras. Dels är det sanktionsdirektivet – ett aktuellt lagförslag som bygger på ett EU-direktiv som bland annat gör det möjligt för upphovsrättsinnehavare att via domstol identifiera den aktör som illegalt sprider bland annat filmer på internet. Dels möjligheten att ge internetoperatörerna ett ansvar att samverka kring brottsförebyggande åtgärder mot illegal nedladdning av bland annat film, exempelvis vidarebefordran av informationsbrev.

Om dessa förslag blir verklighet skulle det göra att upphovsrättsinnehavarna och biografägarna får liknande rättigheter och förutsättningar mot pirateriet som finns i våra grannländer.”

Min följdfråga blir således: - Kommer socialdemokraterna i riksdagen att klara av den pedagogiska uppgiften att förklara för dessa lobbyisters ”gräsrötter” att ni står upp för en mera rättssäker ordning än den som finns i ex.vis Danmark eller Storbritannien?

Andra som bloggar om lagen är Daniel Åberg, Opassande, ProjektPåRiktigt, Copyriot, Beta Alfa, Rick Falkvinge och Christian Engström. Till sist Badlands Hyena och ett inlägg på ledarsidan i UNT, som speglar vad jag känner, när jag inte klarar av att hävda demokratiska fri- och rättigheter för oss, som lever en del av vårt liv på nätet, i samtal med en och annan i min bekantskapskrets. Intressant.
Uppdatering: Utifrån vad jag skrivit ovan undrar jag om följande nyhet i AB är planterad?

Svenska eliten vaskar guld i USA, men hugger i sten i Bryssel.

Häromdagen poppade en tanke upp inför all exponering i våra media av valet av elektorer, vilka sedan i sin tur ska välja USA:s nästa president – håller vi på att bli en delstat?! Idag hörde jag i P1 om en norrlänning, som hört av sig och ställt frågan om redaktionen visste varför vi ännu inte fått några röstkort ;-). Sådan humor gillar jag. Public Service i Gomorron Världen går inte heller av för hackor. Inslaget om Sveriges Televisions satsning på USA-valet med intervjuer av KG Bergström och Eva Hamilton var grymt roliga. Läser också med god behållning Göran Erikssons söndagsanalys USA-medicin mot svensk kris i SvD. Av den kan man dra slutsatsen att hela den politiska eliten utvandrat i hopp om att kunna vaska fram guldkornen ur kandidaternas kampanjteknik inför valet 2010.

Det är dock frestande att tro att Göran Erikssons något skeptiska inställning till internet, som framgångsfaktor, är mera verklighetsnära: ”Så om internetanalfabeten John McCain blir USA:s näste amerikanske president? Då får de svenska politikerna och pr-strategerna åka hem och börja om”. Dessförinnan har han skrivit om USA, som de negativa kampanjernas förlovade land och att ingen av de svenska politikerna och företrädare för deras kampanjstaber, vilka följer valet på plats, offentligt vill erkänna att de intresserar sig för detta sätt att bedriva en valrörelse. Men Karl Roves besök i Sverige under Almedalsveckan vore väl helt bortkastade pengar i så fall. I den meningen tycker jag nog att bevakningen och diskussionerna om kampanjmetoder har ett värde. Vilken metod man väljer säger också något om kandidaters syn på väljarnas förmåga att genomskåda vad smutskastningen bär med sig i sin förlängning – inte bara för den som blir utsatt för den, utan också för samhällsklimatet i stort.

Nåväl, på onsdag morgon går startskottet för den analysen alldeles oavsett vilken kandidats elektorer, som avgått med segern i de olika delstaterna. Det enda vi kan vara säkra på är att svenska folket lär få genomlida en amerikaniserad valrörelse inför valet 2010, då bland annat grundlagsändringar kommer att vara aktuella. Men, dessförinnan får vi en första test inför EU-valet i juni nästa år. Ju mera jag lär mig om beslutsprocessen i EU, desto tydligare blir det att vi har långt kvar innan vi kan tala om en reell demokrati i den församlingen. De verkliga makthavarna är de av politikerna anställda tjänstemännen, vilka ingår i olika arbetsgrupper och där är landet Sverige en lilleputt i sammanhanget. Det visar hanteringen av tillägget Article 32a i Telekompaketet. Den minister och till denne hörande stab, som vill stärka sin position, kan inte vara alltför påstridig inför makthavarna från Frankrike och Tyskland.

Där gäller regeln att den, som har mest pengar att bedriva en lobbyverksamhet, där aktörerna inte drar sig för att utnyttja politikernas okunnighet om informations- och kommunikationstekniken, den vinner. Därför har lobbyisterna tillåtits att dra in frågor om informationens och kommunikationens innehåll i frågor om dess infrastuktur. Således pågår det en strid i Bryssel, där det är Åsa Torstensson och hennes stab, som ska hantera musik- och filmindustrins anspråk på inflytande över användarnas rätt till en rättssäker behandling i händelse av misstänkt fildelning. Hos Opassande fann jag en länk till BBC News, som visar hur oskyldiga drabbas – i detta fall av spelbolaget Atari. Skrämd av utpressningsbrev, har många i Danmark valt att betala istället för att våga stå upp för sin rätt. Den andra striden pågår i Sveriges riksdag om IPRED1, där Johan Pehrson (fp) är ordningsman i klassen. Hans avsikt är att vi ska få det lika osäkert ur rättslig synpunkt som alla andra inom EU, trots att EU-domstolen sagt att varje lands parlament inte behöver gå så långt som det föreslås här. Ur led är tiden, men vem är född att vrida den rätt igen!?

Andra som skriver om IPRED1 och fildelning är bl a Politruck, MinaModerataKarameller, Olofs blogg, Arvid Falk , ProjektPåRiktigt och Opassande, som också reagerat över att våra kulturskapare inte inser vartåt ”privatpolislagen”IPRED1 leder. Läs även Oscar Swartz:s brev till Åsa Torstensson om de förväntningar, som finns när det gäller Telekompaketet. Det ska bli intressant att se vilket svar han får. Jag är naturligtvis också spänd på vad hon ger mig för svar. Men han postning innehåller också en fundering om varför tidningarna inte är intresserad av det som pågår.

Ja, nog är det väl signifikant att så många, bl a DN skriver spaltkilometer om USA-valet, men att IPRED1 och spelet kring Telekompaketet i EU inte verkar intressera dem i någon högre grad. Kan det bero på att industrin, som lobbat fram lagen och som gjort sig råd med bl a en helsidesannons i DN idag, är den hand som föder dem på olika sätt?! Eller att många journalister även i andra tidningar – utan reflektion kring konsekvenserna – sympatiserar med andra innehavare av upphovsrätt, när de ser att deras egna alster – deras "tankemöda" – sprids av oss bloggare, utan att de får betalt för det. I likhet med industrin inser de inte att en länk i en blogg står för ett värde för dem – jag refererar till en tidning och en journalist, som jag tycker belyser en för mig viktig fråga. Jag ger dem PR. Har tidningen en funktion för att visa dessa länkar ges en möjlighet till tvåvägskommunikation, som jag föreställer mig kan ha ett värde både för journalisten och tidningen. En stillsam undran infinner sig: - Är det bara de, som funnit ett sätt att ta betalt sitt "tankearbete", som är värdefulla?