Justitieutskottet äger makten i frågan om datalagring.

Fortsätter bearbeta mina känslor visavi Justitieutskottets och Regeringens hantering av den lagstiftning som Riksdagen beslutat om baserat på EU:s datalagringsdirektiv. Genom att skriva om saken strävar jag efter att finna info som kan visa att mina först upplevda känslor kan vara förhastade. I tisdags skrev jag om min upplevelse av den öppna utfrågning som Justitieutskottet en dagen (med stöd av polisens vittnesmål) utsatte företrädare för IT&Telekomföretagen och en tjänstman hos tillsynsmyndigheten PTS för. Kanonaden var föranledd av att några teleoperatörer hade slutat lagra data så snart de fått kännedom om att Europadomstolen meddelat att EU:s datalagringsdirektiv stred mot EU:s stadga.

På Riksdagens webb finns idag endast möjlighet att lyssna till ljudet från sändningen, som börjar 11 minuter och 4 sekunder in i sändningen. Bara en sådan sak – hur ska man kunna veta att man själv måste ”spola fram” bandet? Under sändningen nämns inga företags namn, men vi som följt den här kraftmätningen mellan de rättspolitiska makthavarna och de bolag inom Telekombranschen, som valt att stå upp för kundernas skydd mot bakgrund av Sveriges grundlagar och EU:s rättighetsstadga, kan lätt räkna ut vilka operatörer, som idag är den främsta måltavlan för den kritik, som de flesta av riksdagspartiers rättspolitiska talespersoner öste över dessa operatörer.

Vi är allt flera som valt att byta operatör enbart av det skälet att dessa operatörer erbjuder bättre skydd för vår integritet, när vi vistas på nätet, än vad vi som medborgare idag kan förvänta oss av Regering och Riksdag. Särskilt intressant var påståenden om att svenska operatörer är mer benägna att vilja pröva tillsynsmyndighetens beslut i domstol än operatörer i andra länder. Detta konstateras utan att någon snuddar vid tanken att det tillståndet kan ha uppstått på grund av politikernas visade arrogans visavi de i branschen, som funnit att en domstolsprövning kan vara en säkrare garant för kundernas integritet än politiska klubbslag.

Efter allt ojjande om ”att operatörerna väl inte ska kunna välja om de ska följa svenska lag” finner jag det märkligt att inte ens Justitieutskottet verkar vara införstådd med den processrätt, som torde gälla, när tillsynsmyndigheten PTS meddelar ett föreläggande med stöd av den tolkning som utredarna gjort och som Justitieutskottet och Regeringen förefaller ha ställt sig bakom.

Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA och FRA, med de vida ramar som de har för sin verksamhet, kan åsidosätta nationell lagstiftning till skydd för medborgarnas personliga integritet och rättssäkerheten – bland annat genom utbyte av data dem emellan, vilket ger saken ytterligare ett perspektiv. Noterar att dessa rättspolitiska talespersoner helt frankt meddelade att vi, som väljer en operatör, vilken står upp för ett rättssäkert skydd av våra data, måste ses som ljusskygga individer. Det var också intressant höra att det finns ledamöter i Justitieutskottet som anser att opinionen mot datalagringsdirektivet saknar folklig förankring. Ska jag tolka det så att Justitieutskottet lägger sig platt inför krav på intrång i våra data, vilka kommer från olika statliga myndigheters sida, om folket inte ställer sig på barrikaderna och slåss för sin integritet och rättssäkerhet?

Den enda som talade om rättssäkerhet och integritet var (om jag minns rätt) Vänsterpartiets företrädare. På hennes direkta fråga beskrev polisens företrädare hur svårt det är att komma åt de grova brottslingarna, då de vet hur de kan undgå upptäckt. Nog kan man väl undra om hela svenska folket ska utsättas för en datalagring, som inte nödvändigtvis leder till att de grova brottslingarna kan lagföras för sina brott? Som vi hörde var dessa politiker beredda att fixa ett beställningsjobb för att PTS skulle kunna klämma åt operatörer som enligt polisen inte var samarbetsvilliga? Socialdemokraternas Morgan Johansson är så sugen på att ligga bra till att han vill göra upp med Moderaterna om saken, vilket Christian Engström noterade redan den 3 juni 2014.

Beslutet i Europadomstolen meddelades i april och redan den 13 juni kunde Regeringens utredare Sten Heckscher meddela att Svensk rätt klarar EU:s krav för datalagring Den dragningen och den öppna utfrågningen den 24 juni har igår den 26 juni följts av att Regeringen gett utredaren Sten Heckscher ytterligare uppdrag att utvärdera den så kallade Inhämtningslagen samt också ”föreslå förändringar som bedöms lämpliga för att stärka skyddet för den personliga integriteten vid tillämpningen av bestämmelserna om elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen”. Resultatet ska redovisas senast den 31 mars 2015. Den saken finns också möjlighet att ta del av på Advokatsamfundets webb. 

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att mina känslor i denna sak varit och är fast förankrade i en förnuftig syn på vad vi som medborgare har rätt att begära av dem som företräder oss i Justitieutskottet, vilka är de egentliga lagstiftarna eftersom Riksdagen bara är ett Transportkompani för det som utskotten kommit överens om. Ett synsätt på riksdagsarbetet som S-studenterna försökte leda i bevis 2010 och bland andra Justitieutskottets Johan Linander redan 2007 hade haft synpunkter på. I november 2012 intervjuades tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) efter att hon skrivit Knapptryckarkompaniet - en bok där hon vittnat om livet som ledamot i Riksdagen. Här berättar hon om hur Riksdagens makt kidnappats av Partiledarna, som beslutar om lagarna i en liten inre krets. Det är klart att Centerpartiets Johan Linander, som sitter i lagstiftarnas förarhytt inte kan känna igen sig i den beskrivningen. 

Och någon undrar över utredaren Sten Heckschers allt annat än statsmannamässiga yttranden när teleoperatörernas och i viss mån PTS´s agerande utsattes för kritik under utfrågningen, kan man nog finna en förklaring om vi studerar hans bakgrund och tidigare karriär i maktens boningar.

Andra som skrivit om datalagring efter Europadomstolens dom är bland annat Ny Teknik; Computer Sweden; där Tele2:s chefsjurist Stefan Backman uttalar sig ”Det är dock komplexa juridiska frågor varför PTS nu måste klargöra om datalagring skall ske. Innan dess återupptar vi inte datalagringen då vi står fast vid vår bedömning att den svenska lagen uppvisar samma brister i integritetsskyddet som EU-direktivet”; Svenska stadsnätsföreningen, som uppdaterar sin informationssida under hand; Sveriges Radio – Radio Sweden P6; SvD; Tele2 Newsroom: - här säger Tele2:s chefsjurist ”– Det finns en etablerad rättsordning för hantering av den här sortens rättsliga frågor och den bör följas. Vi har därför i dag skrivit till PTS och begärt att de formellt tar ställning till huruvida datalagring skall ske enligt svensk lag, säger Stefan Backman, chefsjurist Tele2 Sverige.” ; Den hälsosamme ekonomisten som berättar om att Danmark stoppar datalagringen; Publikt – Fackförbundet ST; Telenor; Almegabloggar; Christian Engström; Universalblogg; och Hax som har flera inlägg på temat. 

Intressant?

Livligt tänkande i en skröplig kropp

Nu är det bara den skröpliga kroppen som sätter gränser för mina utflykter på nätet. Under tiden, som jag klarat av ytterligare en operation för att bli befriad från stomin, har jag passat på att byta internetleverantör – från Telia Sonera till Bahnhof och Norrtälje stadsnät. Inbillar mig att Bahnhof är mera på bettet när det gäller att försvara kundernas rätt att få vara skyddade från statens intrång i deras privatliv. Uppdraggranskning har visat att det, som jag tidigare bara hade på känn, är en realitet. Förutom att Telia Sonera skiter i nätneutraliteten faller man undan för statsmakterna utan att tydligt tala om detta för sina kunder. Sedan kan man naturligtvis diskutera om fackliga företrädare alltid är att lita på när det gäller bevakningen av hur mänskliga rättigheter efterlevs. Eller hur en majoritet av svenska politiker tagit sig an uppgiften här hemmavid, vilket Sam Sundberg skrev om i SvD veckan innan Datalagringsdirektivet började gälla i svensk lag. Tilliten är en bristvara – inte bara i Grekland och då knappast folkets fel. Hönan och ägget, ni vet... Men, det är en tanketråd jag släpper för tillfället.

Just nu vill jag orientera mig i det informationslandskap, som jag ytterst sällan rört mig i under de senaste fem månaderna. Även om det kliat i fingrarna och adrenalinet flödat när jag läst mina tidningar Norrtelje Tidning och Svenska Dagbladet, lyssnat på radion eller tittat på TV. Fick för övrigt börja dagen med att underrätta SvD om utebliven tidning. Företaget som sköter distributionen har tydligen problem att hitta pålitliga utdelare sön- och helgdagar, eftersom det inte är första gången det händer. Men lyckligtvis fungerar deras backup, som träder in sedan saken rapporterats till kundtjänsten. Kan bara hoppas att den fungerar även idag.

Annars är den här dagen en dag då folket i Norge brister uti gemensamma glädjeyttringar. De allra flesta utan att låta ni-vet-vem lägga sordin på stämningen, vilket är ett straff gott nog åt den som tror sig vara en nationens riddare. Har goda vänner som rest till Oslo för att få vara med i denna yra. Något de gjort även tidigare. Vi svenskar har att lära där – det går att älska landet för den grund det står på och därmed få kraft att hålla alla rabiata renlighets- och säkerhetsivrarna i schack! Blir därför glad när jag ser Markus ”Lake” Berglunds blogginlägg Mangadomen i HD – Var skapasbarnpornografin? Bra jobbat!!! Vi kan naturligtvis inte hoppas att fundamentalisterna inom ECPAT ska besinna sig, men för mig är det viktigare ifall vi kan förmå vänner och bekanta att tänka längre än näsan räcker: - Om jag vill förbjuda teckningar, som kan tolkas olika beroende på enskilda individers fantasi, vart kan det då bära iväg? Tolerans är helt nödvändigt i en demokrati.

Håller helt med Anna Troberg när hon utbrister ”De senaste årens debatt om barnpornografilagstiftningen har gjort mig heligt förbannad många gånger. Bland dem som vill bevara dagens lag finns det de som helt cyniskt utnyttjar redan utnyttjade barns situation för att främja sin egen sak. Ja, upphovsrättsindustrin och övervakningskåta politiker, det är er jag menar. Ni borde skämmas över att dra fram barnpornografin som ett trumfkort varje gång ni vill stympa nätet lite mer. Utsatta barn hjälps inte av att växa upp med ett censurerat nät som begränsar deras möjligheter att hitta information, hjälp och stöd.”

Rädslan för nätet bland många föräldrar och lärare är ett större hot mot landets utveckling än nätets faror i sig. Istället för att förbjuda olika saker på nätet måste samhället (d v s vi alla) satsa på att stödja våra medmänniskors självkänsla. Filtret mot avarter måste vi var och en bygga upp inom oss själva väl medveten om att vi inte kommit till världen för att fostra andra än oss själva, vilket är grunden för det goda exemplets makt. En utopi att verka för medan vi håller tummen i ögat på de makthavare, som företräder oss här hemma och i Bryssel. Att det behövs visar HAX i många av sina inlägg bland annat ett ompolitik, byråkrati och makt, ett annat om röstfusk i EU och ett tredje om hur FP:s rättstalesperson Johan Persson förmodligen gör sig dummare än han är för att vilseleda den som inte tänker efter.

Skönt se hur andra kämpat på för yttrande- och åsiktsfriheten medan jag själv behövt fokusera på att få ordning på olika kroppsfunktioner. Men, den skröpliga kroppen kan inte slå ut det livliga tänkandet även om jag med hjälp av äggklockan måste varva skrivandet med gympaövningar. Något som jag borde ha tänkt på tidigare, men bättre sent än aldrig. Fick för övrigt en artikel ur Hemmets Journal från min vän Inga-Britt där det berättas om en grupp pensionärer 90+ som - inspirerade av läkaren Göran Murvall vid Sickla hälsocenter - börjat styrketräna. Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte skadar om man sätter igång tidigare :-) Det behövs muskler för att resa sig upp från stolen, skriver reportern Monica Ohlsson i artikeln. Där sägs också att en 80-åring som tränar kan vara lika stark som en 30-åring som inte tränar. Så förutom att fila på partiprogrammet gäller det att vi pirater även bygger upp vår muskelmassa om vi vill vinna slaget om en vettig upphovsrätt. Eller hålla koll på Informationshanteringsutredningen. Eller annat av vikt och värde.

Intressant?

Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.

I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?

Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.

Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?

I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.

Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.

Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.

När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.

Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.

Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.

Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.

Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.

När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.

När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!

Intressant.

Skadar nätnyheter tryckpressarna?

Iförrgår skrev DN.se att Lagrådet gett grönt ljus för lagringen av våra trafikdata. En länk på Facebook och jag upptäckte igår DN:s notis Direktivet är en olycka som visar att Anne Ramberg, generalsekr i Advokatsamfundet, fortfarande står upp för svenska folkets rättigheter enligt Europakonventionen. Kostade på mig papperstidningen för att se om tidningsledningen tycker att notisen var värd att offra trycksvärta på. Men icke sa Nicke! Det är alldeles uppenbart att många traditionella media separerar nyhetsutbudet; Nyheter som rör användningen av nätet publiceras på webben, medan läsare av papperstidningen hålls ovetande om vad som pågår.

Detta trots att dessa papperstidningsläsare också drabbas av det som regering och riksdag beslutar, vilket Hax tydliggör på ett bra sätt. Ser att Jon Wessel-Aas, norsk advokat och ledamot i Internationella juristkommissionen nu uttalar sig i DN och sågar Lagrådets yttrande. Tidningen skriver ”Han hänvisar bland annat till ett utlåtande från EU:s organ för grundläggande rättigheter angående PNR, registreringen av uppgifter om flygpassagerare. Där sägs att det faktum att flygbolagen behöver spara uppgifter inte kan användas som argument för lagligt tvingande lagring för polisiära syften.”

Det senare kan vara bra att tänka på i nästa vecka den 23 november då Justitieutskottet ska ta ställning till Användning av säkerhetsskannrar vid EU:s flygplatser (JuU4) Justering Föredragande: LG. Skivad lime berättar om ett långsamt uppvaknande. Alltför långsamt kan jag tycka. Den process som pågår bland oss, som lyft frågan i samtal med våra vänner och haft svårt att bli trodd eftersom ”det inte stått om det i tidningen”, är ganska plågsam. Att göra slut med det politiska parti som man varit övertygad om att man hörde hemma i, är också en smärtsam process. Men att partiledningen övergett grundbultar när det gäller demokratiska fri- och rättigheter tvingar fram ett avgörande beslut. Camilla Lindberg, som vi minns från FRA-bataljen, har nu lämnat Folkpartiet, sedan hon upplevt att liberalismen där flytt sin kos. Något som Lars-Erick noterat, samtidigt påminner han oss om att Camilla kämpade för en Integritetsbalk i lagboken. Vad jag förstår har hon ännu inte anslutit sig till något annat parti, även om det finns ett gäng liberalt sinnade som startat Liberaldemokraterna för att samla alla, som känner att de inte längre hör hemma inom Alliansen. Bland dem finns bl a Scaber Nestor, Rejdnell och Svensk Myndighetskontroll.

Kulturbloggen skriver att datalagring bygger på tanken att vi alla är potentiella hot mot nationens säkerhet. Oscar Swartz tolkar på ett förträffligt sätt hur det känns i hjärtat när regering och riksdag har slagit dövörat till. Nu vill jag bara skrika skriver Mary XJ och jag förstår henne innerligt väl. Att moderater anser att vi i Piratpartiet inte ska kunna påverka deras beslut, det står dem naturligtvis fritt, men Mary är ju en av deras verkligt kunniga medlemmar när det gäller internet. I hennes kläder skulle jag säga tack och adjö. Hennes meningsfrände riksdagsledamoten Karl Sigfrid, verkar vara rätt stukad och yttrar sin inte särskilt ofta. Integritet och Frihet sammanfattar den vecka som gått och presenterar många intressanta länkar. Mårtensson, en av förkämparna för ett öppet och fritt internet inom Centerpartiet, tar också till orda. Deras rättspolitiske talesman med plats i Justitieutskottet, Johan Linander låter sig nöja med ett mediokert utlåtande av Lagrådet. Nicklas Lundblad hjälper mig och andra att övervinna vårt motstånd mot att behöva kryptera vår kommunikation, nu när regeringen och riksdagen visar att de struntar i fundamentala demokratiska fri- och rättigheter för oss som vill vara fria medborgare även på nätet.

Anna Troberg reder ut upphovsrättsindustrins roll i det hela.

Radikalen ser att riksdagsledamöter mäls ner i maskineriet eller lär sig att traska patrull för att få fortsätta vara med. Ingången här är det som pågår bland Socialdemokraterna. Han har dock rätt i sina iakttagelser att bristen på demokrati finns i alla partier. Även om det sagts och skrivits en hel del om det som pågår på den kanten. Ska man tro SvD har inget särskilt nytt hänt i det partiet de senaste decennierna. Nu som då räcker det med att några ledare för distriktens ombudsgrupper träffas efter det att valberedningen sagt sitt. Då kan de göra upp sedan de räknat ut hur många ombud som krävs för att vinna och hur de kan hjälpas åt att förmå ombuden att rösta på visst sätt. Bengt Göransson, denne hedersman bland socialdemokrater, föreslår en baskurs i demokrati. Undrar om det i hans baskurs är så att det val av valberedning, som skedde vid förra kongressen, även kan vara kapabel att vara valberedning inför extrakongresser? Bengt Göransson avslutar sitt inlägg ”Återupprätta respekten för politiken som idébas, tona ned tillbedjan av den beslutspotente”. Det ligger onekligen en hel del i hans goda råd.

En mustig gryta eller enbart valfläsk.

Försöker komma igen efter några dygn i sängläge och inleder med den stora nyheten i SvD att de röd-gröna vill riva upp FRA-lagen. Det är verkligen fem minuter i tolv och verkar inte helt seriöst. Felten lutar åt att SvD gör detsamma som tidigare DN gjorde i förra veckan, när artiklar om den kommande datalagringslagen bara visades på webben. Sammanflätningen av politik och de tidningar, som allmänheten betraktar som public service-media är ett demokratiskt problem i sig för ett parti som Piratpartiet. Det är inte utan att jag ser ett mönster – ett parti som sjunger internets lov utgör ett hot mot tidningsvärlden och därför förvisas vi till webben. Jag måste erkänna att jag hittills haft en rätt naiv syn på medierna och att den här valrörelsen hjälpt mig att inse det.

Igår var det ståhejet kring nyheterna om de senaste opinionsmätningarna som fångade mitt intresse, idag läser jag att de verkliga vinnarna är opinionsmätningsföretagen. De lever i symbios med de politiska partierna. Just nu levererar de mumma åt Alliansen. Men egentligen är det inte alls konstigt. Alla, som vet något om konsten att sälja en ideologi känner också till fenomenet att förhållandevis många människor vill följa den, som man ser som vinnare. Därför handlar valrörelsen i huvudsak om att sälja in valfläsk med hjälp av media och många flitiga små myror. Piratpartiets Rick Falkvinge ställer frågan När blev vi dom som vi inte var? Det är en berättigad fråga, som dock varken Alliansen eller de röd-gröna har något intresse att besvara. Men, helt klart ser vi att det just nu finns en jordmån (eller marknad om man så vill) för partier, vars kandidater bäst lyckas med att sälja in sig själva till olika media.

Därför är det intressant notera PJ Anders Linders farhågor, ifall Moderaterna blir alltför dominanta. Det behövs lite tabasco i grytan, skriver han, till stöd för de andra partierna i alliansen. De som känner mig vet att jag är en tämligen usel kock, men när det gäller den politiska köttgrytan, vågar jag påstå att det behövs mer än bara fläsk och det som Linder kallar tabasco. En ingrediens som jag saknar i Alliansens gryta är ett gott ledarskap. En titt i SvD:s Näringsliv bär syn för sägen. Där skriver Andreas Cervenka om Valrörelsens glömda fråga. Det handlar om rapporten som en tvärpolitisk kommission presenterade under Almedalsveckan. Kommissionen med företrädare för de båda blocken efterlyste framförallt ärlighet mot medborgarna om att problemet finns och att det krävs en tydlighet kring vilka åtaganden som samhället kan leva upp till och vad den enskilde individen själv måste ta ansvar för. Efter att ha läst den artikeln undrar jag om inte Linders krydda handlar om något annat än tabasco. Han verkar vara mera orolig för att psykologin får till effekt att vinnaren tar allt. Sådan omsorg om makten kan straffa sig.

Vill man det demokratiska styrelseskicket väl, håller det inte att företrädare för den tredje statsmakten lånar sig till att vara enbart en megafon för den härskande makten. Ett särskilt ansvar vilar på de media, som idag har den roll, som forna tiders narr tog på sig – att säga härskaren ett och annat sanningens ord. Hos Dagens Nyheter kunde vi i förra veckan se hur de uppfyller sitt uppdrag som granskare, när de filtrerade nyheterna och såg till att artiklarna om den väntande lagstiftningen om datalagringen inte nådde ut till läsarna av papperstidningen. Trots att alla deras läsare genom sin användning av telefoner – fasta eller mobila – är berörda av detta, om än inte i samma utsträckning som vi nätmedborgare. Jag var så naiv att jag skrev Läs, läs – det står i tidningen! Med slutklämmen ”Nu måste jag köpa DN och visa väljare.” Tji fick jag. Felten sätter ord på de tankar och känslor som särbehandlingen föder.

Tycker mig för övrigt se att ärligheten som ingrediens i samhällskittet lyser med sin frånvaro litet varstans. Det visar bland annat Jesus Alcala med sin artikel Valfrågan som snabbt begravdes, där han visar hur regeringskansliet raskt brutit udden av djurrättsaktivisternas försök att använda ett mera demokratiskt angreppssätt för sin hjärtefråga. Detta utan tanke på vad det kan få för konsekvenser i ett längre perspektiv på det sociala planet. Artikeln visar att regeringen saknar empati för djurrättsaktivisters engagemang. Men också insikt om hur regeringens arrogans kan uppfattas av de näringsidkare vilka nonchalerar djurens rätt. Det hela kan inte enkelt avfärdas med den enkla retoriken att de engagerade är vänsterextremister och därför saknar respekt för näringsidkarnas rättigheter. Här hjälper det att fundera kring vad som kan vara hönan och vad som kan vara ägget. Därför välkomnar jag att Miljöpartiet bestämt sig för att se till att Jordbruksminister Erlandsson blir granskad av Konstitutionsutskottet.

Vid sidan av demokrati- och integritetsfrågorna står frågor om brott och straff i en klass för sig. Här kan vi se hur Folkpartiet liberalerna profilerat sig på den rädsla för brottsligheten som de och Moderaterna eldat under genom åren. Och där Socialdemokaterna gör sitt bästa för att komma ifatt. Svensk Myndighetskontroll skriver mycket bra om Brott och straff. En annan gren på samma träd handlar om övervakning och kontroll. Hos Henrik Brändén finner jag information, som klargör att forskningen inom Sverige och EU inte längre är fri, utan blivit beställningsjobb. Saken gäller Indect, systemet som flera av oss avhandlade i veckan som gick. Ansvarig minister är Tobias Krantz (FP) d v s en företrädare för samma parti som FP:s rättstalespersonen Johan Pehrson. Politiken på det här området handlar om att regeringen satsat miljarder på skärpt lagstiftning för att med det signalera till medborgarna att man ser allvarligt på brottsligheten. Ett mycket dyrt sätt att sända signaler och inte särskilt effektivt, eftersom det verkar vara dåligt bevänt med krav på effektivitet och hushållning med såväl sociala som monetära resurser inom detta politikområde.

Vad jag kan se är det inte bara inom finanssektorn som det råder en jakt på kortsiktiga vinster. I det långa loppet kommer bristen på insikt hos ledande politiker om det sociala kapitalets betydelse att straffa sig. Ser att Opassande också funderat kring detta med medmänsklighet. Gillar hennes eftertänksamma funderingar, då de hjälper mig och andra att tänka efter var vi själva står. Här ett exempel på det – en Brännpunktsartikel, som så småningom lades ut på nätet. I gårdagens papperstidning fanns endast ett litet citat ”Kontrollhetsen driver fram främlingsfientlighet. Piratpartisterna Anna Troberg, Gun Svensson och Mikael Nilsson om hur grupper misstänkliggörs genom övervakning”. Mikael noterar och kommenterar artikeln. Anna Troberg likaså. Anders S Lindbäck ger oss ett annat exempel på den förflackning som skett som en följd av bristande politiskt ledarskap och medias sätt att sköta sin uppgift. Josh har också läst och förundras. Och jag ser det som ett bra exempel på hur det går när samhället låter en troslära få alltför stark spridning. Det som började som ett tvång till frihet i en pedagogik utvecklad inom Hassela-kollektivet i början av 1970-talet har sedan dess spritts genom Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle till landets skolor. Ironiskt nog kan vi av en text på deras hemsida där JO uttalat sig om slumpvisa, frivilliga drogtester ställa oss frågan om det som Josh och andra uppmärksammat, är i linje med JO:s ståndpunkt.

Intressant.

Rättsväsendet eldar under i valdebatten?

Sedan detta blogginlägg skrevs har Christopher Kullenberg kommit med ett inlägg på Brännpunkt hos SvD, där han visar hur viktigt det är att skydda internetoperatörerna mot företag som köper upp kreatörernas upphovsrätter. Nog är det rätt märkligt att en grupp vars rättigheter skrevs in i Bern-konventionen så sent som 1967, fått politikerna att totalt abdikera från sitt ansvar att även ta tillvara den allmännyttiga aspekten på detta med upphovsrättens monopolställning. Upphovsrätten har funnits i 300 år, men det är först på senare tid 1967 och 1993, som politikerna tillåtit den att bre ut sig som ett ogräs. Sedan 1993 har skyddstiden genom ett EU-direktiv utökats till livstid +70 år. Från början var skyddstiden 14 år med hänsyn tagen till tiden för produktion, marknadsföring och försäljning. Av de skälen borde skyddstiden idag vara åtskilligt avkortad och fildelning för icke kommersiellt bruk tillåtas, som ett led i en framsynt kulturpolitik.

- - -

Såg tweeten där P3 förkunnande att polisen idag gjort en razzia hos internetleverantören PRQ i Solna, där bland andra Wikileaks servrar är inhysta. Hos Tomas Tvivlaren finner jag en del pusselbitar, som förklarar varför upphovsrättsuppköparna har sådan makt i vårt samhälle. Andra bitar får jag hos Copyriot, som visar rättsväsendets kopplingar till upphovsrättsbranschen. Eftersom Wikileaks här i Sverige tecknat avtal med Piratpartiet som lovat svara för Wikileaks serverkapacitet, har Piratpartiet naturligtvis ett intresse av att få veta omfattningen av detta tillslag. Med tidigare erfarenheter från tillslaget mot The Pirate Bay i maj 2006, då polisen tömde PRQ:s lokaler på rubbet, är det inte konstigt om många av oss befarar det värsta. Naturligtvis vill vi veta om där finns även intressen med Wikileaks som måltavla. Anna Troberg kommenterar och kräver att få veta vad som pågår och på vems uppdrag. Daniel Gustafsson tycker att vi i PP ska tacka för draghjälpen och Polisstaten visar att frågor om sans och balans infinner sig.

Aftonbladet, DN, SvD, Expressen, SVT, SR, Sydsvenskan, Västerbottens-Kuriren, IDG1, IDG2, Corren och en del andra media har nu information om vad som hänt hos PRQ. Om vi kan tro att PRQ:s talesperson är fri att säga sanningen, ville polis och åklagare veta vem eller vilka som använt ett par specifika IP-nummer under 2009. De kommer att få tillgång till ett par mejladresser eftersom PRQ inte har lagrat trafikdata. Inför våra häpna ögon bidrar rättsväsendet med bränsle i valdebatten. Det är polisen i EU:s centrum Belgien som knackat på hos oss i Sverige.

Från Christian Engström i Bryssel får vi annars signaler om att dokument om ACTA-avtalet läckt ut. Hax skriver om internets betydelse för entreprenörernas företagsamhet. Redan idag träffas hackare eller programmerare för att skriva kod till stöd för öppenhet och demokrati byggd på data, som olika offentliga aktörer offentliggjort på nätet. Illustrationer från den första tävlingen Codemocracy visar vad som väntar i den här vägen. Månne om någon kommer att skapa en websida där demokratiska och odemokratiska initiativ inom de politiska partierna kan listas under mandatperioden.

Scaber Nestor visar vad som händer när man inser att kryss på kandidat 42 på Folkpartiets lista inte kommer att få någon som helst effekt, då FP låst sin riksdagslista vid nr 35. I hans inlägg finns en länk till Åsiktstorped som har mer att berätta. Bland annat att samtliga stora partier har låst sina valsedlar. Hur många vet att det förhåller sig på detta viset? Alla som vill verka för större öppenhet och transparens borde visa detta genom att rösta på Piratpartiet. Bara genom att rösta med fötterna kan folket markera mot det, som partiernas ledning gör för att försvåra folkets inflytande.

Intressant.

Sverige – ett Informations- och Kommunikationssamhälle?

Johan Hallsenius, Chefredaktör, Computer Sweden spånar mycket intressant om vad som kommer att hända med it-frågorna efter valet. Oavsett vilket av hans fem scenarier, som vinner insteg hos regeringsbildarna, står det klart att it-politiken behöver en uppryckning. Hallsenius konstaterar: ”Hittills har valrörelsen inte precis handlat om it-frågor. En stor omorganisation i departementen efter valet i syfte att lyfta fram it-politiken ligger därför knappast i korten – oavsett vem som vinner. It-frågorna har alltför låg prioritet. Och det är illa. Svensk offentlig sektor behöver press uppifrån för att effektiviseras med hjälp av it. Hushållen och företagen behöver en toppmodern it-infrastruktur. It- och telekombranschen behöver ett begripligt och stabilt regelverk för att våga investera. Skolan behöver ett jättelyft för att komma i kapp resten av samhället.”

Tidigare har CS noterat att inget parti orkar lyfta it-frågorna i valrörelsen. Det känns med förlov sagt rätt oförskämt, med tanke på att det är just det förhållandet som lett till att Piratpartiet bildats. Jag kan tydligt se att detta parti är sprunget ur de etablerade partiernas negativa förhållningssätt till informations- och kommunikationstekniken i händerna på vanliga människor främst därför att de därigenom fått möjlighet att granska makthavarna på ett helt annat sätt än tidigare. Men, att tekniken samtidigt gör det möjligt för människor att skaffa sig mer kunskap om det till synes enkla och okomplicerade, det kommer bort i sammanhanget.

Man kan verkligen fråga sig hur skolan ska kunna få ”ett jättelyft” med den inställning tilll internet, som sprids av tongivande politiker som Cecilia Wikström och Cecilia Malmström, båda inom Folkpartiet, vars partiledare är utbildningsminister. Medierådet, där de hämtat sin kunskap, ”arbetar med barns och ungas mediesituation, med syfte att minska riskerna för skadlig mediepåverkan samt att öka förståelsen för barns och ungas kreativitet och aktiviteter på internet”. När jag ser hur dessa politiker använder sig av deras arbetsmaterial, då kan jag inte låta blir att undra hur Regeringskansliet, som rådet sorterar under, ser till att den andra delen av rådets uppgift får större genomslagskraft. Och om barnens far- och morföräldrar ska kunna ses som resurser i den här utvecklingen, då måste politiker och media sluta skrämmas med internets farligheter. Det är framförallt bland människor 55+ som intresset för internet måste öka om Sverige fortsatt ska ses som ett Informations- och Kunskapssamhälle.

När människor uppför sig illa mot varandra, då är det tydligen i Folkpartiets tankevärld internets och sociala mediers fel. Inte att de människor, som hanterar dessa redskap, brister i sin förmåga till inlevelse och drivs av en vilja att göra andra illa eller vill ge tillbaka med andra mynt. Eftersom dessa FP-kvinnor säger sig måna om barn och ungdomar, anser de att det behövs särskilda åtgärdsprogram för att barn och ungdomar ska förstå att de måste uppföra sig på ett juste sätt, även när de använder datorer och mobiler. Kommen så långt börjar jag tvivla på om det verkligen är omsorgen om barnen, som är deras egentliga motiv. Vid det här laget har vi lärt oss att omtanken om barnen används av många intressenter, som av andra skäl vill övervaka och kontrollera internet. Om de verkligen brydde sig om barnen, skulle de väl vilja att barnen rustas för ett framtida liv, där tillgång till internet och olika verktyg för information och kommunikation vore fullkomligt självklara verktyg för deras kunskapsbyggande.

Som ni märker håller jag på att bearbeta de känslor, som dessa kvinnor rivit upp i mitt inre. Mest därför att Cecilia Wikström, på den position där hon är, inte begriper att lagar och förordningar måste vara desamma oavsett om man är på nätet eller någon annanstans. Sedan undrar jag vart de vill komma med att vädra sin teknikrädsla, eftersom den stämmer väldigt illa med utspelet om en IT-strategi för skolan, även om vi kan se att deras parti, Folkpartiet, inte är särskilt het på gröten. Av detta drar jag slutsatsen att om Sverige ska återta förlorad mark på kultur- och kunskapsområdet, då måste flera göra som jag – rösta på Piratpartiet.

Avslutar med en liten fredagsrunda: Opassande; Joshen; Polisstaten; Techrisk; Svensk Myndighetskontroll; Christian Engström; och Lars-Erick. Imorgon blir det några timmar på Sergels torg i Stockholm för utdelning av flygblad och samtidigt skaffa mera valmaterial.

Intressant.

Tillit till och förtroende för folket?

Vad kan passa bättre en dag som denna än ett opus om tillit och förtroende. Igår var jag i en mycket låg sinnesstämning, även om jag under tiden, som jag arbetade med min bloggpost, återfick så pass mycket av mitt pågångsmod att jag kunde brottas med mina tankar kring regeringens attityder gentemot folket och omvänt. Plötsligt slog det mig att det uppstått en avgrund och att regeringen bränt alla broar eftersom de så tydligt visat att de känner större tillit till och har större förtroende för FRA än svenska folket. Allt efter som detta går upp för oss undersåtar, infinner sig först en häpnad kryddad med misstro ”det kan inte vara sant”, sedan söker vi oss till tryggheten i ”om det vore sant då skulle radio, tv och tidningar skriva mycket, mycket mera om det”. Här slår sig många till ro, men en del av oss borrar vidare då vi vill ha visshet: Kan FRA vara viktigare än tilliten till och förtroendet för oss undersåtar? Det liknar ett förhållande där den ena parten vänsterprasslar. En del av oss kan leva med det genom förnekelse, andra begär att tilliten till och förtroendet för den andra parten ska vara ömsesidigt. Om inte, gör man slut och bygger upp något nytt.

1986 skedde min första skilsmässa i politiken, när jag lämnade Socialdemokraterna. Sedan har jag haft några tillfälliga förhållanden med främst Centerpartiet och Folkpartiet för att vid det senaste valet rösta på M, FP och C på de olika nivåerna. Efter FRA-lagen, Ipred-lagen och en del andra integritetskränkande lagar, gjorde jag slag i saken och bröt upp från detta förhållande. När jag vid JMW:s frukostmöte stötte ihop med Karl Beijbom talade vi helt kort om sakernas tillstånd och till honom kände jag att jag kunde lätta mitt hjärta och tala om mitt sökande efter en ny dimension i politiken med humanismen som livshållning. Jag mår verkligen illa när jag ser folkföraktet i förhållningssättet – ge folket det folket vill ha – och bristen på ett ledarskap med tilltro till det goda hos människan. Nu fokuserar Justitieminister Beatrice Ask och EU-minister Cecilia Malmström på ett samhällsproblem på ett sjukt sätt. Scaber Nestor och andra har genomskådat vad som egentligen ligger bakom. Vittnar det om tillit till och förtroende för folket? Michael G vill att vi ger barnen en möjlighet att vara barn.

Visst finns det en rejäl portion nostalgi, när jag gör en tillbakablick till den tid då landet hade ledare som såg oss fattiga och obildade ungar som landets begåvningsreserv. Men även avskalat den ingrediensen står detta i bjärt kontrast till Jan Björklunds syn på vad som inspirerar barn att göra sitt bästa i skolan. För mig är det en gåta att så många lärare fortfarande röstar på Folkpartiet – är det inte hög tid för en skilsmässa?

Ordet skilsmässa hör annars inte dagen till, men den kan vara nödvändig för att kunna röra sig i nya banor. Vi har en annan prinsessa som visat detta. Jag vet inte om det är symptomatiskt för vår tid, där jämmer och elände varvat med lättsmält gods är det som säljer nyheter, att vi behöver dystopier för att vakna till. Full Mental Straightjacket bjuder därför på en framtidsvision för den 18 juni 2018. Håller med Anna Troberg att detta inlägg var gårdagens bästa med tanke på sinnestillståndet då. Men för mig räcker det idag att veta att staten med hjälp av en majoritet i Sveriges riksdag berett sig tillträde till allt det som jag sysslar med på nätet. Den riksdagsmajoriteten har knäckt en av Sveriges allra viktigaste principer. Det är oförlåtligt. Det krims-krams, som hängdes på i sista stund, kan inte skymma detta faktum. Eftersom jag i huvudsak använder gmail för kommunikation kring mitt bloggande, vet jag med säkerhet att mina trafikdata passerar Sveriges gränser.

Även om jag torde vara totalt ointressant ur FRA:s synvinkel, upplever jag obehag och ser det som fullkomligt oacceptabelt i ett demokratiskt land. Dessutom vet jag att FRA i sin hemligstämplade utvecklingsverksamhet har tillgång till mycket större volymer av trafikdata och en egen variant av PUL, där man får registrera allt som är förbudet i den PUL, som gäller samhället i övrigt. Det fick vi viss insyn i innan hemligstämpeln sattes dit. Detta underlättar deras byggande av sociogram, vilka berättar mer om en människa än vad människan själv riktigt har koll på. I en demokrati måste informationen vara fri och lagstiftningen bygga på åtgärder som främjar det goda hos människan. Därför är valet 2010 av utomordentligt stor vikt.

Henry Rouhivuori har i likhet med mig kollat in DN:s partitest och sett att vi pirater aldrig kan rösta pirat i detta manipuleringsinstrument, eftersom Piratpartiet inte finns med på kartan. Trots att jag svarade Ingen åsikt på alla frågor utom den om FRA-lagen och Kopiering tillåten för icke-kommersiellt bruk, fick jag veta att jag till 100 procent låg närmast Miljöpartiet, tätt följt av Vänsterpartiet och till 50 procent Socialdemokraterna. En sida i det politiska träsket, som jag lämnat sedan lång tid tillbaka och som jag inte ser som något alternativ, när jag nu för min självkänslas skulle måste lämna de partier, som drev igenom FRA-lagen och sedan visat sig gå i upphovsrättsindustrins ledband.

Den enda fasta tuva som står till buds är Piratpartiet men detta parti har uteslutits i DN:s valtest. Hur kan den tidning som säger sig stå upp för demokrati och yttrandefrihet låna sig till den sortens manipulation och klara sig undan granskning från annat håll? Enkelt! Alla andra gör likadant. Det gäller att fösa in fåren i gamla invanda fållor, eller vad!? Upplysning – det är tveksamt. Därför beundrar jag Markus ”Lake” Berglund som av och till vågar bjuda upp en etablerad journalist till samtal – här i Ring P1 i fredags.

Samtidigt känner jag viss sorg, Markus är värd ett bättre öde än den kräftgång som Centerpartiet verkar vara inne på. Dags att tänka på skilsmässa även där? Badlands Hyena bjuder oefterhärmligt på argument :)

Nu tänker jag ladda för att fira Kronprinsessans och Daniels bröllop – Hurra, hurra, hurra, hurra!

Intressant?

ACTA-avtalet leder åt galet håll.

Barnbarnens julklapp gav mig ett riktigt gott skratt.

Såg gårdagens Aktuellt-sändning där Karl Sigfrid drygt 7 minuter in i programmet, intervjuades om hemlighetsmakeriet kring ACTA-avtalet. Det märkliga är att detta avtal sägs vara ett handelsavtal, som behövs därför att de industrialiserade länderna inte kan komma vidare genom TRIPS-avtalet. Information om det, som läckt ut, har samlats här. Runt om i världen har människor engagerat sig för att förmå politikerna att förhålla sig kritiska tilI att låta branschspecifika önskemål gå före budbärarimmuniteten och folkets intresse av en världsordning där demokrati och rättssäkerhet råder. När jag hör Karin Pilsäter (FP), ordförande i Näringsutskottet, tala om ansträngningar att få in den digitala världen i den reala världen, försöker jag förstå vad hon menar. Det blir att ställa frågor.

För mig går året 2009 till historien, som det år, när mitt intresse för politikens roll i samhällets utveckling gick från att vara den kritiska iakttagarens till att bli ett engagemang för frågor som rör internets roll i ett demokratiskt informations- och kunskapssamhälle. Vem kunde för ett år sedan tro att jag skulle bli en medlem i Piratpartiet och sedan vara en av dem som aspirerar på att bli en av partiets kandidater i valet till Sveriges Riksdag 2010? Men, ju mera jag lärt om den digitala utvecklingen och hur rädsla och kontrollbehov hotar utvecklingen, desto viktigare har kampen för ett öppet och fritt internet blivit. Piratpartiets framgång i valet till Europaparlamentet måste därför följas av ett rejält arbete för att partiet ska kunna ta plats i Sveriges Riksdag. Enstaka riksdagsledamöter som t ex Karl Sigfrid (M) kan inte göra någon större skillnad. Att Mary X Jensen av Moderaternas medlemmar inte lyftes fram, som en helt nödvändig kandidat, visar med all önskvärd tydlighet att Moderaterna uppenbarligen ännu inte insett nätets betydelse för det samhällsliv som levs och utvecklas vid sidan av affärslivet.

All den lagstiftning, som kringgärdar internet eller ligger i resans riktning, förefaller gå i en klart negativ riktnining, även om Moderaterna säger sig vara på väg åt ett mera positivt och konstruktivt håll. Därför är det helt klart att Piratpartiet behövs som pådrivare även i fortsättningen. Egentligen på samma sätt som när Miljöpartiet en gång i tiden gjorde miljöfrågorna till något som alla andra partier måste förhålla sig till. Därför känns det naturligt att det är De Gröna som främst insett värdet av att ha Piratpartiets MEP Christian Engström med i sin grupp. I SvD:s artikel kan man se att andra partier försöker förringa Christians insatser, men det säger egentligen mera om dem än Christian. Att politik bedrivs mera utanför än i plena visar gårdagens artikel. DN har gjort en resumé av 00-talets strider i rättssalarna.

Sedan en runda i all hast till en del av mina favoriter: Opassande; Jens O; Kulturbloggen; Sagor från livbåten; Calandrella; Christian Engström; Sidvind; MMK; Tiberg; Mitt i steget; SSBD; samt sist men inte minst Badlands Hyena.

Avslutar 2009 års bloggande med att rikta ett tack till alla som på olika sätt bidragit med den input, som jag behövt, för att kunna förstå mig på EU:s organiserade maktdelning, där våra MEP:er i parlamentet tvingas förhandla med Ministerrådet och kommissionen, och den svenska mera diffusa, där Riksdagens beslut de facto tas i ett eller ett par av riksdagens utskott, vilket fått till följd att de flesta av riksdagens 349 ledamöter för det mesta ses traska patrull. Intressant se på vilket sätt Piratpartiets inträde kan göra skillnad.

Önskar er alla Ett riktigt Gott Nytt År och en bra inledning på ett nytt decennium, där Nyårsdagen firas som Public Domain Day. Det senare uppmärksammas även av Techrisk.